Det är sådana har stunder som får mig att inte vilja ha fler barn. Det låter hårt men det är sant. Barnfri. Ingen vill mig något. Lyx.
Paul och jag ska göra en för och nackdelar-lista gällande gemensamt barn eftersom vi inte kan landa i ett beslut. Men… Att vi ens behöver göra en sån lista kanske säger att vi inte är hundra? Att vilja ha ett barn ska väl kännas rätt i varenda cell i kroppen hos båda två? // Isabella Löwengrip
Isabella Löwengrip skriver om sina känslor om att skaffa ett barn till och det verkar inte som att hon vill. Precis som många skriver så passar inte en bebis med den livsstil som både Isabella och Paul värderar högt och inte verkar vilja ge upp. Hon och Paul ska göra en lista med för och nackdelar med att skaffa ett barn till.
Isabella svarar även på en kommentar och avslöjar att hon ”nojar över” att inte få ett friskt barn.
Kommentarsfältet är så klart lika spretigt som ett knullrufs, och här kommer ett utdrag ur det:
Vad är era tankar om saken?
Föregående inlägg 
Jag måste fråga er som är skilda. Jag har två små barn och jag och min man har absolut haft tuffa stunder i småbarnsåren inte så vi velat skilja oss men ändå jobbigt som många har. De stunderna har jag verkligen känt att det värsta som kan hända är att behöva ha barnen på halvtid, missa halva deras uppväxt. De gör att jag skulle stå ut rätt mycket för att välja bort det. Jag förstår när man väl är skild så finns inget val och då är det väl bäst att göra det bästa av situationen. Men förstår ändå inte Isabellas tänk, jag vet hon tidigare skrivit att hon aldrig vänjer sig att vara utan barnen (som vanligt är det alltid från båda håll med henne, eftersom hon inte heller verkar vela vara med dom?)
Min fråga är egentligen vad är det som gjorde att ni skilde er som liksom gjorde att det inte gick att fortsätta och därav missa halva barnens uppväxt? Jag frågar mest för de inte går att fråga i verkliga livet, kan vara väldigt känsligt. För jag gissar att många ändå står ut med rätt mycket innan man tar det beslutet.
Jag har varken barn eller är skild, äntligen hittat min person i år. Men för min mamma så berodde det väldigt mycket på min pappa. Han hjälpte aldrig till, tog bara min brorsa på roliga grejer (typ crossträning/tävlingar), hade aldrig pengar sa han när mamma behövde pengar för att ens kunna ge oss barn mat på bordet. Fick vända på varenda slant trots att hon jobbade två jobb i perioder. Utbildade sig, fick bättre lön och sen flyttade hon ifrån honom och det var nog det bästa hon kunnat göra helt ärligt.
Min sambos pappa lämnade deras familj för en annan kvinna så det var ju en helt annan situation.
Då förstår jag helt varför de skilde sig, vilka grisar.
Har också undrat det. Speciellt de som åtminstone utåt sett skiljs för att ”kärleken dött” eller ”vi blev mer som vänner”.
Har visserligen inga barn, men mitt ex och jag blev som vänner. Och nu i efterhand är vi nästan mer som syster och bror. Så det är absolut möjligt och det behöver inte vara något man bara säger utåt. Dock har jag undrat hur man kan känna att man bara är vänner eller så när man har barn, men det klart, är det möjligt att känna så utan barn så går det väl förstås även med.
Jag är övertygad om att det här med ”vi blev som vänner” kan översättas till ”vi slutade underhålla vår kärleksrelation”. Relationer förändras inte bara sådär av sig själv. Vill man fortsätta ha en kärleksrelation så måste man underhålla den.
Vilket ofta händer när man skaffar barn…
Kärlek kan ju ta slut ändå.
Nej, jag tror inte på att kärlek bara ”tar slut” om den en gång funnits. Det är något man medvetet måste arbeta för att behålla.
Men vaddå tror? Händer ju hela tiden, inget konstigt. De flesta människor har ju mer än ett förhållande under sitt liv.
Nej, det är inget som bara ”händer”. Många likställer tyvärr kärlek med omedelbar attraktion. Det är två olika saker men båda delar är något som båda parterna i en relation måste arbeta för att behålla.
Men vadå, om konsekvensen av att inte underhålla relationen är att kärleken tar slut, så är det ju 100% något som ”bara händer”. Det är ju mycket mer att ”bara hända” än något som är effekten av aktivt arbete (alltså att underhålla en relation). Att en relation är bra genom alla år är snarare inte något som ”bara händer”.
Man växer ifrån varann och känslorna försvinner.Man blir kär i en annan osv.Känslor och intresset att leva ihop kan absolut försvinna.Dock missar man inte ”halva tiden” för man har ändå kontakt med barnen hela tiden.Så gör vi hos oss iallafall.
Varför skulle man inte kunna så för man har barn? Gör ingen skillnad.
Men orka leva så? Med nån man int rökskador? Då tror jag man stör sig mer och mer på personen och blir bitter. Ett kärlekslöst äktenskap, är det vad man vill visa och lära sina barn?
Nån man inte älskar ska det stå!
En bra grej är att aldrig låta ett äktenskap bli kärlekslöst.
Men ändå händer det.
Det ”händer” inte. Människor väljer det.
Tror inte de väljer. Och kärleken kan ta slut av sig själv, det ser man ju hela tiden. Spelar ändå ingen roll, det angår ingen annan.
Nej, det man ser är människor som har valt det. På ett större plan kan jag ändå tycka att relationstrender angår samhället eftersom att det påverkar samhället. Särskilt påverkar det barn.
Det kan du inte veta, sluta larva dig.
Obehagligt om samhället ska lägga sig i. Skilsmässa är inte det värsta som kan hända barn.
Catharina, det är din åsikt. Vi är många som har en helt annan åsikt. Sluta bete dig som om det du tycker, är en sanning.
Så du tycker man ska fortsätta leva ihop utan kärlek?
När man säjer ”jag missar mitt barns halva uppväxt” så låter det verkligen jättehemskt! Det var verkligen största grejen med skilsmässan och det som gav mest ångest för min del. Men nu när jag väl är i den situationen, så upplevde jag det inte riktigt som att jag missar nåt, för det är så intensivt de veckor jag går barnen. Det blir ju ALL barnens uppväxt varannan vecka, så om du har det tänker blir det ju ingen förlorad tid med barnen. Du har möjlighet att uppfostra på ditt sätt, laga den mat du vill att barnen ska äta, ha dina rutiner, dina regler osv, då du slipper kompromissa med en troligtvis puckad menlös snubbe. Kvalitetstid helt enkelt! Dessutom så är det rätt nice med varannan vecka ”ledigt”🤭
Så låt inte tid med barnen vara ett hinder för skilsmässa, vill du lämna honom så tillför han uppenbarligen inget i ditt liv, tar troligtvis mer energi än han ger osv. Du kommer ha möjlighet att vara en bättre mamma och må bättre själv utan honom. Kör, du har inget att förlora!
Vi vill inte skiljas, min fråga var vad som leder till skilsmässa. Då jag ändå tänker att det är ett väldigt stort beslut. Jag förstår att man får ALL tid varannan vecka. Men känner ändå att det ändå inte är samma sak. Den tiden som är ALL tid är stor skillnad sen med en vecka ingen tid. Jag saknar mina barn efter två dagar om de sovit hos mormor men då och då är det såklart bra för alla parter. Och med tanke på all tid de är på förskola/skola så blir det inte så mycket tid på ens en vanlig vecka, så då att ha det varannan blir väldigt lite på ickeledig tid.
Man får ju varannan vecka fri också.
Vad som leder till skilsmässa?
Tja, folk tror att gräset är grönare på andra sidan eller att folk ger upp på sina förhållanden alldeles för lätt. Oftast en kombination av båda delarna.
Många verkar inte ens orka kämpa för sina relationer idag. Eller så sitter de här i öppet spår eller andra forum och gnäller på sina partners istället för att ta tag i problemet, som oftast hamnar om att man inte kan kommunicera med varandra eller kräver för mycket av den andra parten för man vill uppnå eller upprätthålla en viss typ av livsstil i linje med vad man ser på sociala medier.
Ungefär där har vi orsaken till många skilsmässor (eller separationer över lag) idag.
Huvudsaken är väl att barnen har det bra? Inte att du måste sitta fast i dom 24/7?
Jag är helt med dig! Jag och min sambo har varit tillsammans i 17 år och våra barn är 10 och 8 år. Och såklart har det inte alltid varit toppen, och ibland riktigt tråkigt och vi har inte alls kunnat mötas i olika situationer och i vissa stunder har det känts som att vi är mer som kompisar och sen har man hittat tillbaka till varandra och känner sig nykär. Jag värnar om vår kärnfamilj och för att min partner är en fin man och pappa. Det ska mycket till att jag ger upp det och missar halva mina barns uppväxt och att våra barn går miste om sin mamma och pappa varannan vecka. Sen att säga ”det är så skönt att vara barnfri och jag är en så mycket bättre mamma nu när vi skilt oss” så tror jag ändå på att barnen mår så mycket bättre av att ha sina föräldrar sammanboende. Sen finns det ju såklart destruktiva relationer som barn inte ska vara en del av men nu refererar jag till relationer som är sunda men som man ger upp för att kärleken svalnar eller att man tänker att gräset är grönare på andra sidan osv osv. Det är en för enkel väg enligt mig, och jag undrar om inte många ångrar sig i efterhand… Blev det så mycket bättre?
Jag håller med dig Mia, kan också undra.
Jag skulle inte heller vilja missa så mycket tid med barnen, men tänker också på hur barnen missar tid med en förälder varannan vecka… att inte finnas där när dom vill ha mig nära hade varit en alldeles för smärtsam tanke för mig.
Dessutom finns det många som vill göra på sitt sätt sina barnveckor, uppfostra med egna regler osv. Låter väldigt förvirrande för ett barn att gå mellan de två hemmen… dom ska umgås med det ”hemska” exet (med underlig syn på barnuppfostran?) och kan inte välja bort det.
Låter visserligen ändå rätt stressigt att ha det så? Att ha helt egna regler och slippa kompromissa med en snubbe måste ju innebära att man oroar sig på pappaveckan hur barnen har det?
Jag vill säga att oavsett hur man växer upp så finns det alltid något man kommer vilja diskutera med psykologen… Det går inte att förutspå varenda lilla grej. Jag har fått observera olika familjer och barn på nära håll, och det som är viktigt är att lära barnet att bearbeta sina känslor, att prata fritt om dem, att ta itu med dem så fort man kan, att ha tillgång till människor som kan lyssna och vägleda när det behövs osv. Vissa barn har andra vuxna än föräldrar som viktiga figurer och det är också okej. Snälla mammor, ge er en applåd för ni gör så gott ni kan. Försök att bli av med skuld och skam för det är destruktivt. Kram!
Inte direkt svar på din fråga men det där med att missa halva barnens uppväxt; frågan är ju hur bra förälder du är om du är kvar i ett dåligt förhållande bara för att få vara med barnen hundra procent. Tror du inte barnen kommer märka det? Och vad tror du barnen tänker om det om de får reda på det som vuxna?
Att sätta sina barn först är självklart men att tillbringa tjugo år av sitt liv i en kärleksrelation där man inte vill vara ger väldigt fel signaler till alla. Och hade jag varit den partnern som fått reda på att jag inte var älskad men fick vara kvar för att barnen skulle ha båda föräldrarna hos sig så hade det varit något som fördärvat min självkänsla för all framtid.
Jag tycker inte man ska vara kvar som det är så pass dåligt och inte går att lösa med familjeterapi osv. Jag undrar ju främst vad som leder till beslutet. Jag tänker nog också främst tiden de är barn.
Barn föredrar alltid sina föräldrar tillsammans, undantaget misshandel.
Nej. Så är det inte.
Nej, jag har aldrig önskat att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen, ingen misshandel eller liknande, de bara skildes när jag var 5år, men kan inte se dom tillsammans alls 😅 nu är jag 39 och har aldrig tänkt tanken att hoppas de blir tillsammans igen 😅
Varför skriver du bara för att provocera Catharina? Du vet verkligen inte mer än vad du själv tycker.
Frågan är väl också vad som är ett kärlekslöst, dåligt förhållande? Det är ju skillnad på förhållanden där man älskar varandra, men kanske är mer som syskon men tappat passionen än som i exemplet ovan med en pappa som aldrig hjälpte till eller bidrog med pengar. Är inte säker på att alla vuxna barn som får höra att mamma och pappa inte var kära längre men trivdes ihop och höll ihop pga dem tycker det är så fel.
Tror det är trist att ha föräldrar som aldrig öppet visar sin kärlek till varandra utan är mer som vänner för barnens skull. Vad ger det för signaler till barnen? Två vänner som bor ihop och har barn ihop?
fast där håller jag inte med dig. Mina föräldrar var just så, mest som vänner, höll ihop tills jag var 9 år (yngre barnet). Alla år efter fortsatt vara vänner. De skilde sig inte för det inte funkade med hem och barn utan just för att det var mest vänner, min mammas val. Min pappa träffade en ny som han varit gift med länge. Mamma har bara haft några tillfälligt. Jag respekterar valet men om jag mått dåligt som barn att se dom ihop utan att vara kära? (men ändå ha roligt) absolut inte. Jag hade jag föredragit det än att jämt längta efter den ena föräldern. Sen tycker jag inte de ska behöva leva så för alltid om de vill ha kärlek på annat håll. Men personligen hade jag hellre fått vara med mina barn med en vän heltid än halvtid för att kunna träffa kärlek upp till de är en viss ålder (kanske yngsta 13-14?). Men vi är alla olika.
Men om de skulle fortsatt tio år till bara för att, så kunde ju någon tex din pappa blivit väldigt bitter om tiden bara gått och han sedan inte hittat den han verkligen älskade.
Men jag tror att jag som vuxen hade haft dåligt samvete om jag vetat att de höll ihop bara för min skull. Men skönt att det ordnade sig för er.
Ja är man bitter och småsur hela tiden så är det såklart inte positivt för någon, även om det inte flyger tallrikar därhemma. Men om man är ”som vänner” så tänker jag att man ändå har kul ihop och kan skoja, kramas och vardagen flyter på. Barn brukar väl ändå inte gilla att se föräldrar kyssa varandra direkt. Men tror att i de situationerna att man mer är sugen på en ny kärlek. Och i den där bitter/sur-relationen att man bara vill vara ifred och slippa anpassa sig. Alla situationer är olika, personligen känner jag att det verkligen är värt att vårda sin relation, utgå ifrån att man kommer hålla ihop och göra det bästa av situationen. I jobbigare perioder bättre att dela upp sig lite i vardagen och sen ta tillfällena i akt att få lite kvalitetstid tillsammans.
”Trivdes ihop” så himla tragiskt.
Hahahaha.
Kan bara svara för mig själv – min sambo blev helt ombytt när vårt barn kom. Han började kalla mig fula saker och elaka ord när han blev irriterad. Började ignorera mig och barnet och kom och gick som han ville utan att ta hänsyn till familjen. Han var inte sån innan utan vi hade våra framtidsplaner tillsammans trodde jag. Drog med honom på terapi där han bara var passiv. Vid en diskussion spottade han mig i ansiktet och började bli hotfull. Då beslutade jag att lämna för jag tänker aldrig leva i en sån förnedring trots att jag då ”missar” mitt barns uppväxt.
Idag flera år senare har han steppat upp och är en fantastisk pappa som är 100% engagerad och vi är goda vänner som delar på allt ansvar. Det är inte många som vet varför jag lämnade då det är extremt privat för mig så utåt sett kan de nog se ut som att jag ”gav upp”.
Tack för ditt svar och förstår helt ditt beslut, förstår att man inte vill prata om det, så svårt. Jag hade också lämnat i en sån situation.
Så mycket värre ur ett barnperspektiv att växa upp i ett hem där deras bild av kärlek är att bli ignorerad och bli kallad fula ord. När barnet sedan blir tonåring/vuxen, i vilka söker de själva kärlek? Precis. Det känns familjärt att höra fula ord och bli ignorerad i en vecka, för det är så kärlek är ju.
Vår kärlek för varann försvann och vi utvecklades åt olika håll. Träffades när vi var 21, fick barn när vi var 26. Han reste med jobbet ofta, jag fick ta ansvar för barn och hem. Kände mig som ensamstående. Separerade när barnen var 3 och 6 år vilket var jobbigt men jag ångrar det inte. I dag är vi kompisar, båda i nya relationer, barnen är vuxna och mår bra. Dom kan inte förstå att vi varit ett par då vi är så olika.
Förstår helt om du var som ensamstående och fick ta allt ansvar för barn och hem. Undrar om det kanske kan vara den främsta anledningen många går skilda vägar?
Min man lämnade mig för en annan kvinna som han dessutom gjort gravid. Jag hade inget val.
Så fruktansvärt, lider med dig!! Hoppas du kunnat läka och mår bättre nu.
Samma för mig!
Och jag mår dåligt jämt av att inte finnas för min dotter … hon säger att hon saknar mig när hon är hos pappa och är ledsen. Något jag aldrig kommer att komma över. Mår både psykiskt och fysiskt dåligt varannan vecka…
Inga barn och inte skild, men jag tycker det är bra att kvinnor skiljer sig. Förr i tiden tvingades kvinnor in i äktenskap och tvingades att stanna oavsett hur de blev behandlade pga ekonomiskt beroende av sin man. Tror inte någon skiljer sig pga ”inte pallar”. Det ligger ofta mkt mer bakom än vad andra vet.
Det tror jag också, att det ligger mer bakom. Men därför jag blivit så förvånad ibland när par utåt sett inte alls verkat som de ska gå skilda vägar men ändå gör det. Därav min fråga. Får känslan av att för många är det att kvinnor får ta hand om allt med barn och hem.
Det finns många anledningar att man inte berättar hur man har det i en relation. Det kommer som något helt oförståeligt för andra men man väljer att hålla det för sig själv för att man är sådan som person.
Varför blir du förvånad över att du inte vet vad som hänt i andra människors förhållande?
Var det till Mia för jag skrev ju annars att man låter bli att säga det för man vill ha det för sig själv.
Ja till Mia.
Ja, skrev nog lite klumpigt. Klart jag förstår att man håller saker privat. Jag menade mest att eftersom i verkliga livet vill hålla det privat så skulle jag gärna höra mer när det är anonymt varför folk väljer att gå skilda vägar när man har barn. Just för att jag tror de flesta vill kämpa på om det går för att få vara med barnen heltid.
Det är ju när det inte går att kämpa längre, som man skiljer sig. Man kommer ju inte bara på det en morgon?
Man vet inte hur länge folk har kämpat, och man har inte heller med det att göra.
Jag är skiljd och har mina barn hemma hos mig varannan vecka (ungefär, de är oftast hemma någon dag även under pappa-vecka). MEN jag är inte mamma på halvtid. Jag är mamma alla dagar on året. Jag pratar med mina barn varje dag, jag är på läkarbesök oavsett vilken vecka det är (ofta ihop med deras pappa). Man vänjer sig vid att de inte är hemma jämt även om det säger. Men om man vill behöver man inte missa så mycket som det verkar. Är det match eller tävling på helgen tittar jag, oavsett vilken vecka det är. Jag upplever att relationen blir starkare, för att man värdesätter tiden de är hemma på ett annat sätt än när man alltid är runt varandra.
Hade jag fått välja skulle jag givetvis vilja ha mina barn hos mig jämt något annat vore att försköna sanningen, men varannan vecka behöver inte bli så tomt om man ser till att vara närvarande (med respekt till det andra hemmet) under den andra veckan. Att leva i ett förhållande som inte fungerar tror jag inte är sunt för varken föräldrar eller barn. Härligt inpass av mig helt utan röd tråd😅
Bra du hittat en lösning som känns bra för er båda. Får jag fråga varför ni skilde er? du nämner ändå att du helst hade velat ha dom på heltid.
Varför frågar du något så personligt? Och dom allra flesta vill väl ha sina barn 100%. Men inte på bekostnad av ett kärlekslöst liv.
Just för att det är anonymt så frågar jag.
Vi är nog många som inte vill berätta det privataste, även om det är anonymt här.
För att jag inte ville ha barnens pappa på heltid 😉 Ett långt förhållande där kärleken inte höll helt enkelt. 😊
Om man inte älskar personen man är gift med, eller inte blir älskad, så skiljer man sig och gör så klart det bästa för barnen. Att fortsätta leva ihop är galenskap, enligt mig. Man har bara ett liv.
Och själv skulle jag kunna skilja mig från världens bästa make just för att få vara barnfri varannan vecka. Vilken DRÖM! 😍 ps, älskar mina barn men de kan vara riktiga pain in the ass och jag älskar min egentid.
Jag är skild och mina barn (7 och 9 år) bor heltid hos mig. De ska gå till sin pappa varannan helg men det brukar oftast ställas in. Jag missar i princip ingenting av deras liv. Har ingen familj som avlastar mig heller vilket i praktiken innebär att mina barn knappt ens sover över hos ex mormor (hänt två gånger). Jag är med mina barn mer än vad de flesta sammanboende föräldrar är (och ja, ibland jar jag saknat egentid och varit avundsjuk på folk som har mer fritid. Man ärligt talat är jag mest rätt less på kommentarer som
Insinuerar att jag är ego som skilde mig eller att jag missar barnens liv och inte prioriterar dem. Det enda jag missar är att behöva leva i en kärlekslös relation med en mansbebis. Tackar som frågar 🙂
Men de flesta har väl barnen på halvtid, så förstår inte varför du skulle ta åt dig om du ändå träffar dina barn i princip varje dag
Varför utgår du från att skilsmässa innebär att vara utan sina barn halva tiden? Jag valde skilsmässa för att min man var hemsk. Min dotter har varit där varannan helg under uppväxten så hela min vardag har varit med henne. Klart att det varit tråkigt att spendera julen utan henne vartannat år men nu när hon är större är hon hos oss en stor del av tiden även de högtider hon ”ska” vara hos sin pappa.
Jag förstår att man väljer skilsmässa om ens man är hemsk. Vad skönt att det löste dig så du får ha barnen ändå.
Jag är skild, och har två barn som är 5 respektive 8 år.
För oss var det mycket som bidrog till skilsmässan och det är svårt att skilja ut en specifik anledning till vad som till slut gjorde det helt ohållbart. Småbarnsåren och alla tillhörande konflikter fullkomligt trasade sönder vårt sätt att kommunicera, vi ville helt enkelt inte prata med varandra längre. Då menar jag om sådant som inte berörde Familjen AB. Det gick utmärkt för oss att organisera och strukturera barnens vardag/allt som hörde vardagen till, men utöver det så ville vi inte umgås med varandra alls. Och så var det i flera år. Sömnlöshet och brist på egentid bidrog. Vi hade aldrig avlastning eller hjälp från utomstående (varken släkt/vänner eller anställd sådan), vilket gjorde att när man behövde gå ifrån pga jobb eller annat så behövde den andra täcka upp. Det gjorde att våra sociala liv utöver familjen blev otroligt begränsade, så vi var både ensamma och olyckliga var för sig. Eftersom vi båda jobbade heltid (+jobbpendling) så gick vi omlott i vardagen jämt – en hämtade/en lämnade – så vi träffades sällan i vardagen.
Jag känner inte att jag missar halva barnens uppväxt mer än vad jag gjorde när jag levde tillsammans med deras pappa helt ärligt. Vi gick så mycket omlott och behövde täcka upp för varandra hela tiden ändå, och spenderade rätt lite tid tillsammans som familj när vi levde ihop ändå. Vi kommunicerar fortfarande oerhört bra när det kommer till barnen och har ett jättefint samarbete. Vi gör vårt bäst för att hålla ihop vår familj som är utspridd på två hem. Vi firar helgdagar och födelsedagar tillsammans, åker på kortare resor, äter middag hos varandra och så vidare. Sedan drabbas jag ibland av sådana tankar som flera beskriver här ovan, att det är så viktigt att hålla ihop familjen till varje pris och så vidare, och grubblar ibland på om jag kunde gjort mer. Jag landar ofta i att jag sannolikt inte hade det. Jag var så trött, sviken, ledsen och arg. Jag behövde distansen från vår relation för att må bra, och så får det helt enkelt vara.
Jag förstår dig helt då. Som jag nämnt ovan så skulle jag hellre leva med en vän heltid med mina barn än halvtid för att träffa kärleken på annat håll tills iaf det yngsta barnet är 13-14. Jag lever i en relation med kärlek (med såklart upp och ner) men har ofta känt att det skulle mycket till för att jag skulle lämna när man har barn därav min fråga om skilsmässa. Men ja, som flera nämnt ovan, att behöva ta hand om allt hus och hem som ju ändå är en sån stor del att vara en familj är för mig förståeligt att man inte orkar. Och i ditt fall att leva med någon som man inte kan kommunicera med och leva som två isolerade öar, dvs inte som vänner som har roligt osv förstår jag också inte funkar. Det låter som ni kämpade på, hoppas ni båda mår bra nu!
Ja, och för mig har det verkligen aldrig handlat om att träffa någon ny kärlek, utan att bara få distans till en relation som inte fungerade. Vi har varit separerade i snart två år och jag har inte träffat någon ny eller ens dejtat, är helt ointresserad av det. De dagar jag inte är med mina barn spenderar jag ensam eller med vänner, kanske att det blir mer intressant med en kärlekspartner längre fram men just nu känns det oerhört avlägset.
Jag tänker att om man behöver göra en lista med fördelar och nackdelar ska man nog inte försöka få ett barn till. Jag tror inte att man behöver fundera så mycket om man verkligen vill något.
Om man redan har två barn, är det väl vanligt att tänka på för- och nackdelar med att skaffa fler. Det är ju en risk man tar på olika sätt.
Jag tror det handlar om hur man är som person, vissa vill överväga saker svart på vitt (på papper + och -) medan andra kör mer på känsla. Det är okej, även om IL såklart alltid vill skapa engagemang
Jag tycker det är jättebra att tänka logiskt och inte bara utifrån vad man vill. Men det borde finnas en stark längtan med.
Vi landade båda som 37-åringar i slutsatsen att vi ville ha barn med varandra. Men det tog oss också 37 år att komma till den punkten eftersom vi inte varit säkra på barn tidigare i livet. Nu har vi en liten bebis. ❤️ Men det var ju heller aldrig självklart med tanke på att vi båda är lite äldre, skulle det ens gå? Jag tror att en lista med för- och nackdelar inte hade hjälpt oss tidigare, utan vi båda behövde mogna in i tanken på att bli föräldrar ihop. 😅
Nja inte 37 år att bestämma sig väl, de första 20 åren skaffar man väl ändå inte barn…så ca 17 år eller mindre.
Jo det kan det typ ha gjort? Jag själv är 32 och har sagt ända sen jag var liten att jag inte vill ha barn och är alltså inget jag funderat på bara sen jag blev vuxen.
TS här. Ok, sedan jag visste vad ”barn” och att bli förälder betydde så har jag sagt att jag inte velat ha barn. Ju äldre jag blivit desto mer delad har jag blivit kring barnfrågan, men tex redan som 15-åring sa jag till alla att jag ”aldrig vill ha barn”.
Åh vill du utveckla mer? Hur gick resonemanget när ni mognade in i beslutet? Vad vägde ni in? Vad var det som gjorde – och hur kände du – att känslan ändrades? Har också sagt sen barnsben/tonår att jag aldrig vill ha barn och jag känner det fortfarande så starkt (31 år gammal). Längtar verkligen efter ett fritt liv utan barn. Min enda rädsla är att hux flux ångra mig i efterhand när jag väl är 40 och det är för sent 😅😱
Men snälla… Måste allt tolkas så bokstavligt?? 😂😂😂
Jag tror att de skulle må bra av ett gemensamt barn.
Må bra? Ett barn ska väl inte vara någon slags boost av ett förhållande???!!!!!
Håller med dig. Men tyvärr är det ju så en del tänker.
Förhållanden gör sällan det..
Jag tror att ett barn skulle må dåligt över att behöva vara ansvarig för deras välmående
Varken dom eller barnen skulle må bra.
Att Man ens vill göra en lista ett tecken på att man inte vill ha barn. Punkt !
Hade Paul velat skaffat barn hade han gjort det för länge sen.
Dom är för gamla för barn! Speciellt han
Det låter som om dom snarare diskuterar att skaffa hund än ett barn. Att ens behöva göra en lista är sjukt!!!
Tycker snarare att det är klokt med en lista. Många bara skaffar barn utan att tänka efter före. Ett barn är ändå ett stort ansvar, känslomässigt, ekonomiskt, det ska fungera med livet och risken att barnet tex föds med funktionsnedsättning ska vägas in i det liv man vill leva osv.
Jag tänkte inte efter alls när jag ville ha barn och det har jag ångrat många gånger. Inte barnen alltså, men jag borde verkligen ha skrivit en lista.
Allt annat i livet planerar man för och räknar på, tex utbildning, köpa bostad osv, så varför inte vara noga på när och med vem man skaffar barn?
Sedan måste man givetvis inte ha 100% bästa förutsättningarna för det är omöjligt. Men tex om man vet att man gillar att resa massor så bör man ju fundera över hur man passar in ett barn i det livet innan man skaffar det.
Tack! Allt annat ska mätas, räknas på men barn det ska man bara skaffa? Det är ett av livets största beslut, om inte det största och det är då fel att skriva ned för- och nackdelar? Det är väl inget som säger att ett barn är mindre älskat när föräldrarna övervägt om de ska skaffa barn eller inte?
Du ångrar aldrig ett barn, som som så mänga slänger sig med. Man kan visst ångra det, kanske inte barnet i sig, men föräldraskapet. Förvånar mig att så många bara ”kör”.
När den ena parten inte har barn och vill ha så förstår jag om man skaffar ett gemensamt barn. Men i en kärnfamilj när man har två barn som kommit ur småbarnsåren kan jag absolut inte förstå varför man vill börja om med en bebis. Mina barn är nu i lågstadieåldern och en bebis/ettåring skulle inte innebära något annat än familjens bromskloss. Av alla barnfamiljer vi umgås med är det ett par som har tre barn (alla andra har två) varav den yngsta är ganska många år yngre än de andra två. Har aldrig sett en familj med så dålig dynamik. De äldre vill göra saker som inte passar/funkar för den yngsta och det slutar ofta med att föräldrarna delar upp sig och då känner jag mest ”what’s the point?” Om man ändå måste dela upp familjen, varför ska den prompt bli större då? 🤷🏻♀️
För många mammor, de som gör hela sin identitet till mamma, måste ha någon att ta hand om. När deras barn blir äldre och inte behöver sin mamma lika mycket så försvinner ju deras identitet, då måste de skaffa ett till barn så de kan gå in i mammabubblan igen.
Du menar de som pratar om sig själva i tredje person som förälder? ”När barnen sover blir det något gott till mamman också” 😂😂
😂🤣 klarar ej av.
Minns när Kenza och hennes vän minns ej vem var på Nån gala och de tog selfie och skrev ”nu ska dessa morsor festa loss” och gjorde ” tokiga” grimaser
Sekundärskämdes enormt
Fast du menar väl inte att Isabella är sån 10.52?
Nej, det menade jag inte.
Oj gör ni alltid saker bara hela familjen? Är ju supermysigt att dela upp sig ibland och bara ta med ett barn på en aktivitet och ge den allt fokus från en förälder. Funkar ju även toppen om man har två barn i ungefär samma ålder som ändå gillar liknande saker, behöver inte vara att man har en liten bromskloss.
Är ju en sak att ibland dela upp sig med ett barn var för att ge dem lite egentid med en förälder. Men att nästan aldrig kunna göra saker tillsammans pga att två kan och vill göra saker som en 0-3 åring är för liten för är ju helt värdelöst.
Värdelöst var väl ändå att ta i. Man kan ju växla mellan att göra saker som passar alla och att dela upp sig för mer åldersanpassade aktiviteter, det är väl inte svårare än så? Det är ju inte allt eller inget. Sen är det inte ens säkert att mer jämnåriga syskon vill göra samma sak, de kan ju ha helt olika intressen. Vi har två större barn och en bebis och med tanke på hur mycket den lilla tillfört familjen och hur mycket de äldre älskar sin lillasyster så är det inte hela världen att vi just nu inte kan göra vissa aktiviteter hela familjen. Tycker inte heller det är så mycket av det vi brukar göra som inte funkar även med den lilla, bio och skidåkning är väl det jag kan komma på just nu men samtidigt vill de äldre sällan se samma film eller åka samma backar ändå. Och så börjar de bli så stora att de mer och mer vill göra saker med kompisar istället för familjen. Men alla familjer är olika, för vissa kanske det inte alls funkar. 😅
Om hon är rädd för att inte få ett friskt barn så kanske man inte ska skaffa barn med en såpass gammal person då risken ökar.
Kanske därför hon är rädd? Typiskt sett vill man ju också skaffa barn med den man är tillsammans med, är väl lite av poängen.
Det är ingen ökad risk att barnet föds med en fysisk diagnos bara för att pappan är äldre. Det har med mammans ålder att göra.
Ehh nej.
Ökad risk för psykisk sjukdom.
https://nyheter.ki.se/barn-till-aldre-pappor-oftare-psykiskt-sjuka
så trött på hennes tappra försök att klamra sig fast i rampljuset. 99,99% av Sveriges befolkning skiter fullständigt i om de skaffar barn el inte.
Det som spökar i hennes bakhuvud är nog att det skulle medföra en del influensiska och med det ekonomiska fördelar med en graviditet och en bebis att göra content av.
Mammafluenser verkar ju få många samarbeten och tyvärr dras många kvinnor till de här kontona och hjärtströsslar,kommenterar och kommer med hejarop.
Skulle va så spännande om de kom en lag om att de inte kunde tjäna pengar på sina barn. Att man inte fick tjäna pengar på sitt konto om man lägger upp bilder på barn exempelvis. Hur skulle alla dessa som verkligen gör karriär på att exponera sina barn reagera? Vad skulle de göra istället?
Alternativt att barnen har laglig rätt till hela inkomsten från samarbeten där de medverkar.
Hon behöver knappast göra försök att klamra sig fast i rampljuset för det sköter denna blogg och annan media åt henne.. herregud hon kan ju inte göra mycket eller säga något förrän det ska dissas och analyseras sönder. Så många som försöker klamra sig fast i rampljuset och överhududtaget få lite rampljus och exponering genom att använda Isabella och dissa, håna och förlöjliga henne för då får de uppmärksamhet. Usch för medial mobbing. Du Anonym behöver inte läsa hennes blogg om du inte vill veta något och skiter fullständigt i…för hon berättade det på sin blogg som många vill läsa. Du har ju en hel del tankar trots att du skiter fullständigt i… så märkligt. Hoppas du mår bra iaf.
Barn är ingen rättighet varje individ går och bär på. Jag förstår grejen med för och nackdelar i listform, klart man måste vara säker, men ett barn sätts till jorden pga två (för det mesta) vuxna människor som antingen är oansvarigt ego eller ego att vilja bilda familj. Viljan, åtrå, längtan mm. Men det är en väldigt egoistisk handling. Kan man inte ge barnet de bästa förutsättningarna utan se det som en uppoffring för annat, en lista, en beräkning. Nej då ska man inte ha barn. Min åsikt iallafall.
Om de ska bygga hus i Åre (?), köpa hus i Schweiz, ordna med bröllop och fortsätta resa som tidigare, verkar det jobbigt att samtidigt ta hand om en bebis 24/7.
Kanske det som de tror är bra content.
Är det ens bestämt att de ska gifta dig? En förloving innebär inte giftermål numera
Tidigare lät det som att de skulle gifta sig.
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/JbvrxJ/isabella-lowengrip-laddar-for-brollop-med-paul-sundvik
Hmmm jag får mer intrycket att bröllop är något som Isabella mer vill än Paul. Han är väl nästan 60 år och har aldrig tidigare varit gift eller skaffat barn, och tror inte att det bara är för att han inte träffat den rätta.
Håller helt med,tror denne Paul inte alls vill ha barn,isf hade han nog redan haft barn,med tanke på åldern.Inte långt till pension för honom eg.(iofs lever han väl redan ett skönt pensionärsliv iom att han inte jobbar i någon egentlig mening.
Och han lever väl på ärvda pengar.)
Även giftermål är det nog bara Isabella som tjatat om,plus barn då.
Man undrar ju lite om de verkligen lever i en man-kvinna relation fullt ut?
Har han haft flickvänner tidigare ens,nån som vet?
Det är ett spel för gallerierna. Även för Pauls gamla mamma. Han är väl rädd att gå miste om sitt arv.
Här spekuleras det vilt. Händer det på riktigt att nån görs arvlös för att den inte har en partner av motsatt kön? Helt arvlös kan man förresten inte bli. Alla barn har rätt till sin laglott efter föräldern. Men Paul har redan ärvt pengar skriver Anonym ovan.
Laglotten är hälften av arvslotten, så självklart att han inte skulle nöja sig med laglotten. Verkar ju vara hans syfte i livet, att sätta sprätt på pengar som andra tjänat ihop. Märklig man.
DU är en märklig man ”Sofia”! Du sitter och spekulerar och fantiserar och sprider dynga. Du är så uppenbart avundsjuk och svartsjuk. Lägg av och skaffa dig ett liv!
Om du bara visste!
Fy, vilken obehaglig människa du är.
Till Sofia så klart.
Titta på deras kroppsspråk. Behövs ingen expert för att förstå vad som händer. Ingen av dem är bra skådespelare. Den ena ljuger som en häst travar, den andre ser mest uppgiven och irriterad ut.
Behövs ingen expert heller för att förstå att du är både galen och svartsjuk Sofia. ”Titta på deras kroppsspråk” haha var väl du som skrev något liknande eller ännu knäppare här i går. Den som ljuger mest är du, och irriterad verkar du också vara. Stackare som inte verkar ha bättre saker för dig. Håller med 18.29
Eeeh nej. Finns fler som heter Sofia.
Jag skrev precis samma sak för några år sedan och folk hoppade på mig som bara den.
Hade Paul velat gifta sig eller skaffa barn hade han gjort det för länge länge länge sen.
Allt är ett spel för gallerierna och för att skapa content. Största delen av hans tid går åt till att ringa runt och skaffa spons eller billiga ”utflykter”.
Ja tydligen är vissa här inne väldigt känsliga.
Numera, det har det väl inte gjort på måååånga år?
Skulle vara intressant att läsa. Jag som är frivilligt barnfri kan inte komma på en enda fördel. :p
Haha eller hur!
Hur kommer det sig att folk som skriver som du, tror att dom liksom är duktiga?😂
Låter faktiskt märkligt att du inte kan komma på typ den största grejen själv. Kärlek. Både att ge och få.
Så du tycker man ska skaffa barn för att kunna ge och få kärlek? Eller vad menar du?
Behöver inte ett barn för det.
Fast jag har massor med kärlek i mitt liv som jag både får och ger, jag behöver inte biologiska barn till det. Att det är en annan typ av kärlek än det man känner till sitt egna barn det fattar jag nog men barnfria lever inte kärlekslösa liv.
@Camilla, BB har nämts i Aftonbladet idag, ang Matildas följartapp.
Paul vill inte ha ett barn. Isabella har verkligen velat ha ett till barn med Paul.
Nu tror jag att bloggerskan gett upp och ska försöka få det till att det är ett gemensamt beslut. Exakt samma med bröllop.
Precis så tror jag också. Han vill inte ha barn.
Det blir ju ett barn de får ha på 100% så det kommer att föändra deras livsstil med barnfritt varannan vecka.
Klokt att fundera ett varv extra på. Vaknätter, förskola, det blir ett sk ensambarn mm.
Blir spännnde att se vad de landar i.
Tror Paul bestämmer här. Inga barn. Klokt beslut.
Konstigt att det ses som helt okej/normalt för en 60-årig man att få barn men när en äldre kvinna får barn är det däremot väldigt konstigt och inte okej, och det räcker att kvinnan är 47-48 för att det ska ses som väldigt konstigt och illa. Märkligt ändå.
Ses det verkligen som ok/normalt att en 60-årig man skaffar barn?
Öh, är det verkligen så konstigt?
Tycker inte det är ok nej.
Jag är en av de som inte tycker varken en man eller kvinna ska skaffa barn så sent som i den åldern nu nämner.
Jag får känslan att Paul tyckte han kompromissade nog när han friade (jag är tveksam till att det ens kommer bli ett bröllop) och att Isabella, som är erkänt avundsjuk och verkar vilja knyta honom till sig, är taggad på barn – men där har han satt ner bromsen helt. Kanske låter hemskt men jag undrar hur mycket har att göra med hans ekonomiska oberoende.
Jg tänker lite samma, skrev en kommentarer ovanför. En förlovning är inget
Löfte om ett bröllop, men lite
Bättre än att bara vara flick och pojkvän.
Min kompis har varit i ett förhållande i typ 10 år. Hennes högsta önskan är att gifta sig men hon får ingen ring och han har sagt att hon inte får fria till honom. Hon hoppas fortfarande på äktenskap. Om man verkligen vill
Gifta sig så hade killen friat tidigare. Gäller både Paul
Och min kompis
Det bör det verkligen bara för vuxna människor.
Vara.
?
Att förlovning är ett löfte om äktenskap. Det är det det betyder liksom. Varför förlova sig annars, som fjortonåringar som leker.
Vad är en förlovning då? Om det inte är ett löfte om framtida äktenskap hur är det någon skillnad på det och pojkvän/flickvän? Utöver en fin ring då.
En förlovning kan vara något som känns stabilare än bara ett förhållande.
Tycker det känns fint, ett steg till, men man behöver inte gifta sig.
Du har din åsikt, men vi är också många som tycker och känner som jag.
Varför är en förlovning mer stabil än ett förhållande?
Ja så är det, men jag tycker det är så underligt att man tar bort betydelsen från allt möjligt idag bara för att man känner för det.
Men det är inte sant, varför skulle det vara stabilare? Det är inte nåt man ”tycker” nåt om, det är ordets betydelse och tradition. Man kan inte ta det och ändra på det, och förvänta sig att andra ska hänga med i ens vanföreställning.
Man lovar varandra livet men binder sig inte juridiskt tänker jag
Onödigt.
Det där gäller ju ändå bara tills någon av parterna inte längre känner för att lova livet, precis som i en vanlig relation. Det är bara ett spel som inte betyder något på riktigt.
Precis, ett löfte som har totalt noll mening. Iofs är det ju så med äktenskap också numera, men det är åtminstone inte lika enkelt att bara bryta.
Första gången jag håller med dig om nåt! 😄👍🏻
Måste ju inte alls vara så. Jag och min kille har varit tillsammans i 11 år, och jag har bett honom att inte fria till mig. Vill absolut gifta mig med honom, men vill inte stressa. Vill vänta tills jag är på en annan plats i livet bara.
Det känns ju helt orimligt att han ens skulle tänka sig barn. Tänk att ha levt någon sorts glassigt jetsetliv i 60 år där man rest överallt och dykt och fotograferat och sen plötsligt ska skaffa en bebis och ha ett vardagsliv med vaknätter och förskola. Varför ens?
Vad är Isabella avundsjuk på, menar du?
De har ju själva varit öppna med att han inte ens får nämna sina ex utan att Isabella tappar det?
Var?
Mira. Tror samma. Hon verkar ha tjatat på om förlovningen så till slut fick hon sin ring. Sedan tjatar hon om barn men där blev det tvärstopp om jag uppfattat saken rätt.
En man som närmar sig 60 ska inte skaffa barn. Sen är det uppenbart att ett barn inte passar in i deras livsstil.
Fattar inte varför folk till varje pris måste skaffa gemensamma barn i en ny relation, speciellt när det är så stor åldersskillnad. Hon har ju två barn och hade han verklgien velat ha barn skulle han ”skaffat” det för länge sen. Man sitter liksom inte och väntar tills man är 55+.
Ganska korkad kommentar. Det kan ju finnas väldigt många anledningar till att han inte är pappa idag.
Oavsett så väntar man inte tills man är 60 innan man skaffar barn. Bara inse då att tåget har passerat.
exakt
Nu är jag ju alldeles för gammal för att få fler barn men jag skulle verkligen inte kunna tänka mig att leva småbarnslivet en gång till.
Ok.
Ingen av dem framstår som barnkära.
Paul däremot framstår som mer empatisk och förlåtande i relationen och betvivlar inte att han skulle bli en bra far.
Frågan är om han är beredd att dra hela lasset när Bellan inte längre är sugen på att lajva heltidsmamma.
(Sen är åldern ett problem som inte går att bortse från. Även om Paul är välhållen för sin ålder så ställs större krav på den andra parten medan åren tickar på)
Paul gjorde ju klart tidigare när barnfrågan var uppe att han aldrig skulle byta blöjor, utan istället vara typ en James Bond-pappa, vad nu det betyder. Säkert kan han bli en bra pappa på vissa sätt, men Bella är nog den som kommer att få dra det tyngsta lasset med blöjbyten, nattvak m m. Tycker han verkar vara ganska gammaldags och traditionell och det bådar inte gott.
Det är nog för att han egentligen inte vill ha barn.
Ja, precis. Det är ju inget man säger om man verkligen själv vill ha barn, om man är en normalt vettig person.
Som att blöjbyten är den jobbigaste delen med att ha barn 😅
Var står det?
I bloggen, tiden som handlar om när de just träffats.
Jag tänker mig typ att det är det. Skulle känna mig förnedrad och det skulle bara vara vara skärvor kvar av min livsglädje om jag skulle behöva dras med ett gäng bajsblöjor och tillhörande misär varje dag. Tack gode gud för abort! ♥️
Att det ska kännas rätt i varenda cell är ju ett relativt nytt privilegium i mänsklighetens historia. Fram preventivmedel kom så fick man barn om man kunde, så länge man kunde.
Blir ju rätt höga förväntningar på livet med barn om man övervägt och tänkt och tillslut bara NU kör vi och så blir allt helt annorlunda mot hur man tänkt sig.
Ja, men så är det ju med allt i livet. Det är ganska lite vi egentligen kan kontrollera och verkligen inte allt som blir som man tänkt sig. Det som gör att det blir bra är ju att man anpassar sig och gör det bästa ut av sin situation.
Och det var ju hemskt, är ju underbart att man kan välja nu! Tycker absolut man ska känna en stark längtan och kollat att man har det viktigaste på plats i livet, kan gå så illa annars. Det är ett stort beslut och bör behandlas som ett.
Absolut ett stort beslut. Jag sa inte att allt var bättre förr, bara att det är ganska nytt att man faktiskt kan välja så som vi gör nu. Jag tror det är fördelar och nackdelar med allt:-)
Oj. Ser bara fördelar med att man kan välja och inga fördelar förr i tiden…
Att det ska kännas rätt är nytt. Men förr handlade det ju inte om kärlek, att förena två liv eller ens om ’barnlängtan’. Det handlade om att säkra arv och äldreomsorg. Eftersom att anledningarna till att vi skaffar barn är annorlunda är det kanske relevant att det ska kännas rätt. Ett föräldraskap idag kräver extremt mycket, mycket mer än det gjorde förr. Förr räckte det med att ge ditt barn mat, och se till att barnet hade tak över huvudet. Nu behöver du ha ett känslomässigt engagemang och finnas där för ditt barn till hundra procent varje timme av dygnet.
När man hamnar i den situationen att man behöver göra en lista på för och nackdelar så tänker jag att egentligen är båda alternativen bra, det är bara att välja något och sen göra det bästa av situationen. Tror absolut inte att det ”måste kännas rätt i varenda cell” – i en sån situation har man förmodligen en viss romantiserad bild i sitt huvud av hur det kommer bli. När man egentligen inte vet alls. Men huvudsaken är ju att man står stadigt i sitt beslut och inte är typen som går och ångrar sig, speciellt inte om man väljer att skaffa det där barnet, är ju fruktansvärt hur man ens kan tänka tanken att man ångrat sitt barn. Är ju mer ett tecken på omogenhet enligt mig eftersom gjort är gjort och barnet förtjänar en förälder som inte går och grämer sig på det sättet.
Det är väl väldigt intressant med en + och – lista. Att jämföra, vad tycker du, och varför?
Hur kan det vara fel?
Tycker bara det är klokt. Och ja, det bör kännas rätt, finnas en längtan tillsammans med bra situation i övrigt om man bestämmer sig för ett ja.
Deras förhållande känns väldigt platoniskt. Paul närmar sig 60 och hade han velat ha barn hade han skaffat det tidigare. Det är Bellan själv som målar upp ett drömliv, vad Paul vill eller känner vet bara han själv. Jag tror det är Paul som i bakgrunden ser till att allt fungerar hemma precis som Odd gjorde på sin tid
Min tanke är att du fullständigt snöat in på Isabella, igen. Varit en häxjakt på henne och inlägg om henne nu i flera dagar på rad. Och så tar du så klart med kommentarer i inlägget som är nedlåtande och kränker.. Lite typiskt 😉
Det är sällan du gör inlägg om vad folk kommenterat i andras bloggar el instagram, ja det förekommer men inte i lika stor utsträckning.
En annan tanke jag har är denna ”Maria”, som nu skriver att de borde skaffa barn så inte Paul ångrar sig MEN annars brukar ju hen skriva att Paul är för gammal för att bli pappa. För jag antar att det är samma Maria, ”Maria” som alltid klagar på allt Isabella gör och inte gör. Suck alltså.
Det är inget lätt val så det är inte särskilt konstigt att de velar, man kan ju vara väldigt barnkär och ha ett bäbissug men samtidigt tycka det är skönt att kunna slappa och göra vad man vill, så jag förstår Isabella. Sedan ångrar man ju aldrig ett barn som fötts, det går ju inte, omöjligt.
Herregud… såg just på tv-nyheterna. Sprängning och hot…. J-kla galning, hänger troligtvis här också. Inte klokt.
Vem är galningen, menar du?
Självklart den som spränger och hotat någon på Lidingö, inte vet jag vem galningen är. Kanske är flera iofs, kanske gängrelaterat. Skrämmande hur som, finns mycket galningar tyvärr.
skulle aldrig börja om med en ny.
vill att mina barn ska vara hel syskon och inte träffa sina andra syskon varannan vecka…
och så jag, också reser och unnar mig lyx egen tid, nöjen som Bells och Paul så skulle en omstart inte alls passa. Stor skillnad att hänga med barnen varannan vecka utan nåt ansvar, skolmöten, uppfostran, läxor etc, även om Paul är engagerad så är det aldrig hans ” krav” att rodda, sen är barnen i låg/mellanstadiet och ”enklare”… nej jag tror inte smdom skaffar barn.