Jag kommer testa att tidigarelägga Öppet Spår till 18:30 efter önskemål. 😊
La upp denna lista på instagram som min variant på vecka 30 och alla andra preggos feelade mig verkligen vilket var så skönt. Det är alltid skönt att känna sig mindre ensam. Så tack till er som kunde stämma in på några eller alla punkter. Vi får kämpa vidare! Och det gör så mycket att känna att man verkligen inte är ensam.
Sedan fick jag ETT dm från en kvinna som tyckte att det var konstigt att skriva en lista där allt var negativt och att även hon hade det tydligen tufft i slutet av sin graviditet men att hon hade tyckt att det var ännu värre om hon skrev ner det.. Så det tyckte hon var så konstigt att jag hade gjort.
[…]Jag kommer aldrig ljuga för att behaga någon annan. Speciellt inte när jag vet att jag faktiskt hjälper tusentals genom att vara just ärlig och att man kan få känna sig mindre ensam. // Gabriella Joss Possler
Gabriella Joss Possler har postat en lista på allt som hon hatar med att vara gravid, och det var sannerligen ingen kort lista.
Enligt Gabriella så var det många som uppskattade hennes lista när hon delade den på Instagram, men inte alla.
En kvinna skrev till Gabriella att hon tyckte att det var konstigt att skriva en lista där allt var negativt. Hon hade tydligen också haft det tufft i slutet av sin graviditet men ponerade att det hade blivit ännu värre om hon satt sina tankar och känslor på pränt.
Gudars skymning, jag har aldrig känt mig mer övertygad i mitt val att leva barnfritt (biologiska barn då alltså.)
Jag tycker det enda man hör om barn levereras med både gråt, klagan och tandagnisslan.
Man får aldrig sova, småbarnsåren tar knäcken på relationen, det är stökigt och rörigt överallt, man längtar efter egentid eftersom man aldrig får det och det enda man pratar om är blöjbyten, hur ofta man behöver tvätta, kaosartade mornar när barnen ska till förskolan mm mm mm.
Det är ju inte som att det säljs in som särskilt lockande om jag ska vara ärligt, utan det låter mer som att småbarnsåren förstör ens liv typ. Frågar man någon hur det är att vara förälder så är det alltid det här negativa man får höra. Varför kommer det alltid först? Varför inleder aldrig en småbarnsförälder med allt som är ”maaaaagiskt” med att ha barn?
Jag tror jag håller mig till hundar. Om någon frågar mig hur det är att ha hund – eller bonusbarn för den delen – så inleder jag inte med det påfrestande i att ha hund, utan berättar ju istället alla fantastiska och härliga saker som det innebär att ha hund, men så gör fan inte småbarnsföräldrar.
Ja ja – ”INTE ALLA SMÅBARNSFÖRÄLDRAR” men tame fan många av dem!
Texten på bilden om den är svår att läsa:
Anteckningar vecka 30
- Blir akut kissnödig hela tiden och måste även gå upp på nätterna och kissa konstant 😳
- Kan inte ligga på rygg, blir helt kvävd och yr direkt (trycker mot kroppspulsådern).
- Kan inte sitta skönt då bebisen trycker sönder magsäck, revben och allt annat uppåt 😜
- Och på tal om det – äter jag lite för mycket så får jag andnöd i min egna kropp. Blir liksom helt fullt i magen och kan knappt andas.
- Ligger eller sitter jag lite fel eller för länge i samma ställning eller är igång för mycket, bär Kenzo för mycket osv så kan jag knappt gå sen på grund av foglossning.
- Smärtor i blygdbenet konstant oavsett om jag står eller ligger, ilar och strålar och gör så ont 😭
- Då ska vi inte ens prata hemorrojder, svamp i underlivet osv 😳 har inte jättestora problem men allt är bara svullet, ont, ömt och är ett rejält tryck nedåt från bebis.
- TRÖTT, skulle kunna sova dygnet runt men går ju inte med tre barn, jobb osv 🤦🏼♀️
- Så ömma bröst och bröstvårtor + brösten har blivit ENORMA 🍉🍉
- Är så svullen i ansiktet, speciellt på morgonen.
- Vägar nu 78 kg, bryr mig inte om vikt och tycker inte det syns heller då jag bara fått mage typ MEN känner av dessa 17-18 extra kg rätt mycket om man säger så. Är så tungt att bara vara i min egna kropp just nu 🤦🏼♀️
- Inga bristningar fortfarande, men fått några celluliter på rumpan, bryr mig inte alls men…
Föregående inlägg 
Lyckats missa hon är gravid, 4:e?
Nej det är inte bara massa negativt med att vara gravid, föda och ha småbarn men det är alltid dessa gnälliga dramaqueens som hörs mest.
Jag fick barn bland de sista i min kompiskrets och har tappat räkningen på alla gånger jag fick höra massa beklagande om graviditeter och småbarn. Nu har jag två barn själv och håller inte med dem alls. Klart att allt inte är rosenrött och underbart jämt men överlag så är livet med barn allt annat än jobbigt och beklagansvärt.
Alla tycker olika helt enkelt. Man är olika och ens barn är olika.
Samma här! När jag fick mitt första, och enda, barn hade kompisarnas barn redan flyttat hemifrån. Och jag fick höra massor om hur erbarmeligt det varit med graviditet och småbarn och….. Och sen blev allt helt underbart! Ok, jag hann ”bara” med ett, men ändå. Mitt enda graviditetsbesvär var nästäppa samt att jag rodnade jättelätt. Allt annat, liksom småbarnsåren (och allt därefter, hon är 24 nu!) har varit en enda lång välsignelse och ett äventyr!
Just sayin´….. 🙂
Samma för mig! Kände aldrig igen mig i vännernas beklagande. Satt bara och kände mig lycklig och glad på alla mammaträffar.
Har nog haft enkla barn.
Jag gnäller lite nu när de är 14 och 18 istället. Ute sent, långt förbi mammans önskvärda läggtid🤣
Men småbarnsåren var ljuvliga! Gillade allt.
+1
Älskar (nästan) allt med barn, tacksam varje dag iaf
Samma här, nästäppan var lite besvärlig, annars mådde jag precis som vanligt (ok lite mera hungrig än vanligt). Ljuvlig unge som kom ut också. Livet med barn är fantastiskt. Inte varje dag såklart, men vilket liv är det?
Oj min bekantskapskrets är tvärtom. 😮 Eller graviditeter gnälls det galet mycket om, men allt med småbarnslivet romantiseras och hyllas till skyarna. Ingenting negativt sägs. Jag var också sist ut att få barn i gruppen och kände mig totalt jäkla chockad över att må skit de första 3 månaderna. Ville heller inte säga något till vännerna då de bara delat med sig av gullegull och rosenskimmer under åren… Kröp ibland fram något litet om att känna sig ensam under föräldraledigheten men överlag kändes det som att vännerna förbjud sig själva att yppa något ”gnäll”. Var befriande att börja i mammagrupp på BVC där många sa öppet att de inte trivdes med FL på heltid och sånt. Där hittade jag mina själsfränder i moderskapet haha 😉
(Obs jag tycker absolut inte allt är negativt eller trist med att ha barn, tycker det är så jäkla fint, roligt och härligt också, men vissa delar har varit tuffa för mig, typ tiden med en helt nyfödd och att vara föräldraledig på heltid. Stor omställning, särskilt när man har en lite skör själ)
Precis så här var det för mig, kände mig helt oförberedd på hur tufft det skulle vara i början. Jag frågade faktiskt (med glimten i ögat) en kompis varför de inte berättat hur jobbigt det var, och hon sa att de där samtalen har ju de i gruppen som har barn med varandra istället för att lassa det över de barnfria i gruppen som helt naturligt inte är så intresserade av att prata om småbarn hela tiden.
Men ja, man hade nog känt sig mindre ensam om man visste att det var fler som tyckte det var tufft. Jag delar inte bilden av att småbarnsföräldrar generellt bara pratar om det negativa. Tycker att precis som med allt annat i livet så finns det folk tävlar om att ha det bäst, och tar då också cred för sånt som helt handlar om tur (typ en bebis som sover bra), eller om att ha det jävligast. Knappast exklusivt för föräldrar.
Om man säger allt det positiva blir ju de ”barnfria” jättekränkta numer..
Ok, mina kids är allt <3 bästa relationen man har, familjen ju!
Eh nej, det är de med barn som blir kränkta när barnfria säger att de inte vill ha barn.. trots att inga säljer in föräldraskap så dåligt som just föräldrar
Kan vi inte bara konstatera att det finns barnfria som beter sig illa kring sin barnfrihet, och föräldrar som beter sig illa kring sitt föräldraskap, och släppa den här grejen? SÅ trött på att se barnfria och föräldrar bråka om vem som är mest kränkt och vem som koketterar mest. Finns folk på båda sidor som gör det, de allra flesta gör det inte.
Inte sett det från barnfria nej.
Haha vet inte ens vad jag ska svara på det här för att det är så absurt. Typ som när vänster- och högerfolk båda med kraft påstår att den andra sidan minsann inte accepterar oliktänkandes rätt till sin åsikt, när alla är lika goda kålsupare.
Jag blir inte ett dugg kränkt, någon annans olycka gör inte mig gladare. Jag önskar alla lycka – barn eller inte 😊
Varför skriver du barnfria med ””?
Bästa relationen DU har, så är det inte för alla. Och med stor säkerhet kommer det inte bestå.
Barnen växer upp och hittar andra relationer.
Jag är gravid och mår toppen. Uppenbarligen tycker Gabriella att det är värt det, med tanke på att det är hennes fjärde barn. Klart att det kan vara tufft att vara förälder, precis som att det är tufft att vara i en relation, men föräldrarna i min närhet är inte alls så negativa som det man ser online.
Så länge man får välja och lever på ett sätt som känns rätt så är det ju toppen 🙂
Fast hon behöver ju inte tycka att det är värt att må dåligt för det, hon måste ju genomlida det om hon vill ha ett barn till.
Värt att genomlida för att få ett barn, då ju.
Ja men kan tolka det hur man vill.
Men är det inte vad som menas med att tycka att ”det är värt det”? Alltså: priset jag får betala är acceptabelt för att jag ska få det jag vill ha. Hade det inte varit värt hade man ju inte gjort om det tänker jag 🤔.
Är ofrivilligt barnlös. Alla kan inte välja att bli mamma eller inte. Så trött på allt klagande på att ha barn vara gravid.
❤️
Fast… Du har ju aldrig varit gravid? Gabriella har varit det fyra gånger så tycker hon vet ganska bra. Bara för att något är jobbigt där och då betyder ju inte hon klagar? Andra måste få känna av och dela med krämpor kring graviditeten utan att barnlösa som du ska bli kränkta.
Håller med!
Men snälla nån, låt personen dela sina känslor. Vem är det som är ”kränkt” här egentligen? Och vad vet du om hon varit gravid eller inte.
Förstår att det känns tufft, men alla kämpar med sitt. Jag tycker att folk får klaga över huvudvärk fast jag lider av migrän. Det är ju ingen tävling och de har ju ont. Man får tycka att det är jobbigt att vara hungrig fast andra svälter.
Du, jag känner med dig! <3 Jag berättade för en vän att jag nog inte kan få barn, att jag haft flera missfall och ja, klockan tickar o.s.v. Jag sa det var tungt och jobbigt för mig. För det första viftade hon bort mig "jaja men missfall är ju vanligt" och för det andra ungefär ett halvår senare så blev hon gravid och gnällde järnet om det för mig! Vi spenderade en hel dag ihop p.g.a. spahelg med gemensamma vänner och hon satt bredvid mig i TIMMAR och gnällde "guuuud vad jag mår illa (men åt choklad HELA tiden?), usch vad det är trist att vara gravid igen, och fyyy vad jag avskyr att vara gravid, det är nästan så jag inte bryr mig om jag får missfall". Jo, på riktigt, hon sa dessa saker bredvid MIG. Hade jag vid det tillfället inte varit hemligt gravid så hade jag helt enkelt tagit min väska och åkt hem. Hade inte orkat höra på hennes skitsnack. Vissa människor är så jäkla okänsliga och fast i sitt eget huvud och ego – bästa är bara att strunta i dem. Jag hoppas det löser sig för dig! <3
Fyfan vilken okänslig och tondöv vän!
Vi kämpade skitlänge med att bli gravida och var också ofrivilligt barnlös länge. Det var dock pissjobbigt att vara gravid, såklart värt det pga barnet, men pissjobbigt och jag mådde kasst. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Det tycker jag man måste få känna. Betyder inte att man inte ville eller längtar. Mår man piss mår man piss, man kan ändå va tacksam, i bakgrunden liksom.
Same! Svårt att inte bli lite provocerad av allt detta klagande.
Klart hon får klaga och det är säkert pissjobbigt, men jag hade GÄRNA tagit en massa gravidkrämpor om jag bara hade haft möjlighet att ens bli gravid
Ja och hon tar gärna graviditetskrämpor då hon vet att belöningen är ett till underbart barn.
Förstår att det är skitjobbigt för dig, men andra människors krämpor, smärtor och sömnbrist botas ju tyvärr inte av att du inte kan få barn. Folk lever i sina egna liv och kämpar med sina grejer.
De är det bästa jag har ❤️
Men varför skriver du ”maaaagiskt” om de flesta klagar och inte tycker det är magiskt?
Om man väljer att ha en negativ inställning så blir det mesta ett problem. 🤷🏻♀️
Säger en person som aldrig haft en vidrigt, allvarlig sjukdom! 😄 Ödmjukhet kära du.
Hahaha, nu handlade ju detta om graviditet, vilket inte är en allvarlig sjukdom. Jag spydde i 9 månader under min andra graviditet plus hade smärtsam foglossning samt en 2,5 åring att ta hand om på heltid. Det var absolut inte de roligaste månaderna i mitt liv men det var ju upp till mig vilken inställning jag skulle ha till det.
Fast en del mår ju inte illa alls och andra blir inlagda med dropp varje vecka hela graviditeten. Inställning är en marginell del av hur man mår psykiskt då. Kroppen sitter ihop med hjärnan, det ÄR svårt att fortsätta må bra om är fysiskt slutkörd som av en magsjuka i 9 månader.
Sen har ju folk olika förutsättningar för att må bra även psykiskt även om en del verkar tro att det är något man bara väljer.
Fast det är ju inte det inlägget handlar om. Tror inte att någon tror att positivt tänkande kan bota cancer, exempelvis. Men en positiv inställning hjälper ju i livet, i normala förhållanden.
Alla graviditeter är olika, vi är tre vänner i samma kompisgäng som är gravida samtidigt.
En av oss älskar att vara gravid och tycker allt är härligt, utan specifika kroppsliga besvär.
En annan har fått graviddepression redan vecka 10 och mår sådär psykiskt.
Och en tredje har kräks igenom 37 veckor och har haft sammandragningar i 17 veckor.
Samtliga är otroligt glada och tacksamma över att de är gravida och ser fram emot att träffa deras bebisar.
Så, en graviditet kan vara pest och bara för din inte är det betyder det inte att andra överdriver och gnäller.
Ja eller hur, att man väljer att bli gravid trots att man haft t ex hypermesis första gången är ju just för att man verkligen, verkligen tycker om att ha barn.
Jag som kräktes i 38-40 veckor med mina båda graviditeter, var mestadels sjukskriven, och fick havandeskapsförgiftning och var sängliggande på sjukhus i flera veckor med den ena, tycker att gravidperioden var allt annat än underbar. Jag är helt enkelt inte gjord för det där. Dock är jag oerhört tacksam att jag har fått vara gravid, det är Ingen självklarhet. Mina barn är det finaste jag har och värda allt elände jag gick igenom. Jag hade lätt gjort om det trots allt .
”Inte för att jag bryr mlg men..” 😂
Jag mådde toppen som gravid och älskade att vara gravid, kände mig fin och vacker. Typ kände mig äntligen bekväm i min kropp, magen fick vara stor och ta plats. Typ jag kunde äntligen slappna av och fick bara vara. En fin känsla som följde med och sitter i snart ett år efter förlossningen ❤️
Intressant perspektiv från en barnfri/barnlös ändå! Tycker de flesta utan barn brukar säga tvärtom, att de blir överrösta med information om hur magiskt och fantastiskt det är att ha barn och hur hela livet blir meningsfullt. Så det är väl olika helt enkelt.
Barnfri är Camilla.
Och det är information som barnfria är oerhört trötta på att höra, när folk med barn oombett tar sig friheten att påbörja en övertalningskampanj om att de visst ska skaffa barn..
Att vara gravid var inte svårt, men förlossningen däremot, fy fan! Den smärtan var inte ens mänsklig. Man sket ju även på sig, när man försöker pressa ut ungen då skiter man ju samtidigt, så man sket ju även och det luktade bajs och ja, fy fan bara.
Gud jag nästan hatar mig själv för att jag skriver det här. Men alla bajsar inte under en förlossning. Vill bara skriva det utifall att någon läser och är rädd för att göra just det.
Därför fick dom som skulle föda, lavemang förr.
Fött två barn två ggr och inte skitit ner mig. Men ja, smärtan var vidrig och kan inte fatta hur man kan föda utan smärtlindring
Haha skulle stå fött barn två gånger
Om det nu är så hemskt att vara gravid, låt mig det i så fall. Lätt som en plätt.
Men om man vill ha barn finns inte jättemånga alternativ? De flesta tycker nog det överväger det negativa, men kan ju ändå vara pissjobbigt att vara gravid
Låt bli det….. skulle det stå.
Men om man vill ha barn? Alltså jag hatar att vara gravid, det är en lång period där vissa mår så extremt dåligt. Alltså tänk dig 9 månader med typ maginfluensa?
Men mitt barn är det bästa som hänt mig och har gett mig nivåer av lycka och kärlek jag inte visste fanns i livet. Så det var ju värt det. Men känns lite konstigt att man inte ska få yttra ett negativt ord om den enorme uppoffringen det ändå är
Vilket skitsnack CamCam, det finns ju miljarder inlägg från folk som skriver att barn är livets mening, all livet började när man blev förälder, att man inte känner till sann kärlek innan man fick barn osv. Folk som gråter varje vecka när de skickar sina barn till den andra föräldern osv osv osv.
Känns som kommentarsfiske att låsas tycka att det typ enbart är klagan. T ex Gabriella skriver ju massor om hur mycket hon tycker om att ha barn.
Sen har jag aldrig haft en valp men tycker iofs att folk med valp hemma gjort det tydligt ändå att det är ett jävla jobb…. kanske blir det inte tydligt för en själv hur det låter utifrån när man själv ju också vet hur mycket positivt det ger?
Fick mina barn i tidiga 20-årsåldern.
Så gravid * 2 är 18 månader.
Småbarnsåren, vi tar i lite och säger att de pågår i 5 år. Det är 2 år mellan mina barn så 7 år.
Nu är vi uppe i 8,5 år.
Om jag lever tills jag är 85 år så kommer jag vara mamma till mina barn i mer än 60 år.
Nu tyckte jag förstås att det var mysigt att vara gravid trots illamående och krämpor, och älskade småbarnsåren.
Hur som haver om nu någon tycker att vissa månader i graviditeten är lite kämpiga och att småbarnsåren kan vara tuffa, lite perspektiv gott folk?
Kommer ju ha mina barn i mitt liv förhoppningsvis 60 år, kanske 70 år. Blir ju lite fånigt att man inte ska få ta upp lite av det negativa när kroppen gör ont och ingen sömn och att DET ska vara orsaken till inga barn?
Man måste absolut inte skaffa barn men det är väl för att man inte vill NÅGOT med barn, inte bara någon tuff graviditetsmånad och sömnbrist under småbarnsåren?
Så är det nog, men extra glad att jag inte vill och därför inte kommer behöva genomgå nåt av det där!
Jag tänker ofta på hur enkelt livet var före barn. Jag och min man kunde dra iväg på varsitt håll utan att planera mer än ett ”Jag är hemma runt XX-tiden.”. Nu ska man se till att någon är hemma med barnen. När man är sjuk får man aldrig vila sig ordentligt utan att ungar ska passas upp (Och du är sjuk så mycket oftare för ungarna drar ju hem ALLT som går på förskolan.). När det var mycket på jobbet kunde jag lägga upp det som det behövdes utan att som nu stressa för att hämta på förskolan och sedan jobba ikapp tills sent på kvällen när ungarna lagt sig.
MEN!!
Idag drog jag iväg med ungarna till skogen och grillade korv (Gjorde aldrig det tidigare, ville, men ville inte göra det ensam.). Gick i en regnig magisk skog och pratade om tomtar och troll. Fick se barnens lycka när de klarade av att balansera på trädstockarna och sedan skratta tillsammans åt historier som vi hittade på tillsammans. Såg på film tillsammans igår och vi föräldrar upplevde vår egen barndom och kände för första gången sedan vi var små den där otroligt mysiga känslan man hade som liten när hela familjen var samlad. Hämtade från förskolan i fredags och åkte iväg och hälsade på kompisar med barn i samma ålder så de lekte medan vi satt och pratade över en middag.
All vardagsvardag har blivit 10 x jobbigare, men allt annat har blivit 10 x mysigare/roligare/bättre sedan jag fick barn.
Måste bara lägga till!!
Jag älskar ju att vara i skogen och grilla korv. Tycker det är roligt att åka till lekland. Gillar att se tecknade filmer och att läsa sagor. Tycker om att pyssla, bygga lego och allt sånt. Hade jag inte gillat barnvänliga saker hade det nog varit helt genomvidrigt att ha barn så förstår till 1000 % de som inte vill ha barn.
Bra beskrivet. Även om jag har familjekänslan och drar ut skogen mm med andra. Just det där med mer jobb men även mer lycka. Det många inte förstår eller accepterar är att jag är nöjd som det är, vill inte mer lycka/glädje om det innebär mer jobb. Det är tillräckligt med allt som det är , jag är nöjd. Behöver inte mer av det ena eller andra 😄
Tänker på alla icke-influencers som kämpar på sina ”vanliga” arbeten när de är gravida. Upp i ottan, lämna barn på förskolan, jobba 8 timmar och sedan hem med kvällsbestyr. Kanske springer runt i hemtjänsten eller jobbar i industrin med montering – då känns tyvärr hennes klagosång som ett hån. Dessa influencers har helt tappat verklighetsförankringen.
Alla kämpande ensamstående mammor. Jobbar i vården med dålig lön ofta skiftesjobb. De är de som är riktiga superdator! Lev ett dygn i den riktiga världen influencers.
Supermammor. Tack tekniken.
Ett hån? För hon delar med sig om att hon inte kan sova på rygg, kissar varannan minut, är svullen? Vad har ens det med hennes yrke att göra? 😂
Gabriellas första graviditet hade hon ett ”vanligt” jobb. Tills hon fick sparken för hon vägrade komma till jobbet för hon tyckte inte hon behövde det som gravid. Inget sjukintyg eller så utan hon tyckte bara inte man skulle behöva arbeta som gravid haha.
Haha vad jobbade hon med?
Önskar att jag också valt det barnfria livet faktiskt. Äldsta är 6 år nu men ingenting rullar, de behöver fortfarande hjälp med precis allt. Ingen sover i egen säng, ingen lyssnar och jag får påminna om ALLT minst tio gånger innan någon gör som jag säger (gäller även saker som görs jämt – t.ex. tvätta händerna efter toalettbesök).
Kan knappt gå utanför dörren för någon springer alltid iväg. Det hoppas och skuttas i soffor och på möbler, det ser hemskt ut hemma jämt hur mycket det än städas, alla ska sitta på/hoppa på mig precis hela tiden. Relationen med maken är stendöd och någon skriker eller gråter jämt och ljudvolymen hemma är helt fruktansvärd.
Saknar tiden som singel i min rena, fina enrummare något enormt.
Men hur kan detta ha kommit som en överraskning för dig?
Barn är ett livslångt ”arbete”. Dom behöver olika sorts tid, kärlek och uppmärksamhet beroende på vilken fas dom är i i livet.
Mvh en som valt att inte skaffa barn just pga att jag själv har varit rätt trasig och inte kände att jag skulle klara av detta fina uppdrag.
Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara ”småbarnsår) riktigt så här länge, det erkänner jag.
Var inte heller beredd på den här helt sinnesjuka ljudvolymen (jag har haft barn runt mig i släkten i jättemånga år, men aldrig varit med om att det låter SÅ HÄR mycket).
Och jag har säkert mig själv att skylla, men jag vet inte var jag brister som förälder som gör att det är så här.
Varför skaffa tre så tätt då? Kan tycka detta är orättvist mot barnen också, om man sen inte orkar
Så klart du har dig själv att skylla, du vet uppfostran är en skyldighet som man som förälder har. Nu tror jag dock att du trollar.
Men de två första barnen borde väl gett någon slags hint, på vad man orkar..?
Fast en sexåring ska kunna sova själv
Många vill inte.
Om dina barn klarar noll saker själva så ligger ju problemet hos dig. Min äldsta är också 6 år och yngsta är 3. Det är ju en walk in the park jämfört med för 2-3 år sen. En sexåring kan ju klä på sig själv, gå på toa själv, duka av sin tallrik, kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare osv. Klart de fortfarande är små men det är ju upp till mig som förälder att uppmuntra dem till att klara mer och mer saker själva och att utvecklas.
Starkt av dig att erkänna. Du är inte ensam ska du veta. Sök på reddit eller googla.
Och alla utan barn, tänk efter noga innan ni skaffar!
Men hur många barn har du…? Jag tror mycket hade löst sig om folk höll sig till typ ett barn. Så jäkla smidigt att vara två föräldrar på ett enda barn.
Jag har tre barn.
Du kunde skrivit det på en gång då förklaringen väl ligger där, tre små under sex år… nästan som ett halvt dagis på kanske en person.
Jag är uppvuxen med 5 syskon. Inte ens hos oss var det sådär kaosigt som du beskriver. Själv valde jag att skaffa en, hon är stillsam och pedant så inget kaos här heller, hade aldrig orkat det.
Varför skaffar man då tre om man har ens lite av dessa känslor?
Vet inte om du trollar eller om du faktiskt är ärlig, men det låter vedervärdigt. Man behöver absolut inte ha det så med barn. Möjligen om det finns någon diagnos inblandad… Men med normalfungerande barn ska det inte behöva vara så.
Kan ju finnas många anledningar att det blivit så utan att det behöver vara någon diagnos. 3 barn under 6 år säger ju sig själv att det är väldigt olika nivå på vad barnen klarar av och vad de kan kommunicera. Det är ”lätt” att lära en 6-åring praktiska saker men har man samtidigt två små barn som springer runt blir det svårare och även för den äldsta att kunna fokusera. Man kan ju ha haft tuffa perioder med sjukdom och liknande där man fått backa på allt och bara försöka ta sig igenom dagen och då blir det ju några steg tillbaka för att få in rutiner igen. Är man trångbodd och barnen delar rum blir det stökigare, är förskolan stökig blir det värre osv.
Det där låter mer som uppfostran och ramar saknas.
Alltså ja. Jag har två barn (de är 5 och 6) och beter sig inte alls så.
Låter jättetufft! Kan ni få hjälp med avlastning? Vi har ”bara” ett barn och jag känner ändå som du beskriver ibland. Det är en himla ljudvolym o upplever stor brist på egentid trots två föräldrar på ett barn som delar upp tiden en hel del så det går att ha intressen utanför jobbet etc. Har inga goda råd att ge mer än att jag verkligen förstår att du känner som du gör ibland, det är svintufft att ha småbarn och en del barn är mer krävande än andra. Jag har också ett sådant mer krävande barn om jag jämför med andra gällande sömn, utbrott etc och försöker påminna mig om
att det inte är så lätt att vara ett litet barn heller och att man gör så gott man kan som förälder. Du gör helt säkert ett grymt jobb som mamma, men var inte rädd att gå en abc-kurs, familjerådgivning eller liknande för att få in lite stöttning i föräldraskapet och med ert samarbete som föräldrar om du/ni vill och behöver det. Samt be om avlastning om ni har ett nätverk som tillåter det.
Tack för fina svar (vet att jag svarar lite sent nu). Jag var ganska uppgiven när jag skrev igår och ledsen. Hade varit själv med barnen hela helgen och var sliten, helt enkelt. Men känslorna kom över mig – självklart har vi massor av fina stunder också och mina barn betyder allt för mig.
Vi har tyvärr ingen avlastning (och min man och jag är inte jämbördiga föräldrar – barnen vill inte vara med honom när han är hemma).
Jag borde kanske ha väntat lite längre mellan barnen, men jag trodde att de skulle ha stor glädje av att ha varandra i nära ålder, och de har de ofta ♥️
Jag mår mycket bättre idag och vill säga tack för era svar och insikter ♥️
Med all respekt för för dem som har tuffa graviditeter men Gabbjoss hela inställning till livet eller i alla fall i bloggen är att i princip allt, allt är jättejobbigt. Att vara kvinna är ett helvete i sig, att vara gravid ska vi inte tala om, att vara förälder urjobbigt, hon måste ha egentid och fara på spa med bästis hela tiden. Hon har en enorm hälsoångest och ber om råd för minsta lilla prick. Hon framstår som alla missnöjdas stora idol och förebild. Trots sitt fria liv, pengar att ideligen shoppa för, två delaktiga pappor etc etc, så verklighetsfrämmande.
Ja hon kan vara den gnälligaste bloggaren ever. ”Hej fina! Hur mår ni? Jag mår bra men är sjuuuukt trött….” Så har typ ALLA inlägg inletts sista åren. Hon kommer liksom aldrig ut det där gnällandet.
Nu ska inte jag vara den som är den men jag tyckte att tonårstiden var den värsta. Sömnlösa nätter och alla hormoner som far överallt och ingenstans ….och ej att förglömma, med en tonåring kan du i princip dö framför dom och de skulle inte bry sig nämnvärt – obs så kändes det för mig.
Och så ska vi inte tala om den konstanta oron som finns där och gnager hela tiden…..ja, jag fick en dotter som numera är 30 år!
Är mitt i detta nu. Det är tungt! Älskade att vara gravid, bebistiden, småbarnsåren. Men detta hade jag inte förstått att det skulle vara så slitsamt.
Håll ut, det går över.
I bästa fall har du en bästa vän för livet!
Tack. Behöver höra detta. Försöker ta en dag i taget. Känns ensamt bara. Småbarnsåren var enklare att ventilera med andra. Då fanns BVC, förskolepersonal och man träffade regelbundet andra föräldrar. Glad att jag har en fin och skötsam unge ändå så ska nog bli bra igen.
Helt rätt! Jag var ensamstående med dottern som ville göra precis allt! Träna på hög nivå och samtidigt gå på alla fester.
Jag var vakt 24/7. Hade egentligen ingen att prata om eller få hjälp av när det gällde just detta. Kände mig så ofantligt ensam. Grät många många gånger i min ensamhet. Usch vilken hemsk tid som jag inte önskar någon som är ensamstående utan familj,
Att få se barn växa upp, en ny människa formas, med alla fantastiska, knasiga grejer som de tänker, säger och gör är verkligen livets liv. 9 av 10 dagar skrattar och busar jag mig genom dagarna. Längtar efter att jobbet ska vara slut så jag får hämta dem på skola och dagis. De är lika glada att se mig varje dag och jag vill ge dem allt. För mig är det meningsfullt även om det innebär mycket tid och slit att hålla allt rullande.
Så glad att jag aldrig kommer behöva vara gravid! ❤️
Jag med 😄
Alla har det inte så. Hade två superlätta graviditeter å nu världens finaste ungar. Man kan ju inte ta någons skräckscenario och göra den till verkligheten för alla heller…
Nä men de flesta har nåt jobbigt. Sen ska man föda… Jag vill alltså inte ha barn så är glad att jag slipper stå ut med nåt av det!
Är så tacksam och lycklig över mina barn. De är 11 och 15 nu. Underbara är de och vår relation kunde inte vara bättre.
Jag har full förståelse för det hon radar upp. Jag var uppenbarligen inte gjord för att vara gravid för jag fick svårt att röra mig och kunde inte ens bära matkassar från vecka 10.
Det jag saknade då var att höra att det fanns andra som kände så. Vissa saker nämndes, som foglossning och kissnödig jämt, men mycket mycket MYCKET pratades det aldrig om.
Som att man efter en förlossning kan ha svårt att hålla kiss i blåsan. Jag gick runt och kände mig äcklig och att det var ngt fel på mig.
Jag förstår att det kan vara väldigt olika och man hanterar det olika. Visst, att skriva ner det kan säkert göra att det känns värre. Det kan kanske också kännas bra om man får höra att fler skriver under på samma.
Jag var verkligen fånge i min egen kropp sista två månaderna. Inte alls harmonisk och rosenskimrande.
+åderbråck i muttan.
hatar va gravid. vidrigt. men värt 💞 man får stå ut.
är ju bara 9 mån och ganska kort av ens liv.
Om man ändå kunde bli gravid
Önskar man kunde ge bort sin fertilitet. Önskade redan i mellanstadiet att jag inte skulle få mens då jag inte ville ha barn. Vad gud (ja jag var troende på ett barnsätt) att slippa, att nån annan kunde få det istället.
Va fint tänkt 💗
Jag trodde folk hatade när föräldrar säger vad de tycker om med att ha barn..?
Jag älskar att vara förälder men skulle aldrig sitta och babbla om det till folk, särskilt inte till barnfria/lösa. Skulle kännas som att sitta och prata häst med folk som inte har samma hobby.
Tack! Vettigt.
Lite som klimakteriet 😂😂😂
Du kan inte uttala dig hur det är att ha barn då du inte har barn Cami
Sant, men jag kan uttala mig om hur föräldrar pratar om föräldraskap och småbarnsåren. 🙂
Hon har ju ändå styvbarn och har haft länge.
..och där kom en kränkt, självgod förälder, otippat. Hur är det med din läsförståelse?
..och där kom en kränkt, självgod förälder, otippat. Hur är det med läsförståelsen? Var skriver hon om hur det är att barn?
Ja det är inte lätt… Jag tror nog att hon bryr sig lite ändå…
Hatade att va gravid, båda gångerna. Första gången va det mest psyket som va påfrestande, andra gången va det tröttheten och att ha ont så fort man försökte gå, i flera månader.
Och mina barn driver mig till vansinne, extra mycket just nu då de bråkar konstant. Men det är helt sjukt många roliga och mysiga stunder mitt i allt kaos. Det är därför det ändå är värt det, även om man hade velat ta en barnfri dag då och då!
Som man är det ganska mycket negativt ja.
Älskade att vara gravid, hade enkla förlossningar och har underbara småbarn. Pratar typ aldrig om det för det låter bara som skryt eller hittepå. Folk tenderar inte att vilja höra hur bra saker är. Jag brukar överdriva istället de små sakerna som man tyckt varit jobbigt, då brukar folk bli intresserade.
Jag hade ändå rätt lätta graviditeter men ja, mot slutet är man såklart tung. Men jag hade verkligen inte velat sätta allt på pränt, liksom man vänjer ju sig vid att inte kunna sova på mage just då och tillslut blir det inget man ens funderar över?
Kan ju finnas många anledningar till att det låter negativt att ha barn, dels kanske folk inte vet om den som frågar är ofrivilligt eller frivilligt barnlös/fri och därför inte vill kvittra ”det är uuunderbart, bara toppen!” rätt i ansiktet på någon, dels så är det väl mest just småbarnsföräldrar som ens får frågan, när barnen blir äldre och det blir lättare så tänker man ju inte något speciellt om att man har barn, man har liksom vant sig men om någon frågar så skulle nog de allra flesta vara positiva. Kanske lite som om någon har en hundvalp – om man frågar ”hur går det?” Så kanske man pratar just om att man jobbar på något just nu, inte första svaret ”det är underbart!” Även om det är underbart också. Eller ”hur går det med nya huset?” Blir ju lätt att man fokuserar på det som behöver åtgärdas etc.
Vissa mammor är så j@vl@ gnälliga och själviska! (Så får man såklart inte säga🙈) Jag fick mina 3 barn på 3år (ej tvillingar), sambo som jobbar mer än heltid, hjälp med passning MAX 3h/ varannan vecka.
Jag har en bekant med 1 barn har hjälp 5 dagar i veckan. Och sambo som hjälper till mycket. Idag var det gnäll om att svärföräldrarna skulle komma över på fika… Skrev att de stannar väll inte hela dagen? Sen kan hon gå och vila för sambon kan ju ta ungen. Jävla gnällröv. Lös problemet bara!!
Här ligger man med huvudet i holken pga gallstensanfall ( invänatar op), och ska underhålla tre barn samtidigt. ändå är jag otroligt tacksam och många föräldrar har det såååå mycket värre än mig. Tänker ofta på alla ensamstående mammor som kämpar, ett fång med 🌹 till er ❤️. Eller alla kvinnor i Afrika hungersnöd, brist på all vård. Osv . ❤️😔 herre så bra vi har det i sverige.
Hur vet du att din bekant inte är tacksam och tänker att så många har det värre? Det här inlägget får dig verkligen inte att låta sympatisk, trots alla hjärtan till kvinnorna i Afrika.
Det jobbiga för mig under graviditeterna har varit att ungarna skulle ut ur kroppen också..Det var ju bara vidrigt. Den smärtan, känslan och allt omkring va ju bara hemskt. Förutom själva barnen alltså, vilka såklart var och är underbara även om det nu innebär en viss kaosaktig intensitet i tillvaron till och från.
Men det är väl inte föräldrars uppgift att sälja in barnafödande till barnfria? Eller har jag missat något?