Paula Rosas har skrivit ett inlägg om arbete, vad som räknas som ett jobb och hur hon ser på sitt eget jobb.
Hon har många bra synpunkter men har enligt mig, och enligt er som kommenterat om inlägget, en lite märklig syn på hur allt startade för henne vilket jag tycker är lite märkligt.
Jag förklarar mer här under.
Vad gör ett jobb till ett jobb egentligen?
– Att börja en viss tid på morgonen och sluta en viss tid på dagen?
Ja då går ju alla yrken där man jobbar skift bort…
– Att det ska vara fysiskt ansträngande?
Då är kontorsjobb och liknande låtsasjobb för där ”sitter man ju bara vid en dator”…– Att man ska ha en chef som bestämmer vad man ska göra?
Då har ingen egenföretagare ett riktigt jobb då…– Är det att det måste bidra till samhällets viktigaste funktioner?
Då försvinner väl alla jobb som har med kultur och nöje för det är ju inte på liv och död…På vissa som kommenterar angående just ”riktiga jobb” känns det som att man måste lida när man arbetar. Att man ska tvinga sig upp på morgon, tvinga sig iväg, sedan lida i 8 timmar innan man får åka hem och slappna av lite innan plågan börjar igen.
[…]Jag förstår inte behovet av att behöva klanka ner på andra och sätta sig högre upp på en pidelstad för att man minsann gör något viktigare än någon annan. Det finns mängder av jobb och alla kan inte vara ”det mest samhällsviktiga”. // Paula Rosas
Jag håller helt med henne.
Vissa tycker kanske att det är förkastligt att det här är mitt jobb – att sitta här och skriva – ve och fasa – att folk ibland bara borde hålla käften och lik förbannat är det så jag tjänar mina pengar. Alltså är det mtit jobb.
Hade jag inte tjänat pengar på det hade jag förmodligen fortfarande arbetat på Stim och det här hade varit min hobby. Men det är det inte.
Jag jobbar med något som från början var lite av en hobby men jag är min egen chef och styr mina arbetstider och arbetsuppgifter och kan peta in lite allt möjligt i mitt jobb vilket många kanske inte kan.
Man har en satt arbetsbeskrivning som man håller sig till. Jag kan göra lite vad jag vill och så får jag vara lyhörd för att se om det gillas så pass mycket att jag kan inkludera det i mitt jobb.
Enligt mig kan allt som ger en försörjning vara ett jobb.
Sen kan man så klart arbeta ideelt men det är en helt annan diskussion.
Jag är stolt över vad jag lyckats bygga upp som ung kvinna utan värst mycket erfarenhet. Jag har inte blivit serverad en blogg med många läsare eller ett konto med många följare. Jag har jobbat för att komma dit och det får jag lov till att vara stolt över. Jag är stolt över vad jag åstakommit och vad det ger mig i det vardagliga. // Paula Rosas
Mja, här håller jag inte alls med henne. Har hon helt missat hur hon startade sin blogg?
Hur hennes pojkvän Hugo, som hade en jättestor blogg serverade henne en mastodonträkmacka genom att länka alla sina läsare dit och marknadsföra henne och hennes blogg?
Hon har behållt sina läsare efter det, absolut, men hon började absolut inte på noll som hon verkar vilja få det till.
Det kräver mycket jobb att behålla läsarna, men det finns bloggar där ute som är HUR bra som helst, men som aldrig ens får chansen att behålla några läsare för att de drunknar i mängden bloggar.
Det behövde Paula aldrig ens oroa sig för eftersom Hugo försåg henne med läsare. På samma vis som Paow försåg honom med läsare en gång i tiden som han sen i isn tur lyckades behålla.
Jag vill inte ta hennes arbete ifrån henne, men jag tycker nte hon är riktigt sanningsenlig i beskrivningen av hur allt började för henne.
De flesta som arbetar med sociala medier har fått sin start någonstans ifrån, med hjälp (medveten eller omedveten) från någon annan som redan är framgångsrik i branschen.
Det är väl inget att skämmas för eller hymla med?
Föregående inlägg 