Kan vi prata lite om psykisk ohälsa? Ett begrepp som i sig närmast missbrukas i Sverige.
Enligt Socialstyrelsen är det ett paraplybegrepp för ”lättare och svårare psykiska besvär och psykiatriska tillstånd”.Att ha psykiatriska tillstånd kan vara att ha Adhd, autism etc. – men utan att för den delen må dåligt och känna sig psykiskt nedsatt. Det finns alltså ingen motsättning i att känna psykisk hälsa och ha ett sk. psykiatriskt tillstånd, med eller utan medicinering.
Men sen finns det även schizofreni, ångest och depression i spektrat som är diagnostiserade psykiatriska tillstånd där man inte upplever psykisk hälsa, där livet är och förblir en kamp.
När vi pratar om psykisk ohälsa känns det som att paraplybegreppet har blivit ett enda rörigt samlingsnamn.
[…]Jag blir så provocerad av mätningar som säger att ”X antal svenskar lider av psykisk ohälsa”, då att vara suicid inte är jämställt med att känna sig lite deppig på jobbet. Sådana mätningar säger inget om någonting och borde inte vara relevanta. De bekräftar bara en massa människor i att känna ett utanförskap som de inte borde, och marginaliserar de som verkligen lider. ♥️// Anitha Clemence
Anitha tar till Instagram för att prata om psykisk ohälsa och hur orimligt det är att ”klumpa ihop” olika begrepp och knöla ner dem alla under ett och samma paraply.
Under inägget är det många som uppskattar inlägget och Anithas kollega Cecilia Blankens skriver så här:
Vad säger ni? Håller ni med Anitha?
Föregående inlägg 
Psykisk ohälsa är väldigt brett. Man kan vända på det, vad är psykisk hälsa? Finns en bra video om det, tror det är via Folkhälsomyndigheten eller liknande. Att lida av ångest är psykisk ohälsa men det innebär inte att man behöver vara suicid. Osv. Det är väldigt brett…
Stör mig orimligt mycket på att hon använder ordet hälsa som motsatsord till ohälsa. 🥴
Vill du utveckla vad du menar med att det inte är motsatsen? Jag menar det inte som en dryg eller sarkastisk fråga utan undrar genuint. Jag har aldrig tänkt på det tidigare
Ingen fara alls!
Jag är ingen språkvetare, men så som jag uppfattar ordet hälsa är att det som begrepp är neutralt i sig själv. Det vill säga, ett konstant existerande ”tillstånd” som alla levande ting har, och som kan vara både bra och dåligt. Nu blir det här kanske löjligt överpedagogiskt men ska försöka beskriva vad jag mebar så utförligt jag bara kan,ä.
Jämför med ordet liv. Man kan rent krasst inte vara mer eller mindre levande, antingen lever man eller så är man död, och livet i sig självt är inte gott eller ont. Det kan dock för den enskilde individen vara gott (ex. tillfredsställande/livskraftigt) eller sämre (ex. lidande/döende).
Ohälsa betyder att man inte har god hälsa. Hälsa betyder dock inte att man har bra hälsa, motsatsen blir snarare ”god hälsa”, ”välbefinnande”, ”friskhet” eller liknande, beroende på vad som i sammanhanget avses med ordet ohälsa.
Jämför exempelvis meningarna ”Jag kommer genomgå en hälsoundersökning”, ”Hur står det till med hälsan?”, ”Läkaren dokumenterar patientens hälsotillstånd”, ”Kommunen ska sammanställa en rapport över elevers hälsa i olika skolor”, osv. Vad jag med detta försöker visa är att ordet inte har något positivt eller negativt värde i sig själv.
WHOs definition som citeras i kommentaren under min specificerar också att målet är HÖGSTA MÖJLIGA hälsa, men ett mål kan likaväl vara att orsaka LÄGSTA MÖJLIGA hälsa (ponera att WHO är sadister vars mål är att utrota mänskligheten). Man kan alltså både sätta ordet bra eller dålig före ordet hälsa, och det ändrar huruvida ordet är positivt eller negativt. Jämför exempelvis med ”bra glädje/kärlek/nytta” vs ”dålig glädje/kärlek/nytta”, de senare orden är positiva i sig själv, och för att de ska anses vara dåliga måste de orsaka något negativt i förlängningen, exempelvis skadeglädje, incestuös kärlek eller typ gynna Rysslands president.
Hänger du med? 😅
Tack, nu förstår vad du menar! Jag uppskattar att du tog dig tid till att skriva ett utförligt och pedagogiskt svar. ☺️
Det var bara roligt att försöka formulera sina tankar! Kul att kunna vara till hjälp! ☺️
Ingen fara alls!
Jag är ingen språkvetare, men så som jag uppfattar ordet hälsa är att det som begrepp är neutralt i sig själv. Det vill säga, ett konstant existerande ”tillstånd” som alla levande ting har, och som kan vara både bra och dåligt. Nu blir det här kanske löjligt överpedagogiskt men ska försöka beskriva vad jag menar så utförligt jag bara kan.
Jämför med ordet liv. Man kan rent krasst inte vara mer eller mindre levande, antingen lever man eller så är man död, och livet i sig självt är inte gott eller ont. Det kan dock för den enskilde individen vara gott (ex. tillfredsställande/livskraftigt) eller sämre (ex. lidande/döende).
Ohälsa betyder att man inte har god hälsa. Hälsa betyder dock inte att man har bra hälsa, motsatsen blir snarare ”god hälsa”, ”välbefinnande”, ”friskhet” eller liknande, beroende på vad som i sammanhanget avses med ordet ohälsa.
Jämför exempelvis meningarna ”Jag kommer genomgå en hälsoundersökning”, ”Hur står det till med hälsan?”, ”Läkaren dokumenterar patientens hälsotillstånd”, ”Kommunen ska sammanställa en rapport över elevers hälsa i olika skolor”, osv. Vad jag med detta försöker visa är att ordet inte har något positivt eller negativt värde i sig själv.
WHOs definition som citeras i kommentaren under min specificerar också att målet är HÖGSTA MÖJLIGA hälsa, men ett mål kan likaväl vara att orsaka LÄGSTA MÖJLIGA hälsa (ponera att WHO är sa-dister vars mål är att utr-ota mänskligheten). Man kan alltså både sätta ordet bra eller dålig före ordet hälsa, och det ändrar huruvida ordet är positivt eller negativt. Jämför exempelvis med ”bra glädje/kärlek/nytta” vs ”dålig glädje/kärlek/nytta”, de senare orden är positiva i sig själv, och för att de ska anses vara dåliga måste de orsaka något negativt i förlängningen, exempelvis ska-deglädje, ince-stuös kärlek eller typ gynna Ry-sslands president.
Hänger du med? 😅
Från Folkhälsomyndigheten: ”Världshälsoorganisationen, WHO, är FN:s fackorgan för hälsofrågor. Enligt WHO:s konstitution är målet att alla människor ska uppnå högsta möjliga hälsa, där hälsa definieras som ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”
Tänker att det är i stort sett omöjligt att uppleva hälsa enligt ovan nämnda definition…
Man kan också jämföra med om vi skulle börja prata om ”fysisk ohälsa”.
80 % av svenskarna lider av fysisk ohälsa osv.
Det är bara dumt. Jag håller helt med Anitha här. Som jag läser det kritiserar hon främst hur begreppet används.
När folk äntligen känner att de kan prata om psykisk ohälsa så kommer Clemence och tycker att vi ska bita ihop och inte säga hur vi mår, ”för alla har det jobbigt ibland”. Blir så less på såna här människor som bara skriver en massa skit för att hålla sig själva aktuella.
Tyckte inte att det var det hon sa utan att allt är inte psykisk ohälsa, en del är livets upp- och nedgångar. Man får visst prata om sina negativa känslor. Att man har tex hjärtesorg o livet känns tungt betyder inte att det är psykisk ohälsa.
Jag skulle önska att psykisk ohälsa syftade till tillstånd som diagnostiseras och behandlas på olika sätt av sjukvården och inte till livets upp- och nedgångar. Med det inte sagt att upp- och nedgångar inte kan bli tillstånd som diagnostiseras och behandlas.
Problemet är att hon inte kan skilja på psykisk ohälsa och jobbiga känslor som hör livet till. Alla jobbiga känslor klassas inte som psykisk ohälsa, utan tvärtom finns tydligt definierade diagnoskriterier.
Jag kan säga så här. När min mannoch jag utreddes för familjehemsuppdrag (vi ville erbjuda hem för barn) så kallades mina deppiga perioder (aldrig diagnostiserats eller behandlats, aldrig funnits behov) för psykisk ohälsa trots att de var helt klart livets upp- pch nergångar. Så myndigheter där det är viktigt med korrekta begrepp, kan inte skilja mellan psykisk ohälsa och annat.
Så läser jag inte henne.
Jag läser henne som att hon tycker begreppet är för brett och används slarvigt, vilket jag håller med om.
Jag läser emellanåt att folk skriver att det redan pratas så mycket om psykisk ohälsa att det inte behöver pratas mer, att det inte längre skulle vara stigmatiserat. Då tänker jag på hur otroligt obekväma folk blir när jag ibland berättar att jag varit inlagd på psyket (även om jag hoppar över att nämna att det var med LPT). Och på hur jag på ritkigt inte längre kände mig som en vanlig människa när det hände, det kändes liksom som att man var en helt annan sort. Och hur många jag mött med samma erfarnehet som aldrig någonsin vågar berätta det för mer än någon enstaka, som skäms enda in i benmärgen. Inte tusan är det normaliserat?
En del som talar om besvär med t ex ångest gör det på ett att där man faktiskt distanserar sig från de som drabbas av ”svårare” tillstånd, folk säger saker i stil med att de ”trodde de skulle bli tvångsvårdade / var knäppa/ var psykfall” eller likande meeen sen visar det sig att de var ”normala” och så är allt bra.
(Därmed inte sagt att folk inte ska få prata om sin ångest. Och jag vet många som jag anser mig ha bättre psykisk hälsa än, trots att de aldrig varit i närheten av at bli inlagda).
Det är inte alls det hon säger. Hon uttrycker att fel begrepp används vid fel tillfällen. Hon påpekar problemet med att använda kliniska begrepp, när det gäller vardagsproblem/mående som är övergående och som ej är något som förstör en individs vardag. Det är inte psykisk ohälsa att må dåligt en period efter t.ex. en avslutad relation. Självklart kan det kännas jobbigt ett tag men det är inte ett sjukligt tillstånd att vara ledsen pga. en avslutad relation.
Är du med?
Håller m Anitha till 1000 %.
Nyansera begreppet.
Livet är en upp och nerförsbacke – det innebär inte psykisk ohälsa och behov av medicinering bara att livet är tufft ibland.
Hur mycket tid sparar du på att skriva m istället för med?
Men människans upplevelser av sin hälsa måste sättas först. För en människa som är skör och haft flera jobbiga händelser i bagaget så kan tex en anhörings död blir det som gör att personen inte orkar mera. Att köra över en patient och ej lyssna inn är en fel och farlig väg att gå. Det är inte vård och omsorg. En patient ska tas på allvar. Både när det gäller psykisk och fysiska problem.
Man kan ta hänsyn till att vissa är mer känsliga ja, men inte blanda ihop det med psykisk ohälsa. Din upplevelse av hälsa är inte ett faktum, går du till sjukvården och säger att du tror att du har en sjukdom så ska det du berättar tas på allvar och ev undersökas men bara för att du känner något är det inte säkert att det ÄR en sjukdom. Problemet med psykisk ohälsa är ju att det går att blanda ihop med att man ”bara” har en jobbig period i livet, t ex vittnar ju psykmottagningar om att man får ta emot ungdomar som gjort slut med pojk- eller flickvännen och upplever helt vanlig hjärtesorg. I en värld med obegränsade resurser kan vi ju ha sjukvårdspersonal som klappar om alla som är ledsna, trötta på jobbet/mannen/livssituationen, men nu kostar ju personal pengar. Skattepengar som kommer att behöva ptioriteras ännu hårdare i framtiden. Så vi kanske bara ska lära våra barn att livet känns och gör ont ibland, och lära dem strategier för att hantera det.
Man skiljer ju dock på psykisk ohälsa och att ha jobbiga känslor. Att vara nedstämd under en period ses som ett normaltillstånd som drabbar alla under livets gång, och först då tillståndet kvarstår och utgör ett problem ses det som en psykatrisk diagnos i form av depression. Att ha ångest inför tentan likställs inte med psykisk ohälsa så som panikångest, GAD och liknande gör. Att man för statistisk över hur många som lider av psykisk ohälsa innebär inte att man likställer en lättare depression med att vara suicidal, statistisk förs över det allra mesta. Jag kan köpa hennes resonemang om funktionsnedsättningar dock, för där är definitionen inte lika tydlig. Saken med en psykiatrisk funktionsnedsättning är att den på ett eller flera sätt påverkar individen negativt och därmed ger en svårigheter. Det behöver inte handla om psykiska sjukdomar (missförstå mig rätt) som ångest eller depression, utan man definierar det som psykisk ohälsa utifrån att det är ett psykisk tillstånd som på ett eller flera sätt påverkar individen negativt.
Har heller aldrig hört någon säga att de lider av psykisk ohälsa för att de för tillfället har det tufft eller jobbigt. Så tycker hon överdriver ”problemet”
Precis! Bara för att någon nämner exempelvis jobbet som något som är ett problem säger det ingenting om omfattningen av dennes problemen. Det kan finnas mycket bakom som personen har svårt att sätta fingret på.
Anitha är en person som tänker att hon sitter på sanningen. Svaren. Att det är svart eller vitt, att det finns ett rätt och ett fel. Precis på samma sätt som hon skrev om MNL’s sommarprat, att det var ovärt eller onödigt. Det finns säkerligen supermånga som uppskattade det sommarpratet, likväl som det massor som uppskattar Anders Hansens prat, Kicki Danielssons prat och mark levengoods (otaliga) prat. Och lika många personer kommer förmodligen inte tycka att de är intressanta. Vem avgör vad som är intressant?
Och även här. Jag tror anitha (och kanske även Cecilia Blankens) menar väl att vi inte ska urholka begrepp som faktiskt är viktiga. Att vi inte ska säga att vi lider av psykisk ohälsa för att vi möter en motgång. Men vem är Anitha, eller Cecilia för den delen, att avgöra vem som lider av vad?
Utgå från att du inte har hela bilden. Ja, det finns säkert de som vältrar sig i självömkan. Men det finns också otaliga människor i Sverige och världen som inte vågar berätta hur det ligger till för att kanske mötas av oförstående personer som de ovan. De kan ju inte få avgöra huruvida deras upplevelser är bu eller bä. ”Ja, nej det där var rimligt rent objektivt så du kan få säga att du har psykisk ohälsa, men din anledning känns lite väl mesig, mår du veeerkligen så dåligt? För en sån skitsak?”
Om Anitha kunde bli lite mer grå, lite mer förstående för att hon inte sitter på alla svar, att hennes syn på livet och världen inte är en sanning, så hade nog både hon och många andra mått bättre (med tanke på hennes plattform). Lite jävla ödmjukhet är väl inte för mkt begärt.
Alla känner ångest, oro och nedstämdhet emellanåt men det hör till livet och är fullkomligt normalt.
Psykisk ohälsa är något helt annat.
Fast känner verkligen alla ångest emellanåt?
Nej, inte ångest per se.
Men sån där ”åh nu fick jag ångest ” – ångest.
Ytterligare ett ord vars betydelse har urvattnats
Det enkla svaret är – Ja. Ångest är någonting vi alla känner även om många kanske kallar det något annat och aldrig lider av att känna ångest. Ångest är liksom vår överlevnadsmekanism.
Tror definitivt att alla upplever ångest under en livstid. Problemet är att man i vardagssammanhang lätt kallar både ångest och oro för ångest, när dessa snarare är olika grader av samma känsla. Oro behöver inte vara mer än en lätt obehagskänsla medan ångest är mer påtagligt och ofta ger även fysiska symtom. Sedan måste man i sin tur skilja på ångest som känsla och sjuklig ångest. Ordet ångest har kommit att bli något av ett paraplybegrepp.
Lägg in nervositet och stress under känslor som folk idag felaktigt benämner som ”ångest”.
Ja, om du definierar ångest så som det beskrivs på t ex Vårdguiden så är det något de allra flesta känner ibland. Det står även i texten där.
Ångest har ju en funktion för människor, det är meningen att man ska känna ångest när man känner dig hotad. Sen drabbas en del tyvärr av så intensiv eller ofta förekommande ångest att der blir sjukligt, men ångest i sig är inte en sjukdom.
Gör vi? När då?
Har du aldrig varit orolig eller nedstämd?
Ja. Som hon skriver ”En som känner oro, det vill säga ett psykiskt besvär, är inte likställd med någon som har diagnostiserad ångest.” Jag har diagnosticerad ångest, och kan bara hålla med. Människor i ens närhet förstår inte hur mycket tid och energi som går åt magiskt tänkande, irrationella föreställningar och hur en dålig dag kan påverka en så otroligt mycket. De förstår inte att jag inte har ångest ibland, utan det är ett KONSTANT tillstånd. Min ångest och oro finns alltid här, den är bara olika mycket, beroende på olika omständigheter.
Psykiatriska sjukdomstillstånd är något helt annat än generell psykisk ohälsa. Att vara bipolär är inget som går över man kan medicineras så att sjukdomen blir mer hanterbar men den finns alltid där i bakgrunden. Stor skillnad mot t ex ångesttillstånd av olika slag där KBT kan komma väl till pass för att hantera den sårbarhet man har. Att livet ibland är skit är en annan sak. Anltha verkar f ö vara ”tyckonom” inom områdena A-Ö, antagligen för att hon är over the hill som influenser. Som Ann Söderlund och hennes Kinasmycken.
Tänkte samma sak, det märks att hon
Är en tyckare utan medicinsk utbildning. Hon blandade ihop massa begrepp utan att veta vad det egentligen innebär. Och vad menar hon med att vara suicid 😂
”Tyckonom inom områdena A-Ö ”- made my day! Då måste nästa träffsäkra debattinlägg alltså börja på…Q? Det blir spännande!
Håller nån mer med om att det känns lite fult typ att lägga upp som ivf-flunsa att nu händer nåt negativt i magen, resonemang och stories om det följer, sen ”vi ska åka in och kolla upp”, detta läggs upp frekvent i några stories, sen även en sista story ”nu går vi in” med bild från väntrummet. Sen dröjer det jättelänge, ingen snabb uppdatering från bilen typ allt gick bra i stil med det som varit INNAN besöket – utan nej istället en post med bilder från sjukrummet där det ”avslöjas” hur allt gick. Och detta sker med jämna mellanrum, gång på gång? Alltså wtf, varför blir de inte called out av sina följare? Jag fattar att hon inte fakear men fan nåt snedvridet är det med detta.
För mig är det ofattbart att så många blir provocerade av hur någon annan handskas med sin graviditet.
En del väljer att helt avstå all typ av ”vanlig” vård i en graviditet, en del följer det ”vanliga” protokollet och några känner ett behov av att ha extra mycket kontroll.
Många gör sitt val av vårdbehov utefter sina tidigare erfarenheter samt ens psykiska och fysiska behov i just den här graviditeten. Vanligen är väl också en barnmorska och annan vårdpersonal inkopplat på hur behovet ser ut i just det fallet.
Det finns ju galet många gravida att följa så alla borde ju kunna hitta någon som passar in på ens egen preferenser. Jag själv dras mest till sådana som har de fysiska och psykiska möjligheterna att följa den vanliga vårdplanen. Det passar mig bäst då jag mår bra över att se att saker och ting kan gå bra. Detta då jag har lätt till att få katastroftankar.
Obs förstår dock att man kan störa sig på att man gör content av sitt psykiska och fysiska mående. Så var ej riktat helt till din kommentar. Förstår hur du menar. Var mest riktat till andra som skrivit mycket om vissa ivf-personer på senaste tiden.
IVF är vanligt nuförtiden och det är störigt att se influencers göra en hel cirkus och shitshow av det för att det ska bli bra storytelling. En av dem gjorde en embryoåterföring i våras, tog ett graviditetstest efter ett par dagar (inte enligt klinikens anvisningar), innan det ens går att utläsa ett riktigt resultat, fick förstås negativt och påstod att hon fått missfall. Kliniskt kan det inte vara ett missfall så tidigt efter återföring, utan räknas bara som ett misslyckat försök. Det visade sig sedan att hon var gravid, men tack vare att hon överdrivit och ylat om att hon fått missfall igen blev videon viral och fick över en miljon visningar.
Visst, jag kan bara låta bli deras konton, men det är irriterande att de är så okunniga/medvetet ljuger om behandlingen för att folk ska tycka synd om dem.
”…ylat om att hon…” haha skönaste formuleringen på mkt länge 😂
IVF är vanligt nuförtiden och det är störigt att se influencers göra en hel cirkus och shitshow av det för att det ska bli bra storytelling. En av dem gjorde en embryoåterföring i våras, tog ett graviditetstest efter ett par dagar (inte enligt klinikens anvisningar), innan det ens går att utläsa ett riktigt resultat, fick förstås negativt och påstod att hon fått missfall. Kliniskt kan det inte vara ett missfall så tidigt efter återföring, utan räknas bara som ett misslyckat försök. Det visade sig sedan att hon var gravid, men tack vare att hon överdrivit och ylat om att hon fått missfall igen blev videon viral och fick över en miljon visningar.
Visst, jag kan bara låta bli deras konton, men det är irriterande att de är så okunniga/medvetet ljuger om behandlingen för att folk ska tycka synd om dem.
(Varför fastnar jag i modd? Visst, vissa kommentarer är bara skvaller/diskussioner om IVF-flunsorna precis som om andra influencers, men att inte godkänna när man belyser att de sprider direkta felaktigheter är märkligt. Jag har själv gjort samma behandling och vet vad som gäller)
Jag tycker att det är sjukt att göra content av detta.
Håller med! Särskilt när det verkar vara utstuderat.
Tänkt på det oclså och håller med. Clickbait av oro i ens graviditet, allt för att locka likes. Så sjukt planerat.
Ni lockas ju dit så vem är dummast?
Klickar inte vidare till inlägget
Och ändå har du mest koll av alla vad som pågår på kontona.
De som avhandlar IVF-influencers i kommentarsfälten här har fått en del spott och spe, men det är ju många som kommenterar och trådarna i Öppet Spår är inte korta. Det är ju influencern själv som lägger upp och delar innehållet så det är ju naturligt att det är det som blir underlag till diskussion, och att bli arg för att det är ”fel” influencer är konstigt. Alla är inte här för Isabella eller Therese.
Håller helt med. Varit inlagd på psyket och äter tunga mediciner för klara livet. Lite oro och ångest..ja, om jag ändå hade det.
Jag tycker att var och varannan människa har ångest över saker och förlåt men jag tror det är bullshit. Majoriteten som slänger med att de har ångest bara är väldigt stressade och det är skitjobbigt men det är inte ångest
Sant, ångest är det inte
Det finns grader i helvetet! Jag har varit inlagd för ångest och depression på sjukhus, men kan samtidigt känna ångest för en redovisning på ett möte på jobbet eftersom jag är väldigt blyg. Båda är ju absolut ångestkänslor men inför mötet rör det sig kanske inte om psykisk ohälsa, utan ett ”normalt” ångestpåslag inför en situation jag tycker är jobbig, om man ska knyta det till inlägget.
Jo men ångest känner alla emellanåt. Är ju känslan av oro/rädsla..
Men alla lider inte av svår ångest och ofta.
Det är skillnad mellan att ha ”vanlig” dvs rationell ångest. Dock viktigt att sätta rätt namn på känslorna också (nervositet, stress, skuld, obehag, oro). Allt detta är inte ångest.
Sen då, sjuklig ångest, dvs irrationell ångest. Den försvinner inte eller kommer då och då under livet, utan den ÄR. Sjuklig ångest är konstant. Det är DET ”vanliga” människor inte förstår.
”Åh jag får ångest”… Nej, jag HAR ångest. Hela tiden, bara i olika grad. Sen kan jag få ångestattacker utöver det också, som kategoriseras som ”vanlig” ångest, dvs den är befogad.
Jag har ångest då och då, den är inte konstant.
Och det är det som skiljer ”att ha ångest” från sjukdomen ångest.
Jag har ”sjukdomen” och har både medicinerat och gått i terapi.
Point still stands. Det är inte samma sak.
Den där människan funderar och spekulerar mycket. Lika dryg som Katrin.
Jag tycker för egen del att det är svårt att hålla isär vad som är jobbiga känslor/livets bergodalbana/nedstämdhet, kontra psykisk ohälsa (där ju även depression i olika former ingår). Har sett en del självskattningstester online men allt bygger ju på hur man själv upplever det. Jag är kanske tvärtom vad Anitha skriver och är en sån som oftare tänker ”äsch såhär är livet, alla är med om jobbiga saker ibland”, än söker hjälp. Nu blev det svamligt men tror inte jag är ensam om att snarare känna så.
Då är jag inte riktigt säker på att du har upplevt riktig psykisk ohälsa/depression någon gång… För när man är där så vet man verkligen skillnaden mellan att ”må lite dåligt” och att vara deprimerad. Det är en avgrundsdjup skillnad.
I efterhand kanske. Men när man är mitt inne i en depression är det vanligt att man inte förstår det utan bara ser det som att själva livet är mörkt (och alltid kommer vara det).
Lite mästrande svar.. det finns ju både lätt och svår depression där lätt är av sån grad att personen kan fortsatt utföra sitt jobb osv. Du vet inget hur jag (eller någon annan mår) så kändes lite onödigt att komma med det där ”du är inte sjuk på riktigt” mentaliteten.
Ursäkta, men det finns även svår depression där en person kan utföra sitt jobb. Jobbet kan vara de enda distraktionen personen har medan hemmalivet är totalt katastrof/ofungerande.
Som en person som lever med psykisk ohälsa håller jag med Anonym är uppe, och skulle nog t.o.m. säga att majoriteten av människorna i samhället inte alls vet hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Håller med. Jag använder mig av psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning istället. Jag tycker inte att min depression och mitt generaliserade ångestsyndrom är psykisk ohälsa, det är psykisk sjukdom. Precis som min ADHD inte är psykisk ohälsa, det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
NPF kan dock leda till psykisk ohälsa. Att ha NPF ökar markant risken för att utveckla ångest och depression, även om NPF inte är psykisk ohälsa i sig. Risken för att begå självmord är extremt hög bland personer med NPF till skillnad från de utan.
Personligen anser jag inte att det är större skillnad på begreppen ohälsa och sjukdom.
Psykisk ohälsa är ett smärtsamt tillstånd som förekommer hos elever i tonåren ibland! När vi i skolan talar om detta, vet vi att eleven kan vara frånvarande pga det onda o mörka i själen!
Autism eller Adhd o liknande diagnoser är inte ett skäl att inte gå till skolan.
Nej, men diagnoserna kan medföra svårigheter som skapar ett svårt lidande för individen och då behövs det extra stödinsatser. Alla barn/ungdomar klarar inte av att sitta still i ett klassrum och bli matade med information.
Samtidigt tror jag det vore bra om vi i skolan normaliserade att livet består av upp och nedgångar. Jag tycker att många elever idag direkt tar till ”psykisk ohälsa” för normala reaktioner på att t.ex bli dumpad, känna oro för ett prov osv. Det vi borde prata mer om är vikten av sömn, mat/vatten och fysisk rörelse för det är där jag tror det ofta brister, och symptomen som uppstår ur det förklaras som ”psykisk ohälsa som ej går att påverka”…
Även psykisk ohälsa får ju normalt att påverka. Om man blir inlagd på psyket är det ju samma fokus där på sömn, mar, rutiner och rörelse i den mån det går. Även om man också får mediciner.
Sen är ju gränsen inte alltid så lätt, för den som t ex lider av GAD har ju absolut problem med oro inför tentan. Bara att den oron är starkare, och kommer även inför massor av andra grejer. Men fortfarande kan ju tentaångesten vara ett reellt problem. Har t ex en vän med GAD som fick hoppa av sin utbildning pga detta.
100%! Och bort med djävulskapet som heter sociala media ⛔️
Nej, men utmattningsdepressionerna som dessa elever ofta drabbas av är skäl att stanna hemma och vila. De flesta som klarar av att vara i skolan vill vara i skolan.
Blir mörkrädd om du har så otroligt låg kompetens om NPF och på allvar menar att autism/adhd inte är skäl för att inte gå till skolan. Autism- och aspergerförbundet har en jättebra enklare webbutbildning som du kanske skulle ägna dig lite tid åt för att kompetensutveckla dig. Den heter e-autism. https://www.autism.se/om-autism/webbkurs/
I tisdags hade jag 7/10 ångest för min crush inte svarade på fb, som var upptagen med familjen 🙂
Idag har jag 2/10 ångest för att jag måste dra och handla, och över att det måste vara nyttig mat.
Det där är inte ångest
Det vet väl för fan inte du?
🚀
Åh vad jag hatar människor som du 🙂
Det där är INTE ångest. Med din fåniga kommentar förminskar du alla som lider av ångest.
Men du. Det är inte rimligt att avfärda andra människors känslor. Att någon inte svarar dig eller att du behöver handla kanske inte orsakar ångest hos dig men det innebär inte att det inte kan orsaka ångest hos andra.
Jag har en väldigt lång historik av ångestproblematik och psykisk sjukdom. Har under långa perioder av mitt liv varit tvångsinlagd på psyket och hade olika självskadebeteenden i 14 år. Jag har lärt mig att olika människor reagerar på olika saker. Jag kan också få ångest av att åka och handla, på grund av alla uttryck och alla människor; eller så är det bara en sådan dag.
Ingen har patent på vilka saker som ger ”riktig ångest” och vilka som inte gör det. Jag tycker att man ska vara ödmjuk inför andras känslor, även om man inte förstår dem.
Ok. Däremot var hon väldigt ljus i början
Filter är det definitivt ibland s
Och inom psykiatrin är alla eventuella naturliga svängningar i humöret ett tecken på psykisk sjukdom. Psykiatrin ville medicinera mig på grund av att jag blev så deprimerad efter att ha blivit pressad till utmattning av yttre krav samt våldtagen av en nära släkting. Någon samtalsterapi var det inte tal om, endast en press kring att börja äta medicin. Vem skulle inte bli deprimerad av en sån sak? Lustigt att två års psykoterapi hjälpte mig mer än psykiatrin har gjort på femton år.
Yep. De anser att helt normala känslor är tecken på psykisk sjukdom.
Det blev skevt att dela upp det i ”yttre” och ”inre” på det viset, och kategorisera allt yttre som ”naturligt”, vad nu naturligt ens betyder. Medicinering kan vara lämpligt även om det som satt igång ens depression är exempelvis en olycka eller ett dödsfall, om man har en depression som är så djup att den är svår att bryta själv. Och på samma vis är man ofta hjälpt av samtalsstöd även om man lider av psykisk sjukdom. Ofta samspelar ju också livets omständigheter och ens egna förutsättningar.
Däremot håller jag med om att man är alldeles för snål med samtalsstöd och för snabb med att bara erbjuda mediciner, och det beror nog tyvärr inte på okunskap utan bara gammal hederligt resursbrist.
Fast man undrar ju ändå, i två-tre storys idag ligger dottern ensam med en hudton likt pappan, och i story efter ligger hon i Klaras famn med samma ljusa hudton som henne. Om det mot förmodan skulle vara så att Klara filtrar hudtonen på dottern så är det illa. Riktigt illa.
Fast folk det ju olika mörka och ljusa ur på olika bilder. Letar man skillnader i hudton kommer man nog hitta det typ hos alla på olika foton.
Håller helt med!
Långt inlägg men verkar inte riktigt ha någon poäng? Räknas verkligen ADHD som psykisk ohälsa? Det kan ju leda till psykisk ohälsa såklart men i övrigt?
Och sen blir det ju, vad ska man kalla det då? På samma sätt som cancer kan vara något som botas med en liten operation eller kan leda till enormt lidande följt av död, det är ju fortfarande cancer.
Och vem som privatperson är att avgöra, låt psykiatrin diagnosticera, sen får väl folk kalla det vad de vill.
Det enda jag kan tillägga är dock att det är jättebra att vi pratar med om psykisk ohälsa MEN att det tyvärr fortfarande är väldigt stigmatiserat med allvarlig psykisk sjukdom. Men kanske är det ett steg i rätt riktning.
Håller med här. Jättebra att det börjar bli mer accepterat att prata om vissa diagnoser, ADHD till exempel (även om man inte kanske räknar det till psykisk ohälsa alla gånger). Ingen stor grej längre. Men försök att berätta att du lider av OCD eller djup depression med suicidrisk. Då vet folk oftast inte vad de ska säga längre, och har ganska många förutfattade meningar…
Nej adhd räknas sannerligen inte som psykisk ohälsa. Det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning – stor skillnad. Anitha vet verkligen inte vad hon pratar om, det är uppenbart när man läser hennes inlägg. Plus att hon har en vana att använda ord som är ett nummer för stora för henne. Känner alltid en gnutta sekundärskam när jag läser hennes inlägg.
Anitha är lika tröttsam som Cissi. Allt för att hålla sig aktuella, skriver massa smörja o sen blir tjuriga som småbarn när deras svador kritiseras. Önskar att någon kunde ta ifrån internetuppkopplingen.
Jag har alltid tänkt att om man lider av psykisk ohälsa så handlar det om just ångest/depression och andra tillstånd som kraftigt begränsar ens liv. Kanske att man har behövt vara sjukskriven under en period på grund av det. Ingen i min närhet pratar om att vara lite deppad ibland handlar om psykisk ohälsa. Jag kan känna mig nedstämd eller ledsen vissa dagar men det betyder inte att jag lider av psykisk ohälsa för det.
Jag tänker att psykisk ohälsa lider man av om man uppnår kriterierna för en diagnos, t.ex. depression, GAD eller något annat ångestsyndrom, t.ex.
Ja, precis det jag redan skrivit men med andra ord.
Håller med till 100%.
Det är ganska ofta som jag professionellt kommer i kontakt med människor som pratar mycket om det här och där det behöver förklaras att till exempel sorg som kan göra mycket ont psykiskt inte betyder att personen är psykiskt sjuk eller att frustration kan vara en högst naturlig reaktion på stress i vardagen m.m.
Psykisk ohälsa är en mycket tydlig del av samhället, men alla känslor och reaktioner är inte ett tecken på psykisk sjukdom och det är ofta som det kan behöva förklaras.
I sin story beskriver hon dock sin kille som ”den blinda från OBS-klassen”….hon är en väldigt oklar människa…
Hon liksom både bryter och skapar stigma på en och samma gång…!
Men är det mest yngre personer som slänger med ”psykisk ohälsa”? Ingen i min närhet (30 år gammal) säger att de lider av psykisk ohälsa förutom möjligen en bonussyster (yngre) till mig som inte kan tex städa pga ångest… Tex min ena syster har hälsoångest och då säger hon ju att hon har hälsoångest och inte psykisk ohälsa. Jag hade panikångest och GAD förr och då benämnde jag ju det som panikångest och generell ångest (och ja då påverkade det hela mitt liv men jag gjorde ju allt för att få det att fungera ändå).
Känner bara ytterst få som någon gång har sagt att de lider av just ”psykisk ohälsa”.
Men om en person har ångest som påverkar hela hens liv så är det psykist ohälsa, oavsett vad personen själv väljer att kalla det.
Jag är inne på samma spår jag har GAD och jag säger sällan att ja lider av psykisk ohälsa även om jag har ångest större delen av veckans dagar (medicinerar inte, då jag fått för mig att det bara skjuter upp problemen framför mig, dum som man är) . Men anledningen till att jag inte säger psykisk ohälsa är nog för att det är ett sådant ihop klumpat begrepp och rör så många sjukdomsfaktorer, så folk frågar oftast i slutändan vad av allt man lider av. Så tror bara jag underlättar för mig själv, genom att säga att jag har GAD och förklarar utifrån det begreppet.
Varför ens bry sig om det? Spelar det nån roll? Det är väl taget i olika ljus eller också är det nåt filter, hennes bebis hennes bilder hennes jävla val väl?
Både Anitha och Cecilia är väl proffstyckare av rang, vad har dom inte åsikter om? Kan inte ta nån av dem på allvar när det manglas ut sanningar i vartenda ämne. Så jobbiga personligheter.
OT men apropå alla spekulationer om ozempic och kändisar. Ozempic är nu fritt fram för alla i USA, för $500 i månaden/injektion eller $700/månad för tablett. Det lanseras just nu på alla infomercials och jag frågade min läkare om detta. Hon menade att det funnits tillgängligt för mer bemedlade klienter sedan 2022, även utländska köpare (!) Men nu är det alltså helt fritt för alla som vill förlora 20% av sin vikt utan att kämpa.
Anitha tycker väldigt mycket. Svänger sig med fina ord och fraser. Hon kan inte veta i detta ämne men jag kan ändå hålla med till viss del.
Men vad vet jag? Sen har vi de, typ Hannah och Amanda, som svänger sig med ord som Utbränd och Ångest i tid och o-tid. Missbrukar sin plattform för att säga att de är stressade, på helt fel sätt. Verkligen inte bra, för de som är på riktigt utbrända. Sjukskrivna i månader som kämpar sig tillbaka till en dräglig vardag .
Jobbar som psykiatrihandläggare och vår målgrupp är individer med psykiska funktionsvariationer och psykisk ohälsa. Personligen tycker jag att psykisk ohälsa ”på riktigt” är att det påverkar ens vardagliga liv, rutiner och allt vad det innebär, och man behöver stöd för att det ska fungera. Oftast måste de ha långvariga besvär för att beviljas insatser från mig.
Upplever att psykisk ohälsa ofta kommer till tal när det uppstår någon motgång, som är mer eller mindre naturligt i livet och dagens samhälle. Så många kan jag inte bevilja boendestöd för då går kommunen i konkurs🤣
Håller med!
Jag gick in i väggen, var sjukskriven ett tag och kom tillbaka. Några år senare läser jag i min förlossningsjournal efter jag fött min dotter: ”Lider av psykisk ohälsa”. Jag hade bara nämnt det till min barnmorska och det blev till en kommentar till förlossningen som något som dom skulle ha i beaktande. Jag har varit utbränd en period i mitt liv inget annat. Jävligt mycket dags att nyansera!
Är psykiatrihandläggare, utreder och bedömer behov hos individer med psykisk funktionsnedsättning och/eller psykisk ohälsa. Det ska då vara så omfattande att det påverkar ens vardag och struktur, inte en tillfällig tidsperiod. Det är psykisk ohälsa ”på riktigt”, men det är ett brett begrepp med ibland otydlig innebörd så jag förstår absolut om folk tar till det. Men det gäller att kunna skilja psykisk ohälsa från känslor och motgångar, som hör livet till.
Det den äldre generationen, som Anitha tillhör, måste börja förstå är att det har ökat för att vi vågar prata om det. Fler får hjälp. Fler kan få diagnoser och därefter stöd. Vi ska absolut inte gå tillbaka till en tid där ingen sa något, alla försökte bita ihop, folk mådde dåligt i smyg, det var tabu. Nej tack.