Det där med att vara någons chef

162 kommentarer

Jag som står inför att bli chef skrev och frågade i ÖppetSpår om egenskaper en bra chef ska ha- fick så himla många bra och utförliga svar så vill bara tacka för det❤️❤️❤️

Och anledningen till att jag vill bli chef är för att jag tycker att den superviktiga psykiatriverksamheten i mitt landsting inte fungerar och jag tror mig kunna göra ett bättre jobb än tidigare chefer! Hehe, inte så ödmjukt men så är det?

Heja dig! Tror att det kommer gå superbra! 🙂

Göteborg?

Perfekt anledning till att bli chef ju!

Fast det var ödmjukt skrivet! Härligt att du vill förbättra

Tack så mycket för att du skriver det, det var ett nöje att vara en av de som försökte tipsa dig❣️

Och du har redan visat på bra chefsegenskaper genom att vara ödmjuk, tacksam för feedback och omtänksam❣️Det kommer att gå jättebra på ditt nya jobb.

Jag skrev ett långt svar till på lördagsförmiddagen på Öppet spår. Jag vet inte om du gick in och läste det sedan. Kl. 09-någonting skrev jag det.

Jo- jag har läst❤️

Vad bra, tack❣️

Jag tänker att inte minst inom psykiatrin så är det extra bra om personalen har en bra chef, eftersom det yrket är utmanande på många sätt. Så de lär uppskatta att du vill och kan förbättra mycket.

Läs t.ex Faster Asters (22:40, näst längst ner nu) tips.

Och säkert många fler personers tips, jag har inte hunnit läsa alla kommentarer ännu.

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Chef med personalansvar? Nej tack för min del. Jag har testat och insett att mitt intresse inte ligger i andra människor. Bra chefer har just det, och drivs av att se andra växa och utvecklas. Jag har istället valt specialistspåret, passar mig så mycket bättre.
#insikt

Så skönt när vissa inser att deras styrkor kanske inte ligger i just chefspositionen, och minst lika hemskt när människor vägrar inse detta och ska ha personalansvar över allt annat.. trots att de ej förmår. USCH, haft så många dåliga, maktgalna chefer så det finns inte!

Jag har varit utsatt för en rövig chef för ett par år sedan. Elak jävel och jag mår fortfarande dåligt pga henne. Hon sket i hur personalen mådde, var mer intresserad av att få markera att HON bestämmer.

Jag jobbar i butik och har också haft en dålig chef. Minns såväl en situation, hade en man som kom in ofta och la opassande sexistiska kommentarer om mitt utseende och frågade ut mig på dejt. Vi jobbar oftast ensamma så jag kunde inte smita om han kom så jag frågade min chef om råd varpå hon säger ”äh du för väl stå ut om han raggar lite på dig sålänge han handlar” ??‍♀️

Jag var chef, hatade de! Jag, precis som du skriver, har inget intresse i att se andra växa och utvecklas. Jag vill hålla på me mitt!

Bra och insiktsfullt gjort. Det borde min ledare också gjort. Är inte intresserad av personalvård för fem öre utan bara makt och blir totalt överkörd av alla han har under sig pga vågar inte säga ifrån eller ta beslut. Pinsamt.

Jag är och gillar att vara chef för att jag drivs av att se andra utvecklas.

Eller hur är det en jätteviktigt egenskap som chef? Att ha viljan att se andra växa ist för att framhäva sig själv?

Tror nog jag hade varit en värdelös chef. Jag ställer höga krav på mig själv, och sannolikt hade jag överfört dessa på mina medarbetare samt detaljstyrt och rotat i allt för att få det som jag vill ??‍♀️ Hade nog inte skett mycket utveckling bland medarbetarna.

Jag undrade mest om forni har haft några andra chefer förutom de 3 hon nämnde? Alltså i vuxen ålder.

Undrade samma :’)

Staffan i hissen? ?

Det undrar jag med…. Då hon namngett de tre bra hon haft utpekas eventuella övriga chefer hon haft som mindre bra…

Har klickat jättebra med alla mina chefer men det är ju inte det som avgjorde om de va bra. En av dem va faktiskt rätt värdelös som chef, han hade inte tänket liksom.

Så jag håller inte med om att en bra chef är någon man bara ska klicka med. Det finns så mkt mer bakom. Det är dock detta så många missar och därför finns det så himla många dåliga chefer.

Åh, snälla ge exempel på ”det bakom”?

Finns så otroligt mkt. Men det handlar ju som sagt om coachning av andra och inte om självförverkligande för sin egen del.

Sen att våga lite på sin personal och inte anse sig vara den som driver businessen.

Och en så enkel som som förväntningar och målsättningar kan många helt missa

De som vill bli chef och beskriver sig själva som ”chefsmaterial” ska inte bli chef. Generellt sätt enligt mig. De egenskaper som krävs för att vara chef tilldelas av andra, punkt slut.

*tilldelas personen som vill bli chef. Man tilldelar inte sig själv ”chefs- och ledaregenskaper”. Ska man dra det riktigt hårt är en chef utan självkännedom och hög självdistans bara en lekman. Tycker jag.

Mitt nu X var/Är väldigt bitter att han aldrig avancerat på någon arbetsplats till att bli chef. Offerkofta vet jag ju nu.
Saknar man empati är det nog lika bra! Alla ska inte vara chefer.

Se även: ”jag är en svärmorsdröm”

”Jag är en schysst kille”

”Jag är ödmjuk”
”Jag är lyhörd”

”Jag är en rolig och galen person!”
Så beskriver sig aldrig en riktigt rolig och galen människa.

Allt ovan är äkta Tinder-profiler ?

Mitt värsta: folk som beskriver sig själv som trevliga. Det är inte upp till dig att avgöra.

Jag tycker det är ett tillräckligt mesigt och neutralt ord för att du ska kunna säga det om dig själv.

Lite självinsikt måste man ju ha. Jag tror inte man blir en bra chef om man inte är medveten att man är en ledartyp eller inte har självförtroendet till att leda en grupp. En chef ska inte vara osäker.

Men många som uttalar just ”jag vill bli chef” är personer som har sitt sikte någon annanstans i skyn, typ ”jag vill bli chef för att det innebär mer makt -> mer pengar -> mer status -> bättre jobb senare”, medan de som kanske säger ”jag vill bli projektledare för det är kul att få människor att samarbeta” eller någon som älskar OLIKA personlighetstyper (inte enbart vinst och resultat), DE ska bli chefer! Alltför många chefer ser inte individer utan bara en skock får, och då kan jag lova att resultatet blir sämre i de anställdas mående…

Att vilja bli chef är en förutsättning för att kunna vara en bra sådan, tycker jag. Sedan så bör man ju rannsakas sig själv kring varför man vill bli chef. Vill man bli det enbart för att få makt och ha status är man fel ute.

Håller med! Vem som helst kan bli chef eller tilldelad rollen som chef, att vara en ledare däremot, det måste man ha i sig.
Är själv chef på regionsnivå men har inte något direkt personalansvar (inhyrda konsulter vid div projekt) min egen chef kommer med bakgrund från det militära och är verkligen en grym ledare OCH chef. Lyhörd, motiverande, stöttar till tusen när det behövs men också pushande (på ett positivt och utmanande sätt).

Hoppsan då, jag tror att jag skulle kunna bli en bra chef haha! 😀

Jag är ingen ledartyp överhuvudtaget, så jag har aldrig ens tänkt tanken ?

Narkotikabrott

Karnov is the shit lol. Hon dömdes för narkotika, kokain på toaletten i sturecompagniet den 20 mars 2015 tillsammans med någon mattias

Snortade kokain

ÄLSKAR KARNOV

Var det därför dom la ner Helium? Var väl samma period ungefär..

Oj, 2015 var inte särskilt länge sedan ens, haha! Snyggt. Men på Sturecompagniet… sunkigt. Hade köpt om det var på V, lol

Men gud är så chockad?! Är det fler i det där gänget som knarkar? Är jag världens mest naiva människa eller haha

Är man alkolist med för man dricker en gång? ?

Nu sa ju kajsa ”fler som knarkar” vilket mer kan jämföras med ”fler som dricker” om du nu vill dra paralleller till alkohol. Hon sa aldrig något om missbruk eller beroende. Läs innan du hugger.

Men gud ja alla på Stureplan tar droger

Kenza med på den tiden hon festade? Har sjukt svårt att tro det.

Inte alla, men många. Blev erbjuden en lina av random tjej på toan ?? Tack, men nej tack liksom. Tror jag skippar kemiska droger från främmande människor på en toalett.

Jag med!!

Jag är alldeles för konflikträdd för att bli en bra chef.

Samma här, fy fan alltså.

Fast jag tycker alltid att det känns märkligt när bloggare & influencers som aldrig har haft ”vanliga” jobb ska ge karriärsråd, tips om hur man löneförhandlar etc. Ofta är det bara blabla om att tro på sig själv eller annat verklighetsfrånvänt, ibland också helt felaktigt. Så mycket ”leka karriär” som dessa bloggare ägnar sig åt.

Fast just Forni har ju haft flera riktiga jobb.

Nämn ett?

Redaktör? (För något annat än hennes blogg alltså)

Håller med!!! Att ha haft typ en kompis som jobbat på en webbsida som givit dig typ utrymme för din blogg, är inte samma sak som att säg bli anställd på ett stort företag eller en butik och ha haft chefer (som man inte direkt hänger med på klubben) över sig, och många chefer över denna i stigande led.. Skulle ALDRIG ta karriärsråd från en influencer, så otroligt löjligt haha.

Ska snart få en ny chef, min 5e chef på mindre än 2 år (har visserligen bytt jobb 2 gånger men ändå). Hoppas verkligen att denna är bra, vill inte byta jobb igen. Trivs riktigt bra här.

Jag blir gärna chef såsmåningom, när jag fått lite mer erfarenhet.

Prata med den nya chefen och fråga kring vilket typ av ledarskap den personen tycker är ett bra ledarskap. Du kan också berätta hur du önskar att er relation ska vara. Då får du en bild av hur personen (troligen) kommer vara som ledare och chefen får också lite ledning i hur du är som anställd och hur ni ska skapa en bra relation.

Det är som med allt annat, man måste öva för att bli en bra chef. Givetvis måste man ha fallenhet för chefskap för att det ens ska vara någon idé att ta ett sådant jobb från första början men alla nya chefer gör misstag och tar mindre bra beslut. Det viktiga är att kunna erkänna när kan har fel och lösa situationen samt att inte tro att man alltid har rätt/kan bäst. Jag är chef och jag har inte alltid varit den bästa chefen för varje enskild anställd och jag har gjort misstag och varit tvungen att reparera dem. Det som driver mig är att se de jag är chef över utvecklas, bli bättre och lyckas med det de ska göra. Blir så glad när de får bra feedback av någon annan eller när gruppen tillsammans når ett mål. Tidigare i mitt chefskap så kunde jag känna mig hotad av väldigt ambitiösa personer med många idéer. Med tiden har jag lärt mig att dessa människor är guld värda då de alltid är bättre än jag själv på många saker och att de bara väntar på att få testa dina idéer och driva sina egna projekt som gynnar företaget.

Mitt driv till att bli chef är för att jag har haft så himla många dåliga chefer. Jag tycker att alla anställda oavsett jobb, har rätt till en bra chef som är lyhörd och som tar tillvara på den kompetens som medarbetarna faktiskt har om verksamheten. En chef som driver företaget framåt samtidigt som man förstår att företagets viktigaste resurs är just personalen och således behandlar dem som det. Tar man bra hand om sin personal så tar de sen hand om ditt företag. Att lönen sen är högre är en extra bonus.

Lite OT men kommer du skriva ett inlägg om att Biancas företag är skrivet på Malta? Skattar de på Malta? Det vore väl något att skriva om men det kanske kommer.

Camcam jobbar på det har hon sagt. 🙂

Jag är chef över ett gäng personer och medarbetarsamtal är mitt bästa verktyg. I min organisation är de välstrukturerade och det finns ett område där de ska ge mig feedback också, och jag får så himla bra feedback. Slltså inte alltid att jag är bäst i världen utan att ”kan jag göra mer så, mindre så, tänk på det här, osv osv. ” Sen går det inte alltid att jämka ihop, jag kan inte vara 30 olika personers bästa chef hela tidn, men i år tex är mitt utvecklingsområde att vara tydlig med när jag ger feedback till medarbetare. ”Nu ger jag dig feedback på det här mötet, den här rapporten, att jag uppfattade det så här och så här och det var jättebra och gör mer sånt, men det där kan du tona ner”

Hade jag varot kvar i min grundprofession hade jag haft bättre löneutveckling pga bristyrke, men det här är så roligt.

Snälla – om det går får du gärna ge exempel på ett strukturerat medarbetarsamtal?

Googla?

Är rätt enkelt egentligen, så där får du ditt svar

Jag är distriktschef, chef över platschefer och jag stormtrivs. Jag har en utbildning bakom mig som jag har sådan enorm nytta av i allt jag gör. Min trovärdighet inom ekonomi givetvis, mitt sätt att kunna se saker från så många olika vinklar (givetvis kan man ha det utan att ha en utbildning men det hade nog inte jag haft på samma sätt) och arbetsrätt.
Jag vet vad som är okej och inte lagligt helt enkelt. Att få utvecklas själv i alla de utmaningar man ställs inför är min inre motivation. Tillsammans med min vision att andra ska kunna säga ”tiden jag jobbade med Petra är tiden jag fick chans att utvecklas som mest”. Jag älskar att coacha, skapa teamwork, få andra att känna glädje på jobbet med uppskattning som grund även om mycket tillrättavisning kommer med på köpet. Att inte vara konflikträdd eller bli för bra kompis med teamet är lite a och o i min mening.
Jag brinner verkligen för det! Sen är det tufft många gånger, känns i hjärtat och hjärnan går ju oftast på högvarv. Man andas och lever jobb och det är kanske inte min livs vision heller men nu- älskar jag det!

Hade nog trivts i rollen som chef men då jag pluggar till socionom så kommer jag troligtvis aldrig att söka en sådan befattning. Den resursbrist som råder inom socialt arbete är något jag inte skulle vilja tacklas med som chef. Pratat med otaliga chefer och de vittnar alla om samma sak; det går inte att utföra ett bra arbete på grund av denna resursbrist och alla parter blir missnöjda. Självklart finns det undantag och kanske får jag chansen att vara chef i en sådan verksamhet någon gång, men det är inget jag räknar med.

Nej aldrig, jag är på tok för snäll.

Oj hade ingen aning

Min chef jag har nu, Sofia Carlzon på Magiska Hem AB är helt klart den bästa chef jag någonsin haft! Skulle jag vara chef så skulle jag vilja vara som hon!

Sorry för ot men kan någon hjälpa mig? Jag har vid 45-års ålder fått en otrolig längtan efter barn! Jag är singel och det kom nästan från en dag till en annan. Jag har en sådan fruktansvärd ångest då jag förstår att jag inte kommer att bli mamma. ? Hur ska jag gå vidare i livet? Har ingen jag kan prata med… Någon i samma situation?

Jag hade också en sådan period men jag analyserade och tänkte mycket och insåg att för mig handlade det om en ålderskris, jag var plötsligt ”för gammal” för att få barn. Så ibland kan en längtan stå för något helt annat.

Prata med någon professionell som kan hjälpa dig att komma vidare och inte fastna i tankar som ger dig ångest.

Har du kollat upp att du inte kan? Eller känns det bara så pga ålder? Om du VERKLIGEN vill så kolla upp dina möjligheter. ❤️ Går ju att bli mamma utan en gubbe.

Jag hade kollat upp det för att veta om jag känner så bara för att jag inte kan eller om jag faktiskt vill ha barn. Liksom vill du ha barn om någon säger att du kan få barn.

Jag gjorde en abort när jag var 21 så jag vet att jag kan, eller kunde. Känns som ett straff för det jag gjorde då.

Men om du kollar upp det nu, så kan du göra ett val. Om du inte kollar upp det kommer du ju bara tänka ”Jag kan inte”.

Och folk sa väl till dig att du kommer ångra dig om du inte skaffar barn, och då tänkte du såklart att dom är jävla idioter som sa så och du kommer minsann inte ångra dig, vissa vill faktiskt inte ha barn och det finns faktiskt annat i livet än att skaffa barn.
Well…

Ingen har sagt så till mig, varken familj, släkt eller vänner.

Vad vill du ha sagt med det?

Ja men även då, så vore det ju konstigt av henne att skaffat barn tidigare ”utifall att jag vill ha barn senare”? Inte? :p

???

Men du, det där var drygt sagt. Tänk lite oftare så här: tyst min mun så får du socker.

Ifall det inte går att få biologiska barn, har du funderat över möjligheten att bli familjehem? Dvs ta emot fosterbarn.

Jobbar i akademin, här är det inte många som vill bli chefer (mig inkluderat), blir allt ett tjat om vem som måste ta ansvaret nästa gång (rullande chefskap).

Jag är 21 år och blev chef för några månader sedan på min arbetsplats med 8 andra anställda. Jag ville bli chef då jag jobbat några år inom företaget, ville utvecklas och utmana mig själv men också för att jag verkligen tycker om att coacha, peppa och engagera mina medarbetare och lära dem allt jag kan. Som chef är det absolut viktigaste för mig att mina anställda ska trivas, må bra och känna sig säkra i sitt arbete. Att balansera det med att samtidigt kunna ställa krav på dem är tufft men det är också en del av utmaningen som jag ville ta mig an. Jag vill också studera vidare till lärare i framtiden och ser detta som en bra chans att få utveckla min roll som ledare ?

Jag va verksamhetschef över en dagverksamhet. Så otroligt roligt!! speciellt när man fick ge en helt färsk och ny vardag/fritid full av liv till brukarna!! Men nu i efterhand är det inget jag skulle vilja göra igen. Ansvaret, känslorna jag inte kunde släppa när jag gick hem. Har samvetskval än idag tyvärr.

Har just nu världens sämsta chef. Hon är aldrig på plats och när hon väl är på arbetet (1 dag i veckan) sitter hon bara på sitt kontor, bryr sig inte om att se hur vi har det, arbetsbelastning etc. Ibland har hon med sig sin snart 2-åriga dotter till jobbet som en stackars administratör får se efter när hon ska på möte eller gå på massage.

Hon jobbar hemifrån (samtidigt som hon tar hand om sitt barn)

Hon är by far den sämsta chef jag haft! Eller förresten, dött lopp mellan henne och en chef jag hade i England som hade öknamn på mig pga stor byst.

Skulle stå att hon jobbar hemifrån resterande tid, dvs 4 dagar i veckan. Och just detta yrke passar inte för distansarbete.

Har hon ingen chef över sig som du kan prata med?

Jo, och han har erkänt att det var ett dåligt beslut att låta henne arbeta hemifrån under mammaledigheten och inte ta in nån vikarie. ”Men nu är det som det är”.

Jobbar du på academic work???

Nej, på en myndighet!!!!!! Ännu värre.

Otacksammaste jobbrt man kan ha.

Jag är bra på det men vill inte jobba med det. Gissar att jag är en bra problemlösare, för jag ser vad som behövs göras och hur och löser allt snabbt utan sura miner från anställda. Men gillar mest att bara knega mina timmar och sen släppa jobbet och gå hem. Passar bäst i den rollen. Tycker lätt man tar med sig jobbet hem som chef.

Tar med sig jobbet hem kan jag skriva under på! ? har jättesvårt för att släppa jobbet på fritiden och hade det även innan jag blev chef. Men det beror också till stor del på att man jämt behöver vara kontaktbar och jag iaf måste ha arbetstelefonen med mig ifall någon skulle ringa om kris/sjukanmälning osv.

Jag skulle gärna vilja vara chef! Det skulle vara mycket utvecklande och intressant att ha en sådan yrkesroll.

Verkar det som om alla vill bli chef? Känns ju som något barn säger utan tanke på vad de faktiskt ska göra.
Så klart alla inte vill eller ska vara chefer, så kan det ju inte fungera. Inte heller är man sämre för att man inte har den ambitionen.

Jag har haft flera katastrofala chefer. Aldrig en riktigt bra… En av de värsta vägrade ge mig 10 dagars semester när jag skulle påbörja en utbildning. Jag hörde mig för med läraren om jag kunde vara borta de första två veckorna men hon sa det inte gick. Istället fick jag säga upp mig (hade vikariat på 9 månader så enbart en månads uppsägningstid) vilket faktiskt facket rekommenderade. Chefen blev helt galen. Hon satt och skrek på mig (kontorslandskap där vi satt i typ ett glasrum) i en timme. Hon sa att alla kollegor nu hatade mig och jag hade förstört deras sommar med att inte arbeta dessa 10 dagar. Jag var så chockad över hennes beteende. Hon gick sedan direkt på semester och jag fick efter ett tag reda på att ingen missunnade mig att jag skulle börja plugga och därför sagt upp mig. Får fortfarande rysningar när jag tänker på den tyrannen.

Många i min närhet säger att jag skulle passa som chef vilket känns som en förolämpning. 😛 men de har förklarat att det är för att jag läser av andra väl och förstår mänskliga psyket så bra.

Hemfrid?

Nä, har du varit med om något sådant där? Detta var på ett socialkontor.

Jag är relativt ny chef med personalansvar (2 år) och det är så svårt. Jag försöker vara en ledare som vill att folk ska väx och lära sig och bli bättre men inbland undear jag om jag har tålamodet. Frågsätter mig själv jämnt. Allt annat på mitt jobb är jag bra på men ledarskapet är svårt. Läser massa böcker och försöker lära mig men känns som att folk aldrig är nöjda. Men de säger väl att de är ensamt på toppen? Jag ledar rätt unga människor som kommer direkt från skolan och inte för att dra alla över samma, men de är mkt ”drama”. Folk snackar skit om varandra, tycker inte om nån, är ledsen. Alla vill ha promotions och raises men ingen vill h feedback eller jobba särskilt hårt. Jaja. Jag älskar när man ser någon växa o bli bättre effer att man jobbat med de, men gud vad mitt jobb de är att jobba med människor.

Om det finns några frågor du har så kan väl vi hjälpa dig att svara på dem?

Tack! Jag bor i Nordamerika och många saker som jag tycker är svårt har med kulturskillnader att göra. Att vi kommunicerar annorlunda i Sverige. Men jag tror mitt största problem är att jag är hård mot mig själv. Jag vet att jag gör mitt bästa och försöker och bryr mig om folk, men känner mig som the bad person när mna måste ta snacket med nån eller ge feedback till nån som de inte går så bra för. Det ligger ju i människans natur att vilja bli liked, men iblnd måste man ju ta tuffa samtal (på ett snällt sätt såklart) och det är svårt. Läser Brene Browns böcker och de är såå bra!

Bra tips med böckerna! Ska kolla upp det!

Jag skrev ett för långt svar, men det syns om en stund.

Jag skrev de här tipsen till hon högst upp här (Anonym 17:04 som ska bli chef inom psykiatrin. Jag skrev det när jag var sömnig, men så här skrev jag då med min vanligaste signatur ”?”)

Jag har haft två chefer som dels hade varit framgångsrika inom idrotten, men senare även varit idrottstränare.

De använde sina kunskaper i coachingen av oss (t.ex att tänka att vi ska dela in allt i delmål)
Och de tänkte på att om de kom in på kontoret med en positiv attityd själva, så gled de andra med på den härliga vågen. Så om du inte är glad en dag, spela att du är det så får du dem med dig.

Var otroligt varsam när du ger kritik. För trots att är konstruktiv och rättvis så kan de ändå känna det som negativt om du råkar sucka, se irriterad ut eller på annat sätt avslöja att du är missnöjd. Det kanske de inte glömmer och sedan söker de sig vidare till andra företag.
En del människor fungerar så, de skiljer inte på sak och person utan det går rakt in hos dem och just de människorna behövs extra mycket på en arbetsplats för de känner av sådant andra inte känner av. (HSP-personligheter och även många andra)

Men de allra flesta tål inte att få kritik riktad mot dem personligen, men att ge kritik kollektivt är inte heller uppskattat. Speciellt om den egentligen blir orättvis då den inte gäller samtliga.

Så hur gör man då? Jo, tänk barnuppfostran. Lågaffektivt bemötande, bemöt dem mjukt och fint så håller de sig oftare lugna och energin används till rätt saker.

Självklart ska du inte låta bli att informera om de gör något som inte är bra, men gör det på absolut bästa tänkbara sätt.
Väg varenda ord på guldvåg och tänk att det är en investering för då får du behålla dem. För den chef som får en eller flera medarbetare emot sig, den pratas det negativt om och det känns antagligen i ”luften” och kan ta den energi som du så väl behöver ha kvar.

Det är klart att du får göra fel och får ha mindre bra dagar, men om något blev fel var ödmjuk i det och våga säg det. Självklart ska du vara tydlig och stabil, din auktoritet ska inte ifrågasättas. Även det gör dina medarbetare trygga.

Om vi tar ett exempel: om ni arbetar med kunder. Då behöver du självklart i de ärenden som når dig (klagomål eller liknande) hjälpa kunden, men du behöver även vara bra mot den anställde i det. Stabilitet, pålitlighet!

Se ett soligt mötesrum framför dig i tanken, ni skrattar vänligt, ni har det trevligt. Inga känslor av motstånd eller ”det här vill jag inte göra egentligen” hos någon av er.

Självklart alltid ”högt i tak”, men på ett respektfullt och bra sätt, som om ni tilltalade era syskon eller liknande. Då får ni det flow som behövs och då blir det bra!

####

Att finnas där även när en del ur personalen inte mår lika bra/ presterar lika bra som annars. Vara avslappnad, smitta med ditt lugn (om du inte är det – andas djupt innan och fake it…)

Var inte som ett duschdraperi, utan stå stabil och visa din tacksamhet mot din personal. Var ödmjuk och försök att göra personalen glada och trygga, då jobbar de som bäst och visa att du litar på att de klarar mycket, för då blir de lojala.

Jag tror mycket beror på bransch också. Är det en bransch dimman ser som ett mellansteg innan man vet vad man vill? Min erfarenhet från en sådan bransch var samma som du beskriver (callcenter). Mycket unga människor, många såg det som en mellanlandning, vilket gjorde att de egentligen inte var ett dugg intresserade av att varken utvecklas eller göra sitt bästa. En oerhört otacksam bransch att vara chef i enligt mig (åtminstone på det företaget). I min nästkommande chefsroll var det en helt annan sak, människor ville utvecklas och ha feedback, manville göra sitt bästa och ta ansvar. Dock valde jag att byta roll när barn nummer 2 kom, då jag inte kände att jag hade orken och tiden som krävdes för att ge mina medarbetare det de förtjänade. Kanske söker jag mig tillbaka till en ledande roll i framtiden, när barnen är större.

Det där är en jättebra poäng. Min arbetsplats är väldigt mkt ett första steg i karriären och de flesta stannar två eller tre år max. Jag tror det stämmer att de inte har samma driv eller önskan om feedback eller att växa utan mer vill visa upp sig effer utbildning (inget ont menat, jag var nog likadan för 10 år sen). Utan att låta kaxig så tror jag ibland att jah skulle va en mkt bättre ledare på en annan arbetsplats där folk kanske har några års erfarenhet, vet vad man gör/inte gör på en arbetsplats och vill bli bättre. Typ där jag är nu i livet. Jag vill bli bättre så jag tror det är roligare och lättare att leda mig nu än 10 år sen då jag säkert va kaxig och inte öppen för feedback 😉

Välkommen till det svenska arbetslivet. Folk gnäller, om allt. Inget är bra, man vill ha allt men inte göra något för det. Det finns typ 10% som har ett vettigt tänk där man inser att man även har ansvar själv för sin prestation och inte kan lägga över allt på företaget/chefen/medarbetarna/livet.

Berätta mer!

Va? *Nyfiken och skäms*

Jag jobbade en gång med en kille som verkligen ville bli chef. När vår chef sa upp sig sökte han tjänsten och jag var faktiskt så förrädisk att jag ringde den högre chefen som skulle sköta rekryteringen och sa att om min kollega blev chef skulle jag säga upp mig (men lite mer diplomatiskt…). Han hade blivit den absolut sämsta chefen någonsin, han hade inte en enda egenskap som gjorde att han lämpade sig för att vara chef. Han fick inte tjänsten. Och sen fick jag höra att min andra kollega gjort samma sak som mig….

Nej för fasen, jag vill absolut inte bli chef! Tycker det är skönt att få knega på utan alltför mycket ansvar

Jag är chef och vissa perioder är det givande och utvecklande, vissa perioder dränerar det all min energi. Personalfrågor är svårt att bara släppa när det är dags att gå hem, funderar ofta mycket hemma på saker som hänt under dagen.

Tänker ibland att jag skulle nöjd mig med att vara specialist inom mitt område, samtidigt är det häftigt att coacha och se kollegor utvecklas.

Jag hade aldrig pallat, tycker inte om att leda. Tycker å andra sidan inte om att bli ledd heller. Älskar dock att frilansa!

Ot men skriv gärna om Amir.

Har hon gjort.

Min nuvarande chef är fantastisk.
Jag var med om en ordentlig kris för 10 år sedan, jag hade då varit anställd i 2 år och händelsen skakade om hela mig som person och jag är någon helt annan nu. Då jobbade jag hårt och kan med gott samvete säga att jag var en bra anställd.
Nu har jag blivit fysiskt sjuk, har perioder av sjukskrivningar pga psykisk ohälsa, har gått ner i tid men klarar ändå aldrig av att jobba den tid jag ska jobba. Det blir såklart avdrag på lönen för den tid jag saknar, men det har aldrig varit ett enda ord om att jag jobbar för lite. För mig betyder det mycket eftersom jag är så pass skör ännu. Jag var känslig för kritik redan innan och nu är det fruktansvärt. Även befogad kritik, chefen vet detta och lyckas alltid veta hur jag ska tas. Jag har 60 dagars sjukskrivning det senaste året, jag är så jävla missnöjd med min insats på jobbet, den fysiska sjukdomen begränsar mig väldigt mycket vissa dagar. Men ändå får chefen mig att känna att det betyder något att jag är där, att jag behövs där, även om jag ständigt är rädd för att snart få höra att jag är mer en börda än en tillgång. Jag har fått hjälp med både det psykiska och fysiska måendet via jobbet, chefen försöker anpassa mitt arbete till vad jag klarar av.
Kanske kan detta tyckas vara självklarheter, men gudarna ska veta att det finns så många chefer där ute som inte hade varit i närheten av att få en sjuk anställd att känna sig så uppskattad som jag gör.

Jag har samma erfarenhet och det går inte att överskatta hur viktigt det här är. Det skulle kunnat bli katastrof med fel chef de här åren men istället trivs jag och känner mig uppskattad på min arbetsplats. Bra chef och dessutom bra kollegor. Att man kan ha sådan tur!

Jag har aldrig någonsin velat bli chef. Att ha ansvar för folks löner, tänka strategier, ha medarbetarsamtal mm lockar inte alls mig. Plus att jag är konflikträdd och hatar att hantera pengar.

Aldrig att jag vill bli chef. Har haft jättedåliga chefer men också några bra. De sämsta har ägnat sig åt mobbning av personal, gett kollegor dåliga scheman för att de hade kritiserat något, micromanagment.
De bästa har sett personalen, frihet under ansvar, saklig negativ och positiv feedback utan personangrepp.

Haft Hannah Widell som chef – värsta upplevelsen i mitt liv ! Jag har efter det ALDRIG lagt en krona på hennes produkter ( kläder , böcker , piller etc/ lyssnat på hennes podd / gett henne klick – total bojkott. Hon förstörde en stor del av mitt liv.

Berätta mer! Var hon elak?

Men herregud, du MÅSTE berätta mer! Är orimligt nyfiken ?

Kan inte säga för mycket då det skulle avslöja vem jag är – men kan säga att hon använde sig av riktigt hemska metoder för att få sin vilja igenom – lögner som påverkade mitt liv … hon älskade att hänga ut , snackade fruktansvärt mycket skit om folk,manipulativ, skrämde folk att tycka som hon … vet att hennes lögner fick folk avskedade – men ingen vågade göra något. Vet mycket saker som hon gjorde som är helt sjukt …

Med en bra ledarskapsutbildning så kanske. Har verksamhetsansvar inom två områden men inte personalansvar. Men verkar som att vissa blir chefer bara genom att klättra uppåt – utan att ha gått en ordentlig ledarskapsutbildning, eller!? Är detta vanligt? Det låter i så fall vansinnigt. Inom min organisation krävs det minst ett års vidareutbildning (efter akademisk grundutbildning på 5,5 år) för att ens ha behörighet att söka chefsjobben.

Det låter vettigt. Det borde vara krav på utbildning i både ledarskap och arbetsrätt för att få vara chef med personalansvar. Det finns så många skitchefer som inte vet vad de håller på med och vilka negativa konsekvenser deras okunskap får, blir arg bara jag tänker på det…
Mvh/ Utbildad som konfronteras med inkompetenta chefer titt som tätt, inklusive min egen.

Har mest haft bra chefer. Men vill inte bli chef själv, inte med personalansvar iaf. Har däremot jobbat som projektledare och trivdes med det. Är inom akademin nu och här är det väldigt få som vill bli chef…

Jag brukar säga att det inte är någon idé att fästa sig vid nya chefer, för de som är bra brukar inte stanna så länge. Lojalitet är en viktig egenskap hos oss så ledningen väljer helst underkvalificerade chefer. Intelligens och bildning ses som ett riskabelt problem (vad som helst kan ju hända!)

På mitt jobb är det en salig blandning av inkompetenta, empatistörda och okunniga arbetsledare. Minst tio chefer på tio år, men det vanligaste är att platsen är vakant. Lägg därtill en personal som är spridd geografiskt och van vid att ingen har koll.

Fackliga förtroendevalda får smöriga arbetsuppgifter på stort avstånd från oss andra, vilket gör att de är svåra att få tag på och inte vare sig kan eller vill förstå vilka problem som finns på arbetsplatsen. Det fåtal personer som försöker göra ett bra jobb, oavsett position, blir utbrända på löpande band.

Jag önskar att det fanns någon kritiskt tänkande journalist som kunde komma och wallraffa här. Så där som när jag var barn. Kom tillbaka kära sjuttiotal, allt är förlåtet! Till och med de klumpiga möblerna, de murriga färgerna och alla ovårdade människor i konstiga afghanpälsar och näbbstövlar!

Som du skrev ”Ganz unten”

”Intelligens och bildning ses som ett riskabelt problem, vad som helst kan ju hända.”

Ja. Så tänker nog många. Istället för att se det som en tillgång. Tragiskt!

Undrar också, är i chock!

Har arbetat som chef tidigare och tyckte det var sjukt kul! Sporrades av att se andra utvecklas så jag vill absolut tro att jag räknades som en bra chef. Har dock med åldern insett att jag inte har något intresse av det längre. Utbildar mig till psykolog nu och alla pratar alltid om att de vill utveckla olika avdelningar eller driva eget, men jag har insett att jag hellre bara vill ha en arbetsplats jag trivs på med en chef som kan peppa och sporra mig. 🙂

Är också i chock! Finns inget info på fb..

Har också letat…hittar inget. Gissar att det är nåt ekonomiskt. Spenderar pengar som om det inte finns en morgondag. Lägenheten till försäljning.

Kommentarerna innan de raderades handlade om kokain

Sony om åkte dit för innehav?

Har jobbat som chef med personalansvar och ledare i många år. Arbetar idag med verksamhets- och organisationsutveckling och hjälper allt från start-ups att skala upp organisationen för att de växer till att förändra verksamheter som behöver ändra strukturer och arbetssätt pga att de blivit ineffektiva och fördyra. Mitt stalltips till vad en chef/ledare behöver vara uppmärksam på är:
1 Arbeta målstyrt, se till att alla dina medarbetare förstår företagets övergripande mål och strategi att nå dem. Tillsammans med gruppen definiera gruppmål för att nå de övergripande målen och fördela ut gruppmålen genom att medarbetarna själva får skriva egna mål som bidrar till gruppens mål och företagets övergripande mål.
2 Fokusera på din grupp, bygg vi känsla och lägg tid på att förstå hur respektive medarbetare bäst bidrar till gruppens vi känsla. Fånga upp dem som kanske inte direkt hoppar in i båten och ta reda på varför de inte vill vara med.
3 Bekräfta dina medarbetare, det är alltid kul att få beröm för att man gjort en bra individuell arbetsinsats men ännu viktigare att bli sedd och bekräftad som en del av gruppens framgångar.
4 Var ödmjuk inför dina egna tillkortakommanden, var ärlig mot dig själv och andra och försök inte att dölja att du själv inte är bra på allt.
5 Ta reda på dina medarbetares ambitioner och personliga karriärsmål och fokusera på att hjälpa dem att nå dem.
6 Summera upp vad dina medarbetare är bra på och vad de är mindre bra på och var ärlig i din feedback. Då minskar du risken att lägga arbetsuppgifter på dem som de riskera att misslyckas med.

Förmågan att bygga starka och sammansvetsade team kan alla lära sig. En model som jag själv arbetar mycket med är FIRO.
Hoppas att det kan vara till hjälp och inspirera och ge nya insikter.

Det viktigaste för mig är att en chef är tydlig. Jag behöver inte hålla med min chef men jag vill förstå vad och varför. Har just haft en extremt otydlig och mjäkig chef i fem år och att jag blev sjukskriven för akut stressreaktion hade väldigt mycket med min chef att göra. Nu får jag typ njutrysningar av att vi har uppstyrda möten och att min nya chef går in och chefar.

Akut stressreaktion låter som en märklig diagnos i sammanhanget. Den ges vid extrema omständigheter; trauman som grundas i krig, naturkatastrofer och allvarliga olyckor. Inte för att man blir sjuk av sitt jobb. /En som arbetar med sådana diagnoser och trauman i arbetet

Det verkar användas som förstadiet till utmattning, vet flera som fått samma plus att varken vårdcentral (som satte den), hr eller företagshälsan har reagerat med att den var konstig.

Den används fel i det här sammanhanget. Bara att gå in och titta på Socialstyrelsen och titta på den försäkringsmedicinska beskrivning av diagnoser (det är alltså detta alla läkare, Försäkringskass och resten av vård- och socialförsäkringsapparaten skall utgå ifrån) https://roi.socialstyrelsen.se/fmb/akut-stressreaktion/498. Ifrågasätter inte att du var/är sjuk, det är inte du som gjort något fel. Kanske bara bra för dig att veta och därmed undvika att använda den termen; det kan leda till stora missförstånd eftersom den beskriver människor som varit i krig, torterats, våldtagits, upplevt naturkatastrofer, eller på andra sett varit med om fruktansvärda trauman.

Viktigt med bra chefer, dom är sällsynta den sorten som forni beskriver. Själv vill jag nog vara min egna chef, slippa bossa över andra.

Jag var chef i ca 1,5 år och jag förlora mig själv totalt. Jag var så nöjd när mina medarbetare prestera och skydda dem som om det vore mina egna barn när min chef ifrågasatte deras siffror, allt jag ville var att vi alla skulle känna oss som ett team men min högre chef hade ett annat ledarskap än jag så vår kommunikation brast totalt så jag sa upp mig och blev säljare. Jag blev också chef för att jag var kunnig på jobbet, leverera siffror men ledarskap och personalansvar var absolut inte min grej, jag blev mest omtyckt för att vara ”snäll”.

Men för att ge lite creed till oss så var vi dom som öka mest precentmässigt i Sverige! Men de är ett helvete att vara chef om man verkligen inte har den personligheten! Värre är det om man är konflikträdd på det!

Är väldigt rak och ”hård” som person, skulle vara en hemsk chef.
Jag är på tok för känslomässig och har ett dåligt pokerface. Kan inte linda in saker i fina ord och dansa kring faktiska problem.
Trots att alla personlighetstester anser att jag är ”chefsmaterial” så vet jag att jag inte är det. Jag kan leda projekt och grupper, men jag ska inte ha ansvar för en hel grupps mående och anställningar, samt rekryteringar. Jag hade ju bokstavligen dissat ansökningar enbart pga stavfel, pinsamma selfie-foton och klyschiga meningar som ”jag gillar att ha många bollar i luften”

Har nog bara haft värdelösa chefer kring mig, min första chef för några år sedan satte nog ribban för mitt agg, hon var en såndär över-positiv människa som BARA såg lösningar i allt och tyckte att allt jag klagade på var påhittade problem, att om jag bara slutade se saker som problem så skulle allt bli toppen. Efter att jag varit sjuk några dagar var hon snabb med att påpeka att min rökning gjorde mig sjuk, trots att hon själv rökte..

Min nuvarande chef är konflikträdd som bara den, svarar inte på mejl och saknar social kompetens. Det är lite som att han levt under en sten senaste 30 åren och nu kommit fram. Värdelös på att hantera riktiga människor med känslor,tankar och allt där mellan. Dessutom är han ALLTID så ”upptagen” att allt görs efter att deadline passerat.
Ska alla lönesamtal göras under Mars april och maj väntar han till sista dagen och ringer dig sedan sent på kvällen 31 maj för att ursäkta sig och säga att ”Ja allt ska vara inlämnat tills imorgon så jag erbjuder dig xxxx i lön, du får tacka ja eller nej nu.”

Väldigt trist. Hoppas jag en dag får uppleva en bra chef.

Jag har jobbat i samma bransch (är journalist) i drygt 15 år och jobbade på tillfälliga anställningar i sju år innan jag fick en tillsvidaretjänst på en liten lokaltidning. Den bästa chefen jag har haft i min karriär har jag nu. Hon är faktiskt en av anledningarna till att jag jobbar kvar alls. Efter åtta år på samma redaktion känner jag mig egentligen redo att gå vidare, men jag vet att jag inte kommer att få en lika bra chef någonsin igen så därför har jag valt att stanna. Bra chefer växer inte på träd i mediebranschen. Har upplevt många riktigt kassa, en skällde ut mig på ett redaktionsmöte för en felstavning i en text som inte ens var mitt fel. Jag var 21 år och hade jobbat på tidningen i två veckor. Han var chefredaktör, delägare och 50 plus. Sedan dess har jag lärt mig att inte ta allt personligt och att aldrig ta ut min egen ilska på mina framförallt yngre och mindre erfarna medarbetare.

Bra chefer och managers har jag mycket stor respekt för. Jag har själv alltid undvikit manager-positioner eftersom jag inte är bra på att handskas med människor på det viset.

En av de viktigaste kvaliteterna tycker jag är att personen framförallt är lugn och balancerad. När det uppstår stressiga situationer är chefen den som måste hålla huvudet kallt.

Lyhördhet är ett plus, men framför allt korrekt och professionellt uppträdande – med vanlig artighet och vänlighet kommer man långt.

Jag tycker att alla anställda oavsett jobb, har rätt till en bra chef som är lyhörd och som tar tillvara på den kompetens som medarbetarna faktiskt har om verksamheten

Herregud för Sverige. Man får tilldela sig själv vilka egenskaper man vill, förutsatt att man verkligen har de egenskaperna. Stå längst bak och vänta på att få credd av andra? Då kan man få vänta i det här landet.

Har vart chef i ungefär 10 år och jag trivs superbra med det. Både som första och andra linjens chef, och det passar mig utmärkt att vara nära där det händer. ”släcka bränder” som det så fint kallas.

Privat är jag absolut inte social eller en som älskar människor, och det är jag inte på jobbet heller. Tror inte heller att det är det som är det viktiga. Däremot älskar jag att jobba med förändringar och förbättringar, och det händer saker när jag är med. Och det är ofta det personalen vill ha, någon som orkar och vill driva alla de projekt som behöver drivas. Jag sätter, och håller så gott som alltid deadlines, och jag har enligt de jag är chef över ”en bra balans mellan att vara chef men ändå förstå personalen”.
Så även om jag inte är en person med tusen bästa vänner så har jag många gånger fått höra att jag är den bästa chefen de någonsin har haft. Och det finns inget mer motiverande än det, att man har vart inne på arbetsplatser och förändrat folks arbetsliv till det bättre.

Jag önskar att jag var lite mer av en känslomänniska, men tyvärr är jag inte det.