https://www.instagram.com/p/CFs8I2JpDf0/?igshid=1vrk7dl78vs18
https://www.instagram.com/p/CFyWQLWpJ3u/?igshid=1gu5cqbw2be2
För några dagar sedan uppdaterade Chrissy Teigen från sjukhuset, där hon fick blodtransfusioner till sig och bebisen i magen, men att allt var bra med dem annars.
Därför kommer beskedet att hon och John förlorat sitt barn som en chock då allt alldeles nyss verkade gå åt rätt håll.
Under inlägget på Instagram på fylls det nu på med kärlek och alla från Kim Kardashian till svenska Elsa Hosk ( som själv offentliggjorde sin graviditet för bara några dagar sedan) har lämnat omtänksamma och kärleksfulla kommentarer till faniljen.
❤️
Föregående inlägg 
Sådan här förlust har jag så svårt att sätta mig in i. Det måste vara helt ofattbart fruktansvärt att vänta på ett barn så länge och så….försvinner det. Starkt att berätta om det ❤️
Så fruktansvärd. Så hemskt. Var tvungen att torka en tår när jag läste. Skulle någon dock vilja förklara om fostret var så långgången att han kunde födas eller drabbades hon av besvär med blödningar som påverkade barnet? Förlåt, vill inte ställa en dum fråga, men vill så gärna förstå vad som hände.
All styrka till Chrissy med familj. ❤️
Vad jag kan läsa så var hon i runt vecka 20. Och man kan ju se på resterande av instabilderna att hon födde barnet.
Hon har ju varit sängliggandes i flera veckor pga komplikationer, hon har blött konstant och vad jag förstår har moderkakan släppt och varit riktigt skör.
Hjärtat bristet när jag läste det. ?
Så hemskt ❤️
Tycker dock det är osmakligt att kändisar ska kommentera detta och få massa likes. Bryr de sig vwrlöogen hör man väl sig direkt till dom?
Fast det här ju direkt till Chrissy. Man kan ju vara lite bekant, vara i samma bransch, ha gemensamma vänner, och vilja skicka stöd, utan att man har varandras telefonnummer.
Att folk alltid måste flika in något negativt till och med i ett inlägg som det här.
Var är världen på väg egentligen???
Tror liksom att de flesta skriver till dom för att de bryr sig snarare än att plocka likes.
Vad får man ut av att få likes på en kommentar på någon annans instagram?
Bild nummer två här i inlägget gjorde mig så otroligt berörd.
Och jag tyckte den var äcklig, vem tänker ens på att fotografera och klämma fram en tår när man precis fått det där beskedet.
Vet inte hur det är på sjukhusen här i Sverige. Men i usa har många sjukhus en fotograf på standby i sådana här fall. Det är för att föräldrarna ska få något slags minne kvar efter det förlorade barnet.
Och i just den bilden du pratar om så har hon inte ”precis” fått det beskedet. Hon sitter så för att få en epidural eller någon slags medicin ser det ut som på nästa bild iaf. Något hon hade hoppats på att få först när det var dags för ”Jack” att födas. Klart att hon gråter då.
Jag tycker hon är otroligt modig som vågar lägga upp dessa bilder. De är så råa och verkliga som de kan bli. Känner man till deras historia så vet man att deras första två barn kommit till genom IVF och att båda hennes graviditeter innan varit tuffa.
Denna babyn var en liten överraskning de inte ens kunnat drömma om, en baby som hon varit så orolig för i varje andetag hon tagit sen hon fick reda på att den fanns där. Allt finns att läsa på hennes Instagram.
Det är inte äckligt att ta bilder i de svåraste stunderna i livet. Chrissy har varit öppen med många saker i deras liv, detta är hennes sätt att sörja.
Jag grät så mycket när jag läste hennes text. Den satte sig rakt i hjärtat ?
Ingen ska behöva förlora sitt barn.
Så fruktansvärt.
Jag har varit där. Fy faan.
Hennes inlägg berörde verkligen, grät rakt igenom. Att förlora sitt barn är det värsta som finns ♥️
Min släkting förlorade sin son samma dag som de skulle fira hans ett-årskalas. ?? Plötsligt hjärtstopp. Så, så orättvis värld.
Men fy, stackars stackars människor. Jag vågar inte ens tänka mig vad de har genomlidit. Kärleken till ens barn är näst intill oändlig, att förlora dem är som att förlora sin själ och livsglädje.
Min syster förlorade också sin ettåring i en hastig olycka… Sorgen är oändlig. Nu har jag själv ett barn i samma ålder och tackar min lyckliga stjärna för varje dag vi får vara tillsammans. Tänker aldrig ta det för givet ??
Skulle haft en liten kusin som dog i magen dagar efter beräknad födelse. Mamman fick föda ut sitt döda barn som skulle varit deras första ? så fruktansvärt. Är så rädd för att råka ut för något liknande eller att ens barn där ungt osv. Inte ens förälder än men kan redan nu förstå att det kommer vara som att alltid ha hjärtat utanför kroppen.
Så hemskt ?
Mitt barn dog i magen i vecka 42. Så förstår det de upplever till 100%. Det sjuka är att jättemånga reagerar på sånt här med att skriva/säga: ”Åh så sorgligt, i kväll ska jag krama mina barn extra mycket!” Skriver det innan någon hinner skriva det i detta kommentarsfältet. Bara skriv inte så!
❤️
❤️❤️❤️❤️
Jag beklagar verkligen att du behövt uppleva den mardrömmen ❤
Det där förstår jag inte heller… När min syster förlorade sitt barn skrev folk så till henne på hennes instagram. Inte direkt det man behöver höra när man upplevt något av det värsta en människa kan göra ?
Ja det är så himla skumt. Som att säga till en nydumpad kompis att själv ska man gå hem och hångla med sin kille. Konstig jämförelse kanske men det är rätt konstigt att förlora barn.
Eller snarare som att säga det till en nybliven änka…
Tack Ngn för att du belyser detta! Har sett det så många gånger på sociala medier och undrat varje gång hur det står till i skallen på den som skriver något sådant till en förälder som precis förlorat ett barn.
Beklagar din sorg så oerhört mycket. Det måste ha varit så fruktansvärt.
Får jag fråga hur du tog dig igenom det? Hur klarar man det? Förlåt ifall det är för privata frågor. Verkligen stor kram till dig och din familj och din fina änglabebis ❤️
Man klarar det för att kroppen inte kan dö på kommando. Man fortsätter vara hungrig, man får tabletter för att kunna sova. Sen har det gått någon vecka, som blir till någon månad. En dag i taget helt enkelt. Har man tur som jag hade blir man gravid igen efter en tid, och får ett annat hopp att leva för. Men man klarar sig egentligen inte, för man är aldrig mer samma person som innan.
En som beskriver den förlusten så starkt och fullständigt hjärteskärande är Anna – the small folk:
https://www.instagram.com/p/CFRoom9ppw-/
https://www.instagram.com/p/CDOIJX_puXx/
Har själv varit i en situation av död, sorg och förlust där folk runt sagt sådär: ”Jag förstår inte hur du klarar det!”
Ja, man har liksom inte så många alternativ..
Tror faktiskt att det är svårt för många att hantera den typen av besked på sociala medier, man känner att man måste skriva något men man kanske inte vet exakt vad, särskilt om man bara är ytligt bekanta. Och är man närmare varandra än så, så stöttar och tröstar man på ett mer privat och handgripligt sätt, då är det ju superknäppt att kommentera det på instagram. Man kanske får vara beredd på lite halvkonstiga kommentarer om man lägger ut det mest känsliga och sorgliga för alla att se? Tror inte någon menar ngt illa med det, och det är nog också den första känslan man får när man man läser om andras förlorade barn, att man vill ha sina egna nära sig.
Självklart är det den första känslan man får, inget konstigt med det. Men att säga det till en drabbad är oerhört opassande.
Självklart ska man inte skriva det direkt till någon som förlorat någon, men här måste det väl ändå vara ok!
Ok eller inte ok, det är en enbart plump och idiotisk kommentar som gör sig bättre osagd.
Direkt till någon ja. Men så är ju inte fallet här. Ser inget fel i en sån kommentar alls i en allmän diskussion om dödsfall och sorg.
Nej och inte heller när man får kommentarer som: Om det var jag hade jag aldrig överlevt. Jo du överlever men en del av ditt hjärta dör och det blir aldrig helt.
Det finns inga ord som kan underlätta för dig, men att du vill berätta om din förlust är stort, och det hjälper andra kvinnor i samma situation. Hoppas att tiden läker dina sår, att du är frisk och mår bra. Livet är skört och så förbannat orättvist, önskar dig en ljusare framtid. ❤️
Typ vad Kenza skrivit på stories ju
Fy❤️Osmakligt att skriva så till någon som förlorat ett barn.
Hamnade fel. Skulle till ”Ngn”
Undrar om sorgen är större ifall man inte har barn sen tidigare och får missfall vs. ifall man har barn sen tidigare och får missfall? Känns som att inga barn + missfall tar hårdare på en.
Jag kan inte riktigt svara då jag bara har missfall i bagaget utan barn.
Men jag kan tänka mig att det faktiskt är lika hemskt. Har man inga barn sedan tidigare mister man ju drömmen om en familj och en förändrad/förbättrad framtid.
När man har barn sedan tidigare vet man exakt vad man förlorar. Man förlorar drömmen om ett efterlängtat syskon, en utökad familj och en förändrad/förbättrad framtid.
Så jag tror att det tar lika hårt. I båda fallen ser man ju en liknande dröm gå i kras liksom.
Sorg kan man väl inte riktigt gradera så men jo, jag tror definitivt att det är värre om man inte har några barn innan. Om man som jag förlorar sitt första barn förlorar man ju liksom hela sin framtid som förälder. Det är så mycket med identiteten som ställs på ända under en graviditet. Man förändras mer än man tror. Det blir tydligt när man liksom inte har något sätt att få utlopp för sin ny identitet .
Jag håller faktiskt inte alls med utan tycker det är precis som 22:01 skriver: har man barn sedan innan vet man exakt vad man förlorar. Så det blir inte alls enklare.
Jag tror nog att bägge är 100% fruktansvärt, men kan bara tala för mig själv, som en som förlorat sitt första barn men har levande barn idag.
❤️
Man ska inte ens försöka mäta sorg. För en ensam person kan en förlust av ett älskar husdjur vara lika stor som förlusten av en annan människa. Vi har ingen rätt att gradera andras känslor, och det var heller inte min mening utan jag ville bara understryka att jag tyckte formuleringen att man vet vad man förlorar stämmer så smärtsamt väl.
Jag har ingen erfarenhet av det men tänker att sorgen är den samma men att det kanske är enklare att gå vidare i vardagen om man har barn sen innan….helt enkelt för att man måste…
Man behöver ju gå vidare i vardagen även utan barn.
Jag tror att det där också beror på väldigt mycket. Hur långt gånget det är, vad man har för sinnesstämning från början osv.
Jag själv har haft 8 missfall varierat mellan 6 och 15 veckor. För mig var det ett i vecka 11 som tog absolut hårdast, där jag låg i princip däckad i tre månader och jag vet egentligen inte varför. Det i vecka 15 tog typ bara en månad att komma över. Och jag tror faktiskt inte att det skulle ha gjort någon skillnad om jag hade barn sedan tidigare.
Jag beklagar verkligen dina missfall. Det
måste ha varit helt fruktansvärt det du behövt vara med om. Stor kram ?
Tack så mycket <3
Det är säkert olika. Och sen hanterar man ju, och sörjer olika mycket, beroende på vilken person man är. Men har man barn sedan innan har man inte möjlighet att ”grotta in sig” i sorgen på samma sätt. Barnen måste ha mat, gå till skolan, ha en närvarande förälder som kan stimulera och trösta även dem som förlorat sitt syskon. Så sorgen kan liksom inte över hela ens vardag. Och det kan nog lindra för att tvingas leva vidare med sina barn, som dessutom kommer att fortsätta ge en glädje, tror jag är en skyddsfaktor mot att hamna i en längre depression.
Jag har flera missfall med mig, både innan och efter barn. Dom är lika hemska allihopa. Ju tidigare in i graviditeten desto enklare för kroppen att återhämta sig, psyket har tagit lika mycket stryk alla gånger.
Jag förlorade barn nummer två i magen. Hela mitt liv rasade trots att jag redan hade en fantastisk dotter. Så nej. Det spelar ingen roll. Det är ens barn.
Nej det är klart det inte spelar någon roll. Usch vad okänsligt. Som att be någon ”skaffa nytt barn” bara om ett barn dör.
Självklart rasade hela ditt liv ”trots” att du redan har ett barn. Fyfan. Beklagar verkligen din sorg. Det måste ha varit helt fruktansvärt vidrigt att behöva gå igenom. ❤️
Personligen med en ivf-resa i bagaget som efter ett par försök resulterade i vår dotter och därefter fler misslyckade ivf:er och två missfall (efter naturlig graviditet), när vi försökte få syskon, så skulle jag säga att det ändå varit lite enklare för mig att hantera förlusten/sorgen då vi försökte skaffa syskon. Den första Situationen handlade ju om vi skulle lyckas bli föräldrar öht till skillnad mot syskonförsöken när inte lika mycket ”stod på spel”. Men mest av allt skulle jag säga att det varit olika typer av sorg att hantera och bearbeta och den har sett olika ut i perioder. Jag tror också att jag alltid kommer bära med mig en viss sorg över mina missfall och barnen som inte blev. ❤️
Jag blöder mitt missfall just nu. Är i vecka 14 och skulle gjort kub i torsdags, men började blöda för 1,5 vecka sedan.
Den här veckan efter kub var då vi skulle berätta för världen att ”Hej, vårt första barn kommer i april, vi är så glada”. Jag har gått och trott att jag bär på en liten växande krabat när den egentligen var död sedan början. Livmodern motsvarar v 9 men det finns inget foster. Jag har mått enormt illa i denna graviditet och vissa dagar fortfarande lite illamående. Jag har kämpat enormt då jag är livrädd för illamående och att kräkas.
På måndag ska jag skrapas och då kan jag börja läka psykiskt. Sorgen är enorm och vissa dagar sköljer den över mig.
Jag vet att jag vill det här mer än någonsin. Mitt huvud och min kropp skriker efter att få bli gravid igen. Ser plötsligt att alla andra är gravida men inte jag. Det gör ont.
Hoppas att nästa gång, då är det min tur.
Jag kommer vilja visa upp min fina mage för hela världen. ❤
❤️❤️❤️
Usch, fy ❤
Min kollegas första barn skulle ha varit 13 år nu. Barnet i magen hade en komplikation som inte syntes förens långt in i graviditeten. Delar av hjärnan hade växt utanför huvudet, vilket inte gick att göra någonting åt. Kvinnan fick föda barnet i v35, barnet överlevde i tre dygn utanför magen. Det förstår jag inte hur man överlever. Nuvarande barnet på 8 år vet inte att hon egentligen ska vara lillasyster. Jag vet inte om jag hade vågat försöka igen.
Usch vad hemskt ? vet du varför syskonet inte vet om detta?
De tycker att hon är för liten just nu för att få veta.
Varför berättar de inte för åttaåringen? Jag hade inte lämnat henne utanför en sådan sak. Att råka överhöra det från någon annan eller få veta det vid ett sämre valt tillfälle är mycket värre än att planerat berätta under ”rätt former”.
Jag råkade själv få höra något väldigt sorgligt av misstag när jag var 5-6 år och det har påverkat mig mycket i livet. Önskar att jag hade fått veta det under mer ordnade förhållanden än vid sämsta tänkbara tillfälle. Mina anhöriga skyller på att man försökte skydda mig, men istället fick det ju motsatt effekt.
Det är just därför, de tycker att hon är för liten och vill att hon ska bli 10 år först. Jag tycker dock att sorg är oundvikligt, ofta plötsligt, och har således ingen åldersgräns.
Jag påstår mig inte sitta på något facit och alla barn och alla familjer är naturligtvis annorlunda och måste få hantera saker på sitt sätt. Men det är min fulla övertygelse att det är minst skadligt att släppa in barn i sorg och död. Barn kan förlora en nära anhörig även före 10 års ålder.
Det blir inte lättare efter 10, snarare tvärtom. Ju äldre barn, desto mer medvetna är de om döden.
Jag håller med. Mitt syskonbarn är 5 år, han vet att han har en storasyster som är död även om de aldrig träffats. För honom är det ingen läskigt eller konstigt för alla har varit öppna om det och besöker ofta graven tillsammans osv.
Men varför berätta detta på ett öppet forum? Folk fattar ju
Vem fattar?
Bilden på Chrissy när hon gråter får verkligen hjärtat att brista… En hel del folk som kommenterar på hennes Twitter och Instagram sen en tid tillbaka är helt sjuka i huvudet dessutom, som köper allt Qanon säger rakt av och är övertygade om att Chrissy är involverad i ”pizzagate” och traffikerar barn för att ritualmörda dem för deras blod… och de fortsätter även under detta inlägg, skriver ”karma”. Helt sinnessjukt.
Men alltså hatar folk
Jag mår fysiskt illa när barn dör. Fysiskt illa. Kan inte ens jobba med mitt yrke pga en sådan händelse, då jag var med när ett barn dog. Lider med alla så mycket som förlorar sina barn. Både innan födsel och efter. Mina tankar kan inte ens gå till den platsen att förlora min son.
Det måste vara den mörkaste av platser.
Fyfan alltså, fyfan. Skickar så jävla mycket kärlek till er som varit med om detta ❤️
Nej, vem fan låter sina tankar gå till den platsen? Sorry, men det finns något okänsligt i din kommentar trots att jag förstår att du bara menade väl. Men absolut ingen förälder kan väl föreställa sig hur det är?!! Vem som helst kan förlora ett barn vilken dag som helst på vilket sätt som helst. Oavsett om barnet är nyfött eller hinner växa upp. Mina föräldrar har nära vänner som förlorat sina barn, jag har vänner som förlorat barn och de kommer aldrig över det. De lär sig leva med det men kommer aldrig över det.
Det fanns absolut noll okänslighet i min kommentar. Att du ens väljer att tolka det jag skrev negativt är skrämmande.
Vem är du egentligen? Läs om det jag skrev igen med trevligare attityd. Sånna som du förstör verkligen kommentarsfältet.
H
Jag tolkade inte alls din kommentar så, snarare tvärtom. Jag kände värme och medkänsla och blev tacksam då jag är en som förlorat ett barn.
Man ska inte kunna förstå, för det ska inte hända!
När det händer är man lämnad med människor med olika empatiska förmågor, men ingen kan förstå och det är dessutom helt olika vad man behöver och vill runt det vidriga.
Att förstå att man inte förstår är ett bra steg på väg.
Tack?
Så himla fruktansvärt. Jag beklagar verkligen så otroligt mycket att du behövt genomlida det ingen människa ska behöva vara med om ❤️?
Och nej jag kan ju verkligen inte föreställa mig den smärtan. Den liksom avgrundsdjupa smärtan man måste känna. Det går ju inte… Den borde inte få finnas. För ett barn borde inte kunna dö.
Jag vet inte ens vad jag kan säga förutom att du har mitt fulla medlidande och att jag tänker på dig och alla andra som förlorat ett barn.
Tack för att du inte tolkade min kommentar negativt, utan så som den var avsedd ?
Varm kram till dig!
Detsamma H!??
Du tycker din kommentar är förmedlad med känslighet eller anonym?????♀️
Skrämmande hur man tar fokus från ett inlägg där ämnet är missfall för att fråga ifall nån har gjort slut med sin pojkvän? Som att DET är viktigt att fråga just nu, i det här kommentarsfältet? Vad är det med människor nuförtiden?
Skriv till henne, får du inget svar, lämna henne ifred. Inte så svårt va?
Fast gör man slut så passar man uppenbarligen inte ihop ?
Exakt, kanske är någon utav dom rena motsatsen när ingen ser på. Vem vet.
Det var då ett evigt tjatande om henne…
Det är säkert hon själv som håller på att skriva här.
Bara hennes tårar gör mig så ledsen, man ser all sorg och förtvilan.
jag tror faktiskt inte att jack och Antonia gjort slut, för att då har ju precis köpt en lägenhet och bara förra veckan var jack med i en video syns på varandras insta. Jag tror snarare att hon är i en liten svaka (stav),
kan vara för att dom har bott i en flytt i 2 månader först hos hennes mamma sen hos deras kompisar och dem har inte helt känt sig hemma, inte ett ställe som är deras, så när dem äntligen kan bo där så kunde hon chilla och då började hon må dåligt för att det har varit påfrestande och när man bara tar det lugnt kommer allt på en gång.
FÖR VI ALLA känner hur Antonia är, skulle dem gjort slut hade hon berättat det typ vid det här laget, hon vill att sina fans ska veta varför man mår dåligt för hon vet att man är förstående.
Med tanke på vad hon twittrade för några år sen så kanske hon inte är lämplig att skaffa barn. + parets associationer med Epstein.
Karma.
googla chrissy teigen twitter screenshots .