Underbara Clara skriver om sina känslor inför uttrycket ”Det som inte dödar härdar” och hur fel hon tycker att det är.
Hur det som inte dödar skadar en och gör en full av sprickor, nagg och krackeleringar och jag kan inte annat än hålla med.
Man blir inte starkare utan det enda det gör är att man vet att det går att överleva avgrundsdjup sorg, men att man bli härdad? Som någonting positivt?
Nä, det köper jag inte heller. Trauma gör en inte stark, det gör en skör.
Håller du med?
Föregående inlägg 
Mycket är upp till en själv hur man väljer att hantera saker. Vissa skyller allt på trauma och gör inget för att fixa det, andra gör vad som krävs för att skaffa verktyg och vara redo om det skulle hända igen.
Många som vill gå olika behandlingar men alla har inte råd. Långa köer på vårdcentraler.
Jag skrev att mycket är upp till individen. Inte allt, men mycket.
Jag har kanske fel men allt går inte att behandla. Vi tenderar ofta att glömma att livet kan vara rent överjävligt ibland och att det enda vi kan göra är att härda ut. Såklart är det inte giltigt för alla situationer och händelser och tillstånd men ibland tror jag att det är det.
Det går väl att behandla det mesta, men det betyder inte att man kommer bli 100% bra. Ofta får man leva med en större sårbarhet, och ibland får man gå behandling i omgångar, med uppehåll emellan. Det finns många tillstånd som är komplexa, och det blir ännu mer så om man har flera diagnoser samtidigt. Mvh gad/depression/ocd/c-ptsd….
Jag tror inte att man måste ha en diagnos för att genomgå ett helvete. Inte heller tror jag att normaltillståndet nödvändigtvis är ”stabil” om man blir svårt sjuk eller förlorar en närstående eller att mediciner kommer att få en att må bättre. Livet är inte nödvändigtvis ”snällt” och normaltillståndet är inte nödvändigtvis ”lycklig.” Ibland måste vi härda ut.
Visst, för en diagnos får man såklart enbart vid kontakt med vården och alla tar inte den kontakten.
Det är en illusion att livet ska vara ”lyckligt”, för det är det inte för någon, i alla fall inte jämt. För vissa aldrig. Alla går igenom svårigheter, och sorg är egentligen bara en del av livet. Men det är också en sanning att många mår bättre av medicinering/behandling när tillståndet är riktigt dåligt och man söker hjälp.
Jag har också en drös diagnoser och cptsd. Vilken behandling har du erbjudits som du faktiskt tycker har hjälpt? Jag bekostat terapi privat och har gjort det i 3 år. Psykiatrin har gjort vad de kan och jag har varit en del av ett forskningsprojekt. Jag är fortfarande sjukskriven och får knappt ihop mitt liv. Några tips?
Prova olika metoder och behandlare, tänker jag, om det inte blir bättre. Kan inte riktigt säga vad som hjälpt bäst för mig, ibland har det nästan varit att jag träffat rätt behandlare som förstår mig som varit den bästa hjälpen.
Har du testat mdma under terapi? Har hört att det har en helt chockerande hög ratio av lyckade behandlingar. Men det kanske inte har kommit till Sverige än ens på forskningsstadiet?
Kanske ska titta på vilka länder som erbjuder det. Tack för tipset!
Eh. Härligt att försöka sälja in krininaliserade droger till folk som redan mår dåligt. Hon mår säkert bättre i fängelse (not).
Fast varför inte tipsa om detta bara för vi har en skev narkotikapolitik? Om man är desperat att få må bättre och det finns flertalet studier i andra länder att MDMA-terapi faktiskt gör stora skillnader för en människas mående är det ändå ett fint tips. På Karolinska forskar de kring psilocybins effekt på måendet, det finns en stor chans att detta om några år kommer användas inom vården, detta trots att det är olagligt att inta svamp i Sverige i dagens läge.
Fentanyl har helt lagligt använts mot depression på i alla fall studienivå i Sverige. Det är väl jätte bra att jag blir tipsad om mdma. Inte för att man ska ta det själv utan för att det kan finnas liknande studier eller behandling i andra länder.
Ketamin menar du nog, inte fentanyl.. Fentanyl är som heroin x100, ketamin däremot har en antidepressiv effekt i svaga doser
Nej fentanyl. Googlar du får du upp mer info om studien.
EMDR har hjälpt mig mycket. ”Hann” tyvärr aldrig avsluta pga blev sjuk fysiskt, men de behandlingstillfällen jag gick på har verkligen hjälpt! Förut satt ångesten mycket mer i kroppen och kunde komma när som helst.
Nej men kanske göra så det känns mindre smärtsamt. Att det går att leva med.
Alltid lättare att bära andras bördor! 😄 Detta få mig tro att du inte varit allvarligt sjuk då blir man mer ödmjuk på kuppen.
Intressant att du tror så mycket om någon du överhuvudtaget inte vet något om.
Jag hade samma retorik som dig. Sen fick jag ptsd. Karma is a bitch..
Vilken sunkig kommentar, du har ju ingen aning om vad hen gått igenom?
Kommentaren syftar ju till inställningen hos den första som kommenterat.
Det fattar jag väl. Sjukt sunkigt ta sig rätten döma någon på det sättet och önska den vidare olycka utan att ha promenerat en mil i hens mockasiner. Alla har rätt till sina åsikter och du vet aldrig vad någon gått eller går igenom.
Tror dock personen syftade på sig själv när denne skrev om karma, dvs att hen ödmjukt fick acceptera att hen tidigare haft fel, inte att hen önskar olycka över någon annan.
Ah, okej.
En sunkig inställning gör det enklare att döma någon. Ingen önskar dessutom någon olycka här. Du läser in för mycket här.
Jag talar om mig själv och inte någon annan. Jag borde definitivt varit ödmjukare inför saker jag själv inte hade någon erfarenhet av.
Så du menar att din ptsd är din karma? Kanske dags att jobba på den istället för att sprida skräp till mig. Det är nämligen också din karma och inte min.
Sprida skräp till dig? Nu får du väl ändå ge dig 😅
Tönt
Folk med livserfarenhet brukar ha mer empati och klokhet.
Din kommentar säger mer om dig än mig.
Du tycker att din kommentar andas fantasi, empati och klokskap? Eller vill du bara berätta att du saknar livserfarenhet…?
Vill du bara visa hur dryg och otrevlig du är?
Tror är inte att veta! 😄 Men mitt svart bekräftar det jag sa.
ditt* 😅
Läsförståelsen här inte är läskigt låg. Jag skrev TROR!!
Du gör fortfarande ett antagande utan grund då du aldrig har träffat eller vet något om personen.
Även om det skulle hända igen så är man ju inte automatiskt härdad och klarar av det bara för man gått igenom det en gång tidigare och sökt hjälp/bearbetat det. Vi är bara människor, inga känslokalla robotar som går att programmera till perfektion.
Jag skrev aldrig att detta är något varenda människa gör, eller att det måste se ut på detta sättet.
Nu tappade du mig samt den röda tråden, vad vill du ens ha sagt då? Känns mest som svammel
Visst, men sorg är också en del av livet. Och gör det en egentligen starkare att t ex förlora sin mamma? Mer redo att förlora sin pappa? Eller är det kanske så att det tvärt om här en skörare när många v ens tryggaste personer dött?
Livet i sig är något av ett trauma. Särskilt om man har turen att bli så gammal att man får se de de flesta man älskat dö.
Precis, allt går inte att fixa och det finns inga verktyg som förebygger precis allt. Det är okej och helt normalt att man blir helt förkrossad vid dödsfall Nr 1, 2 , 3 osv 💔
Och att man tar sig tillbaka efter dödsfall. Som sagt, det är smärtsamt och förkrossande många gånger, men det är en del av livet.
Det kan uppstå en trygghet/styrka i att man vet om att man klarar att ta sig igenom svåra händelser om man har gjort det tidigare. Det är som sagt upp till varje person.
Jättebra sagt. Precis så känner jag.
För att få verktyg behöver man hjälp.
Kunde varit jag som skrivit det clara så fint framför. Livet kan verkligen rufsa till en. Min mamma sa det är livserfarenhet men nog skulle jag ha sluppit
vissa trauman som våldtäkt. Alla människor är inte bra och man ska se upp. Skojare finns det överallt. Vet bara att värme och sol gör mina ärr i själen lättare att leva med.
När man är allvarligt sjuk är det sista man vill höra… ok, alla är olika men snark på ”du är stark”, ”kämpa på” för att inte tala om alla idiotiska släktskap man fått genomlida att höra på som dött i samma sjukdom eller liknande! 🥴 Som om det är något fel att känna sig svag och skör emellanåt. Bort med sånt gammalt idioti tugg.
Som när folk mår psykiskt dåligt: ryck upp dig, vad har du att deppa för..
Precis, ett hur mår du kommer man långt på.
Håller så med om det. Detta ”du är stark” alltså, eller ännu värre, du är så stark, ”jag skulle aldrig klara det”…Fattar givetvis man (väl) inte menar ngt illa, men den som går igenom något svårt har dels oftast inget som helst val, och framförallt vill denne knappast höra om huruvida vederbörande tror sig inte klara av liknande situation.. (få det att handla om sig själv-klassiskt klavertramp) Nej, tror mer på att finnas där tyst, ge stöd och massor med kramar och utan att bli tillfrågad fixa med praktiska grejer, om man nu har en relation till den drabbade vill säga.
Det var mitt allra värsta när jag gick igenom mitt livs största trauma. Min man dog, mycket chockartat och publikt och jag lämnades med två barn. Jag avskydde alla som sa att jag var såååå stark. Jag var det och är det men det var inte för att jag var bättre än andra eller hade tagit mig igenom annan skit. Det var bara för att jag var tvungen och kunde. Händer nåt lika traumatiskt igen så är jag rätt säker på att jag skulle gå sönder. Alla har en gräns. Jag är inte på nåt sätt starkare nu, bara mer skadad och trött. Och vet exakt hur ont det gör.
Ett macho-ordspråk taget ur sin context.
Jag tycker det stämmer väldigt bra.
För mig också. Har verkligen varit med om jobbiga saker ända sedan barndomen och det har fortsatt till vuxen ålder men jag har haft detta som ledord, ”what doesn´t kill you makes your stronger”, och förra året och framför allt under året och åren som kommer så får jag min revansch på ett sätt som jag knappt hade vågat drömma om. Men då ställde jag mig inför ett ”om jag inte gör detta så kan jag lika gärna ta livet av mig.” Jag gav inte upp min dröm även om andra tyckte att jag borde, typ för att inte behöva lida mer.
Fint skrivet av henne! Jag håller med. Som Kristina Lugn skrev: ”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.”
Alla är vi olika sköra och känsliga för att orka med motgångar. Läste f ö i tidningen, R I P Marie Nilsson😢❤️
Jag tror att ytterst får människor säger/tänker så i Sverige idag.
Man blir inte stark. Man klarar det för att man måste. Och klarar man det inte är det inte för att man är svag. Det var bara för mycket för just den personen i just den situationen.
Är väldigt många som säger så. Dock tror jag inte man funderar på vad det egentligen betyder, det är bara något man säger.
Tack, det var så jag menade. Folk säger det lite skämtsamt när det som hänt inte är något allvarligt. Ungefär som jag säger att ”smärta bara är lite vekhet som lämnar kroppen” när någon klagar på träningsvärk men knappast när någon ramlat och brutit benet.
Precis så är det! När människor kallar en stark är det nästan som en förolämpning och att de förringar ens smärta. Man har ju inget val. Man kanske till och med har försökt ta livet av sig men inte lyckats.
Håller med. Speciellt när någon förlorat ett barn eller liknande, så är det alltid minst en person som säger ”du är så stark, fattar inte hur du klarar det” osv. Vad ska man göra? Personen är ju helt förkrossad. Att bli kallad stark då eller få ”beröm” för att man klarar att fortsätta är ju bara helt sjukt. Det är som att säga ”jag själv hade brytt mig mer”, eller kanske dåligt exempel. Men vet inte hur jag ska sätta ord på det.
Tycker också det är helt sjukt att så många tycker att det är en lämplig kommentar. Särskilt ”du är så stark – jag hade aldrig klarat det” som väldigt många slänger ur sig. Vad menar man med det liksom? Det finns inget annat val, utom möjligen att ta sitt liv, vilket jag hoppas inte är vad folk börjar hinta om när någon förlorat sitt barn. I synnerhet inte till någon som har flera andra barn. Det innehåller också någon typ av antydan om att man själv skulle ha sörjt sina barn ännu mer.
Instämmer så med er båda, hade inte läst hela kommentarsfältet (och skrev nyss ngt om detta ovan) och blir så glad fler tycker och tänker så här. För man ser & hör ju detta fn överallt. Förra ggn detta diskuterades härinne fick man på moppo från några som menade att det är ju ngt man bara säger eller bara menar väl med. Tror väldigt få som har det jobbigt blir hjälpta eller känner sig stöttade av att ngn berättar att de ”aldrig klarat av det”.. Som om de har ngt val, vad är alternativet?.
Kan ju vara så att man framstår som härdad för att man blir känslomässigt kall. Att man framstår som en person ingen eller inget kan beröra. Hård alltså, härdad.
Ett uttryck jag starkt ogillar är ”livet är så skört”.
Jag förnekar inte att det kan kännas så när någon avlider oväntat i en olycka, men i de flesta fall är döendet en lång, lång process med stort lidande. Då känns ovan nämnda uttryck i det närmsta ett hån.
Jag tänker att det betyder att man blir härdad så tillvida att man lär sig att livet är fullt av smärta, även för en själv. Inte att man blir starkare men att man blir mindre förvånad när nästa jävelskap kommer.
Så länge jag var ung till exempel så levde jag i någon sorts föreställning att eftersom farmor och farfar levde till 80+, så skulle jag också ha kvar min starka sunda pappa tills han blev 80+, minst.
Så gick han och blev sjuk och dog alldeles för tidigt. Efter det går jag inte runt och tror ett enda dugg. Döden kan vänta runt hörnet närsomhelst och det vet jag.
Ett av mina barn blev svårt sjukt, efter det vet jag så mycket mer om hur det är för en mamma när barnet är svårt sjukt, och jag är mycket mer ödmjuk och tacksam för varje dag med barnen.
Inte starkare men mer medveten om livets jävlighet. Vilket på ett sätt kan ses som en styrka.
Njaej, jag håller inte med om slutsatsen. Alltså, givetvis blir man skadad och får nagg av trauma. Men självklart har man också när man tagit sig igenom det värsta en styrka som man inte hade innan. Så det är dubbelt enligt mig, inte antingen eller.
Det stämmer ju när vi pratar om motgångar. Trauma är något helt annat.
Jag har haft trauma och blivit starkare, men det har tagit många, långa år. Jag pratar om decennier.
Det är ju individuellt. Det kan också vara så att det bara bryter ner mer och mer….
Det håller jag absolut med om, att det är individuellt alltså.
Olika det där. Jag fått styrka att stötta andra men så var jag även innan dödsfall. Man får försöka hitta sin väg att leva vidare.
Det beror nog på hur man ser det.
Kommentarerna här är mer givande och intressanta än själva inlägget ärligt talat.
så är det väl med alla inlägg här 😂 brukar knappt läsa, bara skummar igenom och far rakt mot kommentarerna 🍿
Nej man blir inte stark av jävligheter. Man härdar ut för vad är alternativet? Lägga sig ner och dö? När jag hade cancer så var det värsta någon kunde säga ” du klarar det, du är stark” eller ”kämpa!”Så mina systrar dog alltså av cancerhelvetet för att de inte var starka och inte kämpade? Fick också höra ”tänk positivt”. Hatar sånt där jävla skitsnack som ska föreställa stöttande men är motsatsen.
Det är ju ett bättre liv den tid man har kvar om man tänker positivt och har hoppet kvar.
De flesta mår bättre när de har en gnutta hopp än när de ser en raksträcka mot döden framför sig. Oavsett om man lever tre månader till eller tio år till eller får ett helt normallångt liv.
Inte lätt alla gånger att tänka positivt när man ligger och spyr och känner sig som ett tåg som kört över en, nu snackar vi inte en dag utan i flera år.
Nu är det väl få som säger ”tänk positivt” till någon som är akut dålig och spyr. Det är väl mer något man säger när man pratar med någon i en lugn fas, ofta inför en behandling.
Att tänka på döden och bearbeta den existentiella kris jag upplevde, hjälpte mig när jag var svårt sjuk och det var oklart om jag skulle överleva. Jag lyckades bearbeta allt och mår nu bra, både kroppsligt och själsligt.
De som försökte tänka positivt när de befann sig i min sits lyckades inte bearbeta sin sorg och det hsr blivit ett trauma för dem flera år efteråt. Toxisk positivitet är skadligt. Om man mår dåligt gör man det och det är okej. Sorg och smärta kan hjälpa en framåt och göra att man blir glad på riktigt när allt det jobbiga bearbetats och man sett sina rädslor i vitögat.
Jag tror detta är så sant. Är ofta som vi fastnar i det här kravet på att vara lyckliga och tänka positivt hela tiden och blir rädda för att ens ta i det som är sorgligt eller obehagligt.
Jag tänker som du, man måste verkligen se sorgen i vitögat, stanna i den. Då tycker jag att kyrkor är till hjälp, för så många har gått dit före mig i sin sorg. Sedan kan man resa sig, men inte om man gått runt och försökt trycka bort sorgen. Då stannar den i dig, långt därinne.
Tänker ofta på det, och läste för länge sedan en intervju med en tjej som hade blivit frisk från cancer och ofta fick höra att hon var stark och en kämpe etc. Hon tyckte det var löjligt, för det var ju medicinerna som gjort henne frisk. Alternativet är ju att vårdvägra och skita i behandlingen och dö helt enkelt.
Jag hatar också den där kommentaren. ”Du är stark som tagit dig igenom tuffa tider”. Jag har lidit mycket i mitt liv.
Cancer som barn, bestående skador på kroppen av operationer bl.a, och också operation i vuxen ålder för annan åkomma.
Dessutom ångest, depression, mobbning som barn, otryggt hem osv.
jag hatar när någon säger att jag är ”stark” som tagit mig igenom det. Nej, jag är inte stark. Jag är utsliten både fysiskt och mentalt, och har mått skit större delen av livet av anledningar som jag inte själv kan rå över.
Det var inte jag som botade min cancer, det var det läkarna som gjorde.
Kram till dig❤
Kram <3
Just därför jag hatar uttrycker att någon vunnit/förlorat mot cancer. Det handlar enbart om tur att du ska få ”rätt” typ av cancer, att den ska upptäckas i ett behandlingsbart skede och att det ska finnas behandlingar. Förlorade min mamma i en cancer som upptäcktes alldeles för sent, hon dog mindre än två månader efter beskedet. Hon är inte en förlorare mot cancern, hon hade bara jävligt otur.
Efter flera onaturliga dödsfall i familjen var jag en skugga av mig själv och fick diagnos ptsd (läkare talade om det som komplex ptsd). Många år av behandling har det blivit och jag har en fullt fungerande vardag idag, men jag blir aldrig mig själv igen. Jag är betydligt mer skör idag och måste alltid vara lyhörd för kroppens signaler.
Jag tror inte gemene man förstår jag ptsd innebär. Jag klarar fortfarande inte av att jobba heltid 3 år senare.
Fast det är ju så olika… Har också ptsd diagnostiserat (förmodligen komplex, även om inte det finns som egen diagnos – än) men har aldrig varit sjukskriven.
Grattis! 🥳 Det finns ju olika grader av ptsd. Vid svår ptsd får man ofta en kronisk nedsättning av arbetsförmågan.
”Grattis”?! Du har ingen aning om hur dåligt jag har mått. Eller vilket jobb jag har. Idiotkommentar.
Ber om ursäkt om du tog emot det fel. Jag var genuint glad för din skull.
Tack för ursäkten. Välj dina ord med större omsorg nästa gång kanske…
Menar du att 18:47 valde ordet ”grattis” med för lite omsorg? Ordet säger väl precis vad hen menar?
Det kan tolkas som att personen ska ”fira” för att hen inte (enligt den som skrev kommentaren) har lika allvarlig ptsd som många andra. Ganska förlolämpande om man läser det så. Särskilt i kombination med emojin.
Ja det finns inget facit och inget rätt eller fel. Jag har i olika perioder under åren behövt vara sjukskriven då varken kroppen eller hjärnan fungerade. Blev rädd av att upptäcka hur snabbt en kropp kan slås ut.
Som sagt så idag jobbar jag heltid och i omvärldens ögon är nog allt som ”vanligt” igen. Men jag känner ju att jag är skör på ett annat sätt än jag var innan ptsd klampade in med sjumilakliv i mitt liv.
Jag har väldigt svårt att läsa in allt det du skrev ovan i ett ord.
19:26: Det har inte jag. Kommentarerna här brukar inte alltid vara så snälla…
Ja det menar jag absolut… Och nej det säger inte vad personen menar.
Jag håller absolut med dig om att gemene man inte kan förstå vad komplex ptsd innebär och det är ju inte så konstigt, hur skulle dem. Däremot är det ju helt individuellt om man kan jobba eller inte, precis som personen ovan har jag samma diagnos men aldrig varit sjukskriven.
Och vilken typ av jobb man har säkert… Tänker nu att jag kanske visst skulle blivit sjukskriven om jag haft en annan arbetssituation eller ett annat yrke.
Ja, självklart finns det massvis med individuella faktorer som spelar roll, både hos personen med ptsd och i personens omgivning, inklusive jobbet.
Nu bedömer ju försäkringskassan inte ens arbetsförmåga gentemot sitt egna jobb efter 180 dagar. Då bedöms din arbetsförmåga utifrån normalt förekommande arbeten. Klarar du av att utföra ett enklare arbete får du inte vara sjukskriven från din ordinarie tjänst.
Vet inte om vi pratar om samma sak men min poäng var att vi alla är individer även om vi har samma diagnos. Klart vi påverkas av vår ptsd men också av vilka vi är som personer, våra styrkor och svagheter samt av vår omgivning och där ingår ju jobbet. För mig har strukturen i att ha ett jobb att gå till och göra ”normala saker” och ha ett sammanhang varit en trygghet och något som hjälpt mig orka. För någon annan kan det kännas helt annorlunda, även om vi haft samma jobb.
Det är väldigt stor skillnad på mild till måttlig ptsd och svår ptsd. Vården gör en tydlig distinktion i handläggning, behandling och behov av sjukskrivning. Svår ptsd ger ofta permanent nedsatt arbetsförmåga.
Hmm. Det du skriver är inte alls sant. Det hör till ovanligheterna att få permanent nedsatt arbetsförmåga vid svår ptsd och händer inte alls ”ofta” som du påstår.
Läs läkarstödet för handläggning av ptsd så står det svart på vitt..
Ja, kanske du inte kan göra ett ”enkelt jobb” om det innebär att vara runt massa folk, men kan utföra ett mer komplicerat jobb hemifrån i trygga omgivningar?
Förstår inte vart du vill komma med din kommentar
Hen menar alltså att vilket jobb du har inte har någon betydelse vad gäller huruvida du blir sjukskriven vid ptsd eller inte.
Precis. Efter 180 dagar tar inte försäkringskassan hänsyn till vad din tjänst är i bedömning av arbetsförmågan. Klarat du inte av ditt jobb och DE anser att du klarar ett annat jobb behöver du säga upp dig och söka ett sådant jobb. Under tiden får du a-kassa inte sjukersättning.
Ja man får en börda över sig vid jobbiga händelser. Den finns där ibland lättare och ibland tyngre.
Själv blev jag av med min mamma plötsligt när jag var tretton – man lär sig att leva med sorgen skulle jag själv säga. Minns att de första åren var traumatiska och ibland glömde man liksom bort att det hade hänt. På 80-t när min mamma dig så var det ingen som föeslog kurator eller liknande utan livet trillade liksom på som vanligt förutom att ett antal kvinnor i omgivningen försökte vara där lite extra. Extra känsligt snarare när jag insåg att jag inte längre mindes hur hon lät, när jag levt längre utan mamma än med mamma, när jag var lika gammal som när hon dog, men också när alla jobbiga sorgliga saker händer eller när de där extra roliga inträffar. Kan också sörja att jag aldrig fick lära känna henne som personen, individen som vuxen och få ha en vuxen relation med min mamma. Kontentan, man lär sig att leva med traumatiska saker men uppskatta varje dag med vad den bär för man vet aldrig när det tar slut.
Håller med om att man inte blir starkare, men ödmjukare kanske. Tex förut kunde jag tycka att folk som var sjuka och hade ont var lite gnälliga, sen fick jag ont i höften under några år och fick äta upp min gamla attityd 😄
Mina syskon sörjer fortfarande en nära släkting som gick bort för 19 år sedan i suicid.
Sedan dess har jag förlorat 3 vänner i en olycka, 1 i mord och 2 i överdos.
Jag är otroligt mycket mer hårdhudad än mina syskon, det är inte mycket som skrämmer/berör mig på djupet efter det.
Tex alla skjutningar som sker, alla tragiska olyckor, höjningen av missbruk osv. För dom är det stora samtalsämnen medan jag mest tycker de är korkade som inte förstår/förstått att så är vår verklighet idag.
Jag sörjer såklart även släktingen ännu, men på ett helt annat sätt. Det har liksom hänt så mycket tragiska saker efter det att den sorgen inte längre är närvarande/brännande på samma sätt och jag ältar det absolut inte längre. Vilket de gör.
Om jag på något sätt anser mig starkare än människor med mindre trauma? Ja, för det har gjort mig mer avstängd och inte mer sårbar. Har ett betydligt större ”skydd” runt hjärtat än tex mina syskon.
Vad duktig du är!
Jag vill säga att ”det som inte dödar kan stärka dig”. Jag har en hel del tuffa erfarenheter och jag upplever att jag bearbetat dem. Det har resulterat i att jag känner mig trygg. Absolut att det impulsivt kan trigga starka känslor av obehag i situationer som uppkommer men jag kan landa det på det sätt att jag inte stannar i den känslan utan resonera mig vidare. Det jag menar med trygg är att jag idag vet att om jag drabbas av fler trauma så kan jag ta mig igenom den vidriga känslan, jag vet att den klingar av med lite jobb från mig själv och jag vet att jag kan landa på fötter efter en tid och åter känna glädje. Det är min tolkning av att det som inte dödar det härdar.
Samma här. Min stora kris som vuxen kunde jag härda ut just för att mitt barndomstrauma var värre än något annat.
(svarade någon annan om det ovan)
Jag upplever att när svårigheter kommer så kan jag av erfarenhet känna att det kommer att lösa sig (obs gäller ej svåra eller potentiellt dödliga sjukdomar som jag varit hyggligt förskonad från). Jag tycker mig ha en trygghet i att ha genomlevt en hel del otäckheter och svåra ekonomiska situationer och att jag och min make har löst det. Vi har inga andra än varandra och våra barn men vi har fått ihop det ändå.
Nu är jag inte född med någon särskild sårbarhet och har inga psykiska diagnoser så jag har nog bättre förutsättningar än en del andra. För mig hjälper det också att hålla ångest och psykisk stress borta genom att tänka stort och jämföra med människor i mycket sämre situationer än mig själv som verkar klara att leva hyggliga liv.
Jag som har förlorat båda mina föräldrar i självmord, blivit mobbad genom hela skoltiden, blivit våldtagen av en familjemedlem, sexuellt utnyttjad och psykiskt misshandlad i en fosterfamilj och våldtagen igen av mitt ex samt gått igenom en psykos (för att nämna några saker) kan utan tvekan säga att jag är väldigt stark. Däremot så håller jag med om att man blir ”skör” på samma gång för idag lever jag med en ptsd som triggas av i princip allt, utmattning och daglig ångest. Men stark är jag definitivt.
❤️
Ja livet är varken en dans på rosor eller rättvist. Alla är vi olika och många av oss tar på oss den rollen ”att vara stark” För mig innebär det att försöka skydda mina närmaste och försöka göra allt för att underlätta deras bekymmer/sorger mm. Jag får höra att jag är stark men innerst inne vill jag bara att nån annan ska genomskåda mig och låta mig vara ledsen och sårbar.
Människor som helt förskonats från kriser i livet, kan vara det mest inskränkta som finns och platta och ointressanta.
Själv hatar jag när folk vill trösta med ”Man lär sig av sina misstag” och liknande. Särskilt när det inte behövs, om jag bara råkar nämna något jobbigt jag kämpar med eller så, så behöver man inte alltid göra mer än att lyssna och ge något validerande ord. Du behöver inte försöka förklara det för mig..
Lär sig av sina misstag låter i mina öron som att jag av egen vilja utsatte mig för något riskfyllt, vilket jag inte gjorde. Det jag utsatte mig för hade jag ingen aning skulle påverka mig för resten av mitt liv. Det är normalt att vilja utforska kärleksrelationer och liknande under livets gång.
Har haft stödsamtal inom vården under flera år och även där har jag fått höra att alla motgångar stärker en, och som att jag i slutändan skulle resultera i någon form av superman-person som kan allt och varit med om allt men nu mår bättre än någonsin..
Och det stämmer inte.
Jag hade gott klarat mig utan flera av mina smärtsamma erfarenheter. Det hade nog blivit människa av mig med, även utan upprepade situationer som djupt sårade mig och skapade livslånga trauman.
Jag tänker att jag hade kunnat nå mina drömmar så mycket tidigare än idag om jag inte hade varit med om det jag behövt bearbeta så länge. Men kanske var det meningen att det skulle ta lite tid, att jag skulle utsättas för prövningar för att nå dit.
Ordet prövningar kan förresten kanske låta mesigt om man inte kan sin bibel. Jag hittade det här bibelordet så Claras citat har nog som mycket annat ett bibliskt ursprung: ”Ni vet ju att när er tro sätts på prov, så gör prövningen er uthålliga. Men låt er uthållighet visa sig i fullbordad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist i något avseende,” (Jakobsbrevet 1:2-4).
Så tänker faktiskt jag med. Jag tänker hela tiden på vart jag hade kunnat vara, om det inte hade varit för allt som satt stopp för livet. I år, i perioder, så har livet satts på paus för att jag helt enkelt mått så dåligt att det var tvunget att bli så. Kanske därför jag har panik över att bli gammal nu.
Tänker att det beror på hur man är som person och ser på saker och ting. Jag blev misshandlad och grundlurad på hundratusentals kronor av min senaste kille exempelvis. Innan honom var jag sambo med en kille som fick mig att sälja sex så han hade råd med sitt ladd. Jag är uppväxt med missbruk och dras till kaos hur jag än gör känns det som och gud vad jag hatat allt och alla för det. Men, jag har aldrig gått på samma nit flera gånger.
Jag har blivit starkare och smartare för varje motgång så jag tycker absolut att det som inte dödar härdar. Att jag lär mig och kommer hitta rätt till slut. Hade jag inte haft den synen på saker och ting hade jag förmodligen tagit livet av mig för längesen.
Fan. Fick ont i hjärtat av att läsa detta. Beklagar verkligen att du har fått gå igenom den skiten. ❤️
Har du fått stöd för det? Hur mår du idag? Hur lever du idag?
Jag kan med mycket värme rekommendera att ta hjälp av hypnos för att läka truman❤️ Jag har haft otroligt mycket sprickor som jag dragit på mig genom livet. Det var förs när jag hittade hypnos som sprickorna började lagas på riktigt.