Barnen är här! Jag är hel igen! Men jag har lärt mig att inte säga så när Paul hör för han tolkar det som att jag inte är hel när jag bara är med honom. Att det livet liksom inte är tillräckligt. Jag förstår hur han tänker men mitt svar är inget han vill höra. Hur lycklig jag än är med Paul så känner jag inte att livet är 100 % bra, eller att jag är helt lycklig – Om inte barnen är här. Är det elakt av mig att säga så? // Isabella Löwengrip
I Isabellas klommentarsfält skriver de allra flesta att man nog inte kan förstå kärleken till sina barn om man själv inte har några, och det kan jag nog hålla med om. Jag kan inte förstå hur det känns att längta sönder efter sina barn, samtidigt som jag inte tycker det är någonting konstigt att känna så.
Jag hade nog snarare ifrågasatt om en förälder inte saknade sina barn eller kände det som att någonting saknades utan dem. Det hade väl varit ett tecken på ett ganska dysfunktionellt föräldraskap, att inte sakna sina barn?
Eller tänker jag fel här?
Paul får nog kanske ta sig en funderare vad gäller det egna egot, om han känner sig hotad av Isabellas kärlek till sina barn.
Från en bonusförälder till en annan så måste jag säga att det är ett ganska barnsligt sätt att resonera på, och att det är någonting Paul själv i så fall behöver jobba på.
Isabella bör göra noll och ingenting åt saken.
Vad säger ni?
Föregående inlägg 
Pauls ego verkar som sagt behöva en hel del jobb…
Ja vad är det för bebis
Tycker inte jag. Jag tycker han verkar vara en bra kille.
Jag får så dåliga vibbar av honom? Hon har ju själv skrivit ganska ofta (läser inte bloggen dagligen) om saker som hon börjat med/slutat med ”pga Paul sagt si eller så”. Det är väl inget fel att vilja förändra sig, om man nu vill..
Isabella verkar ju vilja vara lite till lags så att säga, förändras en hel del beroende på umgänge och speciellt partner då. Det behöver ju inte bara vara negativt, att inspireras av någon annan och utvecklas. Men får känslan av att han går på rätt hårt och att allt är frid och fröjd när hon är ”som hon ska” samtidigt som han inte verkar kunna acceptera vissa sidor, alltså inte den där ”haha tänk att du alltid…” på ett kärleksfullt sätt utan verkar på riktigt tycka att det är jobbigt och ska bestämma. Är den känslan jag får iallafall.
Exakt så! Du kunde förmedla känslan på ett mkt bättre sätt än vad jag gjorde bara 😂
Ja Isabella känns som hon är en sån som går upp i sin nuvarande killes sätt att leva. Väldigt mycket. Hon blir liksom en ny person i varje förhållande. Med det sagt så tycker jag Paul verkar bra ock att Bella har landat i ett liv som trivs att leva. Ja han är ganska sarkastisk men det är ofta med de här otroligt töntiga influencer grejorna som han driver friskt med. Så det är kanske inte Bella som person alltid.
Jag tror verkligen att hon mått bra av att vara med honom de här åren, han verkar ju rolig att hänga med men också sansad och tror verkligen det är perfekt för henne. Han har ju absolut den här skojiga sidan och den generösa sidan, får bara känslan att han liksom pikar lite samtidigt och verkar ha en klar uppfattning om hur allt bör vara.
Inte precis så hon resonerade när hon skulle bli nya Oprah mm. Och då var de ändå väldigt små och hon beteede sig så nonchalant….
Nu tror jag förvisso att hon inte är samma person privat och offentligt (hon har väl även sagt det rätt ut, att hon skapat en ”roll”). Men om du nu har rätt, så vad gör det att hon i så fall ändrat sig och kommit till någon slags insikt?!
Hon var ju tvungen att komma till insikt efter ”kraschen” och ekonomin. Hon har säkert mognat lite men hon var ändå ca 30 år då. Så nä köper inte.
Människor utvecklas hela tiden. Utvecklingen stagnerar inte när man är 25 år. Jag är inte samma person nu som när jag var 30 år. Man växer och mognar under hela livet.
Människor växer upp, förändras, lär sig av sina misstag, kommer till insikter de tidigare missat, mognar m.m
Jag lovar att Isabella, om 50 år, kommer att säga ”mina barnbarn är så underbara, jag är så lycklig som får se dem växa upp” och sö kommer någon ”mmm, eller hur, du som skulle bli nästa Oprah”..
Nya Oprah var ju snart 11år sedan typ, så kanske dags att släppa det 😂
Hade hon ens barn för elva år sedan?
Så länge sedan va det väl inte? Hur många år sedan sa hon hejdå Sverige i sommarpratet? Någon som kommer ihåg 😊
Man kanske inte ska bedöma en persons karriär utifrån hur de beter sig under en hypomani?
Hon berättar själv att hon inte har någon diagnos. Så vadå hypomani?
Häng med lite! Hon är inte bipolär längre
Nä hokus pokus så var sjukdomen borta.
Man kanske inte behöver formulera sig som Isabella. Jag har själv bonusbarn och varken jag eller min man upplever att det bara finns en viss mängd kärlek eller att dessa känslor konkurrerar. Han saknar mig om jag är borta länge. Och likaså sina barn. Men han trycker inte upp det i ansiktet på mig att han inte är 100% lycklig utan dem. Det känns som överflödig information och lite ”känslosås”. Jag vet att både jag och barnen är älskade men hade inte uppskattat att få någon nummerordning mellan oss…
Har också bonusbarn och håller med till 100%.
Självklart älskar han sina barn mer än dig. Du låter verkligen som en svartsjuk styvmor, vilket är förståeligt, men försök aldrig konkurrera med en människas barn.
Sen är han en toppenman som inte påminner dig om att du alltid är nr. 2 i hans liv och för det ska du vara tacksam.
Du är hans nr 1 vuxen men inte nr 1 generellt.
Hans barn bär hans namn, blod, dna, förfäder arvsanlag, de är en del av hans historia och han är en del av deras framtid.
Han ser sin reflektion, avtryck och inflytande på sina barn. De är människor som han format.
Du är en främling som råkade ha åsikter, utseende och personlighet som är kompatibla med det han söker i en partner.
Kärleken till dig är begränsad och baseras på ett antal variabler. Hans barn kommer alltid att älskas av honom, hur hemska de än blir. De är en del av hans hjärta, du hyr bara en plats.
Acceptera detta. Ingen tycker om en elak styvmor, det är patetiskt och fult.
”Låter som en svartsjuk styvmor”..? Oj, glömde att jag var på bittra människors samlingsplats. Det är precis det jag inte är. Jag har en jättebra relation med barnen som faktiskt är vuxna numer. Vi har varit gifta i 15 år. Så jag och barnen träffas helt frivilligt och på egen hand med. Samt att de träffar sin pappa utan mig. Utan det minsta problem.
Tråkigt att vara så bitter som du är. Passar f ö även ”hans” barnbarn som är tre månader just nu. Fruktansvärt hemskt…
Oj vilket svar du fick, det kändes riktigt snusfönuftigt och på något vis bittert. Man undrar vad som hänt för att en person skall reagera så på dina ord.
Instämmer till fullo förövrigt med din originalpost, har bonusbarn som jag vet alltid kommer först, det är i min värld väldigt osexigt med män som väljer bort sina barn, men är ju inget vi går och drar procentsatser kring.
Och just nu är bonusbarnbarnet det som kommer allra först… för mej 💕, har också äran att få passa och mysa
mvh
läskig styvmor
Vad fint med en sån bonusfarmor. Barn behöver många trygga vuxna kring sig. Har tyvärr själv dålig erfarehet av en sk bonusmormor, vars enda intresse i barnet är att få likes på sociala medier. Träffar barnet max en gång i halvåret fast hon inte bor särskilt långt ifrån. Kom inte ens med när det var födelsedagskalas.
Herregud det är sånt som får relationer att gå sönder. Jag har varit i båda situationerna- varit bonusmamma och nu har jag ett eget barn. Jag skulle ALDRIG säga till min blivande partner att denne är nummer två etc. Snacka om att trycka ned och även ställa två människor mot varandra, dvs mitt barn och partnern. BÅDA ska känna sig trygga, älskade och mina nummer 1. Sen att jag har ett ansvar för mitt barn är ju något annat. Men som sagt- vill man skapa osäkerhet och även illvilja mot barnet ska man göra just som du förespråkar- tydligt trycka upp i den andres ansikte att denne minsann är nummer 2. Usch så elakt. 💔
Varför känner du behovet att poängtera att han saknar dig när du är borta precis som han saknar barnen?
Vem gör en sådan jämförelse som inte enbart baseras på att bevisa att ni är likar och är lika älskade?
Vet du, din man kan absolut älska dig mer än sina barn men det är inte normalt. Jag hade varit orolig om min man inte älskade sin barn mest, det betyder att hans hjärta tillhör den han älskar för stunden. Idag är det jag men vem vet vem som tar min plats imorgon…
Dessutom sa jag inget om hur din relation till bonusbarnen är, jag skrev bara att du låter som en elak styvmor. Inte att du är en.
Jag tycker såhär: något i din attityd hintade på att du känner någon slags konkurrans/svartsjuka på hans barn.
Ta åt dig av detta och försök låta bli att avge sådan energi. Ingen människa tycker om en svartsjuk styvmor, därför gör du bäst i att inte låta som en.
Om jag har fel eller läser in mig i något som inte finns så ber jag om ursäkt. Om du verkligen vet att han älskar de mer än dig men endast skriver av dig här bland främlingar så ber jag uppriktigt om ursäkt. På riktigt.
Vem har sårat dig?
Varför går du på så hårt? herregud människa… Detta säger mer om dig än ts. Men antar du tog det personligt på något sätt, så ska inte döma på så sätt. Men du borde verkligen tagga ner sättet du skriver på till andra, det blir inte bättre av att ta ut det på ts.
Katarina, jag vill be om ursäkt.
Jag hade själv en elak styvmor som psykiskt misshandlade mig och la mitt trauma på dig.
Jag vill verkligen att du förlåter mig. Det jag anklagade dig för, elakhet, var något jag själv gjorde mot dig.
Jag hoppas att du kan glömma vad jag skrev och inte ta åt dig.
Förlåt!
Ursäkt accepterad. Jag förstår att det finns många dåliga ”styvföräldrar”. Och dåliga biologiska föräldrar vilket är ännu värre. Samt om de låter någon vuxen de lever tillsammans med behandla barn illa. Det är aldrig ok.
Vad händer?
Mitt ex satte sina barn främst och sa att de kommer i första hand sedan jag i andra ( han hade de varannan helg), vi var särbo. Jag tyckte inte det var ngt konstigt, var ju lika med mina barn, de kom före honom. Sätter man inte barnen främst är man en dålig förälder.
Åh herregud, vilken genomelak kommentar. Den var patetisk och ful om något. Man behöver inte ställa människor och kärleken man känner gentemot dem mot varandra, för det finns plats för kärlek för fler än en person i människors liv.
Vad är det för konstig kommentar? Vad vet du om en främlings känslor??
Jag är också bonusmamma och vi har pratat mycket om detta. Min man har inte heller någon rangordning. Han älskar inte sina barn mer an han älskar mig. Självklart är det en helt annan typ av kärlek. Självklar har han inte samma ANSVAR för mig (och jag är en vuxen kvinna som klarade mig fint innan vi träffades). Och varför skulle jag vilja att han rangordnar? Det är inte som att han måste välja mellan oss – skulle han tvingas göra det av någon sjuk anledning så skulle han antagligen välja sina barn eftersom det är hans ansvar – inte för att han älskar dem mer. Varför är det så svårt att ta in?
Vad är det för sjuk tanke, ”De är en del av hans hjärta, du hyr bara en plats.” Vem är du att vara så sjukt säker på livets förutsättningar?
Men gud, stackars din mans barn om han älskar dig lika mycket
Håller helt med dig i dina ord Elsa 👏
”Främling”. Vilken tråkig syn på en livspartner.
Det finns en nummerordning mellan er? Du kommer såklart i andra hand? Det är hans barn. Försök inte konkurrera med dem för du har redan förlorat.
Vem är det som ens skrivit att den konkurrerar? Ts verkar ju ha en jättefin relation med sina bonusbarn och bonusbarnbarn om man utgår från vad hon skrivit.
Riktigt bra uttryckt! Självklart finns det utrymme för flera olika former av kärlek och på olika sätt. Jag tycker att du sätter bra poäng i olika sätt att uttrycka sig på. Man säger inte till någon man älskar att den personen är på andraplats eller att man älskar någon annan mer. Jag tycker också att det är konstigt av föräldrar att försöka jämföra och trycka upp ord om kärleken till sina barn mot icke-föräldrar. ”Man vet inte vad kärlek är förrän man får barn”, ”du kommer aldrig kunna förstå vad riktigt kärlek är” osv. Det är ganska nedvärderande uttryck som ger ett intryck av att personen hävdar sig genom att trycka ner andra.
Ja, en bonusförälder vet nog i många fall om att barnen kommer först – det behöver inte sägas, man kan vara lycklig ändå. Människor utan barn vet att många föräldrar älskar sina barn – de behöver inte få höra att den kärlek de har i sitt liv är av ”ett svagare slag” enligt föräldrar.
Håller med om att det inte är så klädsamt att trycka upp det i ansiktet på folk att de inte kommer att kunna förstå vad riktig kärlek är om de inte har barn, men faktum är att (för de flesta) är kärleken till ens barn i en helt egen division. Man kan ju uppleva stor romantisk kärlek, eller djup kärlek till vänner, familj eller husdjur. Men den typen av ”uppoffrande” (i brist på bättre ord) och oegennyttig kärlek som man känner till sina barn går oftast inte att jämföra med annat. Men nog kan man känna djup kärlek och vara en lycklig människa utan den upplevelsen.
Ja, jag försökte mig på jämförelsen om att det finns vissa saker man inte säger. Ungefär som att man inte säger att någon har fått grått hår, blivit rynkig eller liknande. Det kan stämma men bör absolut inte sägas.
Haha, när vi fick vårt första barn kommer jag ihåg att jag en dag tittade på min man när dottern var typ 4 månader och tänkte att han kan slänga sig i väggen i jämförelse. Kärleken till vårt barn var så enorm och villkorslös. Kärleken till mannen är enorm men inte villkorslös. Blir han en rövhatt så behöver vi inte leva ihop. Men det behöver man ju inte säga. Och då är det här ändå min man och inte person jag inte skaffat barnen ihop med. Lite hyfs kan man väl ändå ha!
Precis, har samma situation. Min man och jag har bara ett av hans två barn boende hos oss. Skulle jag, eller dottern för den delen, bli sura eller förnärmade för att han saknar sin son? Konstigt resonemang.
Skulle jag känna så, skulle det nog vara för att jag var osäker på hans känslor för mig, eller sur för att han inte visar tillräckligt mycket kärlek till mig. Har dock inte dessa problem 🙂
Hon kan ju vara en ”hel fru” med Paul men en hel ”familj” med barnen.
Det är två olika roller.
Jag älskar min man över allt på jorden. Han är mitt allt. Min bästa vän. Han är min favoritmänniska. Men, mina barn är en del av mig. Det säger sig självt att jag inte kan vara ”hel” om en del av mig saknas. Det är som att säga att en människa är hel utan sitt blod, sitt hjärta, sin själ. Mina barn är min essens och min akilleshäl.
Min man kompletterar mig men han är inte en del av mig. Därför kan jag förstå hur Isabella resonerar och jag håller med henne. Det måste vara svårt att inte träffa barnen på flera dagar, halva deras barndom tillbringas med andra människor och barndomen är inte särskilt lång.
Åh vad jag håller med. Jag separerade när mina barn var 3 och 6 år. Min man är superbra men mina barn är något helt annat. Jag gick sönder varannan vecka när jag lämnade mina små barn till sin pappa. Jag gick inte sönder om min man var borta en vecka. Det går inte att jämföra med något.
Man får inte glömma att din partner inte behöver dig, han väljer dig.
Dina barn behöver dig, de väljer dig, du är deras allt de första åren. Barn föredrar en mammas famn över mat.
Du är deras hem. Din famn är deras värme. Din röst är deras guide. Ditt leende är deras ljus. Din doft är deras trygghet.
Och detta vet du, därför gör det så ont. Lider verkligen med er som lever så. Jag förstår att det inte går att göra något åt ibland men det är ändå så sorgligt att separera barn från sin mamma. För båda parter. Du verkar vara en underbar mamma med mycket kärlek och det övervinner allt!
Skulle nog säga att barnen INTE väljer dig, men de behöver dig. 😀
Ja, det är just detta – barn behöver dig, men väljer dig inte. En partner behöver inte en på samma sätt (det gör man ju, men man är inte helt beroende) men de väljer dig. Just det gör ju relationen till partnern något helt annat. Något precis lika fint och fantastiskt. Varför måste en vara bättre eller viktigare än den andra?
Fint ❤️
Jag kan förstå båda sidor, det är inte lätt för en bonusförälder utan barn att förstå hur mycket man kan längta efter barnen och hur halv man kan känna sig utan dom. Med det sagt så är jag själv bonusförälder och om min man skulle utbrista Äntligen är jag hel igen! Varje gång barnen kom så skulle jag tycka att det var lite onödigt. Vissa saker kan man ju bespara sin partner.
Ja, jo det finns ju absolut gränser. Både jag och min man (som har barn) kan tycka att folk går lite väl mycket upp i sina barn. Alltså man kan ju inte älska för mycket, men en del förlorar ju hela sin egna identitet. Precis som det är ohälsosamt att BARA vara sitt jobb, tycker jag det är ohälsosamt att BARA vara förälder.
Exakt! Och speciellt i en bonusfamilj så är det viktigt att vårda kärleksrelationen mellan dom två vuxna, skulle jag säga. Hänsyn, respekt, kompromisser, kommunikation. Ännu mer än i kärnfamiljer. Eftersom alla inte har valt varandra och alla (oftast) inte älskar varandra så som man gör i en kärnfamilj.
Ja VERKLIGEN. Bonusfamilj är komplicerat. Och jag håller helt med om att man måste tänka extra mycket på varandras känslor och känsliga punkter. Jag är tex extremt känslig för situationer där jag känner att min man ifrågasätter mig framför hans barn – ännu mer än i kärnfamiljer måste man jobba på att ha en enad front, eftersom den ena (bonusföräldern) så lätt annars hamnar i underställning. Är också känslig för situationer där jag känner att mitt liv / mina prioriteringar spelar mindre roll bara för att jag inte har fått egna barn.
Som du säger – kärleksrelationen måste vårdas lite extra, man måste verkligen lägga energi på att känna varandra och respektera varandra, eftersom man inte är lika mycket ”i samma båt” som i en kärnfamilj, har lite olika behov.
och nu har jag turen att ganska ’naturligt’ ha en god relation med bonusbarnen, de gillar och respekterar mig. Don’t get me started om utmaningarna när detta inte är fallet….(har sett det på nära håll…)
Så har det varit för mig med. Barnen har aldrig sagt ”du är inte min mamma” för det har varit tydligt att de har en mamma. Och jag har varit en vuxen som haft tid och intresse att skapa en egen relation. Dessutom har jag aldrig sagt ett ont ord om deras mamma, inte ens när de varit besvikna, arga eller ledsna över något hon sagt eller gjort. Eller inte gjort. Tyvärr är alla biologiska föräldrar inte fullt ut fungerade så kärlek kan man inte få för mycket av. Vi har haft ömsesidig respekt och intresse av att hitta bra lösningar på det som varit utmanande. De är ju sin fars avkomma! Och han är synnerligen vettig. Vi har olika roller i barnens liv men det är ingen prestige i det. Det finns plats för alla hos oss.
Ja det är ju svårt att säga rent generellt, vi vet ju inte om Isabella pratar om det jätteofta eller beter sig på ett sätt som tyder på att livet inte känns bra utan barnen. Läget är ju som det är och kanske är det inte bäst att prata med sin partner om sina känslor och sin längtan, speciellt inte om han själv är barnfri och även har svårt att sätta sig in i känslan.
Håller med! Isabella har ju all rätt att känna det hon gör och få respekt för sina känslor. Men hon behöver ju inte ideligen trycka upp det i fejset på fästmannen för att inte såra honom. Han har ju också rätt till viss respekt för sina känslor. Isabella väljer ju själv att leva med en äldre barnlös man.
Återigen talar EN mor för hur ALLA mödrar i världen känner! Helt absurt! Det kanske finns mödrar som tycker det är skönt att ha barn varannan vecka! Inget fel med det! Om alla mödrar tyckte/tänkte/kände precis likadant, ja då skulle vi inte ha barn i vår värld som blir utsatta för otäcka övergrepp av sina egna föräldrar!
Det är verkligen fel att vilja vara mamma deltid. Det går emot hela ”mamma”, vilket är något man är 24/7, även när barnen dör.
Sen att vissa inte orkar med sina barn Elmer prioriterat sig själv 50% av tiden säger jag inte emot, jag menar bara på att de har fel. Något är fel i deras huvud.
Blir man trött på barn? Ja!
Är man mamma på deltid? Aldrig!
Så HEMSKT att detta normaliseras.
Män klagar på att de måste betala underhåll för ett barn de inre vill veta av. Kvinnor klagar på att de bara vill ha barn på deltid.
Inte ens en hund kan man ha på deltid utan att djuret mår dåligt.
Fyf-n för egoismen och samtiden. Att man inte skäms…
Du har så fel! Även fast man väljer att skaffa barn och bli förälder så kan man vara den allra bästa föräldern även om man bara är mamma/pappa på ”halvtid!” Självklart är man alltid förälder…men att få bara vara själv som en människa och få göra saker som inte är förenat med att vara förälder gör nog alla gott. Att släppa ALLT och gå helt upp i barnen är bara…läskigt!
Det där med att ”ha varn varannan vecka” förstår jag inte
Man har väl alltid barn? (Om man har barn) Även om man är ifrån varandra på halvtid så har du fortfarande alltid barn. Alltid ett ansvar som vårdnadshavare. Eller avsäger man sig allt varannan vecka?
Om jag och min man är utan våra gemensamma barn känner vi oss också halva tillsammans.
Min kärlek till min man sedan 20 år är ju inte mindre för det. Vi älskar varandra och varandras sällskap och vet att vi kommer ha ett toppenliv även när barnen är utflugna, men när barnen är borta så saknas något.
Jag tycker att de bonusföräldrar som känner att det stör har rätt att känna så, för de kan inte förstå. Men däremot borde de vara tysta om det och istället inse just att de faktiskt inte KAN förstå… var glad att ni har en kärleksfull partner som valt att leva med just er! Det är en annan sorts kärlek som inte minskar pga barnen.
Nu är Isabella tillbaka i gamla hjulspår igen… Visst brukar hennes relationer börja ta slut såhär? Pikar mot partnern i bloggen?
Tycker Paul kan prata med Isabella om han blir ledsen om hon ”tjatar” om hur hon inte känner sig hel utan barnen, kanske kan hon vädra sådana känslor med andra eller helt enkelt försöka att inte säga det (så ofta). Men får känslan av att han tycker att det är fel att känna så, att hon liksom borde jobba på sig själv på något sätt, att hon ”borde” känna sig hel alltid. Men det tror jag verkligen inte går, eller rättare sagt det är ju inget att sträva mot, det är ju hennes barn och fullt naturlig känsla!
Jag och min sambo känner oss halva när vi inte är med vår hund. <3
Var är hunden då, har du delad vårdnad om hunden med exet?
Det är samma här. Ibland lämnar vi hundarna hemma när vi ska handla. Det känns konstigt när dem inte är med.
Isabella har en trevlig blogg, min åsikt är hon är för öppen om vissa saker. Beskriver ingående vad hon ska göra, och var. Även att skriva vad olika familjemedlemmar tycker i vissa frågor.
Med tanke på att hon har/ haft stalkers efter sig.
En fundering som slår mig angående detta, är det skillnad på om det är biologiska barn eller adopterade barn? Och beroende på om man adopterat barnet som nyfödd, eller som tex 5-åring.
Många kommentarer bygger på att barnet är en del av en, vilket ett adoptivbarn inte är (bokstavligen). Säger inget om relationen eller banden man som föräldrar får till ett adoptivbarn. Det är bara en uppriktig fundering.
Har inga adopterade barn själv men tror det mesta hänger på huruvida man är barnens ”beskyddare”. Oavsett ålder när barnen kommer till en, som förälder är man ju den barnet är helt beroende av, deras nummer ett och viktigaste person. Men det är ju under en begränsad period barnen också är beroende på det sättet. Jag tror inte föräldrar till vuxna barn känner sig halva, inte så att de med 40-åriga barn sörjer att de inte får stoppa om dem varje natt. Sen kanske vissa känner att lyckan är högst när alla vuxna barn också är samlade men inte så att det gör ont varje dag utan. Men då är de ju inte heller beroende såsom mindre barn är.
Är det helt fastställt nu att I har ett autismspektrumtillstånd?!
Jag brukar förklara det med att jag har flera kärlekskonton som är 100%. Ett för varje barn och ett för min man. Inget konto kan konkurrera ut ett annat konto.
Jag som person är lika mycket jag, vare sig mina barn är runt mig eller inte. Det enda som händer när dom inte är här är att jag känner saknad. Men jag är inte mindre hel. Hel är jag som person, ingen annan kan göra mig hel.
🙌👏
Fick nästan rysning av din förklaring!! Halleluja. Typ…🙌👏😅
Precis så tänker/känner jag också. Just nu har mitt hjärta 4 härliga kärlekskonton ❤ Ingen konkurrens och bra ränta.
Skulle vara svar till 20:26
Nu hamnar alla fel 😜
Intressanta kommentarer. Jag har alltid dragits till män som aldrig velat ha barn hur många de än råkat/lyckats producera. De har verkligen varit (är) bra människor och har gjort så gott de kunnat i sina papparoller. Det har aldrig varit förhållanden med mammorna, utan båda vuxna har varit klantarslen (mest mannen). Så, jag har alltid som partner varit nummer ett precis som mannen varit för mig. Här beskrivs sådana män(niskor) som onaturliga och hemska…men de kan mycket väl vara helt vanliga, normala män med massor av empati och kärlek.