Gabriella Joss Possler om varför hon ville ha en son till

137 kommentarer

Håller inte med om att det skulle vara lättare att uppfostra pojkar. Killar har andra problem istället: gängkriminalitet, narkotika med mera. Tror snarare att i dagens samhälle är det lika svårt att uppfostra barn oavsett kön. Det är inget tryggt samhälle att växa upp i idag.

Håller inte heller med. Tycker hon är så förändrad med sin nya man.

Eller så var hon inte äkta i sitt förra äktenskap och det här är den hon är?

Eller så är hon inte äkta nu?

Eller så kanske man ändras utan att de är en man som påverkar än?

Exakt, och barnen i sig är olika individer som kräver omsorg och uppfostran oavsett kön.

Gängkriminalitet är absolut ett problem även för tjejer. Inte alls ovanligt att flickvännerna till männnen dras in och får olika roller i gängen och sen kan de inte ta sig ur även om de vill. Men det hör man mindre om.

Tror inte detta är ett stort problem i villakvarteren i Umeå.

Är det ett problem för pojkar där?

Ja, i vissa områden.

Då är det även ett problem för tjejerna. Naivt att tro att inte tjejer dras in för att fylla syften i gängen. Ha koll på vilka era tjejer umgås med, framför allt vilka killar.

För tonåringar umgås ju bara med grannbarnen, det vet alla.

Jo, jag tänkte också det när jag skrev kommentaren att gängkriminalitet också drabbar tjejer. Men killar är ändå överrepresenterade i gängen så valde därför att inte skriva om tjejerna.

Precis. Visat det är inte alltid kul att vara kvinna men som pojkförälder har man det angenäma jobbet att se till att ens barn inte blir sexist, rasist, våldsutövare eller typ… mördad?

Kvinnor blir ju såklart också mördade. Av män…

Ja, vem står för nästan alla mord, våld och krig i världen? Just det, män. Tydligen svårare att uppfostra pojkar till att bli goda människor… Känner som Samantha: ”Just what the world needs, another man.”

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Har två söner och tycker det är en sån svår uppgift att få dem att bli bra män efter det att de började möta andra intryck på t.ex. förskola.

Här hemma är det jag (kvinna) som tjänar mest pengar och har högst utbildning.
Både jag och min man renoverar lika mycket. Jag kan alla maskiner och bygger lika mycket som min man. Jag tar hand om bilarna.
Min man är mjuk i personligheten och pratar och visar känslor med barnen.

Ändå kommer de hem från förskolan och säger att ”Killar kan detta och tjejer detta.” Trots att de upplever något annat hemma varje dag.

Fortsätter att kämpa på med att få dem att bli bra män som inte ”hjälper till” hemma. De ska se det som självklart att ta hand om hushåll, barn och att visa känslor. De ska alltid lyssna på ett nej och vara empatiska.

Det är SVÅRT sedan de började röra sig ute i samhället utan att vi föräldrar är med…

Exakt. Kvinnor i Sverige utför fortfarande majoriteten av allt obetalt arbete i hemmet. Som förälder till söner är det viktigt att föregå med gott exempel och lära dem att ta ansvar i hemmet. Det är även viktigt att se till att söner kan prata om känslor och att de utmanas av de skadliga och ojämställda normer de möter ute i samhället. Bra jobbat!

Bra där med att dom ska vara empatiska.

Det räcker inte att föräldrar till söner har bra värderingar och förebilder. I sådana fall hade strukturella orättvisor kopplade till kön inte funnits. Oavsett om man är förälder till tjejer, killar eller icke-binära behöver man tala med dem om könsnormer, samtycke, porrens inverkan, kroppsnormer, sexism osv. Det är jätteviktigt att kunna ha en öppen och aktiv dialog med sina barn, där man samtalar med dem kring just sådana här saker. Jag tycker generellt sett att föräldrar till söner är ganska slappa i sin uppfostran. Jag menar inte att man ska vara hård och auktoritär. Jag menar mest att det inte räcker att vara en bra förebild. Man måste prata om normer och orättvisor också. Som en del av uppfostran. Det är även jätteviktigt att kunna prata med sina barn om klimatet på nätet.

De strukturella klyftorna mellan män och kvinnor ökar hela tiden. Dagens unga män är mindre för feminism än tidigare. Något måste det bero på och det är viktigt att föräldrar till söner utvecklar dem till att inte bli mansgrisar som upprätthåller skadliga strukturer i samhället och som snackar nedvärderande om kvinnor. Typ som killarna i årets Bachelorette.

Ja ta bara som ex detta med strypsex. Inte klokt. Livsfarligt. Utsatta tjejer som har svårt att sätta gränser och killar som inte respekterar. Detta är verkligen inte bra.

Undrar hur utbrett det verkligen är eller media som förstorar ? Jag har inga ungdomar i min närhet så jag kan inte riktigt fråga. Har du? Minns att när jag var tonåring, för 10-15 år sen var det redan lite utbrett, men var mer att vissa sa att man skulle prova osv, men de flesta bara skakade huvudet åt det ..

Det är nog större än vad man ens kan föreställa sig. Porrfri barndom är ett bra instagramkonto om man vill ha mer insyn. Hade en vän som utbildade sig till socionom och under sin studentuppsats intervjuade hon skolkuratorer och många har stora bindor för att många tjejer haft analsex och blöder mycket. Helt fruktansvärt.

Porrfri barndom är väl inte det mest seriösa kontot? Var mycket turer kring källor och forskning för några år sedan angående dem om jag minns rätt.

Läs dagens DN:
DN:s granskning visar hur apparna – på mindre än 20 minuter – kan kasta in barn i flöden av kroppshets, vapen eller självmordstankar.
https://www.dn.se/sverige/barnen-berattar-lemlastade-kroppar-vikthets-och-sjalvmord/

Jo tyvärr är det utbrett. Det måste upplysas mer. Blivit vanligare i Stockholm.

Jag träffade en kille på tinder, snabbt sex, han tog stryptag helt plötsligt och jag blev så chockad och rädd och vågade liksom inte protestera. Vi var vuxna, 30+ båda två

Träffa aldrig en kille privat hemma som du inte känner.

Orka

Orka? Du menar efteråt när en tjej blivit våldtagen av en porrskadad man och måste orka med minnena och ärren. Inget att skämta om!

Jag tror personen menar ”orka ge trötta tips till en vuxen kvinna som hon garanterat redan känner till”

Tack för tips jag aldrig hört förr 🙃

Jag träffade en kille på en studentnation när jag var yngre, vi hade gemensamma vänner. Gick hem till mig och plötsligt medan vi hade sex klappade han till mig i ansiktet. Blev så förvånad och ställd. Ingen förvarning liksom. :/ känns som typen som även skulle kunna ta stryptag…

I bra kompisgäng pratas det där, så se om det går att hjälpa in sönerna i bra, mixade gäng. Svårt att styra förstås, jag hade kanske tur med min son. Han lyckades skapa ett bra gäng utanför fotbollskillarna och instagramtjejerna bland de som kanske sågs som nördiga, men som började ta hand om varann och utvecklades till de mest intressanta och öppna i sinnet. Det jag tror jag hjälpte honom med som liten var att vara en bra kompis och försöka att inte låta sig påverkas av de som inte fattar bättre (eller hur jag nu beskrev tjejerna och killarna som var stökiga och hänsynslösa mot andra redan i typ trean, men vi pratade mycket om det de åren).

Min dotter däremot stack ut hakan mycket, ville testa på allt och såg bra ut, hon gick på många smällar och tyckte att högstadie- och gymnasietiden var supertuff. I efterhand önskar hon att vi hade satt henne på internat, som hennes pojkvän.

Jag ville ha flickor. Som någon beskrev det så bra där uppe, båda könen har sina problem vad gäller samhällsnormer och annat. Men känns ändå lättare att uppfostra tjejer än killar. Kanske för att jag själv är kvinna. Har kompisar som är så fina med sina pojkar men ändå leker barnen våldsamt och leker krig. Det räcker inte att man själv har fina värderingar, barnen får intryck från förskola och skola, samt andras föräldrar.

Nu har jag inga barn själv så jag kanske inte får uttala mig, men man blir ju inte en man med dåliga värderingar bara för att man lekt krig som barn. Eller?

Men om de spelar datorspel som GTA, vilket har 18års-gräns, med kompisarna då?

Du har väl för fan ett ansvar som förälder och se till så att dom inte spelar ett 18 års spel???

Har du hört med dina barns kompisars föräldrar så att de inte har några 18 års spel? När jag gick i mellanstadiet spelade en av mina kompisar Bond-spel, en annan GTA 4, och en tredje Battlefield.

Som förälder så borde man absolut prata med barnets kompisars föräldrar. Att känna föräldrarna till barnens kompisar kan vara bra i flera olika situationer. Men det är väl dagens föräldrar rädda för.

Ja det är A och O, det ska man verkligen inte skippa. Några år senare vill man ju att barnen ska kunna gå hem själva till varandra utan att gå ut på stan, och några år efter det känna sig trygg med när de börjar går ut och att de då kommer hem när de ska. Åren går fort och då vill man ha bra relationer med föräldrarna!

Först är det kottkrig, sedan slåss de med pinnar, och sedan är det slagsmål. De bråkiga killarna blir uppenbart förtjusta av det. Den här övningen (för att lära sig våld) har pågått i miljoner år, och om man inte kan sätta in det i sitt perspektiv vet man inte vad man har att göra med.

Har en pojke som är lugn och inte gillar våldsamma lekar eller spel. Känns bra men det blir en sån skillnad mot andra i hans närhet såsom klasskompisarna nu på mellanstadiet, de lugnare typerna är i klar minoritet och då blir han ju utanför istället. Finns tack och lov några lugnare också och de mer våldsamma killarna, de flesta kommer (som jag uppfattat det som) från snälla familjer och kommer förhoppningsvis inte växa upp och förbli våldsamma. Men det är inte helt lätt när det finns så mycket utanför familjen som också påverkar.

JAG tror att hon bara har ett till för att maken vill så gärna ha två barn.
Hon hade ju själv skrivit i sin blogg att hon var klar med barn.
Hon uttrycker själv att hon alltid måste ha egentid och åka bort på spa resor ofta o sådant ,Att de är skönt att ha varannan vecka. Känns som hon tycker de räcker med 3 redan.

Man kan väl ändra sig.

Nej hon verkar ju intressant gjort de hon har ändrat sik klädstil skrivstil och har mer barn än vad hon vill ha allting för den här mannen som äger allting hon kämpat för i flera år hon har gått till psykolog av rädsla för att han ska lämna henne vad hon själv har sagt i sin egen blogg

Nä.

Jag har skrivit om det förr men slänger in det igen. ☺️ Jag har fyra döttrar. ”Åhh… Stackars dig!” får jag alltid höra. När jag ifrågasätter vad folk menar brukar jag få svar som ”men tjejer i tonåren! Usch”. Och nu är tre av fyra mer eller mindre vuxna (21,20 och 17 år). Och så jobbigt har det inte varit! Jag har sällan bråkat med mina barn, dom har inte varit dryga, rymt, festat, varit uppkäftiga, snott mitt smink eller så. Så jag förstår faktiskt inte vad som skulle vara så jobbigt med tjejer?
Nu har jag en kvar, en som är 7 år, det återstår att se hur hon blir som tonåring. 😊
Mina två största barn är idag två av mina närmaste vänner. Hon som är 17 bor fortfarande hemma så där är det mer en mor-dotter relation även om vi dessutom är fina vänner, men hon lär bli en av mina närmaste vänner när hon flyttat hemifrån och mitt jobb är klart. ❤️

Så extremt otrevlig sak att säga??

Kattfan vad fint!

Ja verkligen otrevligt av folk! Har inte alls fattat det där att tjejer ska vara så jobbiga i tonåren. De flesta tonåringarna blir surmulna i tonåren, men har inte upplevt flickor eller pojkar värre än andra generellt. Mer på individnivå.

Det är jobbigare men tjejer hela uppväxten.

Alltså det här med att folk säger ”stackars dig!” Vad är det folk vissa träffar undrar jag? Visst att man hört lite konstiga kommentarer ibland(säkert sagt något själv med som någon tagit illa upp om), men vissa saker är ju bara väl konstiga att släppa ut sig!

Det är en otroligt vanlig reaktion när jag nämner att jag har fyra döttrar.

Nyfiken fråga. När jag tänker på en nära vän så är det nån jag kan dela typ allt med. Det glada såklart men också det som är jobbigt, bråk med mannen, trött på tjurig unge, ångest osv osv. Delar du sånt med dina döttrar när du kallar dem dina närmaste vänner? Obs, förstår att inte alla delar samma saker med sina vänner.

Jag o mina barn delar nog rätt mycket med varandra, åt båda håll. Eftersom jag varit ”ganska” öppen mot dom med typ allt så är det aldrig jobbigt för dom att komma till mig med saker som behöver prata om. Fast egentligen är det ju mina tjejer som borde förklara, det kan bli fel när jag försöker. Jag vet iaf att dom är glada över att vi har en så öppen dialog runt saker och att dom aldrig kännt att något varit jobbigt att ta upp med mig, vare sig det gäller psykiskt mående, problem i relationen, kritik mot mig som mamma osv. Sen är det vissa saker mina barn vet som inte mina vänner vet och tvärt om.

Det är ju ganska välkänt att man inte ska vara ”bästa vän” med sitt barn. Att ha en nära och genuin relation är en självklarhet, men vänner har föräldern på sitt håll och barnet på sitt.

För mig känns det svårare med pojkar. Jobbar i skolan och normen för pojkar är så tuff. Mycket bröl och stök och de få som är och vågar va lugna och fina kan få skit för det. Sen är det större risk för våld, gängkriminalitet, droger, att de ska våldta eller gå över någon gränser…

Det bästa är att inte skaffa några barn, det är enda sättet att garantera att inget barn blir olyckligt.

Det gör ju du som du vill med så klart.

Ja det är också skönast för en själv! Så glad att slippa alla såna här problem.

Än så länge är hennes barn just barn. Att ha söner är väldigt oroligt när de är tonåringar och unga män. Slagsmål, droger, fylla, moppe och bilfärder med vänner som nyss fått körkort etc etc. Upplevde det enklare med en tjej i den åldern. Killarnas våld är oftast grövre och mer aggressivt. Så, det är väldigt svårt att veta innan man är där. Jag trodde likadant när mina var små.

Fast droger, fylla, moppe och åka med osäkra bilförare är väl ändå något tjejer deltar i också? Tror många är rädda för att döttrar ska drabbas av sexuella övergrepp och bli ärrade för livet. Finns en föreställning om att just det förstör hela livet, medan killar som slåss bara går vidare och får ett ”snyggt” ärr vid ögonbrynet typ…

Ja om man har turen att bara bli slagen med en knytnäve.

Jag känner så många kvinnor (inklusive jag själv) som har en väldigt svår och komplex relation till sin mamma. Svårt att säga exakt vad det beror på, men verkar ibland uppstå någon slags konkurrens kvinnor emellan? En nära vän till mig har en mamma som alltid kände sig hotad av sina döttrars utseende och ofta tryckte ner deras kroppsform eller form på näsan för att till sist säga ”när jag var 18 såg jag ut som Sophia Loren, det sa ALLA runt mig!”.
Själv blev jag häcklad för min vikt av min mamma. Jag tror hon växte upp med att hennes enda stora ess i ärmen var att vara vacker, så hon ville ge mig det kapitalet också. Hon struntade i att jag är den första i släkten som tagit examen från universitetet, utan valde istället att påpeka att min klänning på examen minsann var lite för åtsittande. Hela livet har hon tjatat om min vikt och belönat mig/varit snäll när jag varit smal. Jag har aldrig fått någon kritik från min pappa, han har litat på mig och trott på mig, men mamma har varit… Svår. Och jag ser det så ofta runt mig bland väninnor, de som haft en närvarande pappa, där har mamman ofta varit jobbig. :/
Tror ibland man vill ha pojkbarn av rädsla för att man (omedvetet) ska skapa en såndär komplex relation mellan mamma-dotter.

Oj, låter inte alls som något vanligt eller normalt tycker jag.

Bland de jag känner är det långt mer vanligt att relationen till pappan är skev. Främst för att pappan varit frånvarande (antingen fysiskt eller känslomässigt). Det har i alla fall i min generation varit nästan normaliserat. Många i min klass i grundskolan var inte mer än varannan helg hos sin pappa, vilket är helt sjukt när man tänker på det.

Obs. Vill förtydliga att jag inte menar att förminska din upplevelse. Var bara en kommentar om att jag inte känner igen det. Låter hemskt.

Ja jag råkar ha många runt mig som faktiskt kommer från en kärnfamilj. Skulle säga att av 10 vänner är det bara en som har en riktigt bra relation till sin mamma, en som har en okej relation till sin mamma, och resten har komplex eller riktigt dålig relation till sin mamma. Kanske jag som omedvetet dragits till de med liknande bakgrund som jag själv har? 🙂 Upplever även att många inte i första taget pratar högt om detta. Det är lätt att säga ”pappa stack när jag var 5” men svårare att beskriva att ens mamma tryckt ner en subtilt, och skapar konkurrens eller liknande… Svårare att sätta fingret på problemet. Många äldre kvinnor har dessutom försökt förminska detta, då jag vågat prata högt om det, och sagt ”Jamen hon är ändå din MAMMA! Hon menar väl!”. :/

Jag förstår, och igen så menade jag inte att förminska. Det är så svårt det där med relationen till en förälder. Känner igen det där med ”med det är ju din förälder!!”. Minns att jag som barn nästan var avundsjuk på de som hade riktigt elaka föräldrar, för de hade liksom en legitim andledning och slapp de där kommentarerna om att det ju är ens förälder. Missförstå mig inte, vill inte ha en elak förälder men kändes liksom som att jag inte hade rätt att känna mig besviken, ledsen, sårad, arg…

Oavsett om det är mamma eller pappa så är det svårt och komplext att ha en skev relation till sin förälder.

Fint att du har vågat prata om det i alla fall ❤️

Tolkade det inte så! 🙂
Ja men precis, kan känna igen det där faktiskt. Folk har mer förståelse om man blir slagen av föräldrarna men det där mer subtila elaka verkar inte orsaka reaktioner fastän det kan skada mycket…

Tror kanske man dömer sin mamma hårdare med än pappan? Nu menar jag självklart inte i fall där man tryckt ner dottern pga vikt, det är ju hemskt, men i min krets har jag många uppväxta i kärnfamilj där ”pappa var så snäll, jag var pappas flicka, men mamma var så sträng” Där det främst verkar ha handlat om att mamman fick sköta all uppfostran och pappan gjorde de roliga grejerna.

Detta tror jag också.

Fast vara en mamma är man ju inte bara till namnet. Dom som nedvärderar och förminskat sina barn ja det är oförlåtligt. Sätter ärr i en kanske hela livet.

Jag känner igen mig i det där. Är smalare än någonsin och kommer att träffa min släkt under semestern. Vet att deras bantningshysteri är sjuk, men det känns ändå skönt att mitt värde kommer att gå upp hos dem.

Mm och detta kommer ofta från just kvinnorna i släkten. :/ Är man inte smal/snygg så blir man direkt den som alla är ”bekymrade” för. Jag har min släkt i ett annat land och när vi besökte dem när jag var liten så var det ”synd” att jag var rund men jag hade ”i alla fall ett vackert ansikte”. Till skillnad från min kusin som var känd som den ”fula och tjocka”. Man fick direkt mer status om man gick ner i vikt med åren… Sorgligt hur vikt och utseende kan styra i vissa familjer!

Det där stämmer så bra in i hur min mormor behandlade min mamma. Känner igen allt du beskriver🥺

Är ditt mellannamn Elektra?

Haha nää? Vem är det? Har inget mellannamn.

Men gud nu fattade jag! Min trötta hjärna läste ”Ericka”… Men elektrakomplex handlar väl om relationen mellan dottern och pappan? Inte mamman? Men jag kanske missat något…

Det kan nog ligga något i det, finns delar jag känner igen.

Känner verkligen igen mig i det här med dålig relation mor-dotter. Min mamma har återkommande sagt att min bröder har varit enklare än jag…tror jag var runt sju år första gången hon sa det. Sen det där med utseende och vikt? Jag fattar liksom inte att det fortfarande är en grej! Min mamma är på mig om vikten också och då är jag ”smal ” samt tränar på hög motionsnivå. När jag var gravid pratade hon ofta om att man ska passa sig för att gå upp för mycket i vikt vilket hon tyckte att jag gjort, och jag låg inom riktlinjerna. So what om jag hade gått upp med?! Känner att jag blir triggad bara jag tänker på det.😅

Min mamma har också alltid ”vaktat” på min vikt. Jag blev stressad av det och mådde inte bra som ung, nu har jag kommit över det och tänker att hon gjorde det ju av välmening även om det blev fel.
Pappa var mer stöttande.
Jag själv har aldrig pratat om vikt eller utseende med mina egna barn eftersom jag minns hur det stressade mig när mamma gjorde det.

Verkar vara många mammor som inte förstår hur mycket som förstörs när de är så besatt av vikt. Dels ens relation till mat och kropp men också till mamma eftersom man känner sig så bedömd och som om man inte duger. 🙁

Min mamma har aldrig nämnt min vikt, jag har varit jättesmal, normalsmal, gravid, lite rund, extremt vältränad och nu mer vanlig. Inga kommentarer någonsin. Min mans syster (hon är 50, jag 30) och min mans mamma däremot, de är väldigt viktfixerade. Jag tycker jättemycket om dem iaf men äter alltid extra mycket när vi ses för att visa att jag inte bryr mig om vad de tycker haha 🤣

Jag inser nu när jag läser kommentarer att jag varit förskonad från det som diskuteras. Min mamma och jag har en god relation och hon har aldrig klankat ner eller värderat mitt utseende högst. Hon har inte brukat prata om utseende alls egentligen utan fokuserat på att jag är bra som jag är. Jag har även haft en väldigt fin och varm pappa som varit närvarande under hela min uppväxt, jag har vuxit upp i kärnfamilj. Såklart mina föräldrar har inte varit perfekta men på just dessa områden har det varit väldigt bra.

Hoppas du stöttar andra som haft det svårt.

Låter så skönt! Min sambo har med en sådan familj. Ingen har snackat vikt, utseende eller försökt få barnen att vara på ett speciellt sätt. De har fått vara sig själva. Låter befriande!

Jag är en av dessa kvinnor med svår relation till mamma. Jag inser nu att hon haft sina demoner och att det var dessa som låg bakom hennes ständiga bantning av mig under uppväxten. Skuldbeläggande, humörsvängningar och lögner … pappa var i kontrast ”närvarande”’på ett annat sätt, men samtidigt lät han det fortgå. Så ja. Det sätter djupa spår i generationer som en aktivt måste jobba med. Mamma tog livet av sig. Så det var inte bra.

Åh fy, beklagar så, både vad du fick handskas med och din mammas suicid. 🙁 Jag tror också det är något som fortgår och sprids över generationerna i släkter. Just därför jag tror vissa önskar sig en son, för att lättare komma ur den spiralen.

Mycket svårare att vara pojkmamma (jag har båda). Pojkar har så snäva normer, de måste vara tuffa coola och duktiga på idrott men inte för duktiga i skolan.
Det är enbart sådana som passar in i normen som får flickvänner. Mina döttrar är ändå uppfostrade att se allas lika värde etc men de skulle aldrig bli ihop med en kille som är dålig på idrott eller inte är cool i klassen.
Tjejer har fler roller att välja mellan. De får vara duktiga i skolan utan att riskera mobbning och de kan vara lugna och snälla och ändå bli accepterade.

”Mina döttrar är ändå uppfostrade att se allas lika värde etc men de skulle aldrig bli ihop med en kille som är dålig på idrott eller inte är cool i klassen.” Vad beror det på?

Döttrarna är påverkade av normer utanför familjen samt grupptryck.

Herregud vilken bristande slutsats… Går dina barn i en frikyrklig skola?

För att göra en mer balanserad och nyanserad analys skulle det vara bra att inkludera olika perspektiv och forskning om hur könsnormer påverkar både pojkar/flickor, vilka utseendeideal som sätter ribban för hur en tjej ska vara och vilken social press som samhället. För det här är väldigt anekdotisk bevisföring från en mamma som tycks vara färgad av egna uppfattningar.

Frikyrklig skola? De gick i kommunala grundskolor och gymnasieskolor i en förort till Stockholm, vad det nu har med saken att göra? Vad är ens frikyrkliga skolor?

Det låter ändå som du varit med och påverkar en hel del när du uttalar dig så bestämt.

Hur i hela världen får du det till att bara för att jag ser det skeva så är det jag som skapat det? Det är ju tvärtom så att jag reagerar på det för att det går tvärtemot hur jag själv tänker. Snacka om att missa målet när du ger dig på en mamma som ser och påtalar svårigheter för pojkar?

Så otroligt dumt, så är det inte alls. Min son tog avstånd från ”idioterna” som försökte passa in i de där snäva normerna och hamnade i /skapade en jättebra kompisgrupp. Nu har han en underbart härlig och söt och smart flickvän, båda är 18 år.

Båda mina barn satsade på skolan, ska sägas och även dottern har en så otroligt bra pojkvän som är smart, snygg, ödmjuk, vänlig mot alla och liksom hon satsar på skolan.

Det är ju fantastiskt fint för er att dina barn hittade likasinnade. Mina barn hade inte samma tur i vår förort utan blev ganska utsatta pga inte coola nog.

Att hitta ett riktigt bra kompisgäng kan ju vara den totala skillnaden för hur hela uppväxten och början till vuxenlivet blir, oavsett kön. Hittar man ett bra gäng där alla ställer upp för varandra så står man såklart starkare tillsammans mot ”idioter” och har dessutom sitt egna sammanhang och i bästa fall kan man helt enkelt leva parallellt med idioter under sin skoltid där man inte störs av varandra. Tyvärr är det ju inte så för alla.

Men det är ändå målet tycker jag att lära sina barn att inte triggas av dessa ”idioter” utan lära sig att stå ”över” dem och istället leva sitt liv, med sina vänner och så småningom flickvän eller pojkvän.

Men det är ju självklart lättare sagt än gjort om det ändå finns en hel grupp andra att söka sig till, jämfört med om man blir så utstött att ingen vill veta av en. Svårt om det inte finns något annat att välja än försöka vara med i coola gänget eller vara ensam och utsatt.

Överlag tufft att vara ungdom idag.
Samt förälder och att fostra 4 barn. Ponera att hon blir ensam igen. Det blir tufft. Hoppas att det håller och att de slutar med sitt on off on off.

Undra förresten vad Måns Z gjort för att Costa är hjärtekrossad?

Jag har tre barn, vuxna nu, en son och två döttrar. För mig har det varit mer på individnivå snarare än vilket kön. En dotter som det var turbulent kring i tonåren medan de andra två, son och dotter varit lugna.
Nu har jag barnbarn och det har varit en ynnest att bli mormor medan det är svårare att vara farmor. Man är t ex nära sina döttrar genom graviditeterna och förlossningar. Jag respekterar så klart de unga föräldrarna och deras val men oj vilken skillnad i att kunna vara delaktig.

Det här är vad som drar mig för att skaffa barn. Vilket känns hemskt att säga, men jag förstår att det blir ett annat ”band” mellan mor och dotter när dottern skaffar egna barn (i alla fall att det kan bli så). Och jag vill inte ha det så. Det blev visserligen inte så mellan mamma och mormor, men min mamma kommer verkligen försöka.

Men Biggis skriver ju också att det handlar mer om individ än kön hur nära banden blir. Det tror jag absolut på. Jag tror också att platsen i syskonskaran påverkar hur banden blir.

”Man är t ex nära sina döttrar genom graviditeterna och förlossningar”.

Antar att detta är under förutsättning att typ alla bor lika nära varandra etc. Kan säga att min mamma och jag har en superbra relation, hon har alltid stöttat mig. MEN, min dotter har en närmare relation med sin farmor eftersom hon helt enkelt är mer närvarande (bor närmare och tar ofta tåget till oss och hälsar på) – vilket jag är jättetacksam för!

Hennes man känns som manstypen som tycker att en del i ens manlighet ligger i att man har (bara) söner.

Om jag skaffar barn vill jag ha en son, om man skulle få bestämma. Det känns mycket roligare. Flickor känns tråkiga.

Och jag tycker precis tvärtom

Om jag själv får bestämma så vill jag ha pojkar. Men det är nog mer för att jag inte kan se mig själv som mamma till flickor. Jag är mer pojkflicka från början, så tror det hade underlättat att vara mamma åt pojkar faktiskt.

Vad säger att du inte får en pojkflicka själv? Det viktiga är att vara öppensinnad i hur man pratar med och behandlar sina barn, och inte förutsätter att de ska vara på ett visst sätt eller gilla vissa saker.

Mina föräldrar fick en pojke, en ”prinsessflicka” (jag) och en pojkflicka. Men på den tiden fick barn bara vara barn utan massa analyser och etiketter, så det gick toppen.

Nyckeln ligger nog i att inse att ditt barn inte är en kopia av dig utan en egen person. Din uppgift är att vara mamma till den personen, inte till dig själv som barn.

Lite intressant att det är så tydligt på barnens namn vilken pappa de har, så att säga.

Jag kan relatera till henne. Förmodligen bara baserat på en känsla. Som många säger, det är inte lätt med något kön. Alla har sin strukturella svårigheter. Vill hoppas och tro att jag som tjej kan ge mina söner ett annat synsett och att vara än hur killar är idag.

Jag känner inte direkt att jag måste ”bygga min dotter otroligt stark”, alltså som att det skulle krävas mer styrka att vara tjej/kvinna. Alltså självklart vill man ge alla sina barn de bästa förutsättningarna osv men känner inte igen det där att man som tjej måste var så otroligt stark och tuff för att klara sig. Men söner känns det dock som att konsekvenserna om man inte uppfostrat ordentligt kan bli så mycket värre.

Kanske bra att tänka på animus och anima i ”byggandet”

Gabriella har själv ett problematiskt förhållande till sin mor som bara bor någon kilometer bort och som hon aldrig träffar. Dessutom verkar hon ha det besvärligt med sin egen kvinnoroll, är oftast olycklig och hypokondrisk vilket hon försöker avhjälpa med ett i sitt tycke perfekt yttre. Kanske därför hon tycker att det verkar enklare med söner.

Får också känslan av att det är mer personligt för henne, snarare än en analys av hur det är rent generellt. Men så blir det väl för alla när man ska tänka.

Förstår att det blir svårt för henne att förklara för Jolie varför man ska använda fillers, botox och operera tuttarna före 30.
Kanske hon ska försöka få Bästis att uppfostra sin son till att inte stirra på hennes tuttar (syns på foton från barnkalas)?

Kanske svårt att inte titta när hon klär sig som en porrskådis med bröst och rumpa on full display på barnkalasen?

True! Så konstigt

ÄLSKAR att vara förälder till en pojke. Vi har så jävla kul tillsammans. Får jag fler barn i framtiden hoppas jag att det blir fler pojkar.

Jag har barn av olika kön och känner inte som Gabriella.
Med våra söner könner jag en annan oro så klart, att bli misshandlade, råka ut för överfall på väg hem från bussen.

Allt jag kan tänka på är Garfunkel and Oates låt Pregnant women are smug. Just det här med att kön spelar ingen roll så länge barnet är friskt. Nähä liksom? Att önska en flicka/pojke betyder sällan att du hellre ser att barnet är skadat. Det finns ingen motsättning. Självklart önskar alla ett friskt och starkt barn. Du kan även hoppas på ett visst kön. Det ena utesluter inte det andra.

Har inga barn själv men hörde i Kenzas podd om det här i att bli pojkmamma, för att man då blir man (kanske) en dag farmor. Grandma on dads side. Kanske inte får samma anknytning till barnbarnen får till sin mormor där man har en mer närmare/naturlig väg genom mamman. Behöver ju givetvis inte stämma för alla direkt, men det var en intressant tanke.

Tycker det är en töntig tanke, kanske oengagerade farmödrar eller pappor som gör att det blir så.

Har två döttrar och och är väldigt tacksam över det. Jag förstår att det kommer finnas en annan oro kring vissa delar med döttrar likt det hade funnits oro för andra delar med söner. Men anledningen till att jag hellre vill ha döttrar är att de är mer familjeorienterade. De står oftast närmre sina familjer, värnar om den. Och likt någon annan som skrivit ovan så blir det också något helt annat att veta mormor än farmor. Min mamma vet alla detaljer om våra barn, vi hörs flera gånger om dagen och hon får foton och filmer. Ses ofta. Farmor får lite info någon gång i veckan av min man och något foto. Inte alls samma kontakt. Och detta är ju väldigt vanligt. Det är inte dotterns ansvar att se till att farmor har lika mycket kontakt då relationen såklart är helt annorlunda för mig till svärmor än till min egen mamma. Det är sonens ansvar och de är oftast inte lika nära sina mammor.

Återigen så är detta mycket på individnivå. För mig är det tvärtom. Har en av varje och barens farmor har en närmare relation till barnbarnen än mormorn. Så man kan inte bara dra sådana slutsatser utifrån hur man själv har det.

Har en av varje. Det krävs lika mycket för att uppfostra såväl kille som tjej. Varje individ kräver sitt. Det går inte att gradera.

Har en av varje, flicka som är sex år och pojke som är ett halvt år. Så många har sagt att vi haft ”sån tuuur som fick en av varje” men kan ärligt säga att jag inte reflekterat över vad som skulle skilja dem åt en enda gång ännu förutom att det blir rätt uppenbart vid blöjbyte att han är lite mer av ett ”vapen”, haha. Många har också sagt att det måste vara roligare att ha handlat kläder åt dottern tidigare då det skulle finnas så mycket mer roligt och fint åt flickor och visst, när de blir äldre och börjar välja själv så brukar de ju själva förstå innebörden av vad som förväntas som plagg för pojke/flicka men medan de är små kan jag känna att man ju får skylla sig själv lite om man t.ex har en son och älskar blommigt men inte köper en blommig body för att han är en pojke.

Jag kan ändå förstå Gabriellas tankegång – det finns mycket man kan oroa sig för både med pojkar och flickor som växer upp men kanske ligger det närmre till hands att tänka på sådant som ev drabbat/påverkat en själv som kvinna?

Det är svårare med min son 100% jag är själv självständig kvinna vet hur tjejer fungerar hur det är med mens hur kvinnliga relationer fungerar osv. Det är svårt ibland bemöta min sons upplevelser hur grabbar är mot grabbar osv. Allt som innebär den manliga kroppen är också inget jag vet hur de är tur han har en pappa som får förklara dessa bitar..

Jag tror det är lika mycket hur individen är som vilket kön de har! Jag har 3 söner och de är helt olika varann och kräver helt olika saker av oss som föräldrar.

Jag tycker att det är ett mycket större ansvar att vara förälder till pojkar.