”ag är galet stolt över att äntligen kunna dela med mig av vad min nästa dokumentär kommer att handla om.

ANTONIO
NÄR RÄTTVISAN BLIR ORÄTTVIS

Jag har lagt ner ca två år på att belysa ett av Sveriges mest kontroversiella rättsfall.

I dokumentären dyker jag djupt ner i det åtta år gamla våldtäktsmålet mot Antonio, son till artisten Anna Book. Genom exklusiva intervjuer och aldrig tidigare hörda vittnesmål avslöjar vi hur vårt rättssystem kan svikta och leda till fällande domar under märkliga och diffusa omständigheter.

Denna film handlar inte om att fastställa Antonios skuld eller oskuld, utan om att granska hur rättsprocessen hanterades. Jag lyfter fram brister i rättssystemet, där avgörande bevis och vittnesmål ignorerades, och hur detta påverkade alla inblandade.

Jag har haft tillgång till att tala med personer nära fallet, inklusive Antonio själv, som delat med sig av sina upplevelser efter domen – från psykiska påfrestningar till beroendeproblematik. Vi får också höra från familjemedlemmar och andra berörda som ger sin syn på händelserna.

Mitt mål med denna dokumentär är att väcka debatt och få oss alla att reflektera över hur rättvisa skipas i vårt samhälle. Hur säkra kan vi vara på vårt rättssystem när bevisen inte håller måttet?

Ute inom kort, håll utkik!

Jag var nog inte ensam om att sätta i halsen när jag såg Pontus ”Anjo” Björlunds inlägg om den dokumentär han menar att han arbetat på i två år. 
Sveriges mest kontroversiella rättsfall? Vem är det som fått hybris här? Antonios fällande dom har väl på sin höjd diskuterats på Flashback?
Det här känns ju som SVTs smått kontroversiella dokumentär ”Kan vi förlåta Margaux” – fast från Wish.

Det börjar kännas som en trend nu – kontroversiella rättsfall som plockas upp av youtubers och influencers, där rättvisan ifrågasätts på ett sätt som snarare påminner om en PR-kampanj än seriös granskning. Pontus Bjorlund är den senaste att hoppa på tåget, och hans nya dokumentär om Antonio, son till Anna Book, verkar vara precis det – en partsinlaga där den dömde får fritt spelrum att måla upp sig själv som ett offer för rättssystemet.

Eller så här…
En dokumentär som ska “granska” en rättsprocess kan absolut vara intressant och viktig – men när fokus enbart ligger på den dömde och hans familjs perspektiv, blir det mer ett försvarstalän en objektiv granskning.
Om målsäganden kommer få komma till tals låter jag vara osagt, men det låter inte direkt som att Anjo varit intresserad av det, baserat på text och bild i hans inlägg. Det jag däremot vet är att Anjo och hans fru b blivit vänner med Anna och hennes familj och redan där lägger man ribban för hur objektiv och saklig den här dokumentären kommer vara.

Det jag tänker har även skrivit i kommentarsfältet och här kommer ett utdrag:

Flera kommentatorer menar att Pontus Björlund har en personlig relation till Anna Book och hennes familj, vilket gör det svårt att se dokumentären som objektiv.
Det spekuleras i att Pontus ”springer ärenden” åt familjen, snarare än att granska fallet sakligt.

En användare reagerar starkt på att Pontus verkar försvara en dömd gärningsman och ställer en hypotetisk fråga om hur han hade reagerat om det var hans egna döttrar som blivit utsatta.
Pontus själv svarar och undrar varför hans döttrar ens dras in i diskussionen.

Gudars skymning, mycket ska man behöva se innan ögon ramlar ur sina hålor.
Vad är era tankar kring allt det här?
Jag menar, nu MÅSTE man ju få diskutera det, med tanke på att förövaren och hans familj gått med på att fronta den här dokumentären, eller hur?
Man kan fortfarande hålla en god ton, men diskutera alltsammans går fint nu.