Jag tycket det är en intressant sak som Tova tar upp i sin kommentar under Isabellas inlägg.
Intressant, men absolut inte ovanlig.
Är inte det en av människans överlevnadsstrategier när saker och ting känns jobbigt?
Det är enklare att stötta och hjälpa andra än att ta hand om sin egen kris så sådana distraktioner brukar vara välkomna, men även motsatsen som är det Tova skriver om.
Vi projicerar, distraherar och introjekterar för att det är enklare.
Det är enklare att hitta sin lycka i andra eller annat, snarare än att finns den i oss själva, men eftersom lyckan inte är ”vår” så att säga så kan den när som helst tas ifrån oss och då tror jag man faller ännu djupare ner än tidigare.
Mitt mål i livet är att vara lycklig och må bra i mig själv, och sen får allt och alla runt omkring utgöra strösslet på min lyckoglass. För man kan äta glass utan strössel utan problem, men att bara käka strössel utan tillstymmelse till glass? Ingen hit, va?
Vem vill enbart äta strössel utan glass, förutom Camilla Gervide, tre år gammal som tyckte det knastrade härligt mellan tänderna, ni vet…lite som grus?
Har du hittat din glass här i livet eller tuggar du mer strössel än du skulle vilja?
Föregående inlägg 