Fanny Lagerwalls debattartikel i Expressen

Jag har tidigare skrivit om Fanny Lagerwall och hennes val att dela med sig av sin hälsoresa med hjälp av viktminskningssprutor.
Jag har inga som helst synpunkter på det, men tyckte att det skavde en smula att hon valt att göra det hela i ett reklamsamarbete med företaget Yazen.
Det gör också att en del av argumenten i hennes nya debattartikel i Expressen faller lite platt. Ja, det är en klassfråga med den här typen av läkemedel eftersom de inte är inkluderade i högkostnadsskyddet, men det lär ju knappast vara det för henne eftersom hon med största sannolikhet får sin medicin gratis i och med det här samarbetet, kanske rent av även tjänar en hacka.
Men…
Om man bortser från den här aspekten så tycker jag att Fanny har en hel del bra poänger i sin text.

Fanny skriver om något många förmodligen kan känna igen sig i men få vågar prata om: att leva i en kropp som ständigt döms.
För henne handlar det om obesitas – en kronisk sjukdom som påverkar både hälsan och livskvaliteten. Och oavsett om man försöker leva som man gör eller göra förändringar för att må bättre, så får man höra att även det är fel.
När Fanny vägde 136 kilo fick hon höra att hon var lat och ansvarslös. När hon valde att ta tag i sin hälsa, läsa på om sin diagnos och börja behandla den med läkemedel – då var det plötsligt “fusk”. Hon var ett offer för smalhetsnormen, sa vissa. Någon annan påstod att obesitas bara är ett påhitt.
Men för Fanny är det enkelt: hon gör det här för att må bättre. För att leva längre. För att orka mer. Det handlar inte om att bli smal – det handlar om att bli stark.

Hon är också tydlig med att kroppars värde inte ska mätas i kilon.
Hon står bakom kroppsacceptans och respekt för alla kroppar – men tycker att det också måste vara okej att vilja förändras. Att vilja må bättre är inte ett svek mot någon annan, det är bara mänskligt.

En viktig poäng i artikeln är också den ekonomiska orättvisan, då medicinerna inte omfattas av högkostnadsskyddet. Ska bara den som har råd få tillgång till den vård som behövs? Fanny menar att det inte får vara så – att evidensbaserad vård måste vara tillgänglig för alla, oavsett inkomst, men det appliceras ju sannolikt inte på henne i och med samarbetet med Yazen.

Slutligen efterlyser Fanny mer respekt, mer förståelse och mindre dömande.
För det här handlar inte om fåfänga. Det handlar om liv, hälsa och att få känna sig värd hjälp – precis som man är.

Läs gärna Fannys text i sin helhet innan ni kommenterar eftersom jag petat in en del egna åsikter här. 🙂

Att få förnedringsdiplom av lärarna?

Att klasskamrater korar ”klassens ditt och klassens datt” verkar vara en ganska så vanlig företeelser när det vankas skolavslutning, men jag hade faktiskt aldrig hört talas om det som beskrivs i det här inlägget – nämligen att lärarna delar ut diverse utnämningar – i det här fallet till elever som stört arbetsron under läsåret som gått och som kallades upp på scenen på sommarfesten för att skämmas inför alla andra elever.

En uthängning som själv förtjänar en uthängning för att förhoppningsvis aldrig återkomma, eller hur ser ni på saken?
Vad tycker ni om dessa utnämningar som eleverna får av varandra? Är vissa roliga, vissa lite elaka eller är det något sådant som man får tugga i sig eftersom de flesta görs under parollen ”glimten i ögat” och vad tycker ni i så fall om det här som lärarna gjorde i inlägget här ovan?
Förtjänar man det om man snackat sönder lektionerna eller är det helt åt helvete att lärarna gör så här?