Min och Mollys oförglömliga eftermiddag: Molly har varit nervös för att försäga sig här hemma under veckan. Vi gjorde en höger vänster på Leonore.
Igår var det min och Mollys dag. Min present var en allra-första-gången present. Molly är det vackraste med våren och hon är ÄNTLIGEN 140 cm lång och får åka ALLT på Gröna Lund. // Paula Rosas
Paula Rosas och hennes äldsta dotter smyger bakom ryggen på lillasyster för att få en egen dag på Gröna Lund tillsammans och läsarna undrar kort och gott – varför?
Som barn hade jag nog blivit ledsen om det kom fram senare att man ljugit och lurat mig, mer ledsen än att inte få följa med, eftersom jag också kommer få en dag på tu man hand med min förälder.
Bara det att försöka smuggla in den gigantiska Daimvinsten, som nu ligger i bilen, och sedan försöka förklara var den kommer ifrån.
Har du någon erfarenhet av det här dilemmat?
Föregående inlägg 
Man ljuger inte för sina barn. Punkt.
Oj, jo små vita lögner slinker det nog ut lite hela tiden hemma hos oss…
-Finns det något godis hemma?
-Eh..nej det gör det inte…
*klipp till när jag och mannen äter godis i soffan när barnen lagt sig*
….och så blir det en helt ny nivå när äldsta barnet dras med och går bakom ryggen på sin lillasyster. Otroligt dålig respekt mot bägge barnen.
Ja, att _motverka_ lojalitet syskon emellan är otroligt destruktivt.
Och hemlighetsmakeriet skapar ju mer känsla av orättvisa än vad en förklaring gjort.
Blir spännande sen när barnen är äldre och Molly bjuder ut pappa Hugo på lyxkrog.
– ” Mamma deffar ju så hon får inte följa med. Vi säger inget till henne för då kanske hon blir ledsen”.
Jo. Tomten finns… i alla fall i några år.
Håller helt med.
Kan folk sluta med sina störda vita lögner. Säg som det är.
”Finns det godis hemma?”
”Ja, men vi ska inte äta det nu”.
Jättefarligt?
Och ” jo och jag äter för jag äter ordentligt med mat sen, det gör inte du jämt”?
Fast som förälder kan man ju få mängder av såna frågor varje dag. Kan vi få godis? Glass? Pizza? Åka till Stellas lekland? Osv osv.. De flesta barn får nog höra många nej varje dag. Kan man inte få underlätta för sig själv ibland genom att bara säga att ”det finns inte” istället för att komma med massa argument som barnen ändå kommer ifrågasätta? ?
Ja, det är därför vissa ljuger. För att underlätta för sig själv. Men som med mycket annat kommet nackdelar med det. Jag genar med andra grejer som förälder, men ljuga gör jag aldrig. Varesig det är om tomten, aktiviteter med andra barnen eller om det finns godis.
Nej alla väljer väl sina strider på olika sätt. Jag ljuger inte särskilt ofta heller men tror väl inte att det finns jättestora nackdelar med någon liten vit lögn om att det inte finns godis hemma tex. ?
Jobbigt att göra vita små lögner så stora.
Att ljuga om att det inte finns godis hemma är väl knappast farligt. Säg nej och göm det där barnen inte kan hitta eller nå det. Det gjorde mina föräldrar och nog för att jag inte litar på människor, men det har knappast med det att göra??
Jag personligen tycker det är viktigt att göra ensamsaker med barn. Men här tycker jag att Paula skulle varit ärlig med sin andra dotter och sagt att nästa gång är det lillasysters tur att vara själv med mamma.
Inte svårare än så lixom
Jag håller med, menar inte att jag är ”facit” på hur man ska vara som förälder, men jag tycker också att sådant är viktigt. Min äldsta fick åka skidor en heldag med pappa (då hon är längre fram än övriga syskon och behövde egentid med sin pappa), men då åkte jag och småbrorsorna och badade badhus istället.
Det var bara glada miner och nästa gång var det mellanbrorsans tur att åka skidor med pappa, och då åkte jag, dotter och bebis till biblioteket i enlighet med min dotters önskemål ❤️
Ser inget skäl till att ljuga – erbjud istället annat skoj till de som är yngre ❤️ Det brukar gå finfint och vara uppskattat.
Man kan göra saker med ett barn åt gången utan att ljuga. Börja jobba lite på kommunikationen.
Här hade det ju varit superenkelt att säga sanningen och att lillasyster då får något att se fram emot och glädja sig över.
Jag och min syter tog mitt äldsta syskonbarn till Liseberg, vi sa inget till hennes yngsta son. Hon får åka allt och han får inte åka allt, han hade aldrig accepterat att inte få följa med. När han blir stor åker vi tre ensamma eller gör något han verkligen har längtat efter.
Varför skulle det vara fel?
Min erfarenhet är att ju tidigare man lär barn att vänta på sin tur och att allt kanske inte är millimeterrättvist jämt -desto bättre!
Till och med barn som har en diagnos ( och kanske svårt med att ta in andras perspektiv ) kan ju lära sig det till en viss grad.
Om det är något som däremot brukar uppröra är om de får reda på att man ljugit! Hellre då att de fått reda på ”det dåliga” innan och kunnat förbereda sig.
Tillägg . Tänker absolut att det är viktigt att göra saker med barnen enskilt och att som förälder vara öppen med det. Sen är det förälderns uppgift att förbereda syskonet/en och se till att den/de inte ger sig på den som får gå iväg ☺️.
Erfarenhet av att mitt syskon inte kunde hantera att jag fick göra roliga saker. Hade önskat att min föräldrar sagt till och stått på sig mer mot syskonet. Inte tassar på tå runt.
Här är också en lysande möjlighet att prata om ”rättvisa” som något inte helt fyrkantigt och mätbart.
Är det verkligen mer rättvist om båda barnen skulle med, men bara det ena får lov att åka vissa saker (alt. inte får åka sina grejer om inte småsyskonet får också)?
Eller att det lilla barnet ska få upplevelsen det stora väntat på tidigare, som det ju blir då?
Är det alltid rättvist att båda får samma sak samtidigt, eller kan det vara mer rättvist att roliga och eftertraktade saker hänger ihop med en viss ålder eller uppnått mål?
Barn fattar såna diskussioner, speciellt om de VET att de inte blir lurade.
Håller verkligen med ! Tror många föräldrar underskattar sina barns förmåga att förstå sådana saker ibland!
Exakt!
Det här är jättegivande och ofta skojiga samtal man får med sina barn. Jag är ju intresserad av hur de tänker och att få ärliga samtal, mer än att försöka överstyra (eller lura) dem. De (i alla fall mina) är också superdrillade i åldersbaserad ”rättvisa” från förskolan och skolan, där vissa aktiviteter ses fram emot i åravis och de vet och accepterar att ”storbarnen” får vara med på skojiga saker, som de också ska få så småningom.
Antingen är det jättegivande eller 12 timmars förtvivlad gråt.
Är det så farligt då?
Pratar mycket med mina barn om att det är lov att känna och att visa känslor, men också om att skilja om orsaken är ”farlig / hotfull” – något som måste hanteras och som man kan behöva hjälp med att ordna – eller om det ”bara” är en känsla som man hanterar själv, genom att just känna, uttrycka, prata om.
Barn som gråter över att inte få gå på Gröna Lund, utan andra, bakomliggande trauman eller utsatthet går väl under kategorin ”inte farligt”. Men igen, absolut med rätt att uttrycka besvikelsen.
Att man inte får veta vad syskonet gör går inte heller under ”farligt” och är således också något som måste kunna hanteras.
Inte farligt, men ganska jobbigt och inte särskilt givande. Jag skulle nog känna att det är en onödig konflikt, då det även skulle kunna förta glädjen hos storasyster. Beroende på hur stor grej yngsta hade gjort av att inte få följa med hade jag kunnat göra något liknande.
Men det är ju poängen. Att bli besviken är också jobbigt och inte heller särskilt givande.
Han hade aldrig accepterat? Just av den anledningen skulle ni berättat och inte undanhållit. Viktigt att barn får lära sig förstå varför de inte alltid kan få som de vill.
Otroligt konflikträdda verkar ni vara.
Inte han som har problemet utan det är ni, som inte vågar stå på er och visa er vuxna i en mindre trevlig situation. Våga vara vuxna och rättvisa är inget mätbart, utan det fluktuerar, precis som allt annat här i livet.
Min sambo är yngst i syskonskaran och om det är något han fortfarande ältar så är det när föräldrarna ljög för honom på liknande sätt. Han fick inte följa med på bio och istället för att såga som det var ( han var för liten) skulle föräldrarna smussla runt det och ljuga ( han genomskådade det).
Håller med övriga ! Ljug inte !
Exakt! Det handlar om tillit och förtroende. Ett barn ska inte behöva fundera på om det en förälder säger är sant.
Men gud. Släpp det kanske ??
Vad garvar du åt? Du släpper givetvis liknande upplevelser helt lätt?
Ja inte går jag och ältar att min äldre syster fick göra saker utan mig som barn. Hon och mamma gjorde givetvis saker som jag var för liten för. Och min syster fick vara vaken längre på kvällen osv trots att jag trodde att hon också gick och la sig. Vad är det att gnälla över nu?
Fast det är ju inte det personen ”ältar”?
Utan att det faktum att det ljögs och smusslades om det – dvs känslan av att inte kunna lita på sina närmaste är värre än det du beskriver som nemas problemas: nämligen att acceptera att äldre syskon får göra saker man själv inte kan vara med på.
Du visar ju väldigt tydligt poängen flera här försöker göra.
– du, som ”bara” upplevde ”orättvisan” öppet, dvs du visste att de andra gjorde saker utan dig, har kunnat ”släppa det”.
– personen över som blev förd bakom ljuset har svårt att ”släppa det” då själva förtroendebrottet upplevs mycket svårare än det det ljögs om.
Nej jag visste inte alls att min syster fick vara uppe när jag somnat. Hon har till och med berättat i efterhand att hon tyckte det var spännande eftersom det var hennes och mammas ”hemlighet”. So what?
Men du tolkade mitt inlägg om sambon fel och O har rätt.
Detta kommer upp ibland när vi pratar uppfostran och liknande. Han lyfter fram föräldrarnas beteende / ljugande / smusslande och minns det som att han kände sig väldigt lurad ( det hände flera gånger) och menar att han själv skulle välja att vara rak och ärlig mot sina barn.
Folk kommer att ljuga för era barn under deras liv. Lär dom hantera det i stället för att få men av att något undanhölls dom.
Lära dem om lögn genom att själv ljuga?
Hur lär du dina barn om krig, orättvisor och det som värre är?
En jättebra plan!
”Kära barn, du kan inte lita på någon – nej, inte dina föräldrar heller! Haha, trodde du verkligen du skulle få en cykel / vara med till Grönan / att jag skulle hjälpa dig med läxan?!!! Sluta var så godtrogen och lättlurad!”
Men ni lär dom om besvikelse genom att göra dom besvikna. Annars kan ni ju ta med bägge barnen på allt och ge millimeterrättvist av allt.
Haha, som om det var en vattentät plan för att ingen någonsin ska bli besviken!
Swoosh.
Haha ok ältar var väl fel ord. Men är det något som kommer upp ibland är det just ljugandet och inte att han inte fick gå med på filmer för äldre .
Men han kan väl inte vara seriös om han än idag drar upp att han inte fick följa på en bio han var för liten för?
Du förstår verkligen inte!??
Det står ordagrant att det är ”just ljugandet och inte (INTE!) att han inte fick gå med på filmer för äldre” som är det svåra.
Poängen de flesta här försöker göra: man kan acceptera att inte få vara med, men det ä svårare att hantera att ens närmaste ljuger för en.
Då kanske man ska lära sig att acceptera det. Eller släppa det i vuxen ålder åtminstone.
Varför förminskar du hans känslor? Förtroende är viktigt, speciellt när man är barn.
Säger du samma sak till människor som är spruträdda eller har tandläkarskräck? Den fobin brukar ofta ha med tidiga upplevelser att göra. ”Äh, det är dags att släppa den där ologiska rädslan!” ?
Att känna ett svek, när man är barn och utlämnad inför andra, är ingenting som bara försvinner. Olika människor upplever saker på olika sätt. Respektera det.
Jag tycker att det är något löjligt ja att inte kunna hantera att ens syskon fick något man inte visste att den fick. Att det sätter djupa spår i ens vuxna liv tror jag är ett tecken på något annat.
Jag är ts och ja det är ju det som är poängen. När vi pratar uppfostran etc idag så kan han ta upp att han tyckte det var märkligt att ens föräldrar ljög och smusslade istället för att säga rakt ut att han var för liten för att följa med. Det hände i många olika situationer. Där föräldrarna trodde de skyddade / var snälla mot honom men där det uppenbarligen satte sig på tilliten ☺️
Haha, du har verkligen JETESVÅRT att förstå?
Du förstår verkligen inte. Han var inte omedveten om det.
Hur ska du ha det?
Till 10:48 är du seriös ? ? som inte förstod mitt inlägg.
Men ok Kan förtydliga då:
Han tar upp att han kommer ihåg känslan han kände när föräldrarna ljög.
Detta tar han upp ibland När han och jag pratar om barndomen och om saker man minns att föräldrarna gjorde.
Som förälder nu väljer han att vara så ärlig som det bara går.
Bra – heja honom!
Fyfan! Jag som vuxen vet hur det känns att bli lurad och bortvald, min mamma har alltid gjort skillnad på mig och min storasyster. Hon kunde fira sitt kalas utan att meddela mig och min familj, ibland på restaurang. Det sved och idag har vi inget umgänge alls.
Fast nu handlar det ju inte om att lillasyster blir bortvald, hon kommer alldeles säkert få en egen dag ensam med mamma när hon är lång nog att åka allt (eller om de hittar på någon annan aktivitet som hon vill göra). Detta är väl verkligen inte hela världen, inte alls att jämföra med din erfarenhet som låter väldigt ledsam ?
Tänk om hon får reda på att de varit iväg då? Vad ska Paula svara då?
Och sen på frågan varför de inte sa något med en gång?
Nej visa förtroende istället och säg med en gång : jag och storasyster ska iväg till gröna Lund eftersom att hon nu får åka allt, du är fortfarande för kort tyvärr men jag lovar att vi ska göra något annat kul istället, när du är 140 går du och jag ihop.
Föräldrar är så rädda att såra att de bäddar och bäddar och sen slutar det med att barnet blir sårat istället!
Ja då kan man väl ta det där snacket som folk menar att man ska ta innan. Prata rättvisa, att han får göra något nästa gång. Osv. Ni underskattar barn.
Barn har inte förmåga att analysera som en vuxen har. Barnet kommer att känna sig bortvalt, när den får höra hur kul de andra har haft utan den.
Inte ens vuxna tenderar att uppskatta att andra planerar roliga saker, genomför det roliga, undanhåller och pratar om det när de tror den andra inte hör. Sedan till avslöjandet som inte blir särskilt trevligt eller kul för den som blivit exkluderat. Vad förväntar man sig för reaktion här och hur ska det bemötas ”du måste kunna unna oss att få ha kul utan dig” eller ”var inte så känslig” (gaslighting, förlöjligande och avfärdande).
Varför inte bara planera öppet och kommunicera och inkludera (kan göras på många olika sätt)?
För barn är Grönan en jättestor grej och man kan inte se på det genom en trött/avmätt vuxenblick, där man missar att se resultatet av ett sånt beslut att lämna ens barnet hemma. Så vadå om alla inte kan åka allt- varva lite och vinka åt lillen när den åker nyckelpigan och sen nåt kul för den äldre och även dela upp sig lite där inne.
Vad hände med att vara flexibel nuförtiden?!!
Åh men gud suuuuuck.
När jag var liten kunde mina brorsor åka iväg och göra liknande saker för att 1. de var stora 2. jag var för liten.
Inget jag håller mot någon i dag. Det är verkligen ingen big deal. Hon gör säkert något speciellt med den lilla också.
Jag tror inte så många är emot att hon gör något själv med stora barnet. De flesta reagerar väl på hur de gör det.
Pappa tog mig som mindre ur skolan och tog en heldag på Toys’r’us och åt lunch på McDonalds. (säker något mer men detär just som två jag verkligen minns)
Sen åkte vi och hämtade lillasyster från dagis. Hon visste ingenting och tog inte skada av det heller. Ett av de få bättre minnena jag har med honom.
Ja, men barnet det handlar om här går inte på dagis. Hon är äldre.
Och det handlar inte bara om lillasystern, även om förtroendefrågan är ytters relevant. Att begära att storasystern ska ljuga och inte kunna få glädjas fullt ut, det är inte rätt.
Tycker man gör bäst i att vara ärlig, det gör mer ont att inte säga som det är och även viktigt att lära barn att dom inte kan få vara med på precis allt men att dom inte är mindre älskade för det, allt har sin tid och plats =)
Skräcken att inse att man inte kan lita på sin mamma och syster!
Värre än 1000 missade karusellturer.
Att gå runt och ständigt undra om ens närmsta familj undanhåller eller ljuger om något – vidrigt!
Är ni seriösa???
Men din i d i o t
Moget
Ja stackars barn som får livslångt trauma och aldrig mer kan lita på någon i hela sitt liv.
Underskatta inte psykologi. Våra hjärnor är komplexa.
Miljö och arv i olika kombinationer gör att vi reagerar olika på olika saker. Vill man chansa när det kommer till förtroendet ens barn känner för en?
Man kan inte ”skydda” sitt barn från besvikelse. Det enda man kan göra är att lyssna, bekräfta deras känslor och hjälpa dem med verktyg att hantera det. Det här hade varit ett sådant tillfälle (när mamman ska göra något speciellt med ena barnet).
Man kan inte skydda dom från lögner heller.
Nej, men man kan skydda dem från ljugande föräldrar…
Man kan skydda dom från föräldrar som gör dom besvikna också.
Jag håller med dig. Tänker också att så som det ofta är i föräldraskapet så handlar det ofta om förälderns egna känslor, och inte om barnet som riskerar att bli ledsen. Jag tror att det inte är lillasysters tårar som är jobbiga utan snarare mammans känslor kring att hantera ”orättvisor”. Mina barn är i samma ålder som M och L, och de får lära sig att de är INTE lika gamla/långa och därför inte kan göra saker samtidigt. Jag kompenserar inte heller de yngre barnen med egen aktivitet. Deras tid kommer.
Så ditt yngre barn får aldrig göra aktiviteter ensam?
Är du samma ”Anonym” som har uppenbara problem med läsförståelsen också under andra kommentarer?
Nej jag undrar eftersom anonym säger att det yngre barnet inte kompenseras med egna aktiviteter. Jag frågade inte dig heller, på tal om läsförståelse.
”Deras tid kommer.”
Ja? Och tills dess?
tid kommer ≠ aldrig
Spelar du dum nu?
Du behöver ju inte spela…
Jag har inte tvillingar, haha. Om man gör som Paula, dvs lägger extra krut på 10-årsdagen, så kommer småsyskonen också fylla 10 år SEN. Inte skulle jag fira lillasyrran extra mycket när hon fyller 8 bara för att storasystern fått göra något alldeles extra när hon fyllt 10.
Såg ditt svar nu. Mina yngre barn för självklart göra aktiviter med mig på tu man hand. Det är självklart för oss. Däremot får de inget extra för att något syskon fyller år.
Vi har aldrig gett syskonen presenter när ett av de andra syskonen fyller år heller. Mina barn traumatiseras inte – jag lovar!
Att göra saker med ett barn är underbart. Det är så enkelt att säga till det yngsta det är hennes tur att gå själv med mamma när hon är 140 cm och då får storasyrran inte följa med. Pappan får väl rycka in och göra nåt kul med yngsta den dagen.
Att ljuga för det yngsta (som kommer få reda på att de varit på Grönan förr eller senare) och visa det äldsta att det är ok att ljuga för ett barn (hur ska det äldsta veta att mamma inte ljuger för henne nästa gång?) är enbart korkat.
I det här fallet tycker jag att det hade varit bättre med rak och ärlig kommunikation.
Självklart ska syskonet också få göra något roligt och ha ensamtid med någon av föräldrarna. Man måste kunna prata med sina barn och även kunna ta den konfliktsituation som ev uppstår.
Någon enstaka ggn kan man ju ha mindre ”hemligheter” tillsammans t ex. att det ena barnet fick en glass då man sprang in på affären i samband med hämtning från någon aktivitet.
Nej det var ett märkligt beteende och tror absolut inte att det är bra med såna här lögner och smusslanden, det förstör tilliten och lillasyster kommer kanske även ha problem med med tillit till andra personer i framtiden. ”Små” grejer i barndomen kan färga en mer än man tror. Hur svårt är det att vara ärlig och säga att hon får följa med nästa gång. De är väl tillräckligt stora för att förstå att föräldrarna behöver hitta på saker med dem separat ibland.
Det påverkar även syskonrelationen.
Jag fattade det först att det var en hemlighet för storasyster men lillasyster visste om = hemlighet mellan dem men läste igen nu och tycker inte det är ok. Barn som är för små för att fatta och minnas = ok, typ en tvååring men inte så stora barn. När barnen börjar få mer egna liv är det ju verkligen viktigt med en öppen och ärlig kommunikation från föräldrarnas sida, att visa själv med gott exempel att man inte vilseleder och lurar eller hemlighåller. Men hon känner ju din egen dotter bäst, kanske var det här ändå ok för henne, vem vet.
Måste bara kommentera det här igen, förlåt. Men var och varannan dag är det något ”familjelivsrelaterat” inlägg som har grunden i vad någon influencer gjort men också lika mycket berör någon slags barn-/föräldraskapsfråga. Som tex här med slutklämmen om vi läsare har någon åsikt/erfarenhet av dilemmat.
Trots det har typ varje öppet spår minst ett inlägg och/eller en kommentar som ifrågasätter varför man måste ta upp barn-/föräldraskapsfrågor i ÖS och varför man inte då kan hålla sig till Familjeliv.
Tycker det är så ologiskt och konstigt, haha. Tack för mig.
Vad hade du tyckt man skulle kommentera till det här inlägget då ?
Eller menar du att du önskar att alla inlägg som rör influencers och deras barn ska tas bort?
Nej absolut inte. Jag menar att det är ologiskt att folk klagar på att det dyker upp barnrelaterade inlägg i ÖS och att de ”inte hör hemma här” trots att bloggen typ har minst ett barnrelaterat inlägg per dag.
Vad har hänt med Hugo?
Fick inte han heller vara med!?!?!?
För kort??????
Han kommer aldrig komma över detta!!!!!
Hahaha ?
Taskigt att skratta. Han kanske har men från när han var barn och hans syskon fick göra något utan honom en gång.
Ja eller att mamma ljög och skrev det på bloggen snarare :p
Va tråkigt också för storasyster att inte få prata om det efteråt hemma? Åh va kul det vara att åka den karusellen, tänk att vi vann en så stor daim, osv. Nu blir det ju som att de gjort något förbjudet som inte får pratas om…
Verkligen!
Sätter båda barnen i en påfrestande och konstig situation – i bästa fall. I värsta fall traumatiserande – för båda.
???
Din reaktion tyder på att du är uppvuxen i en normalstora familj. Var glad för det.
Att barnen i den åldern tvingas gömma saker och förleda varandra på uppdrag av föräldrarna är inte bra. Det tyder på andra problem i familjen som ger en instabilitet. Det är vad folk försöker säga.
Haha men herregud alltså. En instabil familj där ingen kan lita på någon och barnen växer upp till traumatiserade vuxna?!. Ja, nivån för en jobbig barndom är låg.
Som sagt, var tacksam för att din familj var normalstörd. Om du är emot forskning,kör på. Håna inte andra som har mer koll.
Men om man får men för livet för att det undanhölls att ett syskon fick göra en kul grej utan en, så har nog familjen andra problem. I en normal familj får man inte men av en sådan sak.
Bra poäng! Hennes stora dag måste hon vara tyst om bara för att ta hänsyn till sin lillasysterns känslor. Så Tråkigt för storasystern 🙁
Ja men verkligen! Så konstigt på flera plan.. Hur roligt är det för storasyster att behöva vara hemlig med en sån grej för sitt syskon och veta att de har gjort ”fel” eftersom det inte får pratas om. Storasyster ska ljuga och lillasyster får kanske veta att de har gått bakom ryggen på henne. Inte bra någonstans.
Varför inte bara säga till barnen – ni ska få varsin egendag med mamma. M har valt att gå på gröna lund, du får bestämma helt vad vi ska göra på DIN dag.
Nej men det vore ju logiskt, enkelt och bra för alla, varför inte krångla till det maximalt istället? 😉
Hade smusslat, alla dagar i veckan. Barn klarar av att bli ledsna i efterhand utan att det skapas ett trauma.
Hela poängen här var väl att barnet INTE skulle bli ledset.
Hade dock tyckt det var bättre att bli ledsen av sanningen än av smusslet.
Det är ju dessutom inte bara du som vuxen som ska smussla, utan du förväntar dig då av ditt andra barn att upprätthålla _dina_ lögner.
Eller hur?!? Reaktionerna är fullständigt galna ju.
Haha ja men helt galet. Tycker inte heller det var smart, skulle hellre varit ärlig och lärt lillasyster att ibland är man för liten, men får något roligt en annan gång. Men att dra det så långt att det blir ett trauma för båda barnen att man smusslar om något, en som aldrig någonsin kommer lita på folk igen och en som inte fick berätta om sin underbara dag, det är ju helt otroligt?
Jag som är lillasyster vet precis hur det känns när jag fick reda på att storasyster fick göra saker bakom ryggen och hur b e s v i k e n jag blev.
Fick du någonsin göra saker utan henne?
Minns att jag fick käka på donken en gång när mamma hämtade mig från pappa.
Samma här. Också lillasyster. Sen fick jag i vuxen ålder reda på att min storasyster kände precis likadant – att jag fick gör saker utan henne som hon blev avundsjuk på. Det är väl så det är att vara syskon. Plus att egentid med föräldrar också är viktigt.
Men det handlar ju inte om att man får göra saker ensam med en förälder. Det handlar om att det undan hålls…
Att göra saker ensam med en förälder är bra och viktigt.
Läs om läs rätt.
Jag hade till att börja med inte tagit med bara ett av mina barn på Grönan, oavsett längd eller ålder. Alla får göra som de vill och min äldsta är snart gammal nog att gå själv med sina kompisar och det är ju en annan sak. Men som familjeutflykt så hade jag gått med båda. Jag åker inte så mycket karuseller så jag brukar stanna med lillasyster när min man och min äldsta åker allt möjligt, det funkar jättebra.
Men vilken sits att sätta sitt barn i att hon måste akta sig för att ens försäga sig så inte lillasyster blir ledsen. Finns liksom 100 bättre sätt att lösa detta på så inget barn mår dåligt.
Främst är det ju bara konstigt. Bra träning på lögner iofs, för inte nog med att hon inte fick försäga sig innan aktiviteten, hon kan nu inte prata om vad hon varit med om med sin lillasyster heller, särskilt tråkigt iom att det ju uppenbarligen var en stor grej för henne och om lillasyster får reda på det nu/blir ledsen så kommer minnet av dagen också bli färgat av det. Bara märklig att välja ”vi säger inget” istället för ”ni får varsin dag, och storasyster får åka först” och slippa allt strul. Att välja att ljuga i det läget får ju dock mig att tro att ”smålögner istället för konflikt” är en ganska återkommande lösning för mamman och jag undrar om hon förstår att hon nu visat hur bra den dörren funkar för i alla fall sin äldsta dotter ”nej mamma jag lovar vi ska bara vara hemma hos Stina hela kvällen, klart vi inte ska UUuuut”
Jag lovar dig att barn kommer att ljuga för sina föräldrar oavsett om de fick följa på grönan eller inte. Att tro att barnen berättar allt bara för att man själv inte smusslar med något är bara naivt.
Men det finns studier som visar att barn och lögner påverkas av små beteenden som föräldrar har.
Jag kan lova dig att det är mycket mer troligt att ett barn som blir ljuget för själv tar till lögner i mycket större omfattning när det blir större än ett barn där föräldrarna har värdesatt förtroende, sanning och respekt.
Självklart kommer barn ljuga alldeles oavsett, och lika självklart är det väl att ett barn där mamman visat att det är OK att ljuga kommer ljuga oftare.
Ärlighet varar längst, detta smusslande kan ge men för livet!
Men för livet? Man förstår att psykisk ohälsa ökar om saker som detta ger folk livslånga men.
Härligt förminska du är! ? Att inte kunna lita på nära och lära och att dom utan problem går bakom ryggen på en det tar på ett barn! Dom har inte redskap att hantera sånt som vuxna.
Vad du överdriver. Igen, förstår att det ökar om en sådan här sak gör att folk inte kan lita på sin familj. Jösses alltså…
Eller så kanske det du som inte ha så värst mycket empati, men gissar den tanken aldrig slagit dig!
Kanske för att min mamma ljög om att tandfen fanns. Satte spår i min empati kanske?
Uppenbarligen var du så lättsårad utifrån hur du skriver här. Vi andra pratar om hur två barn drabbas när ett barn medveten ålder utesluts och det andra ska delta i att hemlighålla det
Också så tråkigt för det äldsta barnet att vara tvungen att smussla hemma. Halva grejen (om inte mer? ) är ju att prata innan om hur det kommer vara OCH sen prata efteråt om alla roliga minnen. Nu måste de ju hålla det hemligt forever och typ bara låtsas som det inte hänt. Otroligt lätt att ”försäga” sig efteråt och då är det ju kört. Har säkert gjort typ detta hemma hos mig med, men mer kanske på ”säg-inte-till-lillebror- att-du-fick-en-klubba-hos frissan”-nivån. 🙂 Parenting- inte helt lätt!
Imponerande att hela Sveriges mammaelit har samlats på just den här bloggen. Gör allt rätt hela tiden och skapar inga dåliga stämningar hemma. Imponerande faktiskt.
Mammaelit? Vem som helst förstår väl att det här är ett otroligt dåligt sätt att lösa det på. Det kanske inte låter som en big deal, men för ett barn kan det vara riktigt sårande att veta att ens familj gått bakom ryggen på en. Det gör ju inte direkt under för tilliten.
Fast det är ju inte bara i detta inlägg som folk mästrar om hur rätt man ska göra. Man kan tro att folk här är supermänniskor som aldrig gör fel.
Väntar på en riktigt präktig förklaring från henne. Eller en pudel typ tack för all feedback, det är viktigt för mig som mamma att inse när jag gör fel. Jag är bara människa men gör det allra bästa jag kan för mina döttrar
Har du aldrig dragit en vit lögn för ditt barn? Grattis. Vill du ha medalj??
Då kanske man också får lära barn att hantera att folk ljuger ibland, blir också ett lärande? inte så bra strategi kanske men får man livslånga men av att mamma undanhållit något ett tillfälle så känns det som det är något annat som gått snett med
Okej Paula.
Kränkt ?
Nej, imponerad säger jag ju.
Bra! Lär av oss!
Varför kunde inte lillasyster och pappa följt med så pappa och lillasyster kunnat åka de andra sakerna som inte kräver 1.40? De hade ju kunnat skilts vid ingången och det hade ändå blivit en mamma och Molly dag och lillasyster också fått ha roligt? Att dra vita lögner är en sak men det här är en stor sak som jag är säker på att storasyster hade velat dela med hela familjen istället för att smyga med och aldrig kunna berätta sanningen om.
Man ska kunna göra saker ensam med en förälder. Det är viktigt för förälder-barn-relationen.
Resten av familjen kunde säkert följt med. Men hela grejen var väl att Paula och hennes dotter skulle ha en egen dag.
Dock är det viktigt att ge barnen möjligheten att känna starka känslor, och hjälpa dem hantera dem. Det är så de växer emotionellt och känner trygghet. Man gör barnen en björntjänst om man försöker ”skydda” dem från jobbiga känslor.
Men att känna sig lurad är också en känsla. Lär barnen hantera den också.
Låt ungen bli besviken och ledsen då!
Tror nog mer att det beror på att föräldrarna inte kan bearbeta besvikelser. Låt barnet ha känslor.
Otroligt fånigt! Detta är anledningen till att barn idag är såna små bortskämda monster som styr föräldrarna som marionettdockor. Hela tiden ska det daltas och curlas… Hur svårt är det att säga till andra barnet som det är och att nästa gång är det hennes tur att få göra något speciellt på egen hand med mamma/pappa? Bara sunt att få lära sig att man ibland behöver ha lite tålamod och få längta efter något.
Herregud vad känsliga människor det finns här inne. Klarar ni av att ta er utanför dörren varje dag, eller skapar även det ett trauma hos er?
Akta så att du inte triggar någon som fick vara hemma när det äldre syskonet gick ut.
Ja eller triggar någon som har svårt att förstå att vi inte reagerar på att ena ungen stannar hemma utan att det vi reagerar på är mesiga föräldrar!.
?
Har ni problem att ta in att folk säger att hemlighållandet är problemet, inte att de hade en egen dag?
Hur är det med empatin utifrån hur du raljerar?
Barn idag får traumatiska men av minsta lilla.
Det är ju inte bara att barnet får veta att de har ljugit och att de kan påverka framtida tillit. Det är bara sjukt larvigt att inte ens kunna berätta för sitt barn att nu ska jag och storasyster göra det här och det är din tur nästa gång. Lär barnen att det är viktigt att göra saker på tu man hand.
Min mamma sa att tomten finns. Har aldrig kunnat lita på henne efter det.
Vi säger inte heller alltid till den minsta vad vi ska iväg på, hon är iof liten (3,5 år) och får utbrott i 30 min om hon inte får följa med. Helt ovärt då. Den stora är snart 8.
Men…. Tänk om hon blir traumatiserad??
Eller så lär man barnet tidigt att det är ok att göra saker utan sina syskon. Klart det blir besvikelse i början men det är ju så de lär sig.
Det har vi också gjort återkommande men det blir samma resultat varje gång, så det är inte alltid vi berättar. Tror inte hon blir traumatiserad, dessutom om hon aldrig får reda på det.
Fick ett sladdsyskon tio år efter minstingen jag fötts. Vi var fyra äldre syskon som hela tiden ljög för lillsyrran om vad vi skulle göra. Vi gick till badstranden, kiosken, whatever men ljög att vi skulle göra tråkiga saker så att hon inte skulle tjata om att få följa. Men tänka sig, vi är jättenära varandra idag och det finns ingen skadad tillit mellan henne och vi äldre syskon.
Ja, men det är väl skillnad att förstå, när man blir äldre, att ens 10 år äldre syskon inte ville ha en hängandes som en svans. Det tror jag alla förstår när de blir tonåringar. Än att ens familj undanhöll saker som det handlar om i inlägget.
Nej, de får ju djupa tillitsproblem när familjen ljuger.
Undanhöll var ju precis vad syskonen i exemplet ovan gjorde.
Det är verkligen otroligt lätt att föreställa sig hur människor här inne har härdats under sin egen barndom eller känner brister i sitt eget föräldraskap. Att behandla sina barn respektfullt är inte att slå sig för bröstet, det är bare minimum. Please.
Jag tror inte att det är hela världen för syskon att lära sig tidigt att saker i livet inte är rättvist.
Påminner lite om livet som vuxen.
Barn kan man prata med på en nivå så att dem förstår utan att krångla till det, blir nog mer tillfredsställande för både barn och vuxen om man kan vara ärlig och öppen.
Det största problemet är väl varför så många vuxna människor känner att de måste gå in i någon auktoritär roll gentemot mot andra vuxna och berätta vad som är rätt och fel.
De kanske inte blev bekräftade som barn.
Ja det bästa vore om ingen tyckte något alls. Då skulle man få ro för en jävla gångs skull. Nu måste man ju läsa och kommentera allting.
Tomten och tandfen och påskharen är inte lögner. Det är fantasier.
Om ett barn inte får följa på allting med syrran och då beter sig så att föräldrarna inte kan hantera det så bör man söka hjälp. Det oavsett vilka i familjen som har svårt att tackla en sån sak.
När någon går bakom ryggen på mamman i familjen och ljuger ihop vad man ska göra och pappan säger till barnen att inte säga det till mamman att vi varit på Grönan, hur konstigt är inte det?
Väntar med popcorn på Paulas försvarsinlägg ?
Det räcker ju med att barnen blir ovänner och så vräker Molly för att hon är arg på Leonore ut sanningen för att göra Leonore ledsen. Konmer ju bli görmysigt verkligen.