Att se en människa du älskar djupt, vilja svälta ihjäl sig är olidligt, inget annat, och jag vet också hur stor okunskapen är bland de som inte drabbats. De förstår inte, kan kanske inte förstå heller. Anorexin är en sådan ond demon, kall som stål, att den inte går att begripa om du inte upplever den. // David Lagercrantz
David Lagercrantz förvånar – i alla fall mig – med sin krönika i Expressen.
Jag är van att stöta på David Lagercrantz på diverse olika platser på nätet och har är ofta både pompös och älskar ljudet av sin egen röst, men den här krönikan förvånade mig djupt.
Snälla, läs den.
Han är så mycket bättre på att formulera sig än vad jag är, men han säger allting ag inte kunde uttrycka under sommarens pro ana-debatt.
Vad förebilderna på nätet gör påverkar, och det påverkar ännu mer när den som en gång blivit intresserad av något osunt matas med liknande bilder dygnet runt enligt nätets känslokalla algoritmer, och ingen aning har jag om vad vi ska göra åt saken.
Jag sitter bara här med en omtumlande känsla av att vi förmodligen överlevt själva, tack mitt älskade barn, medan andra inte gjort det, och jag kan bara säga att jag blöder för er alla, och att jag tror att jag förstår lite grand hur det är att vara ung flicka i dag.Tjejerna lever i en sådan utseendefixerad gräslig influencerkultur där allt mäts, jämförs, och är så förbannat smalt och låtsaslyckligt att jag knappt fattar hur det går att hålla sig frisk i en så sjuk värld. // David Lagercranz
Läs och dela den gärna och tack till alla er som tipsat mig om den!
Jag är nyss hemkommen från Grävkonventet i Gävle och är helt, helt slut och ville egentligen bara lägga mig raklång och inte skriva några fel blogginlägg för idag, men det här är för viktigt för att inte uppmärksamma här inne, men kanske inte mitt absolut bästa arbete. Så tack för förståelsen. 🙂
Föregående inlägg 
”men fetmaaa då!!”…. 3 …2 … 1…
Så många som inte greppar vad det handlar om
Jag är 38 år gammal och således uppvuxen på 90-talet/tidigt 2000-tal med dessa magra ideal. Jag var så glad när alternativa ideal dök upp, kurvor, att det kunde vara trendigt att inte vara super skinny! Jag är inte tjock eller ohälsosam, bara 38 år med en kurvig kropp med några trivselkilon. Men min hjärna är så sabbad av dessa jävla ideal. Det enda jag vill är att vara smal. Jag har gått på alla dieter som finns, har övervägt att betala för Ozempic för att slippa kroppsångesten och alla dieter som sabbar min kropp. Det är inte så lätt att slå ifrån sig alla dessa ideal, det var svårt på 90-talet men nu med sociala medier är det all over hela tiden. O då är jag 38 år. Tycker så synd om den yngre generationen, hur fan ska det gå.
<3 Det är fan deppigt alltså.
Igenkänning, är född 87… Det jag tänker på är att det var SVÅRT att hitta pro-anasidor på nätet när jag var tonåring. Man fick anstränga sig och leta länge för att få foton och tips. Men idag… Tar 3 minuter så har man hittat massor av tips och minst 100 foton på tjejer som suger in magen så att revbenen sticker ut. 🙁
Du suger som du är!!
Duger!! 🙈
Alltså det här var ju världens roligaste felskrivning 😅 Måste integrera det uttrycket i mitt eget liv
Jag testade Ozempic 3 månader, gick ner 10 kg men gick upp allt igen så fort jag slutade pga jag har ingen ätstörning i mig själv utan älskar mat och är hungrig ofta… så absolut inte värt det, så lite som du äter under Ozempic-månaderna kan du inte fortsätta med sen.
Åh känner igen mig så mycket. Född 1984 och med mina 56 kg till mina 160 cm är jag inte alls tjock utan egentligen ganska normalviktig men har alltid känt mig tjock. Och det är först på senare år som jag har börjat ifrågasätta den känslan lite – tidigare var det bara så självklart att det var så jag skulle känna.
David är en snäll och rolig människa!
Från början ville han ägna sig åt medicinjournalistik har han över en jävligt rolig jobblunch berättat.
Han har djup och empati!
Så glad att han skrev det här, för hur många orkar se och höra unga kvinnors skrik och liv på nätet och IRL idag?!
Så jävla trött på Underbaraclaras träninghets och mani också. Det märks vilken press hon sätter på sig själv och hur misslyckad hon känner sig när hon inte tränar tillräckligt mycket.
TACK! Har väntat på ÖS hela dagen för att få diskutera detta.
Överväger seriöst att sluta läsa hennes blogg nu (som jag verkligen älskat) då jag inte står ut med alla inlägg om ”träning och hälsa”. Det har verkligen eskalerat, och nu handlar var och varannat inlägg om hennes träning, och hetsen kring den, och det är så fruktansvärt tråkigt och ointressant.
Som läsare får jag inte känslan av pepp, utan snarare att hon utvecklat ett osunt beteende i jakten på sundhet.
Hon verkar så gärna vilja vara en del av denna grupp som tränar och ”tar hand om/är snälla mot sig själva”. Det blir för mycket, hon är som en tonåring som gör allt för att vara med. Gärna genom att trycka ned andra som inte känner likadant. Det är som om hon försöker övertala sig själv många gånger.
Precis!
Men man får väl ta det onda med det goda helt enkelt, om man nu ska fortsätta läsa hennes blogg. Det ju är meningslöst att ens tänka tanken att lämna en kommentar som inte håller med hennes, då hon oftast inte tål någon form av kritik, eller andra åsikter än sina egna.
Jag ser ju hellre inlägg om träning, än sådana hon skrev när hon var som djupast i sin dietfas med Viktväktarna, och tipsade om att man t.ex. skulle dricka blötlagda chiafrön för att ”dämpa hungerskänslorna”.
Ja, man fattar ju att detta är känsligt för henne med. Det märks på tonen så att säga. Det är väl ingen som bryr sig hur mycket hon tränar förutom hon själv så att hålla på att predika är bara tröttsamt. Tror som sagt mest hon försöker övertyga sig själv för de flesta ser nog igenom detta.
Finns väl knappt ingen annan bloggare som svarar så otrevligt och härskande som Clara om man inte håller med henne.
Hon föreläste på en kick Off vi hade, det var verkligen inte bra, och jag fick en helt annan bild av henne. Det
Berätta mer!
Det var någon som lämnade en mitt i prick och ganska rolig kommentar på hennes blogg under senaste träninginlägget. Hon har inte svarat denna än men såg framför mig hur Clara blev rosenrasande.
Sandra Beijer, otrevligast i Norra Europa. Och ätstörd!
Man blir ju sur av att vara hungrig hela tiden.
Har också funderat på det. Balansen mellan att träna samt att ”basunera ut det” till alla. Jag tränar flera gånger i veckan men jag lägger inget värde i att prata om min träning med alla jag känner, och speciellt inte om jag känner misslyckande med träningen. Tror dock att Clara tänker att hon peppar andra genom sina inlägg om träning…men vad vet jag. Finns säkert läsare som gillar de inläggen, men jag brukar scrolla förbi dem.
Tycker också det är lite extremt – massor av prat om träning och sedan ingenting i flera månader. Då hade hon tydligen inte tränat alls och det var heeelt ok men samtidigt verkar hon inte alls tycka så utan direkt är det träning i princip varje dag som gäller, och hårt också. Självklart ska man vila om man är sjuk och ibland måste andra saker gå före men lyckas man inte hålla träning 5-6 dagar i veckan över tid kanske det är bättre att köra lite lagom och att man inte behöver ta i allt man har varenda pass. Känns inte helt sunt att behöva höra ”vänlig men bestämd pepp” varje gång man tränar eller bestämma att man ska åka skidor jättelångt osv, är man inte sån i grunden att man verkligen vill och orkar ta ut sig hela tiden så är det helt ok att träna lagom och låta den där peppen som kommer ibland komma när den kommer.
Så tråkigt att läsa om! Det har gått helt överstyr, inte nödvändigtvis hennes tränande, skulle tro att jag och hon tränar ungefär lika mycket, men hennes skrivande och mästrande om träning. Vem är det intressant för? Det finns massor av influencers i hennes skrå som antagligen tränar mycket men som inte måste basunera ut det jämt och ständigt. Vad vill hon med inläggen mer än att skryta om hur duktig hon är som alltid lyckas genomföra alla sina pass och steg? Finns det något ointressantare och mer boomer-aktigt än att prata om stegantal, ingen bryr sig.
Fattar inte heller vilka de här personerna som ojar sig och påpekar hur ofta någon tränar, vilka är de? Hade de ens brytt sig om hon inte pratat om det så mycket? Tror ingen har koll på exakt hur mycket jag tränar, kanske min man då, men spelar väl ingen roll hur många pass jag kört en viss vecka eller liknande och om en vän är noll intresserad av träning så pratar man ju mer om andra saker ändå. Är det något slags behov av att spegla sin träning i andra människors uppfattningar, om någon säger ”oj, vad mycket!” Så känner man sig duktig, eller brist på eget engagemang så man behöver andra människor som står och hejar på för att man ska orka över tid?
Precis det jag också funderar över, den där speglingen i andra. Skrev i en tidigare kommentar att jag tränar mycket men jag känner inget behov av att prata om det med mina vänner och bekanta. Behöver heller inte peppen ”och vad bra att du tränar x pass i veckan!” eller liknande. Men som sagt, om jag pratade mer om träningen kanske folk skulle säga sånt negativt som hon nämner i inlägget och det kanske hade irriterat mig.
Man måste ju prata på rätt bra om det för att någon ens ska snappa upp hur mycket man tränar tänker jag. Och om någon börjar prata antal steg hit och dit varje dag och räkna pass så kanske de undrar om det verkligen står rätt till. Alltså, om en vän skulle skaffa sig ett extrajobb och körde på som vanligt, man pratar om det man brukade prata om, livet rullar på, då är det ju inget som märks förutom att personen får det lite bättre ställt ekonomiskt. Men om vännen konstant nämner extrajobbet, att hen ska jobba/jobbat, räknar kronorna i lön öppet osv så skulle man ju undra om det är ok, om det blivit lite för mycket, om hen oroar sig för ekonomin osv. Som en jämförelse.
Bra liknelse!
Precis! Detta mästrande, det är exakt vad det är.
Åh denna förhatliga perfektionism som smittar av sig på våra barn…. eller vad nu grundorsaken är, kanske finns det massor olika. Uppmärksamma såklart när dina barn gör något bra/kul/intressant/artigt/hjälpsamt men få dem inte att tänka att deras värde finns i det. De måste känna sig älskade och bli uppmärksammade oavsett, tveklöst.
Såg någon dokumentär någon gång hur reklamjättarna under 1900-talet riktade in sig på kvinnor genom att få de att känna sig undermåliga för att sälja sina produkter. Det kanske är det? Fanns smalhetsen innan 1900-talet?
Ja smalhetsat har man gjort i många perioder under mänsklighetens historia. Kvinnor har dragit åt midjan med snörliv och korsetter så de fått fysiska problem då inte de inre organen inte fått det utrymme de behöver och de har inte kunnat andas. Därför svimmade kvinnor ofta förr och många kvinnor led av ryggproblem eftersom ryggmusklerna förtvinade då ryggen hölls upp så hårt av korsett/snörning.
I Amerika var amfetamin på 1950-talet undermedlet som gjorde hemmafruarna både pigga och smala. Annonserades flitigt i tidningarna och var helt lagligt.
Det fick min mamma utskrivet här i Sverige på 70-talet… Åt inget men glad å speedad ändå…å såklart blev hon så smal som samhället önskade. Sen kom nån på att läkemedlet nog inte var så lämpligt.
I början av 1900-talet fanns det nog inte så mycket smala ideal. Se bara Anders Zorns dalkullor, kurviga damer allihopa.
Jag förstår inte. Är det inte bara att göra en lista över varför man ”tror” att allt ska bli bra? Och sedan se att alla varför på den listan är löjliga?
Typ *är de ute efter andras bekräftelse på instagram* ?
Om det finns människor som mår bra – och inte har som mål att få bekräftelse på instagram – borde man inte pröva det de människorna gör då? Istället för att försöka få bekräftelse på instagram?
Bra skrivet av David. Det behövs fler röster i den här debatten, och det är ju bra om det inte bara är de ”jämnåriga” som kritiserar pro ana kulturen, utan även äldre personer.
Jag läste hans krönika tidigare. Riktigt viktig!
Tycker det är så synd att det blivit såhär. För några år sen hade jag faktiskt lite hopp, det var mer inne att vara vältränad och även om det såklart kan gå överstyr så fanns en större variation, det var ju också mer inne med kurvor och ordentligt stora personer syntes i reklam. Bättre variation helt enkelt och man reagerade när man såg bara 90-talssmala personer i bikinireklam, det kändes lite ute att inte visa på variation. Men sen blev det tillbaka till jättesmalt igen. Och med all inspiration, håller med krönikören, hur ska man ens lyckas hålla sig frisk?
Jag hoppas verkligen att unga idag orkar och vågar gå emot, att de blir arga och anti istället. Bestämmer sig för att leva sina liv lyckliga och sunda utan att sitta och kolla på skräp. Som förälder tror jag vi måste prata betydligt mer om det idag, att säga att ”vi pratar aldrig bantning vid köksbordet hemma”, det räcker inte, det kanske räckte förr men inte idag och speciellt inte om det är mycket tryck från klasskompisar och liknande, sånt varierar ju.
Grejen är att de där bättre exemplen finns fortfarande, det är bara oerhört svårt att göra sig mottaglig för dem. Jag har sållat stenhårt bland de jag följer och försöker träna alla mina algoritmer att jag inte vill se pinnsmala personer (om inte annat så för att det inte är så inspirerande när man är intresserad av mode men aldrig får se sånt som en själv skulle kunna bära). Mitt flöde innehåller tack vare det en ganska stor variation vilket är superskönt men det är en daglig kamp för att behålla det så och mota bort allt det ohälsosamma, sjukt nog. Om nån som jag knappt orkar som är runt 30, högskoleutbildad i kritiskt tänkande (typ) och aldrig haft en ätstörning, hur fan ska det gå för våra ungdomar?
Med det sagt så satt jag idag och bakisscrollade bikinis och underkläder och det var ändå väldigt varierat trots att det var hos större kedjor, stor skillnad mot för 10-15 år sedan
Kan inte för mitt liv förstå varför man vill va spinkig som ett skelett. Inte är det för männens skull iaf, majoriteten föredrar kurvor å nåt att ta i. Ät å träna å njut av det korta livet för fan. Sjukt tragiskt att promota anorexia, sjukt äckligt att tvinga sig att spy dessutom, man vill väl va fräsch??
För att det inger en känsla av att man har kontroll. Det är typ det som är hela grunden till att vara ätstörd på det sättet. Att signalera att man är tillräckligt disciplinerad att hålla sig smal.
Tycker det absolut största problemet är alla klädbutiker för tjejer/kvinnor. Jag kan va sugen på att handla men sen går jag in på Gina Tricot, Nelly, Zara etc hemsidor och ALLA modeller är så oerhört smala så det finns liksom ingen referensram eller inspiration för mig att vilja köpa kläder. Blir bara ledsen för att ”sådär kommer outfiten inte se ut på mig” och de måste förstå vilket ansvar de bär. Varför är det fortfarande så omöjligt att ha mer än pinnsmala modeller som visar upp kläder?! Jag förstår inte!!!!!
Åh vad jag håller med, har tänkt på det så många gånger. Man står beredd med plånboken men vänder i den digitala dörren. Det finns inte en enda modell som visar hur plaggen skulle se ut på mig? Kort med lite för stor byst, det är motsatsen till modellutseendet😅Inre kurvig alls i övrigt förutom magen så plus size-modeller är också i en helt annan liga.
Och långa! Alla modeller på dessa hemsidor är minst 175.
Det är något som kommit tillbaka, modellerna är påtagligt mycket smalare och längre den här säsongen än tidigare. Jag köper aldrig kläder online pga min byst och pga att jag tycker att storlekarna varierar så. Jag går bara i butiker och provar allt innan jag köper. Känns dessutom både roligare och mer miljövänligt. Och i butiken är jag omgiven av kvinnor som ser ut som folk gör mest, så där luras man aldrig att tro att det är en själv det är fel på.
Jag kan inte kontrollera vad jag äter på det sättet. Jag vill gå ner i vikt så jävla mycket men har inte disciplinen för anorexia. Mer hetsätning, men kräks sällan efteråt. Så jag snortar amfetamin då och då för att kunna låta bli att äta. Bara litegrann, inte för att bli hög. Bara för att slippa känna hunger och aptit. Inget jag tror att jag är ensam om men något det inte pratas så jättemycket om som jag sett.
Kära du, du måste söka hjälp. Omgående! Du är redan ätstörd och det du gör är verkligen inte bra. Var rädd om dig.
Jag vet att många jämför 90-talets (eller för den delen 60-talets med twiggy osv) smala ”förebilder” med heroin chic osv. med dagens men för mig finns det inte riktigt något motsvarande det som händer nu. Kate Moss var en karikatyr för mig, en skyltdocka, ingenting verkligt. För mig som ungdom fanns det jag och mina vänner i skolan i verkliga världen och så fanns det kvinnor på bild som inte fanns i min verklighet. De var inget att uppnå för de var inte ”på riktigt”.
Nu för tiden så suddas det här ut. Influencerserna ser ut som bratz-dockor och sprider ett omöjligt ideal, de borde inte vara på riktigt för våra ungdomar MEN de pratar känslor, de hjärtar kommentarer, de svarar kanske till och med om man skriver något. De känns mycket mer på riktigt och därmed borde idealet de sprider också vara möjligt att uppnå och där blir det kortslutning i systemet. Jag ligger precis här med dotter nummer två på armen och ettan inne i sin säng och jag är livrädd för deras framtid inom sociala medier för allt pratar tillbaks direkt till dem. Hur ska det gå när nästa influencer är ai-genererad och är än mindre på riktigt men med en oändlig kapacitet att bygga upp ett personligt tilltal?
Varför är det så hemskt när man anser att folk ska vara smala och normala i vikten?
Helt plötsligt är ett normalt tillstånd onormalt?
Vi ska inte vara feta och få en massa sjukdomar för att vi inte kan äta normalt.
Det handlar inte om att träna, det handlar helt enkelt om att äta normalt. Ok???
Läs krönikan igen.
Åh läste den. Otroligt stark. Råkade komma in på ett PRO-ana konto på Instagram som var så hemskt. Jag anmälde men fick svar att det inte bryter mot något. Okej …. Efter detta svämmar bilderna och kontona över. Jag får bara bilder på flickor som är på gränsen till att inte finnas mer. Och jag anmäler och anmäler och anmäler. Händer INGET. Skrev dessutom till ett företag som både du Camilla och KarinKajjan har gjort … fick jag svar…? Nix. Känns som Don Quijote som slogs med väderkvarnar just nu. Arg, upprörd och ledsen på vad vi håller på med och är på väg i samhället <3