Anitha Clemence har alltså gjort en hockeydokumentär och jag undrar om jag är den enda som är lite överraskad av det?
Anitha och hockey alltså?
Visste ni det?
För nog måste man vara hockeyintresserad för att göra en hockeydokumentär? Eller?
Hon kanske är ett lika brinnande hockeyfan som jag är med längdskidor och skidskytte, men att jah bara inte vet om det?
Kul och lite oväntat i vilket fall, men som den sportnörd jag är så ska jag givetvis kolla!
Tumme upp!
Anitha Clemence gav sig tusan på att genomföra en långsiktig förändring genom att dra ner på shoppandet.
Eller ”dra ner” är kanske fel ord, hon har nästintill slutat shoppa helt. Enligt hennes inlägg har hon sänkt sitt CO2 i shopping med 95%.
Efter att ha gått i mål här så blir Anithas nästa mål att minska sin köttkonsumtion, då det också är en miljöbov i dramat.
För drygt ett år sedan sa Anitha följande om sina ändrade tankar och sin inställning till det här.
Vad skulle ni har svårast att dra ner på?
Shopping eller rött kött? Eller shopping och ALLT kött?
Anitha Clemence har postat ett inlägg om hur hon praoat hos den tidigare kulturministern Alice Bah Kuhnke. som är EU-parlamentariker för Miljöpartiet som arbetar i EU-parlamentet och inte på EU-departementet, som det stod tidigare.
I sitt klipp åker hon tåg med den pendlande politikern, som åkt den här sträckan – Stockholm/Bryssel två gånger i veckan. – och som ger henne sina allra bästa tips inför långresor med just tåg.
Jag tycker det är toppen att en influencer gör den här typen av innehåll, och Anitha skriver att hon kommer dela massor av innehåll i sitt flöde, som bland annat kommer handla om textilindustrins utmaningar vad gäller miljö och hållbarhet.
Det är inte bara Alexandra Nilsson som provar på nya jobb, och förhoppningsvis hakar fler på den här typen av innehåll! 👍🏻
Igår postade jag det här inlägget om Anitha Clemence och hennes inlägg om psykisk ohälsa.
Det kan du läsa här om du behöver friska upp minnet eller kanske missade det helt?
Bland annat tar Anitha upp psykisk ohälsa och hur orimligt det är att ”klumpa ihop” olika begrepp och knöla ner dem alla under ett och samma paraply. Ett inlägg för att bryta stigmatiseringen kring psykisk ohälsa helt enkelt.
Att Anitha postade detta inlägg igår, och idag postar den här bilden där hon skriver att hon ska gå till frukosten tillsammans med ”han den blinda från OBS-klassen” fick en av mina följare att reagera.
En ”OBS-klass” var någonting som fanns tidigare, i vilka man placerade barn som av någon anledning behövde lite mer hjälp och stöd för att klara av undervisningen.
Så här beskrivs problematisken kring i en artikel från SVT Nyheter Örebro.
Den publicerades 2009 men tar på ett bra sätt upp varför OBS-klasser är någonting positivt för de elever som annars riskerade att hamna oåterkalleligen efter sina klasskamrater, men också varför benämningen ”OBS-klass” och fördomarna som finns vad gäller eleverna som går där leder till stigman. Eller att man använder det på samma sätt som Anitha gör i sitt inlägg här ovan.
Mellan tre och fem procent av alla skolbarn har ADHD, enligt Socialstyrelsen. (Detta är alltså siffror från 2009) Svårigheter får alla, men olika stora.
[…]Men forskning visar att alla inte bör gå i samma klass, i alla fall inte de med svårare problem.
– Man måste ha rätt skolplacering, och små grupper, högst sju elever, med specialutbildade lärare, och extra lärarstöd, säger Kent Nilsson, på centrum för klinisk forskning på Vätmanlands läns landsting. Han menar att man ska samla elever med samma typ av behov.
– De eleverna behöver långsam takt, tydlighet, förutsägbarhet, man ska veta vad som händer om en timme, om två timmar, men också vad som händer om fem minuter, fortsätter Kent Nilsson.
– Just de störande momenten är väldigt jobbiga för de här eleverna, och i en normal klass så händer det saker hela tiden vilket gör att det blir mycket störande moment för dem.
Specialundervisning kan minska risken att hamna i missbruk och kriminalitet.
Men det finns ett motstånd i skolans värld att återgå till mindre specialklasser.– När vi går ut och informerar skolpolitiker och andra beslutsfattare i kommunerna så säger de ofta att de inte vill ha tillbaks de gamla OBS-klasserna. Men det är inte alls samma specialpedagogik som finns idag jämfört med den som fanns på sextiotalet, säger Kent Nilsson till SVT Nyheter Örebro
Sedan mitten av 1980-talet går elever med synnedsättning i ”vanliga” skolor, men trots det placerar Anitha Clemence den fiktiva blinda eleven i en ”OBS-klass” eftersom hon verkar tro att det är där den hör hemma.
Kim de Verdier, forskare vid Stockholms universitet och psykolog på SPSM, säger till Specialpedagogiska skolmyndigheten att forskning peka på det man ser i forskning är att elever med synnedsättning vill mötas av samma höga förväntningar som övriga elever och att läraren tror på att de kan klara av saker.
Eleven ska så klart få visuell, auditiv och taktil anpassning av den fysiska miljön, men ska inte gå i en annan klass än sina seende klasskamrater.
För att svara på frågan jag ställer här ovan, om huruvida Anithas tilltag är skojsigt eller sekundärkränkt`
Personligen är jag nog en smula sekundärkränkt å alla barns vägnar, som riskerar att råka ut för den här typen av stigmatiserade fördomar.
Ett steg framåt, och två tillbaka för Anitha Clemence.
Hur tänker du?
Kan vi prata lite om psykisk ohälsa? Ett begrepp som i sig närmast missbrukas i Sverige.
Enligt Socialstyrelsen är det ett paraplybegrepp för ”lättare och svårare psykiska besvär och psykiatriska tillstånd”.Att ha psykiatriska tillstånd kan vara att ha Adhd, autism etc. – men utan att för den delen må dåligt och känna sig psykiskt nedsatt. Det finns alltså ingen motsättning i att känna psykisk hälsa och ha ett sk. psykiatriskt tillstånd, med eller utan medicinering.
Men sen finns det även schizofreni, ångest och depression i spektrat som är diagnostiserade psykiatriska tillstånd där man inte upplever psykisk hälsa, där livet är och förblir en kamp.
När vi pratar om psykisk ohälsa känns det som att paraplybegreppet har blivit ett enda rörigt samlingsnamn.
[…]Jag blir så provocerad av mätningar som säger att ”X antal svenskar lider av psykisk ohälsa”, då att vara suicid inte är jämställt med att känna sig lite deppig på jobbet. Sådana mätningar säger inget om någonting och borde inte vara relevanta. De bekräftar bara en massa människor i att känna ett utanförskap som de inte borde, och marginaliserar de som verkligen lider. ♥️// Anitha Clemence
Anitha tar till Instagram för att prata om psykisk ohälsa och hur orimligt det är att ”klumpa ihop” olika begrepp och knöla ner dem alla under ett och samma paraply.
Under inägget är det många som uppskattar inlägget och Anithas kollega Cecilia Blankens skriver så här:
Vad säger ni? Håller ni med Anitha?
Bildkälla: Anitha Clemence Instagram
Rätt många sommarprat den här sommarn som är lättare än lättmjölk. Vad är det som har hänt i redaktörsarbetet? Har SR helt plötsligt förlitat sig på alla avsändares egen kompetens att förmedla en perfekt historia? Eller har de blivit slöa, vill man helt enkelt ge bort sommaren till poddarna?
Det ska vara 20 redaktörer i redaktionen. Man undrar ju lite vad som har hänt.Håller Sommarpratarna på att spela ut sin roll eller vad tycker ni? För var är alla starka, inspirerande, fängslande och utbildande historier? // Anitha Clemence
Anitha Clemence skickar en känga till Sveriges Radio och dess val av sommarpratare.
Hon tar upp Maja Nilsson Lindelöf som ett exempel, men är noga med att påpeka att kritiken inte gäller henne eller någon annan av sommarpratarna, utan att den är riktad mot Sveriges Radio och deras sätt att förlita sig på att alla sommarpratare har förmågan att skriva ett spännande manus, helt på egen hand.
Hennes sista fråga i bilderna här ovan är intressant och jag undrar om ni håller med?
Håller Sommarpratarna på att spela ut sin roll eller vad tycker ni? För var är alla starka, inspirerande, fängslande och utbildande historier? // Anitha Clemence
Jag har inte lyssnat på ett enda sommarprat utöver de jag lyssnat på för bloggens räkning. Hur är det med dig? Brukar du lyssna?
Igår publicerade jag ett inlägg på Instagram om Anitha Clemence och hennes kamp mot Telia, som fortsätter skicka fakturor till hennes mamma, trots att mamman avled för ungefär ett halvår sedan.
Hon fick in mängder av vittnesmål från människor som varit med om samma sak, men med andra företag.
Jag frågade Anitha om hon hört någonting från Telia sedan hon postade sin video och de har återkopplat att de ska undersöka saken. Sedan dess har hon inte fått någon respons från dem, men det har ju varit helg, så det ska bli intressant att se om det blir någon återkoppling och hur den i så fall ser ut.
Kommentarsfältet under inlägget var också intressant, eftersom det även här fylldes på med vittnesmål, från ännu fler personer som drabbats av liknande saker. I skrivande stund har inlägget över 80 kommentarer. Ett fåtal säger sig fått väldigt bra hjälp i liknande situationer, men den stora massan vittnar om liknande händelser som den Anitha fått på sitt bord.
Det är dessvärre inte så ofta jag blir bjuden på event längre. Efter mitt köpstopp antar jag att PR byråerna blir ängsliga och inte vet hur de ska förhålla sig. Så de avstår helt enkelt. // Anitha Clemence
Tror ni att det här kan stämma?
Blir Anitha Clemence inte längre bjuden på events på grund av sitt köpstopp?
Dessa events brukar väl sällan handla om att influencerna själva ska konsumera, utan att de ska få sina följare att göra så. Då borde ju Anithas köpstopp ha föga påverkan på det, eller hur?
Jag gissar att inbjudningarna kommer ramla in nu efter att hon publicerat det här inlägget, så ”mission accomplished”.
Tänk vad mycket bra saker man kan ha sociala medier till. 😉
Anitha Clemence klappar sig själv på axeln efter att ha genomfört en utmaning som gick ut på att inte shoppa någonting på 12 veckor.
Hon ska enligt egen utsago ha sparat 12 000 kr på att inte shoppa.
Jag fick det här dm:et på Instagram, där en av mina följare är allt annat än imponerad av Anitha, med tanke på att hon var på semester i Thailand samtidigt som hennes utmaning pågick.
Håller ni med om detta?
Är det hyckleri, eller är det bättre att göra som Anitha, än att inte göra någonting alls?
Hashtaggen #anithas12weeksofhell känns en smula överdriven kanske?
Så himla jobbigt att inte shoppa från en strand i Thailand. Verkligen ett rent helvete!
Vissa kallar dem ”passionerade”, dessa män som inte kan hålla känslorna i styr när det går dåligt. Anitha Clemence benämner dem som ”ofolkliga”, ”hjärtliga” och ”aggressiva”, och har som exempel det svenska herrlandslaget i fotbolls Janne Andersson.
I sitt inlägg har hon med klipp på honom där han tappar humöret på olika vis, och avslutar med att visa klippet när han åker ur ”Masked Singer” iklädd en mullvadskostym.
Bör dessa män inte medverka i olika lek och underhållningsprogram, då de vid upprepade tillfällen tappar besinningen i sin yrkesroll? Eller är det bara härligt med ”passionerade” män som brinner för saker, oavsett hur det ger sig till uttryck?