Tips till alla föräldrar

29 kommentarer

Inte bara miljön utan även generna tycks spela roll när det gäller ätstörningar.
https://ki.se/en/research/mapping-the-genes-behind-eating-disorders

Ja är SÅÅÅÅÅ glad att jag var barn/tonåring utan internet!!! Och det känns otroligt sorgligt att mina egna barn inte kan få uppleva det.

Det är ju du som bestämmer om dina barn har tillgång till internet och hur mycket och vilka kanaler?

Ganska övertygad att du själv inte har små barn. För så enkelt är det inte.

Jo det är det. Småbarn skriver du.
Mina får bara kolla på tv en timma varje lördag, och möjligen en film ngn gång då och då, kanske 2 ggr månaden.
De är 5 och 6 år.
Sen har de ipad i skolan ibland som läromedel.
De har aldrig fått ha en ipad hemma, vi äger ingen, och tv-skärmen stod i klädkammaren tills den äldsta var 4 år, för att jag ville slippa tjat om TV. Vi vuxna kunde kolla serie på datorn om det var så efter de lagt sig.
Säger inte att vi är bättre eller så, men kom inte och säg att det inte är så lätt. De har aldrig någonsin fått glo på våra mobiler.
Kommer så klart bli svårare ju äldre de blir, och hos kompisar har de spelar Supermario cart.
Sen när vi flyger får de kolla på skärmarna obegränsat och på jul kollar vi kalle och så, finn sju alltid undantag.

Äldsta ska få en egen dator när han fyller 10.
Mobil får dom på högstadiet, men smartphone på gymnasiet. De vet vad som gäller, jag väntar mig kommande protester.

Skolan har mobilförbud så det underlättar rejält!

Men som förälder har man ett val, men har man redan börjat med skärmar från start är det ju svårt att sluta.

Men man kan alltid välja själv hur man gör.

Brukar få frågan vad barnen gör annars;

Leker med Lego hemma, läser mkt,, pysslar, bygger tågbana, men oftast är vi ute och leker med alla kompisar på gården efter skola och förskola.
Spelar fotboll och mkt golf.
De har ju inget behov av skärmar när de är små barn. Fattar att det kommer kännas annorlunda när de är tonåringar.

Små barn skrev Lewis, ja. Men du svarade på en kommentar som skrev barn/tonåring. Dina barn är inte ens i
skolålder, klart det är ganska lätt att kontrollera då.

Att skolan har mobilförbud gör inte mycket till (och hur länge har de det undrar jag även?), det handlar ju om skoltiden. Innan och efter, när det hänger med kompisar kommer de garanterat ha tillgång till internet på ett sätt du inte vill.

”Mobil får dom på högstadiet, men smartphone på gymnasiet” – den delen har jag väldigt svårt att tro kommer hålla. Vi är och rör oss alltmer mot ett extremt digitaliserat samhälle. Du tror de ska klara sig utan smartphone till gymnasiet? Utan BankID, utan möjlighet att kommunicera som 90%+ av alla kommunicerar med varandra, utan appar för bank, verifiera inloggningar, email, skolappar (som alltfler använder också för kommunicera med elever etc.) m.m. Förlåt, men om du på riktigt tror att dina barn inte ska ha smartphone förrän gymnasiet så tror jag du är extremt naiv.

Mobilförbud har de upp tills de börjar årskurs 7.

Elin du vet att efter de fyllt 13 måste de han bank id för att logga in på 1177 och tex? Och hur tänker du att dina högstadiebarn ska klara sig utan bank id, swish, bankapp, chat med lärare mm? Vore intressant att höra från en vars barn inte ens börjat förskoleklass!

Min äldsta går i årskurs 1.

Barnen på skolan får en ipad som de kan kontakta sina lärare på och som de har en chatt på.
Precis som deras kusinbarn gör. De har busskort samt bankkort och idkort.

De kan logga in på datorn hemma med sitt bankid om de behöver logga in på 1177.

Jag är inte emot att högstadieelever har smartphones, men ingenting av det du räknar upp måste skötas på en telefon. Bank id måste inte vara mobilt och väldigt få 13-åringar hanterar sin egen ekonomi på ett så avancerat sätt att de måste komma åt sin bank via en app vid varje givet tillfälle.

Att barnen VILL ha en smartphone är en sak men att de MÅSTE är rent skitsnack.

Små barn är ju inte nödvändigtvis samma som småbarn, små barn kan ju vara en 12-åring, barn kan vara en 40-åring. Poängen är ju också att de inte kommer få växa upp utan det i samhället, självklart kan man begränsa för de minsta men oavsett så kommer ju många 10-åringar, barnens kompisar, ha tillgång och det kommer pratas om det = en helt annan uppväxt och även om ens egna barn har förbud så kommer det påverka, känslan av att missa något osv.

Snälla. Hur tror du man styr det över en tonåring? Om man så inte skulle ge dem tillgång till nätet hemma så finns det ju massor av platser där det finns tillgängligt 🤦‍♀️

Mina barn är 15, 12 och 9 och jag syftar främst på de två äldsta. Man kan inte ta bort internet från en 15-åring idag. All kommunikation med vänner sker genom tex snap. Lagets tränare kommunicerar med barnen via Whats App osv.

Det är en fin tanke att man kan begränsa dom och till viss del kan man det, men man kan aldrig komma dit det var när vi var unga, det tror jag alla med något äldre barn förstår!

Har inte sagt att jag ska begränsa dom fullt ut utan släppa lite vart efter.
För din information om det nu spelar någon roll, har jag varit vårdnadshavare för ett barn fött 08 fram tills alldeles nyligen. Det gick fint. 🙂

Kan så klart ändras i framtiden allt med teknik etc, då får man ta det då.
Men man måste inte släppa på precis allt bara för att samhället ser ut som det gör, Man kan visst begränsa inom viss mån.

Kan inte låta bli att fundera över för vems bästa du har en så strikt hållning till teknik, är det verkligen dina barn det handlar om och inte dig själv? Det låter som att du är rädd för att tappa kontrollen över vad som intresserar dem och hur de väljer att roa sig.
Jag tycker att det är otroligt viktigt att framförallt att sätta gränser. Men att undanhålla den teknik som är tillgänglig föra alla är fel väg att gå, tycker jag. Det är inte tekniken i sig som är farlig utan hur man konsumerar den och det är vad man behöver lära sina barn. Jag har själv barn som vuxit upp med sociala media. När de var i dina barns ålder hade vi aldrig strikta regler om hur mycket de fick titta på TV. Vi litade på att de kunde reglera det själva. När det spårade ur, vilket det så klart gjorde ibland, då blev det vit vecka, vi tog kortet till TVn och problemet var löst. När kortet sen åkte in kunde det ta upp till två veckor innan TV blev intressant igen för de hade hittat annat att göra helt själva utan vår hjälp.
När de blev äldre och började intressera sig för gaming, sociala media, youtube hade vi många samtal om källkritik, vad en influenser är och varför man följer dem och varför det är så lätt att tro att influensern är ens vän. Vi pratade om gaming, vilka spel de gillar och varför. Om grooming på nätet och dick pics. När smartphones kom var alla utom dottern i lägre tonåren som fortfarande var barn. Alla fick en smartphone samtidigt. Vi valde att lita på att våra barn i de flesta fall skulle göra sunda val, vilket det visade sig att de faktiskt gjorde. Minns när dottern på gymnasiet fick sin första dick pic, hon var arg och upprörd och tack och lov pratade hon med mig om det och vi löste det tillsammans. Grabbarna var mer intresserade av gaming och följde Pewdiepie. HUr mycket de hängde på nätet blev självreglerande som allt annat som går till överdrift så tröttnar man till slut.
Jag inser att vi antagligen har haft det rätt lätt. Men en orska tror jag är att vi alltid har pratat om precis allt och vi började prata med varandra så fort barnen själva började hitta orden. En annan faktor tror jag också är att vi faktiskt valde att lita på våra barn.

Läs på om barn och skärmar, blåljus så kanske du förstår för vems skull jag gör det.

Och på tiden innan internet (eller iaf i begynnelsen) var denna Caroline chefredaktör för Frida där hon berättade för oss hur vi skulle gå ner i vikt

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Hoppas att alla som använder utpressning åker dit så det smäller om det. Gick själv igenom det som tonåring och hade ingen vuxen att anförtro mig åt, och det var ett h*lv*te. Trots att det var nästan tjugofem år sedan så minns jag fortfarande hur rädd och utsatt jag kände mig och det har skapat trauman för livet.

Tyvärr gör de knappt de alls. Min mans lillebror blev utsatt för det förra året (16 år tror jag). Skulle utbyta avklädda bilder med en ”tjej” på snap, men han skulle göra först (nej, såklart man inte ska – men unga gör väldigt mycket man inte ska för de saknar advekat konsekvenstänk och självbevarelsedrift). När det var skickat så var det förstås ingen jämngammal tjej utan någon äldre snubbe som började utpressa honom. Han betalade först, men då fortsatte utpressaren be om mer pengar och han förstod att han aldrig skulle kunna betala klart. Utpressaren la ut hans bild och delade online så alla hans vänner, skolkompisar och bekanta såg det. Vi gick till polisen med honom men fick bara till svar att det inte finns något de kan göra.

Och jag förstår det på ett sätt, det är jättesvårt att få tag i de som gör det, kräver stora resurser som förmodligen inte finns. Men likväl förjävligt att det är så lätt att komma undan med.

Nej jag vet och det är hemskt att de får hålla på. Vad hemskt för din lillebror, vilket kr*k som gjorde det. 😡

Förlåt, din mans lillebror menade jag såklart!

Verkligen!

Det enda jag ser som en någorlunda positiv utveckling är att han ändå kom till oss och berättade. Och försökte anmäla. Och fastän det var jättejobbigt för honom så hade han ändå en insikt om att det inte är något han egentligen ska behöva skämmas för, det var den personen som gjorde fel. Han har också många kompisar som han vet blivit utsatta. Och det är en liten skillnad. Precis som du blev jag också utsatt för liknande saker när jag var tonåring för snart 20 år sedan. Jag berättade aldrig för någon, att anförtro sig till en vuxen var inte på tal överhuvudtaget. I vuxen ålder har jag ju förstått att så många andra också blev utsatta men aldrig berättade för någon. Det var en så stor skam, man höll det tyst för sig själv och led och skuldbelade sig själv helt och hållet.

Så även om det är en klen och knapp tröst så ser jag ändå lite positivt på att just det med dagens unga verkar smått ändra sig. Att fler våga anförtro sig till vänner, och framförallt en vuxen. Att de förstår på något plan ändå att det inte är de som ska dras med skammen såpass att de hemlighåller det. Hoppas att den utvecklingen fortsätter och att vi i längden någon gång kommer få bättre bukt med problemet.

Exakt så, bra skrivet. Sorgligt att det är så vanligt.

Vadå inget dom kan göra. Väcka åtal såklart. Anmäl till polis direkt vid brott.

För att väcka åtal måste du ju ha någon att åtala och tillräckligt med bevis. Det är ett stor problem med att unga blir utpressade online. Dels görs det på appar som Snapchat och andra där chattkonversationer försvinner efter ett tag (och de själva inte alltid screenshottar iom att appen meddelar den andra personen om det). Sådant går att få ut, men det är en ganska lång process där man måste begära ut det från appen själv. Sen att ta reda på vem det faktiskt är bakom är ganska så resurskrävande.

Så det hjälper liksom inte alltid att bara anmäla direkt vid brott. Det gjordes, men det finns ofta (som i detta fall) för lite för polisen att gå på och de har inte resurser att utreda det och få tag i rätt person och samla bevis för att kanske väcka åtal. De få gånger det kan gå är om man redan själv kunnat spara tillräckligt med bevis för brottet och identifikation på vem det är som begått brottet. Men det är väldigt sällan det är så.

Jag är volontär åt en organisation där jag chattar med många unga tjejer som utsätts för detta. Det är verkligen så vanligt…

Fy va hemskt 😞

Varit på föreläsning med Caroline! Så bra