Tv-program i kubik

Bildkälla: Safin Taki/Kanal 5 // Stella Pictures

Jag undrade ju över vad tusan Samir skulle pyssla med, där han kommer vara ”off the grid” så att säga – utan mobil och annat alltså.
TramsFrans hade gjort ett riktigt detektivarbete och publicerade det här inlägget där han pusslat ihop vilka som sagt samma sak som Samir och det var det här gänget:

Bildkälla: TramsFrans Instagram

Nu har det släppts ett pressmeddelande om deltagarna i den tionde säsongen av ”Över Atlanten” – och varken Jan Emanuel, Filip Dikmen eller Jon Olsson finns med på listan.
Men! Om ni fortsätter läsa så kommer ni se att 3 av 4 av namnen som nyss sagt att de ska vara “utan telefon i några veckor”- från TramsFrans inlägg –  faktiskt ska medverka i tv-program – bara inte samma.

Artisten Ken Ring skulle också medverkat i en inspelning för SVT men hoppade av i sista stund och postade inlägget här nedan. I sin avhoppstext nämner han både Filip Dikmen och Jan Emanuel, så det är väl rätt tydligt vilket program det egentligen handlar om, men vad Jon Olsson ska göra är en gåta. Kanske vill han bara lite egentid och checkat in på Bara Vara?

Ken Ring berättar att han egentligen skulle ha flugit till Sydkorea för att spela in TV-programmet Shaolin för SVT, men valde att hoppa av i sista stund. Han menar att han inte kan acceptera bristen på respekt från produktionsbolaget och kanalen, trots att han därmed förlorar en sexsiffrig summa pengar. För honom går ärlighet, respekt och familj före pengar och kändisskap.
Han förklarar att han hellre satsar på sin musik och sina lyssnare än att “sälja sin själ” i kändisprogram, och säger att han kommer berätta sin version mer detaljerat inom kort.

Vad fan kan produktionsbolaget och dess personal ha gjort som fick Ken Ring att hoppa av i sista stund?
Något måste det ju vara – han säger själv att det handlar om respekt, familj och lögner.
Jag har försökt ta reda på vilket produktionsbolag som ligger bakom det här programmet, och fick fram både ett danskt och ett franskt namn, men eftersom jag inte kan bekräfta det till hundra procent låter jag bli att namnge dem här. Men va fan…produktionsbolaget är ju Meter. Ett mysterium mindre. 

Oavsett vilket – det är ovanligt att någon backar ur på det här sättet bara timmar innan avfärd.
Nu återstår att se om Ken håller sitt löfte och berättar sin version, för om det stämmer att det handlar om brist på respekt och skattepengar som missbrukas, ja då lär det här inte vara sista gången vi hör om saken, eller vad tror ni?

Lisa Tellbe har gift sig

Det här kompisgänget radar upp bröllop på bröllop den här sommaren.
Man hinner knappt blinka förrän det dyker upp en ny vigsel på Instagramflödet, komplett med drömmiga dukningar, designerklänningar och obligatoriskt slow motion-klipp på ris-kastning eller fyrverkerier.
Den här helgen var det Lisa Tellbes tur att knyta hymens band när hon och hennes John Iserstål blev man och hustru under en solig ceremoni som, av att döma av bilderna, kunde ha varit direkt hämtad ur en sponsrad artikel ur Vogue Scandinavia. If you know what I mean? 😉

I det här inlägget visar paret upp sina ringar från Lycka Juveler, vilket fick mig att tänka på en sak…
En av mina följare påpekade att de är väldigt lika de ringar som Kenza lanserade med Mockberg så sent som i veckan. Och ja, det är de ju faktiskt.

Så klart inte samma typ av material, men formen? Kurvan? Känslan? Det är väldigt svårt att inte se likheterna, eller har jag bara stirrat för länge på dem?
Och här kommer min fundering: är det ett sammanträffande, eller är det så att vi just nu ser början på en ny våg av “influencer-ringar” – där stilen är snarlik, men varumärket och prisnivån skiljer? Lite som när alla plötsligt skulle ha samma väska eller sneakers – fast nu i förlovnings- och vigselformat.

Vad tror ni?
Är det här en slump, ett medvetet val eller bara ännu ett tecken på att trender sprids snabbare än man hinner säga “till döden skiljer oss åt”?
Lika? Inte lika? Lite lika? Min bil är inte lik din bil, det är en likbil?

Kommer Sanna Jörnvik Démans klädmärke vara inkluderande?

Som vi alla vet nu, efter att jag postat två näst intill identiska inlägg – först det här och sen det här –  så ligger Sanna Jönrvik Déman i startblocken för sitt nya klädmärke SJD Wardrobe som hon börjat uppdatera mer om på sina sociala medier.
Hon fick en fråga på Instagram om hennes kollektion kommer vara storleksinkluderande – alltså om den kommer erbjuda storlekar utöver de vanligaste – och hon svarade så här:

“Iom att jag finansierar hela karusellen själv så får jag också ta alla beslut, och även då vilka storlekar som plaggen produceras i. Detta är något jag tidigare fått kritik för när jag gjort designkollektioner, att det är för få storlekar. Oavsett vem som bär ansvar för det så har jag lärt mig av er där och vad som efterfrågas. Så för mig har det varit oerhört viktigt att ta in den kritiken och göra om och med det göra rätt. Jag försöker ta in så mycket storlekar det går och hoppas att alla ska trivas och känna sig fina i min design.”

Och här någonstans förväntar man sig ett tydligt ja eller nej på frågan – men i stället blir det ett klassiskt “vi försöker, men…”.
Alltså, inte helt storleksinkluderande, men kanske lite mer än andra märken? En av mina följare tolkade det kort och gott som ett “nej”, och jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare själv, men jag har ställt frågan till Sanna, om hon vill berätta det. I så fall uppdaterar jag, kanske i ett identiskt inlägg som det här – för varför bryta ett vinnande koncept?

Jag kan väldigt lite om sådant här men blev lite nyfiken.
Vad är det som riskerar kostar pengar när det kommer till att erbjuda fler storlekar? Är det själva produktionskostnaden, att ta fram mönster och tillverka plaggen eller att man inte vet om man kommer sälja lika mycket som de ”vanligaste” storlekarna?