Vänner?

204 kommentarer

36-åringen skriver att hen har ”INGA vänner”. Johanna skriver: ”Har inte så MÅNGA vänner”. Det är två olika saker…….

ja, eller hur. personen skriver dessutom att det är en sorg, så uppenbarligen vill ju personen ha vänner.

Exakt. INTE samma sak.

Johanna är så jävla svår att tycka om

Reagerade också på det. Och tyvärr, eftersom det är Johanna Bladh som skriver det, så tror jag inte på nått hon säger. Jag tror hon vill verka relaterbar, hela hennes konto bygger ju på det, och svarar därefter. Tror inte hon har en susning om hur det är att ha INGA vänner som personen skriver. Och att det då också blir lite plumpt med att föreslå ett ”hitta vänner” inlägg

Man kan hitta vänner när man minst anar det!
Jag var 30+ och hade inga vänner, nu 10 år senare har jag 3 jättenära vänner och 5 vänner och ett antal bekanta.

Det jag saknar är att ha en partner. Det kommer nog aldrig hända.

Varför tror du inte du kommer hitta en partner? Har du provat att nätdejta, det finns någon för alla❤️

Tror att många i dag har svårt att låta en djupare vänskap växa. Allt ska gå väldigt fort och visas upp för allmänheten. Vänskap behöver gro och det är okay om man tycker olika om saker.

Och många har så lätt att bryta om det är minsta lilla som inte är 100%

Anonym 09:17
Exakt, då är man bara ute en ensidig vänskap. Man får ju inget att prata om till slut om man bara håller med varandra. Det är våra olikheter och sätt att vara som gör att man även växer och får nya erfarenheter.

Ja och man måste kanske inse att inte alls vänner kan ge en exakt allt man behöver från en vän. Någon kanske man har en hobby gemensamt med, en annan kan man prata djupa samtal med, en annan.. osv. Sen har man tur om man hittar en sån där som ger en allt men man kanske inte ska vara så snabb med att kasta bort en person bara för att den inte fyller exakt alla ens behov.

Älskar olikheten mellan mig och mina vänner! Vet inte om det är en åldersgrej (är 35+), men jag älskar att diskutera livet och normer, inspireras av en annan arbetsbransch, annorlunda intressen, höra om olika typer av uppväxter och hur det format dem osv. Mina vänner gör att jag växer och inspireras 🙂

Det tror inte jag. Jag tror mer att det handlar om naturliga kontaktpunkter. Det är svårt att träffa nya kompisar för att alla är så upptagna med sitt och om man då inte har några specifika intressen blir det ännu svårare. De flesta lever ett liv med jobb, vardag och sysslor i och runt hemmet, utan naturliga mötesplatser.

Anonym 09:31
Samhället i dag är ett stort ekorrhjul och med pandemin vi hade så stängde många ställen. Det är inte alla som har öppnat.
Tror att många även föredrar att umgås på mobilen eller sociala medier och prata med folk där.

Vilka ställen fanns innan pandemin dit folk kunde gå och lära känna nya kompisar på ett naturligt sätt?

Lokala caféer, Lokala utbildnings grupper, lokala stick möten m.m

Finns fortfarande. Men är man en empatilös människa kan det va svårt att få vänner 🤷🏻‍♀️

Så alla som inte har vänner är empatilösa? Vilken fruktansvärt otrevlig kommentar.

För min del pendlar jag långt till jobbet, när jag inte jobbar hemma, så att umgås med kollegorna på fritiden blir svårt. Är inflyttad i stan där vi bor sedan några år och det har varit sjukt svårt att knyta kontakter här, alla verkar ha sitt umgänge/sin släkt i stan redan och har inget behov av fler. Jag har försökt bjuda till och bjuda hem, men det blir liksom inget. Så förutom min familj är jag rätt ensam. Önskar att jag hade nån att ringa för ett biobesök eller annat.

På SVT finns en dokumentär om just ensamhet i vuxen ålder, tror den heter vänner sökes eller liknande. En kvinna som var med hade som dröm att få sällskap på Gekås.

Exakt, pch man kan tom gå igenom kriser o svek och förlåtelse. Jag och mina vänner prataroch berättar om man känner sig ensam, om man behöver nått specifikt stöd. Vi ställer upp för varandra som syskon. Vi är också ok med att livet kommer i mellan, att man inte alltid är i synk (nån vill festa, nån vill va i bebisbubbla 2år) då kanske man hamnar i osynk 1 år och sen hittar tillbaka. Y hör jag ”aldrig” av mig, ibland hör mina vänner ”aldrig” av sig och DET ÄR OKEJ.

Jag har i princip bara 1 vän från vuxen ålder och jag kände inte att vi var riktigt bra vänner förrän efter 1,5år (då spenderade vi ändå typ 3 dagar i veckan med varandra under föräldraledighet). Så det tar tid att bygga tillit, lära känna någon och skapa en trygghet.

Så ja håller helt med dig. Ibland känns det som att folk har fel bild av vänskap utifrån det man ser på sociala medier

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Lite som när folk slutar att raka benen för olika ändamål. Bara för att man slutar att raka benen så försvinner inte problemet.

Haha! Spot on!! Så jävla träffande!

Jag har få vänner, självvalt ju äldre jag blivit. Mina vänner ”åt upp mig”, hela tiden mängder med sms om deras liv, och jag gav råd och fick ingenting tillbaka.Bara dom dom dom.
Hör väl till den lilla skaran som faktiskt inte har några problem att umgås med mig själv. Och tycker inte det ens ska behöva vara en ”skam” Varför ska allt numera vara så skambelagt? En sorg kan jag förstå om man inte valt att stå utan vänner, men skam?

Ibland är det skönt att gå på bio ensam eller äta ute ensam. Det är öven skönt att shoppa ensam i bland.

Shoppat alltid ensam. Har inga vänner som vill gå i samma affärer som jag. Värdelöst att behöva springa runt på varenda HM och Lindex.

Det känns väl inte så unikt för svenskar att trivas i mindre grupper, trivas i eget sällskap osv. Är vi inte ett ganska individuellt och introvert folk?

Anonym 09:37
Det finns en massa skämt bilder och sketcher på nätet om att svensken är svår att bli vän med.🤣

Det är ju sant iaf😁

Jag har inga vänner. Är inte självvalt. Har inga problem med att umgås med mig själv men tycker det är fruktansvärt jobbigt att aldrig har någon annan än min man och min mamma att prata om privata saker med. Vi gifte oss i somras och jag kände skam över att inte ha några vänner att kunna bjuda på bröllopet. Folk undrar varför och då känner jag skam.

Förtydligande: folk frågar alltså varför jag inte hade vänner på mitt bröllop och då skäms jag över att berätta att jag inte har några vänner.

Blir så trött på sådan social inkompetens

Jag har vänner som är riktigt nära och såklart tex grannar man hälsar på. Tycker att vänskapen till sin hund eller katt är bland det bästa som finns.

Vill också ha ett inlägg om det. ViKrÄvEr fred i världen man bara jaha? Konkreta förslag? Vad ska göras? Vad kräver ni och av vem? Att slänga sitt namn på en hashtag gör liksom ingenting?!

Är det bättre att bara vara tyst när oskyldiga barn mördas?

Det är nog bättre att vara tyst om man inte är insatt i situationen.

Och när de är tysta får de skit för det.

Själv tycker jag det är illa med människor som är tysta och bara ser på när oskyldiga människor drabbas.

Vad har du gjort då? Många tysta gör visst saker

Är väl bättre än ingenting. Finns ju inget som säger att de på listan inte gör annat också? Förstår inte hur folk kan tycka det är så fel. Att lägga energi på att kritisera människor som ändå säger ifrån.

Men de tycker väl precis som alla andra normalt funtade gör förutom att de skrivit det på en lista? De som skiljer dem från vanlisar är att de har en enorm plattform med stort ekonomiskt och socialt kapital.

Tänk om de använt det, gått ihop och skänkt valfri summa till hjälporg? Då hade listan varit imponerande.

Det ena utesluter ju inte det andra.

Hahahaha 😂

Väldigt många här verkar ju inte tycka det…

Då har man verkligen gjort ett kraftfullt ställningstagande. 😂

Samma här. Att göra det ena utesluter ju inte att man gör det andra också. Att visa vad man står på sociala medier tycker jag är bra! Sen ska man så klart också leva som man lär. Men att kritisera att människor säger i från och står upp för saker på sociala medier?

Anonym 09:32
För mig beror det på hur man gör det.
Många skriver bara ett inlägg och engagerar sig inte igen. Eller så blir de engagerade igen om alla gör det.
Det för mig känns inte genuint.

Flundra, du som väl med om att Gaza skulle bli en parkeringsplats… Hjälper du till med det då eller?

Anonym 12:28
Om de ber om donationer till asfalten så bidrar jag pengar.

Vad är det med dig? Varför vill du att barn ska dö?

För Hamas kommer aldrig sluta. Så länge terrorister finns fortsätter dödandet. Varför är det svårt att fatta?

”Vi kräver bättre vård men vill ha sänkt skatt.
Vi kräver bättre skola men uppfostrar inte våra skitungar som får bete sig hur som helst.
Vi kräver bättre äldreomsorg men ser ner på undersköterskor och säger att de har ju bara en gymnasieutbildning så varför ska de tjäna mer?
Vi kräver att det görs något åt klimatet och åker på flygresa en gång om året och beställer fast fashion.”

Fast den där bilden stämmer inte riktigt med verkligheten heller. Varje år är det ca 4 miljoner personer som lägger totalt 735 miljoner timmar på ideellt arbete för välgörenhet, i föreningar osv. Det ekonomiska värdet beräknas vara ca 161 miljarder kronor. Det är faktiskt så att Sverige har ett mer aktivt föreningsliv än många andra länder. Känns som att de som gnäller på andras engagemang sällan gör något själva, då hade de vetat hur många som sliter på med att försöka förändra.

Anonym 09:51
Jo visst har vi det, det finns massor av föreningar som hjälper människor. Men det behövs göras mer.

Sen beror det lite på vad man gör.
Om man slutar att tex raka benen för att visa att man är emot något hjälper ingen i längden. Det hjälper inte personen som behöver hjälp.

Att bara engagera sig på sociala medier för att andra gör det och sedan inte bry sig förrän nästa sak händer känns inte genuint.
Då handlar det bara om att plocka poäng.
Influensers har hur mycket potential som helst att kunna engagera människor i sin närhet att hjälpa till i skolan.

Allt som behövs är att någon tyvärt tar första steget för att få en verksamhet att börja.
Om Influensers började mer och mer att hjälpa till på hemmaplan och får människor engagerade till förändring så är jag säker på att man skulle ta dem mer seriöst.

Allting man gör behöver inte förändra världen. Jag rakar inte benen och såklart inte det hjälper någon, det är min egen lilla protesthandling. Sen, det spelar inte så stor roll om du personligen inte uppfattar det som genuint. Influencers har stort inflytande, vare sig vi gillar det eller inte. Jag volontärarbetade för en förening som blev omnämnd av en stor influencer och donationerna gick upp direkt och massor av folk hörde av sig för att fråga hur de kunde hjälpa. Så jag är för att de skriver ett inlägg även om de inte dyker upp på golvet sen för det gör faktisk skillnad.

Att visa att man skänkt pengar hade nog gjort större nytta nu än en lista! Visst man ska inte behöva säga det men i detta läget hade det varit bättre!

Jag gillar inte att umgås med folk – led förut av FOMO (trots att jag egentligen inte ville vara med) men har landat i att jag vill helt enkelt inte…

Har två nära kompisar- en från lågstadiet och en grön gymnasiet, är 40+ så vi har hängt ihop länge😃

Har även fina arbetskamrater som jag räknar som vänner – även om vi aldrig umgås utanför arbetet förutom ngn enstaka AW som jag brukar avboka typ samma dag 😅

Minns när jag som tonåring fick en anonym kommentar på min blogg ”varför umgås du aldrig med kompisar? :)” i ett uppenbart försök att trycka till mig. Jag hade absolut kompisar men umgicks inte supermycket med dem utanför skolan utan var mycket i stallet (där jag ju hade många kompisar!) och med min pojkvän. Just den kommentaren har etsat sig fast hos mig 😅

Syns du inte så finns du inte.😜

Det är självklart individuellt, men jag som singel tycker det är svårt att ha en vänskap med någon som är i en relation där partnern alltid kommer först. Personen pratar mest om sin partner eller pratar i vi-form istället för jag-form, vill inte komma på middag om inte partnern får följa med eller går hem väldigt tidigt, osv.

Om man är vänner sedan flera år tillbaka redan så har man kanske mer ”tålamod” för sånt, men när det är en ny vänskap känns det svårt att komma in på djupet upplever jag.

Ja såna är asjobbiga. Men sen finns det de som fortsätter vara ett jag och de gillar jag.

Har partner sen många år tillbaka och stör mig också på de människorna. Som tur är är de flesta av mina kompisar likadana och inte alls behöver ta med sin respektive på allt. Kan också uppskatta att hänga parvis men det är en helt annan grej.

Personer som är ett ”vi” är ju sjukt värdelösa, ängsliga och klängiga utan egna åsikter eller personlighet.

Åh, nu kom jag på ett fint minne!

För många år sedan var jag relativt ny på en arbetsplats och hade en kollega i min ålder som jag klickade med. Vi arbetade mycket ihop, men hade ingen kontakt utanför jobbet via sociala medier eller liknande. Efter några veckor/månader kände jag att jag ville umgås med henne utanför jobbet och skulle fråga henne om hon ville ta ett glas vin efter jobbet. Jag blev jättenervös när jag knackade på hennes dörr och hann säga ”god morgon, hur mår du?” när hon svarade ”det är bra. Du, vill du ta ett glas vin idag efter jobbet?”

Ingen av oss jobbar kvar, men vi är fortfarande vänner idag

Jag är snart 32 och har inga vänner. Har man och barn och nära kontakt med mina syskon och föräldrar, men har inga vänner. Tror det är vanligare än man tror och tycker inte alls att man ska känna skam över det.

Amen!

Att hoppas att tusentals civila, varav många är barn ska dö, att deras hem ska jämnas med marken och göras till en parkeringsplats låter som något Hamas skulle kunna säga om Israel. Ni är bara två sidor av samma mynt, samma hatiska skrot och korn.

Vad ska Israel göra då om Hamas ger sig??

Ja, jag har missat det. Tar gärna en länk på en pålitlig studie eller artikel som visar att en miljard människor vill utrota judar. Alltså inte har fördomar eller är emot staten Israel utan faktiskt vill att de ska utsättas för folkmord. Och det går att vara emot folkmord på både Israeler och Palestinier. Det är inte så att man måste vara för att oskyldiga barn på en sida ska dö.

Barnen är för fan inte terrorister? Är du intellektuellt underutvecklad??

Jag såg dock ganska många barn som jublade åt kidnappade och mördade judar som Hamas släppande in i Gaza. De ÄR terrorister och förtjänar att bombas.

Snälla! De barnen lär va hjärntvättade av sina föräldrar (och långt långt från alla). Barn förtjänar inte att dö.

Jo. De som jublar och spottar på döda kroppar har ingen plats på denna jord. Då har föräldrarna utfört ett otroligt dåligt jobb och stöttar terrorism, då är det lite sent åt att gråta när deras barn dör. Om de gör allt i sin makt för att bekämpa och förhindra Hamas och andra terrorirgsnisationer är det en annan femma, men det kan jag inte tänka mig att någon i Gaza gör.

Åh herregud. Är inte så lätt att jobba emot såna människor.. Men självklart finns det de som är emot. Och du tror detta är majoriteten av barn?? Det är ändå aldrig ok att bomba och döda barn!

Man kan vara på fredens sida, dödande av oskyldiga är aldrig rätt!

Har en vän idag. Han bor på andra sidan jorden så vi ses inte men vi vet båda att vi kan vända oss till varandra med sånt vi behöver prata om.

Har börjat plugga nu i augusti dock och även om det är för tidigt att kalla dem vänner så har jag hittat några att umgås med. Den ena en 11 år yngre tjej. Men hon beter sig äldre och jag verkar både se ut och bete mig yngre, hehe, ingen tror att jag är över 25. Den andra är en 6 år yngre kille, jättetrevliga båda två. Han beter sig betydligt äldre dock och lever ett liv jag aldrig hört någon i hans ålder leva.
Utöver dessa är vi en liten grupp på 10 pers. Vi kan prata men jag skulle nog inte bli närmare vän med alla. Finns en där som jag inte tål alls t.ex. Men att plugga känner jag redan har gjort ganska gott för mitt sociala. Ännu ingen jag umgås med på fritiden, vi kanske ses för att plugga bara, men det är tre år kvar så kanske hinner jag hitta någon att bli vän med på riktigt också. Men hade ju helt klart önskat ett större socialt liv, där jag inte blir utnyttjad, mina två senaste nära vänner har nämligen gjort det.
Och så blir det extra jobbigt såhär års att inte ha ett stort socialt liv. Ångest över nyår t.ex..

Jag bodde i Italien förut och jag skojar inte när jag säger att jag hade typ fem olika kompisgäng, med typ 20 pers i varje. Det fina i Italien är att ska du träffa ett gäng vänner bjuder du in dina andra vänner också. Så till sist är man ett kontaktnät med kanske 500 löst sammansatta personer som alla känner varandra, de tajtare grupperna kvarstår men nya band knyts ofta och nya personer blir tajta. Tanken är verkligen ”the more the merrier”.
I Sverige säger folk på riktigt ”nej vi kan inte ses i helgen, jag ska träffa vänner”.
I Italien säger folk ”självklart ska vi ses i helgen, jag ska ju träffa vänner! Kom!”

Åh det är min dröm att leva så!! Så ledsen över att Sverige är så isolerat

Fint tankesätt! Varför inte egentligen?

Detta har jag tänkt mycket på de senaste åren! Att folk delar upp sina vänner i små grupper och sedan får inte grupperna blandas… Egentligen konstigt?
I somras hade jag födelsedagsfest och blandade typ tre vängrupper – det var superroligt! Så lyckat! Och lite lustigt att vissa vänner sa ”Oj känner du så många?”… 😉

Tycker det känns naturligt, vet många som gör så och hade själv gjort. Men så hade jag den kompisen som öppet sa inför sin 30årsfest ”jag bjuder inte dig för jag vill inte att du ska bli vän med mina vänner”. Tack!!!!!!!

Åh fy vad hemskt sagt… 😮

Det är det sjukaste jag hört. Jag fyllde 40 förra året och tyckte bara att det var kul att mina olika vänner äntligen kunde träffa varandra och gillade varandra. Hade bara tyckt det var kul om de blev vänner med varandra med. Brukar ganska ofta försöka ”blanda” umgänge med olika vänner som inte känner varandra.

Just så generöst ska det vara! I Sverige är det ju ”mina vänner är mina och inte dina vänner”-typ. ”Kan inte fika med dig för jag ska träffa en annan vän”,ist för ”Häng med på fika så får du träffa x,ni kanske gillar varann!”

Ja! Hände mig förvånansvärt ofta att mina (numera tidigare) vänner i vuxen ålder sa något i stil med ”nej, tyvärr kan vi inte fira midsommar ihop, jag ska fira tillsammans med mina andra vänner” eller något liknande. I Sverige är folk väldigt stängda för att bjuda in nya vänner i en etablerad krets, även om den personen är god vän med en ”medlem” i gänget.

Vet exakt vad folk kommer tänka nu: fast det kanske är besvärligt att bara bjuda in någon som ingen annan känner till midsommar??? Logistiken kring det hela! Väldigt typiskt svenskt att inte vilja vara till besvär och hellre inte ens fråga och säga nej till personen.

Jag har mest vänner som bor långt bort pga att några flyttade för studier och någon träffade jag online osv, och jag tycker det är helt lagom att inte kunna ses så ofta. Tror att det kan vara svårt för de som vill träffas och umgås att hitta nya vänner då många nog är upptagna med vardagen i allmänhet och helt enkelt inte har tid över. Hade en kollega som ville börja ta en aw ofta och för mig kändes det bara som ett extra krav efter ett tag, även om det såklart inte var orimligt beteende från hennes sida men man lever ju olika liv.

Hur upptagna är folk egentligen, med vad? Antar ni syftar på barn eller? Utan barn har man tid, ork och fritid för aktiviteter och vänner, man får prioritera I guess.

Heltidsjobb, pendling och barn har jag personligen fullt upp med. Och ja jag säger ju inte att nån annan gör fel, försökte bara säga att det kan vara en anledning till att vissa känner sig ensamma när man börjar komma upp lite i ålder. Jag orkar helt enkelt inte umgås, pratar gärna i telefon osv, men har ingen lust att ses varje vecka tex. Och min situation kan ju inte vara unik.

Heltidsjobb har ju de flesta. Segt med pendling och ja barn verkar ta mycket tid. Då kanske det blir sådär. Kan inte tänka mig att inte träffa vänner varje vecka.

Nej alltså grejen är att jag är helt nöjd med livet. Vill inte umgås med vänner jämt, som sagt. Men där krockar ju jag och du och det är min poäng, du hade nog varit jävligt missnöjd med mig som vän 🙂 och om någon som känner som dig hamnar i situationer med någon som känner som mig är det klart det blir fel.

Ah ok, bra att du är nöjd! Många verkar ju inte vara det dock.
Vänner är bara otroligt viktigt tycker jag, en stor och viktig del av livet.

Jag skrev en lång kommentar som hamnade i modd. Camilla kan du fixa bort mig från modd snart?
Vänner är viktigt, men inte lika viktigt kanske när man har man och barn för det är folk runt omkring en ändå. Under pandemin hade jag singelvänner som tyckte det var jättejobbigt att vara själva så mycket. Jag kände mig aldrig ensam för jag hade mannen och barnen. Och tiden att underhålla 15 vänskaper finns för många inte när man har familj. Jag är glad att jag har igång 5 st liksom. Men att hinna träffa dessa 5 varje vecka finns inte på kartan.

Jag förstår inte varför det är så fel att prioritera sina barn. På veckodagar får man 1 h på morgonen med barnen och sen får man mellan 16-19.30 på eftermiddagen typ om man har jobb och barnen förskola. Det är så extremt lite tid att på veckodagar finns det inte tid till vänner i samma omfattning som när man var singel och barnlös. Lägg till föräldrar, syskon och vänner som man ska umgås med på helgen. Och på min mans sida. Plus att man kanske vill göra något kul med sina barn ibland på helgen, typ badhus. Det var en heeeelt annan situation när det bara var jag. Eller bara jag och mannen. Om en i ett par får egentid en kväll måste ju den andra vara hemma med barnen. Förut kunde vi båda göra saker på varsitt håll.

Det kräver ju också lite effort för att underhålla vänskaper, särskilt när man inte ses ”naturligt” via t.ex jobb eller skola. Tror att många är väldigt dåliga på det.

Du fattar att det bor massor av oskyldiga civila, många av dem barn där? Parkeringsplats?? Vidrigaste jag läst på länge, empatilöst.

Anonym 10:04
Om båda sidor har krigat över området i decennier och ingen sida vill jobba för fred och harmoni så borde ingen av sidorna ha rätt till landet. Blir det en parkering så har de inget land att strida om.

Det finns inget som säger att det kommer att bli fred de närmaste decennierna.
Och man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Ja man kan faktiskt det, tro det eller ej!
Man kan vara trött på konflikten och ändå ha sympati för båda sidor när det kommer till oskyldiga offer. Och samtidigt så kan man tänka att det vore bra om konflikten/ kriget stoppades.

Allt är inte svart eller vitt.

Du är ju dum på riktigt. Att göra nåt till en parkeringsplats innebär i detta fall att fördriva och döda människor och jämna deras hem med marken. Ingen normal människa kan tycka det är ok.

Det var det dummaste argument jag nånsin hört, du kan inte mena allvar? Är du under 15 eller har nån funktionsnedsättning?

Det lär inte bli en neutralnplats binom du tror det , hahaha. Självklart tar Israel den.

Då har du förmodligen inte läst hur judiska barn bränts levande.
Parkeringsplats är det bästa som kan hända med det skithålet.

Det är fel att döda barn oavsett. Knappat de palestinska civila som gjorde det… Två fel gör inte ett rätt! Hur kan man inte fatta det?

Men de palestinska civila röstade fram Hamas 2006… Självklart förtjänar inte barn att mördas för det men det gör det hela komplicerat.

Hälften av invånarna är under 18 och har alltså inte röstat för 17 år sen…

Nu är det fan dags för flertalet av er här inne att läsa på. Ni är väl vuxna människor som kan ta in fakta? Palestina har förtryckt sedan andra världskriget, det är en oerhört invecklad konflikt men uttalar man sig så jävla RÅKORKAT som du gör har man en plikt att läsa på. PALESTINA ÄR INTE LIKA MED HAMAS, försök ha två tankar i huvudet samtidigt. Vidare är det inte synd om Israel som börjar utvecklas till en diktatur. Just nu bräns barn levande inne i Gaza. Herregud vad underutvecklad du är.

Vänner är ett känsligt ämne för mig på sistone. Som barnlös har jag sett vännerna falla bort en efter en sedan de började få barn för några år sedan (nej jag kan inte få barn, tyvärr). Har vant mig vid att enbart umgås med min man jämt, och någon gång per halvår träffa en vän på en fika eller någons födelsedag. Idag har jag alltså vant mig, men förra året när ensamheten verkligen blev tydlig gick jag ner i en depression. Det kändes så jäkla sorgligt att bli exkluderad konstant. Tror de att infertilitet är smittsamt? Att jag hatar barn? Att jag bara vill sitta i barer och dricka cosmopolitans till sent på natten? Jag har ursprung från Kroatien och vet att om jag bodde där hade jag välkomnats in i alla sammanhang trots att jag är ”annorlunda”. Men här verkar alla glömma bort vänner som inte har familjeliv gemensamt, eller så tänker de kanske ”Hon vill ju inte hänga på en lekplats” men fan, jag vill ju det. Att vara ensam är inte roligare. :/

Tror att många tappar sin identitet och är bara mamma och inget annat. Många har även svårt att släppa barnen och har svårt att umgås om inte barnen får vara med. Sen har vi dem som går in i en bubbla och bondar med andra mammor då de får mer gemensamt.

Det handlar kanske inte om att tappa sin identitet heller utan att man VILL vara med sina barn. Alla behöver inte egentid eller vill prioritera vänner. Men det är alltid fel att välja sina barn.

Man kan ju ha båda, måste inte sitta ihop med barnen eller bara umgås med dem..

Ja om man vill ha båda. Men om man inte vill? Det är inte fel att känna och leva olika.

Vad tänker du göra sen när barnen är utflugna? Tvinga dem att umgås med dig?

Om sådär 15-20 år? Konstigt att leva idag för vad som händer då.

Man kan väl skaffa nya vänner? Eller måste man hänga ihop med sina barndomsvänner/gymnasiepolare hela livet? Tror det här med barn egentligen är sekundärt, alltså att väldigt mycket händer kring den tiden i livet ändå och man hittar sig själv och vad man vill prioritera, vilka man vill umgås med, hur och var man vill bo, gör karriär osv. Att få barn skyndar nog bara på det som ändå skulle skett tids nog, dvs att vänskapen dör ut, eftersom man över en natt får betydligt mindre tid och därmed måste prioritera.

Ja och mitt fall så har jag verkligen inget emot att barnen är med. Förstår helt det är svårare att ses på egen hand. Och jag träffar gärna barnen, är roligt att umgås lite med barn när man inte kan det särskilt ofta som barnlös. Men känns som att småbarnsmammor gärna umgås med andra småbarnsmammor och visst, jag kan ju inte relatera till att hänföra blöjmärken men… Ensamheten är fan påtaglig ibland. :/

Fast det är inte så konstigt att man hellre umgås med andra mammor ibland/ofta. Man är på samma punkt i livet, har en annan förståelse för varandra (du som barnlös har viss förståelse men inte samma), hjälps åt på ett annat sätt osv.

Men jävligt taskigt att bara utesluta en VÄN hela tiden bara för att hon inte har barn?? Mammasektare..

Ja så är det kanske men ur mitt perspektiv är det jävligt ledsamt helt enkelt. Önskar jag inte hade känslor kring detta men svårt att bara stänga av.

Det är så märkligt att tro att man bara kan vara vänner om man är i exakt samma livssituation och måste välja bort någon för att de har eller inte har barn för att de inte skulle fÖrStÅ mig.

Läs en gång till. Långsamt.

Du verkar va en fin vän, som kan tänka dig det. Synd att de inte uppskattar det.

Säg det till vännerna! Att barnen får vara med. Egentligen umgås jag helst utan barn för då kan vi prata ostört. Men då kan vi inte ses så ofta. Men om du är med på att sitta i barnens rum på golvet och leka samtidigt som vi pratar så är det ju fantastiskt. Jag bjuder oftast inte in en barnlös vän till sånt häng för gud vad tråkig vännen måste tycka att jag är.

Jag börjar också komma upp i den åldern och känner precis som du. Jag har inte heller en partner så är livrädd över ensamheten. Funderar mycket på om man kanske borde flytta till ett annat land där det är mer öppet med vänskaper och att fler är välkomna. Det är verkligen en stor sorg för mig när mina vänner får barn, vilket känns så tråkigt att det ska behöva vara så för samtidigt önskar jag ju dem allt det bästa i livet! Deppigt.

Du, jag förstår precis! Har själv ibland funderat på att flytta, kanske till USA där de verkar mycket socialare och öppnare.

Är i samma sits. Vill inte ha barn, 31 år gammal, utan partner (har en känsla att det inte kommer hända heller) och börjar bli rätt orolig över vad som kommer hända när de få vänner jag har kommer börja skaffa barn och bli totalt upptagna med det.
Men jag bor Numbers i London och måste säga att det är en otrooolig skillnad här mot hur det var i Sverige, så det känns ändå lite bättre.

Så mycket öppnare, mycket lättare att skaffa vänner och folk bjuder gärna in en till att träffa ens vänner. Rekommenderar varmt att flytta utomlands av sociala skäl hahaha

Fattar inte det här. Har iofs bara två barn i min bekantskapskrets men i ett fall gjorde de mig till gudmor så vi kan hänga när som helst, om båda föräldrarna är hemma går det absolut att prata om annat än barn (båda tycker även att det är tråkigt). Den andra är en kompis från högstadiet och jag fortsätter bjuda henne till grejer, antingen lämnar hon den lilla hemma hos pappan eller så tar hon med sig den och så turas vi om att hålla och gosa så får hon lite avlastning, sen avviker hon lite tidigare. Så svårt är det inte.

Vad härligt! Alla mina vänner har syskon så de har blivit gudföräldrar. Upplever också att man i Sverige skiljer stort på familj och vänner. Man delar upp födelsedagar, en dag för familj/släkt, en annan dag för vänner eller så är det bara kalas för familjen. Då känns det ofta lite skämmigt att komma med en present i efterhand till barnet, jag brukar göra det men känns ibland som att vännerna får skuldkänslor att jag inte var inbjuden på kalaset tidigare. Man vill ju inte tvinga sig på. :/ Men kanske blir det bättre när barnen är mer självständiga om ett par år.

Ja kanske det men trist att det ska behöva vara så… när mitt gudbarn fyllde två var det öppet hus och det var fullt av både vänner och familj, en del småbarn till vänner som kutade runt och lekte. När kalaset egentligen var över var vi en grupp kvar som spontant fortsatte till middag med pizza osv, kommer ihåg det som en av sommarens trevligaste häng. Testa ”tränga dig på” lite mer och se vad som händer?

Ja det är konstigt.. Jag är helsvensk men för mig kan vänner vara familj. Blod betyder inte allt.

Exakt! Har själv en knepig familj och ofta tytt mig mer till vänner…

Kan det vara så att de helt enkelt inte vet hur du känner och inte vill tvinga dig att umgås med barnen? 🙂 jag känner mig bara jobbig och vill inte fråga om nån har lust att följa med till lekparken eller vad som helst, men hade verkligen uppskattat sällskap. Det känns bara som en sån grej folk i så fall säger ja till för att vara snäll men lider sig igenom.

Jag har försökt uttrycka det lite men kanske svårt att vara tydlig. Vill inte tvinga mig på någon heller..

Vad tråkiga vänner.. Sen vaknar de upp en dag och är ensamma.. Man måste prioritera vänskap ibland också!

Ja jag tänker det också, om 10 år när de plötsligt vill umgås ska jag stå på vänt… :/

Försök skaffa barnfria vänner! ❤️ (Förstår att du inte är det men de har en annan inställning och mer tid).

Jag har småbarn och kan absolut erkänna att jag prioriterar att hänga med mina kompisar som också har barn. Delvis handlar det om att man har mer gemensamt med andra i samma situation, kan prata om sömnlösa nätter och klämmisar osv och få tips och råd.
Men också att det blir lite stressigt att umgås med barnlösa vänner som sitter stilla medans man själv springer efter ungen, som inte har nån förståelse för hur barn beter sig och förväntar sig att inget ska förändras i ens vänskapsrelation.

Men jag kommer också ihåg att ha varit den barnlösa vännen som inte blev bjuden till barnkalas och tyckte att det var tråkigt men trots det bjuder jag bara kompisar på barnkalas som har barn i samma ålder, barnkalaset handlar trots om födelsedagsbarnet.

Om du har den synen på dina barnlösa vänner tror jag faktiskt inte de vill vara vän med dig heller

Vilken syn är det? Att det är svårt att prata om barnspecifika ämnen med folk som inte har barn? Att jag tycker att det blir stressigt och ansträngt att ses i en lekpark och försöka ta hand om mitt barn och samtidigt underhålla en barnlös kompis? Det handlar ju snarare om att ens livssituation har förändrats och det blir svårare att upprätthålla en vänskapsrelation med någon som inte är på samma plats i livet som en själv.

Men jag tycker om mina barnlösa vänner men jag träffar dem hellre kvällstid, utan barn än i en lekpark eller på barnkalas som TS nämnde i sitt inlägg. Det handlar ju såklart inte bara om den barnlösa vännen men även om en själv som har förändrats efter att ha blivit förälder. Men just att man förändras när man blir förälder tycker jag att flera av mina barnlösa vänner inte förstår och det är väl inte så konstigt, jag förstod inte det själv heller innan jag blev förälder.

”underhålla en barnlös kompis”… 🙄

”det blir svårare att upprätthålla en vänskapsrelation med någon som inte är på samma plats i livet som en själv.”

Det här tycker jag är en väldigt konstig tankegång, som jag vet många har. Det är absolut skönt att ha personer som är på samma plats i livet att bolla tankar och erfarenheter med. Men det som ger perspektiv är ju att också umgås med människor som INTE är det. Som har andra erfarenheter och infallsvinklar. Det är ju det som är givande! Annars blir det som en sekt eller bubbla, man fastnar i sin lilla värld och vet inget om den utanför. Varför måste du prata enbart om barnspecifika ämnen med alla?

Jag som inte har barn och aldrig kommer kunna få känner inte ett dugg igen mig i din beskrivning. Nej, jag delar inte erfarenheten av att ha blivit förälder men de delar inte alla mina erfarenheter heller. Det är inget krav jag har för vänskap. Det är ju tvärtom det som är berikande. Man lär sig av varandras olikheter, får inblick i andra sätt att vara och leva. Skulle aldrig bara vilja umgås med karbonkopior av mig, varken vad gäller livserfarenheter eller personligheter.

Och aldrig har jag suttit och väntat på att bli ”underhållen” av en vän med eller utan barn, vilken härlig syn på vänner.

Tycker det är en ynnest att ha vänner/kompisar/bekanta i olika åldrar och med olika livssituationer och erfarenheter. Hjälper mig att förstå mig själv, andra och världen bättre.

Du gör en rejäl tankevurpa här som tror att dina vänner inte kan komma att betyda något för dina barn. De flesta vuxna är fullt kapabla att ha förståelse för att barnet tar mycket plats i ditt liv, det är den totala exkluderingen som sårar och som även gör det till ett känsligt ämne sen. Är säkert inte för alla men ditt barn går miste om flera potentiella trygga vuxna att skapa en relation till. Självklart går man på barnkalas för barnets skull, även om det är du som är vännen från början? Varför skulle du inte kunna bjuda in fler vuxna till det?

Mitt barn har absolut vuxna i sitt liv som inte är släkt med dem och jag håller verkligen med dig att det är viktigt att barn har flera vuxna i sitt liv. Däremot är min åsikt att barnkalas är till för barn och inte vuxna, mitt barn har uttryckligen sagt att hon vill ha färre vuxna som pratar högt och fler barn som leker på sitt kalas – och jag håller helt med.

Jag tycker att det finns tid och plats för dessa barnlösa vuxna i mitt liv nu när jag har barn. Jag tycker också att vänskapsrelationer har toppar och dalar, ibland ses man oftare och ibland mer sällan. Det är liknande när en kompis börjar plugga och har mindre pengar och mer tid eller en utbränd kompis eller cancersjuk kompis – ens livssituation förändras och det kan temporärt påverka vänskapsrelationen. När man har småbarn har man väldigt begränsat med tid, man svarar sent på meddelanden, måste avboka i sista minuten och ibland springa från en aw när ens barn blir ledsen. Jag upplever att många av mina barnlösa vänner tar det personligt, att jag inte kan släppa mitt barn en kväll eller att det alltid dröjer innan meddelanden besvaras eller att jag försvinner mitt i en chatt osv. De slutar höra av sig och blir bittra och sura i ett hörn vilket är nåt som jag inte orkar med just nu. Sen har jag absolut barnlösa vänner som inte beter sig sådär och dessa vänskapsrelationer kommer ju hålla över tid och dessa vuxna finns och kommer finnas kvar i mitt barns liv. Men jag upplever att flera av mina barnlösa vänner har väldigt svårt att sätta sig i min situation vilket är helt förståeligt, det hade jag också själv innan jag fick barn.

Man får ju skilja lite på ålder på barnen också, en ettåring som har specifik sovtid på dagen och måste springa runt konstant – klart det är lättare att umgås med andra i samma situation och spara vuxenpratet till när man kan ses utan barn. Tror barnkalasen blir lite vad man är van vid också och hur de andra barnen i ens närhet har sina kalas, sånt skiljer sig ju en hel del.

Aliette. Igenkänningen är total. Massa ❤️ från en till som inte kan få barn.

❤️ Kram!

Tror vi kan bli bättre här på att liksom umgås över gränserna, alltså flera generationer tillsammans, låta barnen vara med, olika vänner inbjudna till samma event osv, man behöver ju inte göra samma saker – är ju jättetrevligt att fika med vännerna medan barnen leker tillsammans tex och bonusen är att ingen behöver bli bortvald. Det blir ju lite trist om det alltid är ”vi från avdelning x på kontoret går på AW” eller ”tjejerna från gymnasiet går ut och dricker drinkar” ”barnen bjuder hem sin bästa kompis för att spela tv-spel” osv, att det alltid är en homogen grupp som ses för ett specifikt syfte.

Med tanke på hur många människor det är som har få/inga vänner (de flesta människor verkar det ju vara som lever så, jag har aldrig hört talas om någon som har många vänner, alla har antingen 1-2 vänner, ”mindre än en handfull vänner”, eller inga vänner alls), så verkar ju inte folk vilja ha några vänner. Om människor hade velat ha vänner så hade de väl sökt sig till varandra? De flesta människor verkar ju ta avstånd från att ha många vänner. De flesta människor verkar nöja sig med sig själva, sitt jobb och sin familj. Det är faktiskt väldigt jobbigt att ha vänner. Det blir ju som att ta hand om något. Man måste ju ta hand om vännen, och är det då en vän som gillar att prata mycket, umgås mycket, hör av sig ofta, har mycket som händer i sitt liv, osv så blir det ju extremt krävande. Livet är fullspäckat och jobbigt som det är med dig själv, jobb och familj, det är nog många som inte orkar ha så mycket mer utöver det. Jag har heller inga vänner, inte en enda, jag hade två vänner men jag orkade till slut inte med dom, den ena skickade sms varje dag, bokstavligen varje dag, flera stycken sms oftast dessutom, både morgon och kväll, som jag kände mig tvungen att svara på hela tiden, och den andre pratade bara om sig själv konstant hela tiden, så jag bröt kontakten (trots att jag hade varit vän med den ena i 30 år).

Men tack, precis så! Men det verkar ju här inne som att man hela tiden gör fel och ”tappar sin identitet” så fort man väljer familjeliv framför vänner. Folk tycker olika, mår bra av olika, och så måste det väl få vara utan värderingar.

Trist att dumpa sina vänner, varför? Då var man nog aldrig riktiga vänner från början, såna vill man inte förlora.

Menar att har man fina personer i sitt liv som man har en bra relation med, varför skulle man bara klippa kontakten med dem för att man skaffar familj? Som att avsluta kontakten med sin mamma bara för nu har jag barn, har inte tid och lust med dig?

Det handlar absolut inte om att klippa kontakten och det sa jag inte heller. Men jag har alltid varit väldigt introvert och har egentligen aldrig tyckt om att umgås ofta, hade inte energi över till det redan innan barn. Jag har mina vänner ändå men jag prioriterar att umgås med mina barn, mår helt enkelt bättre med mina barn. Upplever bara sån negativ syn på vi som väljer barnen för att vi mår bra av det. Och mår man inte bra av sina relationer, vilket Lina här beskriver, då är det väl helt okej att klippa.

Men om man inte umgås med dem och alltid väljer andra framför dem då har man väl typ ingen vänskap mer?
Sjävlköart får man göra som man vill men synd om vännerna om de inte kände lika och var nog ingen riktig nära vänskap då.

Jag väljer inte ”andra”, jag väljer mina barn. Mina vänner gör detsamma och vi ses då och då och pratar/skriver i princip dagligen. Det gäller väl helt enkelt att vara på samma plats i livet.

Ok, det framgick inte. Om alla är nöjda så..

Oj, jag har haft så många olika vänner genom åren där vi verkligen fullt en funktion där och då och det har varit så fint MEN av olika orsaker så har relationerna tagit slut och inte för att någon bestämt kapat bandet men pga flytt, olika livsvägar osv. Lika riktig vänskap för det men ibland funkar relationen pga omständigheterna men sedan går man vidare?

Om man bara dumpar nån lättvindigt gör man skaffar lär det inte varit så djup vänskap dock.

Alltså jag vet faktiskt inte, det beror väl på definitionen av vänskap och djup vänskap. Men om jag utgår från mig själv, som har flyttat en hel del och även har vänner som flyttat så nej, jag hade aldrig kunnat hålla ”djup vänskap” med jag vet inte 100 pers spridda över jordklotet. Men all vänskap behöver ju inte vara livslång och att den inte är det betyder ju inte att den var värdelös för det. Den kan väl ha varit djup, eller kul eller vad som helst under några år men kan man knappt ses längre så är det väl inte konstigt om man lägger mer energi på andra i ens närhet? Men det betyder ju inte att man dumpat varandra?

Flytta är ju svårt men svarar som sagt på det om barn, det som många skrivit om.

Vilken tråkig syn, livet är fullspäckat och jobbigt? Trist. Extremt krävande med vänner? Känner inte detta alls, det ger ju otroligt mkt med vänskap också.

Men varför är din upplevelse rätt och linas fel?

Är väl inte fel men tråkigt att ha ett sånt liv? Att allt är fullspäckat och jobbigt? Vill man ha det så?

Tror dock att det faktiskt är sant för många, även om kanske inte du personligen känner så. Eller varför tror du att så många är ensamma? För att de är otrevliga människor?

Trist att deras liv blivit så, jobbigt skriver hen. För jobbigt för att orka med vänner. Sorgligt om det är vanligt.

Tycker man ser tecken till det, tex i ”hitta-vänner”-inlägg. Någon skriver om hur gärna hen vill hitta en vän att göra ditten och datten med, sen frågar någon om emailadress och personen går inte ens tillbaka för att kolla om någon svarat på inlägget. Tror många tänker att det ska komma naturligt, lite som när man var yngre och sågs i skolan varje dag och sen spenderade mycket av fritiden tillsammans. Men det krävs ju lite arbete och även lite uppoffring.

Men det handlar väl snarare om att det inte var bra vänner, som det gav dig något att umgås med? En bra vän är någon som man får energi av att träffa, någon som stöttar, hjälper, peppar, som man har roligt med och kan gråta ut hos. Vara sig själv med. Då är det ingen uppoffring att umgås. Och hur ofta man har kontakt får man ju styra upp, det är inget som säger att vänskap innebär att man ska höras av dagligen eller ses varje vecka, det tror jag få förväntar sig i vuxen ålder.
Jag tror inte människor generellt tar avstånd från att ha vänner, men man hinner inte med. Eller så är de personer man har omkring sig inte personer det egentligen inte ger en så mycket att träffa och så kan det ju vara. Man växer från varandra, eller inser att man med åren värderar andra egenskaper hos sina vänner,och har kanske svårt att träffa nya personer man riktigt klickar med för hur lätt är det att träffa såna i vuxen ålder. Däremot tror jag att många egentligen skulle vilja ha en eller ett par riktigt bra vänner, för även om man har partner och barn så är det ju inte riktigt samma sak, vänner fyller en annan funktion.

Och många av mina vänner har massor med vänner, även jag själv, men man hinner inte träffa dem så ofta allihop pga avstånd och egna liv. Tror inte det är så ovanligt med många vänner.

Sanna Bråding näst sista inlägg på instagram där hon berättar hur tufft det är för äldsta sonen. Avskyr föräldrar som lägger upp privata samtal med sitt barn på sociala medier. Inte ens ett privat och jobbigt samtal med sin son får vara privat. Tycker så synd om alla barn vars föräldrar skiter fullständigt i barnens integritet.

Att berätta att sitt barn mår dåligt, gråter och berättar om vad barnet sagt och delar med sig det till alla.

Det är verkligen inte ok. Hon borde söka stöd hos en vän eller terapeut istället.

Jag är 39 och har tre vänner. En från högstadietiden, en från gymnasietiden och en jsg träffade på jobbet i 25-års åldern. Alla tre har numera familjer, medans min sambo och jag valt att inte skaffa några barn. Detta har gjort att umgänget har minskat drastiskt, den ena vännen har jag t.ex. bara träffat en gång sedan pandemin, men våran vänskap har så många år bakom sig att vi lätt kommer att kunna ta upp igen när vi ses nästa gång.
Jag trivs med mitt eget, och sambons sällskap, men ibland kommer ändå känslan över mig att jag ”borde” ha fler vänner.

Detta speciellt när jag läser bloggare som skriver om sina umgängen vilka består av supermånga personer.
Kommer inte ihåg vem det var, men någon influencer skrev för ett tag sedan om en fest hon var på där de två eller tre personerna som anordnade festen bjudit in sina vänner – och det var typ 200 pers totalt.
Det fick mig att känna mig ensammast i världen, jag och mina vänner hade liksom inte ens fyllt en bil.
Men hur gör man egentligen för att skaffa vänner som vuxen, när alla har familjer och är så upptagna med sitt?

Är nog många ytliga vänner då också..
Tips, gofrendly-appen eller facebookgruppen för som har patreon av Barnfrihetspodden. Där träffar jag folk, fantastiskt community! Bor du i Stockholm? I så fall har du en frivillig här! 😄

Jag är 30 år och har väl 2 vänner som inte är kopplade till mitt barn. Resten av de jag umgås med har barn i samma ålder och på så sätt har vi mammor lärt känna varandra. Umgicks i ett stort kompisgäng under gymnasiet och några år efter det men insåg när jag var runt 25 att jag inte alls mådde bra av det så valde själv att bryta mig loss därifrån vilket jag är så nöjd med idag!

Jag har i princip förlorat min bästa vän pga den förbannade ständiga uppkopplingen till mobiltelefon/messenger. Förut kunde vi ringa varandra och prata varenda dag med fast telefoni fast vi sågs IRL ofta men sen hände något. Hennes förut så självständiga barn och man började kräva mer och mer när hon alltid var nåbar. Det skulle vara service hela tiden,skjuts hit och dit,önskemål om mat,kan du fixa,kan du passa. Det går inte att umgås med henne för telefonen plingar och hennes nu vuxna barn pockar på uppmärksamhet. Jag vill inte längre åka bil med henne för hon kan inte låta bli mobilen. Det är helt hopplöst att försöka prata med henne för oavsett vi är tillsammans IRL el snackar på telefon så ”måste hon bara svara på det här meddelandet”. Jag vägrar att föra en hackig ytlig konversation på messenger utan säger att jag ringer upp men då har hon inte tid att prata…

Låter ju mer som att hon skulle behöva sätta en del gränser till familjen, alternativt nån typ av detox från telefonen. ELLER så vill hon ha det så.

så va en kompis innan barn oxå, på mobilen hela tiden med sln kille. En annan av mina vänner sa ifrån en gång när vi var 4 som hade åkt på spa! Var så skönt! Att vad är det som är så viktigt hela tiden, vi har åkt på spa och ska umgås 😁

Har du sagt till henne? Hon kanske använder sin mobil så hela tiden och tänker inte på när hon borde låta bli.

När hon kör bil har jag sagt åt henne flera ggr och då får jag passa henne mobil….
Sen känner jag att det är hennes eget val vad hon prioriterar . Eftersom hon tydligen inte prioriterar/ värdesätter att kunna föra ett samtal med mig utan att ständigt avbryta så har jag dragit mig tillbaka eftersom det inte är någon ide att ringa henne el umgås med henne. Jag har försökt att fint påpeka att hon inte behöver vara familjens betjänt och att man inte alltid behöver svara direkt när de vuxna barnen messar eftersom de gör det typ HELA tiden.

Oj! Hon behöver sätta den på ljudlös och lägga bort den.. Vuxna barn behöver va vuxna..

Loreen sitter i intevju på nyhetsmorgon och viftar med sina långa naglar, come on.

Haha men låt henne?

Är 39 och är tillfreds med att inse jag är introvert! Älskar mitt egna sällskap!

Tips är att se ”vänner sökes” på SVT play. Otroligt jobbig stundtals men väldigt viktig.

I det inrutade och stressiga liv som många lever idag tror jag vänskapsrelationer ofta prioriteras bort. Vänskap tar tid, och tid verkar vara något få har. Men samtidigt blir livet så skört då. Många säger ”jag umgås med familjen och min partner, på dagarna träffar jag kollegorna och det räcker”. Utöver det har man syskon, kanske föräldrar, kanske någon gammal vän/kompis, kanske gemensamma bekanta man träffar då och då för att man har barn i samma ålder. Det är fulltecknat, helt enkelt. Och det förstår jag. Men så skiljer sig folk. Eller något annat som skakar om livet händer. Man förlorar jobbet. Vännen man umgåtts med flyttar långt bort. Någon får en förändrad livssituation, drar sig undan. Och så står man där ensam, utan skyddsnät. Man lägger verkligen alla ägg i en korg när man lever så. Jag förstår att det är svårt få ihop, och jag förstår att man trivs ensam, jag är också introvert och orkar inte ha folk omkring mig jämt. Men jag tror att vi gör oss väldigt såbara med detta sättet att leva. Man behöver andra människor, särskilt när livet krisar och det kommer det göra förr eller senare för oss alla.

Precis! Ta hand om vännerna!

Så tror jag också. Här i Sverige har heller inte familjen samma betydelse och tradition så många har ingen vidare bra kontakt och relation med sin familj. Man blir väldigt utsatt och skör om det händer nått i ens liv.

Samtidigt som du skriver är kraven, stressen, ekonomin, livet i Sverige idag helt omöjligt att få ihop. Man har aldrig tid över

Men för att många ska ha möjlighet att ens kunna underhålla fler relationer så måste nog samhället förändras i grunden. Har man inte tid så har man ju inte, om man inte prioriterar bort sig själv helt.

Det handlar väl om hur man prioriterar? Och vad man i längden mår bäst av. Inte lätt att se när man sitter fast i snurren, jag vet, har själv varit där. Men också insett exakt hur ensam man blir om livet kraschar och de få personerna man har omkring sig inte finns kvar.
Håller med om att samhället borde förändras i grunden men det kan man nog inte sitta och vänta på.

Jag tänker så här. Vi lägger så mycket tid på saker som vi tycker att vi ”måste”göra. Fastnar i scrollande/postande på sociala medier, slökollar på tv-serier och whatnot. Eller skriver kommentarer på ett anonymt forum. Det kan absolut vara bra och avkopplande. Men tänk om jag la den tiden, eller en del av den, på att faktiskt höra av mig till nån? Skriva några rader eller ringa. Eller att ringa nån medan jag går en promenad eller är på väg hem från jobbet. (Igen, det KAN vara värdefull egentid men är det inte alltid). Ansatsen för att umgås är också ofta så jäkla hög i Sverige, man ska bjuda på (fin) middag hemma, åka på spa ihop eller boka in en utekväll. Så skönt om nån bara: Vi är på lekplatsen imorgon och tar med kaffetermos, vill du komma förbi en en stund? Eller att man kommer och hjälper till att röja i trädgården och sen grillar korv eller fikar ihop. Överhuvudtaget hjälpas åt mer, vilket skulle underlätta och spara tid men kanske också vara ett sätt att underhålla sociala kontakter. Jag vet inte. Drömmer också om ett annat samhälle!

Men ja! Tänk om det kunde vara lite mer mindre prestige och mer spontat i kontakten med andra, man behöver inte göra precis allt så komplicerat jämt, bara något litet räcker lång väg många gånger.. Men samtidigt så skapas lätt olika förväntningar på gott och ont, att man tänker efter för mycket, vill inte störa eller osäker om något passar sig eller inte..

Jag är också sån. Men mina trevligaste umgängesminnen är såna där löjligt enkla saker. Har en vän som av olika skäl har hopplöst livsschema, blev aldrig att vi lyckades ses. Föreslog till sist om jag kunde köpa med kaffe och möta upp utanför jobbet en söndag, så kunde hon smita ut på sin korta lunch. Sen stod vi ute och huttrade med kaffe och bulle men vi sågs i alla fall.
Många har skrivit att det tar tid att underhålla vänskapsrelationer. Men behöver det ta så mycket tid? Tror få vuxna vill/hinner ha den sortens intensiva vänskaper man hade som ung. Folk har sitt. Man är glad över att höras och ses nån gång då och då. Och har förståelse för att det i perioder blir mer sällan. Men handlar det om vänner man vill behålla borde det ju gå att lösa.

Först lät det ”ingen skriver nåt, ingen delar nåt, ingen blabla”. Nu har de visat tydligt. Då är DET fel 🤪

Varför är det ingen som reagerar på influencers som Linn Eklund, som postar inlägg i sin story om Palestina för att sen lägga upp samarbete med Chanel. Hon är så jävla designerkåt och hela hennes konto handlar om att visa upp att hon har pengar. Men sånt jävla hyckleri gör mig förbannad. Hon har råd att bojkotta Chanel som stöttar och donerar miljontalskronor till Israel. Men hennes oro för Palestina är väl lika falsk som hon själv.

Jag har relativt många vänner nu i 30-årsåldern. Fick inga nya vänner när jag började universitet, då när de flesta gör många nya bekantskaper. Jag hade helt enkelt för mycket social ångest. Jag har ett stort socialt behov, men kände mig helt låst just då. Skämdes helt otroligt över det och vågade inte berätta för någon av mina barndomsvänner eller min familj. Jag har jobbat jävligt hårt på min sociala ångest och har numera ganska lätt för att lära känna nya människor.

Hur jobbade du på din sociala ångest? Hur gick du från det till att ha ganska lätt att lära känna nya människor?

Tvingade mig själv att prata med människor i sociala situationer. T.ex. gav jag mig en uppgift per dag, att tala med någon människa fastän den tog emot. Började även ett väldigt socialt jobb, så hoppade rakt in i det. Väldigt läskigt och ångestfyllt, men ångesten sjönk drastiskt under de första månaderna på jobbet.

Det är väl också ett problem som förvärras av influencers. De verkar ju ha hur många vänner som helst, och även ett flertal BFFs. De är ständigt på väg någonstans för att träffa vänner, eller bjuder hem dem, och så sitter de där med sina festliga drinkar, överdådiga middagar, fina (sponsrade) kläder och smycken, med perfekt makeup och frisyr, och blir därmed för många ett ideal att leva upp till. Man SKA ha många vänner, men inte bara det: man ska bjuda varandra på överdådiga middagar alternativt gå på flotta restauranger, resa ihop, bo på lyxhotell och gå på spabehandlingar…undra på att vanliga dödliga som varken har den tiden eller de ekonomiska resurserna blir stressade och får komplex. När jag var tonåring var Dallas och Dynasty ouppnåeliga ideal både vad gällde pengar och utseende; nu räcker det att läsa bloggar. Influencers är en ny form av sponsrad överklass.

Var har dagens kl 12 inlägg tagit vägen?

Jag tror att det är ganska vanligt att ha få vänner i vuxen ålder. Folk flyttar, skaffar familj och arbetar om dagarna. Man umgås inte på samma sätt med kollegor på arbetet som man gjorde med klasskompisar i skolan, och med alla vuxenmåsten blir fritiden knapp. Johannas situation är nog mer regel än undantag i hennes ålder. Att helt sakna vänner är dock en helt annan sak, och att Johanna inte förstår det är… anmärkningsvärt.

Har jag drömt detta, eller la Paow ut att hon hade hittat på att hennes pojkvän slagit henne osv, att det var hennes fel för hon hade lackat ur?

Sant tyvärr.

När jag började på min arbetsplats försökte en tjej bli vän med mig typ på en gång. Vill prata privat, skriver på messenger osv hela tiden. Samt hänger på mig vid lunch och fika. Jag AVSKYR människan. Jag är artig så jag visar inte henne hur störig jag tycker att hon är. Nu har hon fått barn och skriver på messenger typ hela tiden.

Jag avskyr påtvingad vänskap. Eller umgängen överlag. Jag har istället blivit kompis med de som sitter i min fyrkant (vi sitter fyra och fyra) och är nöjd med det. Jag vill inte bli kompis med folk på jobbet. Jag vill jobba och bli lämnad ifred. Nu tror typ alla i mitt team att hon och jag är kompisar så de frågar mig en massa om henne… Hur blir man egentligen av med en kompis man aldrig ville bli kompis med?

Varför jag ogillar henne: skrattar för mycket åt allt, maler på i en evighet när hon pratar istället för att komma till punkt/ha en kärna, lägger sig i allt, anser sig veta allt, när man frågar någonting blir man dumförklarad samt hon talar om för chef eller team ledare att man frågat om det, drar ner alla termostater när det är 16 grader inomhus för att hon svettas som en gris, frågar privata saker inför andra, missbrukar sin roll som förtroendevald genom att berätta vilka som sagt något särskilt, tar över alla möten.

Tyvärr vanligt tycker jag att folk vill vara mer vän än en själv bara för man är en person som är snäll och bra på att lyssna. Så svårt att veta hur man ska dra en gräns mer än säga att man är väldigt upptagen på fritiden 🙄

Jag har 3-4 nära vänner men inte en enda bekant eller ytlig vän som jag skulle kunna umgås med. Är helt okej men det även om jag också kan känna press utifrån att man ska ha sånt jäkla stort kontaktnät. Men sen jag fick barn känner jag knappt att jag har tid eller ork att ha ständig kontakt och boka in träffar med mina nära vänner så hade aldrig klarat av att ha fler vänskapsrelationer att vårda. Tror tyvärr att jag även har glidit ifrån mina nära vänner lite pga att de inte har barn. Man lever så extremt olika liv och jag känner inte att de riktigt kan sätta sig in i mitt liv längre, vilket är förståeligt.

Jag är 24 år gammal och har inga vänner, däremot några ytliga bekantskaper genom jobbet. Har haft ett par vänner genom åren, men har tappat kontakten med alla och det är tyvärr en stor sorg hos mig och jag undrar ofta vad jag gör för fel.
Har en kollega som verkar ha hur många vänner som helst, som snackar mer om vännerna än om sig själv. Men har man så många vänner är det nog väldigt ytliga ”vänskaper”. Sen tror jag att folk har väldigt olika definition av vad en vän egentligen är. Känner fortfarande hopp om att jag en dag kommer ha vänner igen, men vill också säga att det är helt okej att inte ha några vänner <3

Jag har inga vänner, och det skäms jag inte för. Jag har familj, och heltidsjobb. Sedan är jag introvert, och har svårt att se mig umgås med någon kompis/vän. Jag har svårt att se fördelarna, och inser att jag förblir kompislös. De allra flesta har fullt upp, och verkar inte ha lust att söka fler vänner.

Är det bara jag, som i vuxen ålder, har slutat förklara och kommunicera över saker som är självklara?.. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte spendera mitt liv och som vuxen människa, sitta och förklara för andra vuxna människor, vad som blir konsekvensen av deras handlingar. Jag bara låter det hända nu, så får vänskapen rinna ut i sanden, eller bara naturligt ta stopp.

Jag förstår att det finns gråzoner där andra kanske inte förstår vikten av vad dom sa, att det kanske var sårande eller dumt.. Men när det kommer till vissa andra saker så borde man förstå. Min poäng är att jag har slutat lägga min tid och energi på att förklara. Jag låter det bli som det blir. Kanske reflekterar den andra parten och lär sig något, kanske inte. Det spelar ingen roll, för vänskapen är över. Detta har lett till att jag ”förlorat” flera vänner senaste åren, och visst är det trist, men samtidigt trivs jag i mitt beslut i att leva ett vuxet liv där vi tar ansvar för våra egna handlingar.

Som exemplet ovanför där hennes vännina non stop är klistrad vid telefonen. Man säger säkert till, en eller två gånger. Man kanske hintar, eller suckar när man blir störd mitt i samtalet för telefonen ringer… Men sen då? Hur länge ska man hålla på så?
Det var det jag inte orkade. Någonstans måste man väl själv inse att det måste vara hemskt att umgås med en, när man sitter i telefon hela tiden?

Min syster gjorde samma sak när jag pratade i telefon med henne. Såfort hennes tonåringar ringde, eller hennes man för den delen, så la hon på med mig för att prata med dom. Hon ringde aldrig upp sen heller, trots att hon alltid sa ”Vänta min man ringer jag ringer upp dig sen”. Det var okej första 10 gångerna, sen gav jag upp och slutade ringa. De få gånger hon ringde mig så avslutade jag samtalet lika snabbt. Kan du inte prioritera mig, så tänker inte jag prioritera dig.
Inget bråk. Ingen lång diskussion där jag försiktigt förklarar för henne hur det får mig att känna.. Bara ett stopp.

Vi daltar med människor för mycket. Varenda kotte har en hjärna och kan reflektera själv. Den enda frågan de behöver ställa sig själva är ”Om någon hade behandlat mig så som jag behandlar dom i denna situation, hade jag uppskattat det?”
Är svaret nej? Ja då kanske du kopplar varför situationen nu slutat i att vänskapen är över.

De ställer sig inte den frågan när man tonar ut. Jag var sjukskriven efter en operation och en tidigare vän hörde av sig för att komma och hälsa på. Jättekul. Det eskalerade till att hon ringde dagligen, pratade omsig, sitt och allt skvaller från tidigare gemensamma bostadsort. Jag fick inte direkt någon syl i vädret, och om hon någon gång frågade hur det var med mig hann jag knappt svara klart innan hon fortsatte med sig och sitt. Till slut mådde jag så dåligt när jag såg att det var hon som ringde så jag slutade svara. Tog en tid innan hon slutade ringa. Jag skrev att jag inte mådde bra, att hon fick skriva så skulle jag höra av mig men se det ville hon inte. Hon drog ur all energi från mig. Saknar henne inte.

Hade inte saknat henne heller. Men även om de inte ställer sig frågan när man tonar ut… Är det ens värt att ha konversationen? Tror du det hade gjort någon skillnad? Det är det som är min poäng med att inte ens ha en diskussion..Det leder sällan till förändring. Om något, hade det lett till att hon slutar vara på dig, och istället hittar någon annan att köra över och bara prata om sig själv om.

Det är extremt sällan man konfronterar en person angående deras beteende, och de genuint gör en omvändning och förändrar sig… Det är snarare standard att diskussionen 1.Förändrar relationen till stel och tråkig och detta leder till att det hela rinner ut i sanden förr eller senare…2.Personen känner sig inte längre bekväm i att fortsätta höra av sig till dig, och därmed ”dumpar” dig och hittar en ny vän att ”använda”.

Allt det ledde till att jag bara slutade ha diskussioner som aldrig skulle leda någonstans ändå. Jag bara mentalt säger hejdå till personen. För mig, blev det så himla mer fridfullt att göra så.
Det känns på något sätt så jäkla förnedrande att sitta ner som 30 åring med en annan i samma ålder, och på riktigt ha en diskussion om att samtal ska gå åt BÅDA HÅLL, inte bara handla om en person.