Igår fick jag besked att min pappa tydligen dog igår.
Trodde att det i alla fall skulle kännas NÅGOT men nä. Känner absolut ingenting. Mina föräldrar skildes sig när jag var tre år och jag var i många år hans favorit. Förstfödd och väldigt lik honom. Sa jag att han var en narcissist? Han träffade en ny kvinna efter några år och de har tre barn tillsammans. Idag vuxna. Två bor i USA sedan många år och den tredje här i Stockholm. Plus min helbiologiska bror.
Jag har ett väldigt tydligt minne när jag är 10 år och min pappa säger: ”Mona, du och X (min bror) måste förstå att min nya familj kommer i första hand nu.” // Monas Universum
Jag hörde en gång någon säga att: Som förälder är du skyldig att älska dina barn, men som barn behöver du inte älska dina föräldrar, trots att de flesta barn gränslöst älskar sina föräldrar och söker deras tillgivenhet, oavsett hur de behandlas av dem.
Jag kom att tänka på det när jag läste Monas inlägg om relationen till sin pappa och hur hon skriver att hon inte kände någonting när hon fick höra att han gått bort och om hur han valde bort henne och hennes bror till förmån för sin nya familj.
Att klippa bandet till en förälder måste vara något av det svåraste man kan göra tror jag, även om det med största sannolikhet ibland är lika nödvändigt som att avsluta andra destruktiva relationer i livet.
Som den gamla klyschan säger:
När du säger nej till någon annan så säger du ja till dig själv.
Så klyschigt, men också SÅ sant!
Det får bli dagens visdomspärla, denna härliga onsdag.
Föregående inlägg 
Klippt bandet till en förälder och min farmor och det var inte svårt överhuvudtaget. Kom liksom till en punkt där det var enda alternativet. Om det är väldig svårt kanske det inte är dags att bryta?
I mitt fall var ena narcissist och andra alkoholist som stal pengar (Över 300 000) och förstörde (Iallafall försökte) relationer inom familjen. Den personen bröt vi med gemensamt hela familjen.
Kan bara tala för mig och för mig är det svårt att bryta då jag inte tillåts göra det för mina föräldrar, morföräldrar och ena syskon. Har försökt flera gånger men då ringer de konstant, använder mina barn för att ge dåligt samvete och t o m dyker upp hos mig fast jag bor i en annan stad.
Förklara att de inte är välkomna hem till dig. Öppna inte dörren. Sluta svara när de hör av sig.
Och de låter mig ändå inte vara ifred.
Då ringer du polisen om du menar allvar med att du inte vill ha kontakt. Att höra av sig eller spontan besöka någon gång är inte brottsligt, men att göra det upprepade gånger trots att man fått förklarat för sig att man inte är välkommen är brottsligt.
Polisen har inte ens resurser till att lösa mord och andra grova brott, tänk om deras resurser även ska räcka till familjekonflikter så lär vi nog få skaffa många extralås på dörrarna…..
Det är deras jobb och din rättighet. Dessutom sätter de inte en mordutredare på jobbet. Arbetsuppgifter är uppdelade även inom polisen. Sen lär det också räcka med att polisen blir inblandade en gång för att släktingarna ska backa.
Räcka med att polisen blir inblandade en gång för att släktingarna ska backa?
Kan bara svara nej på den, det räcker inte med en gång, det räcker inte med fem gånger osv.
Inte särskilt många faniljer lär ha det såhär dock. Det är inte en ”konflikt”, det är trakasserier och det har man rätt att fredas från. Skaffa kontaktförbud.
Det är inte en ”familjekonflikt” och man upprepat tränger sig in hos någon som säger nej? Tänk om det vore någon som gjorde så mitt sitt ex och mm bara ”polisen har inte tid för folks konflikter med sina partners”
Polisen gör inget. Varit i den situationen och så länge ingen skadas/ skadats fysiskt så gör de andra prioriteringar… Det sa dem till oss. Vi fick i princip ett papper på att vi anmält, thats it. De kontaktade inte ens personen. Hade bevis. Röstbrevlåda, sms osv.
Då gällde det bla spontana ovälkomna besök, hot via telefon, hot via brevinkast, sms med fula ord, förföljelse på stan etc…. Människan ansåg sig ha ’rätt’ att ha kontakt. Idag verkar personen ha fattat som tur är.
Jag har fått hjälp, de pratade med personen som inte lämnade mig ifred sen slutade det.
Levde så under ett år. Hade grannar vars barn kissade ner i brevlådan hos de som klagade på deras trakasserier. Trakasserierna bestod av spottande på allas cyklar, en pappa som gav fingret till alla, mammor blev kallade horor bara de korsade gården, barn som hotades. Jag ringer polisen och de säger att de inget kan göra, bara ta en anmälan i princip. Dagens jävla Sverige.
Haha, dagens Sverige? Du skojar? Tror du man historiskt sätt har kunnat ringa polisen och att de kommit och hjälpt en? Lol.
Är gammal nog att själv minnas andra tider. Vi hade kvarterspolis som höll ordning på torpet.
Ah, så du kommer från överklassen på 20-talet?
Tråkigt att höra men då får du anmäla igen. Jag har fått hjälp upprepade gånger när jag hade ett ex som vägrade lämna mig ifred.
Jag ringde polisen när min ena förälder jag brutit kontakten med kom och vägrade lämna min tomt samt försökte tvinga sig in i huset. Polisen kom och kollade läget, att allt var lugnt och fick sedan be min mor lämna platsen. Det har hjälpt för hon förstod att jag menade allvar i att jag inte vill ha någon kontakt. Alltid värt ett försök! Tycker polisen gjorde(och gör) ett strålande jobb!
Då får du hota med polisen och sen kontakta dem. Det är faktiskt inte ok bara för att man är släkt, är ju trakasserier.
Nu kommer jag låta otrevligt, det är inte min mening! Men! Du kan om du verkligen verkligen vill. Du får stålsätta dig, inte öppna dörren, byta nr eller blocka deras nummer. Ta till drastiska åtgärder och ha tålamod. De kommer ge sig så länge du inte ger efter.
Det är tufft att bryta även utan efterhängsna släktingar, så du får helt enkelt ta i hårdare.
Du måste för din egen skull. Om du ska kunna gå vidare.
Det jag ville svara på är att det långt ifrån är lätt att bara bryta även om det är dags för det. Ja vi har funderat på att bryta upp från staden som vi har vårt och våra barns liv i och flytta till Norrland (typ 100 mil upp) för att de inte ska kunna spontanbesöka. Men det krävs nya jobb och massa annat fix så det kommer inte vara aktuellt ännu. Polisen kommer knappast kunna göra något då alla kontaktförsök utåt sett bara är trevliga/välmenande. Tror knappast polisen sätter kontakt förbud mot någon som undrar om vi kan komma och sova över.
Man måste få bryta med vem man vill men ta inte bort barnens rätt att träffa mormor o morfar, farmor o farfar. Det slår tillbaka.
Men rent praktiskt…hur ska det gå till? Om man inte har någon kontakt med sin förälder, då kommer ju inte ens barn träffa den heller när de är små. Och om de inte träffats och fått en relation som små, så lär det ju inte hända plötsligt när de blir äldre heller.
Barnen kommer förstå om de får en förklaring och vill de ta kontakt kan de ju alltid det när de är vuxna.
Som förälder har man också en skyldighet att skydda sina barn.
Du är ju vuxen. Det är du som bestämmer över ditt liv och vem du vill ha däri.
18.06 – exakt samma här. Den ena är missbrukare och har slagit familjen i spillror så många gånger och fått chans på chans. För 20 år sedan sa jag nej tack till vidare kontakt. Han försöker genom att skicka kort osv, och det gör mig oerhört förbannad eftersom att han gång på gång river upp gamla sår istället för att låta mig vara ifred och respektera mitt val. Har även brutit med farmor som suger så mycket energi ur en. Hon är psykiskt och fysiskt sjuk och sitter bara med världens största offerkofta och tycker synd om sig själv och har så mycket hat och bitterhet i sig. Har försökt hjälpa henne men inget går in i skallen på henne. Hon bara snackar en massa skit och gråter när man pratar med henne. Har blockat hennes nummer nu. Känns hemskt.
Vet någon om man kan köpa billiga kaffebönor i lösvikt? Ska inte användas alls utan behöver bara ca 10 st att dekorera espresso martinis med
Eller så återkommer du om två timmar.
Alla har inte lika mycket fritid som du ?
Googla då? Vi vet inte ens vart du bor, ska jag tips dig om en liten butik i Norrbotten eller rosengård i Malmö?
Och då är detta platsen att spendera de få sekunder har till övers tycker du?
???så skevt.
Sekunder på Google eller sekunder i ett kommentarsfält till en blogg som inte ens handlar om kaffe!!!! Jag dör ?
En annan variant om man är väldigt busy är ju att hoppa över dekorationen med kaffebönor.
10st kaffebönor kommer inte bli väldigt dyrt oavsett vilket kaffe du väljer…
gå till ett café bara, ärligt talat! förklara situationen så kommer de säkert ge eller sälja för några kr om du bara vill ha några st!
Fråga typ på espresso house eller något kafferosteri/ café.
Man måste köpa minst 20 stycken om det är i lösvikt!
Min pappa brydde sig bara om sina nya kvinnor efter skilsmässan då jag var 9. Ja han var polyamorös. Men det var speciellt en kvinna han höll fast vid i ca 10-11 år. Hon kom alltid först. Efter 11 år ville han ha något mer seriöst. Hon var gift och ville inte så då tog det slut. I vuxen ålder hör han bara av sig till mig på födelsedag, julafton och kanske någon enstaka gång mer. Men han har alltid satt sig själv först. Mår så dåligt av det periodvis.
Mitt bästa tips är terapi och få hjälp att bryta med honom.
Du ska inte gå å må dåligt för att han är ett as. ❤️
Så länge inte ts hör av sig till han så har ju ts redan brutit kontakten? Att han hör av sig vid födelsedag osv är ju inget man kan styra över.
Mun pappa hör typ aldrig av sig, det är jag som ska skicka/ringa om jag vill höra nåt av dom.. föräldrarna skilde sig då jag var 3 år, sen dess har jag bott hos mamma. Mamma försökte tvinga oss att ha en relation med pappa men det var svårt då vi är rätt olika men på vissa plan helt lika så vi har alltid stridit enkelt och argt! På senare år har han skaffat sig en ny familj, med hans fru har jag en bra relation som tur var!
Men är väldigt konstigt med pappa. Har lust att prata i terapi om hela min barndom typ men täcks inte boka tid.
Min man och hans syster har egentligen aldrig känt sig välkomna eller hemma hos sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa för över 30 år sedan. Hon blev tillsammans med en annan man och de fick ett barn. Eftersom jag inte var med då, kan jag inte säga exakt vad som hände. Kanske pappan också jobbade på att vända dem emot mamman. Men vi har idag ingen relation till makens mamma och barnen vet knappt vem farmor är. Det är inte så mycket bättre med makens pappa. Han har nog oftast prioriterat sig själv. Maken och hans syster kastades mer eller mindre ut med badvattnet och jag är lite förundrad över att det har gått så bra för dem. Men vi har inte direkt tänkt så mycket på att svärfar fick fira alla helger själv detta speciella år.
Stanna aldrig hos en person som gör dig illa.
Oavsett vem det är.
Jag bröt med pappa. Ägnar nu tiden åt att sörja, som att han dött, och livet blir bara lättare och ljusare ju mer tiden går. Hans skadliga närvaro kan aldrig mer skada mig och jag sörjer en pappa jag aldrig fick.
Har av lite samma anledning brutit med min pappa. Svåraste jag gjort men såhär sex år senare är det helt klart ett utav mina bättre beslut.
Dock tog det sju år innan brytet att faktiskt ta det beslutet, så det är inget en gör i en handvändning.
Också brutit med min pappa , håller tummarna för att han låter mig vara ifred nu
Nästan brutit med mina föräldrar. Den ena narcissist och den andra inte. Det gör så himla ont, för jag vill kunna ha kontakt med den ena ”normala” föräldern men idag går det inte utan den andre, som förstör allt. Känns lite skönt att se här att jag inte är ensam om det här, jag vågar inte berätta om det för någon utan drar bara vita lögner hela tiden. Är rädd att bara få kommentaren om att ”är det inte bättre om du försöker ha kontakt med dem”..
Jag har exakt samma situation. Sörjer den föräldern som jag vill ha kontakt med men narcissisten tillåter det inte och normala föräldern är medberoende. Det kommtill en punkt där jag var tvungen att markera. Folk ska bara strunta i det. Ej deras sak.
Jag är i sitsen där jag insett att jag lever och har barn med en narcissist. Jag vill lämna och förbereder mig för en skilsmässa. Jag vill kunna ge mina barn ett tryggt hem utan narcissistens manipulation och fula beteende. Jag förstår verkligen att man blir medberoende/manipulerad när man bor och lever tillsammans med en narcissist. Jag tycker det känns oerhört jobbigt att jag inte ”sett skogen för alla träden” förrän nu.
❤️
❤️
Tyvärr kommer du med stor sannolikhet få dela dina barn med narcissisten. Haft liknande funderingar men efter att ha satt mig in lite i hur vårdnaden fördelas så har jag beslutat att stanna. Barnen är 4 och 6 och att lämna dem ensamma med honom varannan vecka finns inte på kartan.
Nu är min sambo inte våldsam eller gör oss illa, men han är inte heller särskilt snäll. Jag kan inte göra så mot mina barn.
Du ska inte känna att du inte sett skogen för alla träd. Det kan också vara så att det syns nu. Min sambo är kul att hänga med som självständig vuxen, dvs när man inte ”behöver” något och är på samma nivå. I en familj däremot så är han hånfull och nedtryckande. Jag både älskar och hatar honom samtidigt. Och jag är inte medberoende (gått/går och får samtalsstöd och de har bekräftat att det inte är en roll jag tar)
Förlåt om jag har fel nu men fördelas inte vårdnaden som föräldrarna vill, förutsatt att man är överens? Jag utgår enbart från mig själv nu då jag har barn med en man som inte är intresserad av att ta ansvar. Vi har delad vårdnad men barnet träffar sin pappa nån gång per månad bara eftersom pappan inte är intresserad av mer än så. Det låter kanske sorgligt men det funkar väldigt bra för oss. Barnet har en trygg och bra uppväxt hos mig och sin bonuspappa och får träffa sin pappa regelbundet för att få någon slags relation till honom. Det jag vill säga är bara att man inte måste anta att delad vårdnad betyder att barnen bor varannan vecka. Men det kanske är så att din sambo kräver det och då är det ju förstås mycket svårare. Då måste man gå till domstol för beslut. Hoppas att det kan lösa sig till det bästa för dig och barnen!
Hemskt att du är i samma sits som jag, det är förfärligt jobbigt att leva med en narcissist. Jag känner hur jag bryts ner, jag som alltid haft bra självkänsla har kommit på mig själv med att förminska mitt egenvärde till nästintill ingenting. Jag vet att han kommer vara ensam med barnen om jag lämnar honom och tro mig, jag velar så mycket. Kanske borde jag som du stanna kvar för att skydda barnen nu när dom är så små. Det sista jag vill är att förvärra situationen för barnen. Men jag har ändå en tro att om jag lämnar honom så kan jag, ensam och snart med god självkänsla igen, ge barnen det trygga hemmet som dom förtjänar. Inte på heltid, men just nu finns den tryggheten inte alls när vi alla lever tillsammans med honom. Jag fungerar just nu endast som stötdämpare, vad lär det barnen.
Oj vad svårt. När jag började berätta om vår relation till makens föräldrar, insåg jag att det är ganska vanligt. Att vuxna barn inte har en relation till sina föräldrar.
Exakt samma här. Bröt för två år sedan. Mörkar för alla utom min man. Drar vaga lögner när omgivningen frågar. Hintar ibland om att ”det inte är så bra.” Oerhört trött på omgivning som hävdar att man måste ha kontakt, reda ut saker, att ”mormor och morfar har rätt till sina barnbarn.” De som säger så, de vet inte.
Tog timeout från mina föräldrar 3×1 år med ett antal år emellan. Glad att vi pratade med varandra när de sedan dog med femårs mellanrum. Vilket är länge sen och jag har plockat vad som var bra i dem. För det har alla människor i sig, någon egenskap kan kan uppskatta.
Man kan uppskatta skare va
Bröt kontakten med min biologiska pappa för 10 år sedan. Sedan min mamma lämnade honom har det alltid fått gå ut över mig och bitterheten tog över hans liv. Alltid när jag försökt med honom och ha en fungerande relation har jag bara fått höra att jag varit ute efter hans pengar. Det är det han trott att ett föräldraskap gått ut på, pengar. Jag har hela min uppväxt fått höra hur mycket pengar jag kostat honom. En dag fick jag bara lov att släppa allt för att kunna få ro i mitt liv. Han har under dessa år inte ansträngt sig ett dugg och ibland kan det tära på mig att det blev såhär, men jag vet innerst inne att jag gjort rätt val.
Faktiskt så finns det en annan förklaring av det uttrycket, det behöver inte betyda att faniljerelationer är de starkaste. I den andra betydelsen refererar vattnet till fostervattnet. Blodet från när författaren gjorde ett blodsförbund med en nära vän. Författaren insåg att fostervattnet inte nödvändigtvis har någon betydelse, det är de vänner du själv väljer som är de du verkligen kan lita på.
Det finns bara den betydelsen men folk har länge använt uttrycket helt fel.
Ja, jag anser att det är den enda sanna och ursprungliga betydelsen. Tror dock inte att man kunnat säkerställa det?
Nej, det är det inte. Det är en tolkning av det i senare tid, men inte den urpsrungliga betydelsen. Det här inlägget redogör rätt bra för det om du är intresserad: https://english.stackexchange.com/a/508940
Nej, det är i modern tid författare som påstår att det är den egentliga betydelsen – men de har själva inte lagt fram någon historisk bevisning för det. Sen har folk börjat spritt det online på senare tid som att det är sanningen och den egentliga betydelsen, men det finns inga faktiskta historiska dokument på det. Medan betydelsen som refereras i inlägget finns det direkta spår till från sent 1600-tal. Finns också spår till äldre, men lite annorlunda, liknande fraser som går bak till 1400-talet. Du kan spana källor här: https://en.wikipedia.org/wiki/Blood_is_thicker_than_water
eller googla på det.
Ja, det är därför jag skrev just förklaring. Det är ju bara en annan tolkning av ett gammalt uttryck som ingen faktiskt vet var det härstammar ifrån.
Ja, jag vet – men kommentaren jag svarade på skrev ”Det finns bara den betydelsen men folk har länge använt uttrycket helt fel.”. Men det är fel.
Pelle Holm: ”Blodet är tjockare än vattnet, ordspråk (det är ett armt blod som inte är tjockare än vattnet, Sv. ordseder 1604), med förkärlek använt av kejsar WILHELM II (Blut ist dicker als Wasser), särskilt med syftning på att stamfrändeskapen mellan tyskar och engelsmän betydde mera än havet som skilde dem åt.
Fostervatten är bara bullshit, har inget med saken att göra.
Nej, det är ju uppenbarligen inte bullshit. En annan författare har gjort en annan tolkning av uttrycket, den med fostervattnet. Det finns alltså två tolkningar, som vi vet av. Ordspråket ”blod är tjockare än vatten” har funnits sen långt före kejsar Willhelm ll föddes men ja, han har använt det. Många uttryck kommer från folkmun och berättelser, det är inte säkert att ens den första skriften ger den rätta tolkningen. Det är alltså fritt att tolka hur man vill, då ingen vet det egentliga ursprunget.
Nej, det stämmer inte. Det är något som spritts online på senare tid att det är den riktiga betydelsen, men det är inte sant. Det är två författare som i modern tid (90-talet och 00-talet) påstått det – men de har inte lagt fram någon historisk bevisning för det. Däremot finns det historiska dokument från 1600-talet som visar på den betydelse som används i inlägget.
Det tror jag inte det minsta på. Vem är författaren du refererar till?
Nu tänkte jag inte på det här med någon författare. Men uttrycket syftar till att blod är tjockare än vatten där blodet är mellan de du själv väljer att ha i ditt liv och vattnet är fostervattnet alltså den familj du föds in i och inte själv väljer.
Alltså, det är ju en annan tolkning av det – det stämmer ju. Det finns författare som gjort den tolkningen, men i modern tid. Den ursprungliga betydelsen är däremot den som refereras till i inlägget.
The blood of the covenant is thicker than the water of the womb = vänskapsband (i detta fallet ens pluton) som man skapar frivilligt är starkare än fostervattnet/relationen till din familj som du inte valt. Det är den enda rätta betydelsen, som den svenska avhuggna versionen har vänt till att betyda precis tvärtom.
Jag har inte haft någon kontakt med min pappa på några år och tycker det är svårt. Jag saknar honom inte alls och skulle han gå bort imorgon skulle jag inte känna sorg på det sätt man brukar känna sorg när någon man känner dör. Men jag har skuldkänslor över det och skulle nog ha det om han gick bort. Han var aldrig en asdålig pappa till mig, mest bara frånvarande och mer intresserad av sitt eget liv. T.ex. kan jag nu som vuxen inte fatta hur han valde att bara träffa mig varannan helg (och då jobbade han mest ändå eller gick ut) hela min uppväxt – trots att vi alltid bott i samma småstad där det tar max 15 minuter och åka och träffa varandra. Jag har inte ens barn än, men skulle aldrig kunna tänka mig att bara spendera ca 4 dagar i månaden med mina barn om jag och min partner gick isär, speciellt inte om jag enkelt kunde träffa dem när som helst.
Men för att det inte finns någon viss konkret grej som anledning till att vi inte har kontakt, så kan jag ibland känna skuld över att jag inte försöker mer. Men samtidigt finns det liksom ingen riktig relation där, mer än att han är min pappa.
Har du frågat din mamma? Varför upplägget blev varannan helg. Jag kände samma sak sen i vuxen ålder fick jag veta att det var mamma som tjatat till sig det upplägget och han ville inte orsaka mer bråk så då blev det så bara. Var mer infekterat mellan dem än vad de någonsin visade oss barn.
Säger inte att det är så i ditt fall, men din mamma kan säkert svara iallafall på varför han valde att bara ha varannan helg så slipper du fundera på det. 🙂
Ja, vi har pratat om det många gånger. Speciellt sen jag blivit vuxen och hon känt att hon kan vara mer ärlig med hur saker var, när jag var liten ville hon inte negativt påverka vår relation så då höll hon igen. Fanns ingen anledning mer än att han inte var särskilt intresserad. Dörren stod alltid öppen för honom att ha oss (mig och min syster) oftare, eller träffas när som helst även om vi sov hos mamma osv. Till och med den enda veckan under sommarloven som han skulle ha oss så slutade det oftast med att semestern avbröts av någon anledning och han körde hem oss till mamma igen efter några dagar bara.
Menar mer att jag nu som vuxen inte kan förstå hur man som förälder inte vill träffa sitt barn oftare än så om man har all möjlighet att göra det. Han kanske bara inte var intresserad av barn längre, jag har bara så svårt att förstå det – att man inte ens bryr sig om sina egna barn.
Du beskriver typ min och min pappas relation. Förutom att han även fick en ny familj och lät sin fru behandla oss dåligt. Fattar inte heller hur man inte kan vilja vara med sina barn? Först var upplägget varannan vecka, sen varannan fre-mån, sen fre-sön, sen lör-sön och sen inget alls. Under hans sommarveckor jobbade han och skickade oss till farmor, så han kunde vara med sin nya familj på sin semester. De reste bort fyra gånger om året och vi har inte fått följa med på en endaste resa. Samtidigt kämpade min mamma med ekonomin och hade inte råd att ge oss nått. Jag fick sluta med mina aktiviteter för att hon inte kunde betala, samtidigt som hans barn fick egen häst och örti aktiviteter han skjutsade till och från. Så jävla skevt. Kan för mitt liv inte förstå hur man kan behandla barn så kallt. Älskar att vara vuxen och ha makten över vår relation.
Så vidrigt av din pappa att behandla er barn så olika! ?
Så klart ska en bryta om relationen är direkt skadlig men jag tycker det gått lite inflation i detta. Det kommer en tid i alla barn-förälder relationer där en går om sina föräldrar, dvs du är den vuxna, inte din förälder. För mig skedde detta vid ca 17 års ålder med kvarvarande förälder (den andra dog tidigt). Jag tror relationen med ens föräldrar är värd mycket arbete och att det inte är något en ska ”kasta bort” så lättvindigt som jag tycker många gör. Dels tror jag många pga ovan – du blir den vuxne – tycker det är jobbigt att relationen förändras och sedan tror jag många inte vet vad det är en förlorar. Jag förlorade båda mina föräldrar som ung och är så fruktansvärt avundsjuk på de som fortfarande har en förälder i livet. Vill bara göra detta medskick, att tänk över förlusten, är det värt det? Varför vill du bryta? Som jag skrev inledningsvis så gäller detta inte missbrukarförhållanden där det uppenbart är en destruktiv relation.
Det är aldrig värt det att ha kontakt med någon som skadar en på något sätt. Lite konstigt ”medskick” att ge någon. Ofta är ett uppbrott från en förälder något väldigt ångestfyllt och inte alls ett lätt beslut. Ledsen att du förlorat en förälder men din situation har ingenting att göra med hur det är att växa upp med en destruktiv förälder.
Jag har förlorat båda och jag trodde jag var mycket tydlig med att poängtera att mitt råd INTE gällde destruktiva relationer/föräldrar.
Eller så har det bara blivit mer accepterat att man inte måste stå ut med en dålig relation eller måste hålla kontakt med någon man inte har en riktigt relation till bara för att man råkar dela DNA? Jag tror du gravt överskattar att folk skulle lättvindigt sluta ha kontakt med sin förälder. För de allra, allra flesta är det ett beslut som tar år att komma fram till och ett väldigt svårt beslut, för många är det inte ens ett riktigt beslut – det bara rinner ur sanden och man märker att man mår bättre utan föräldern i sitt liv och inte saknar den. Familjeband är ju bara viktiga om man faktiskt behandlat varandra som en familj ska. Då kan man ta sig igenom svackor för det finns en grundläggande kärlek, omtanke och respekt för varandra. Men om de sakerna saknas, då är relationen inte mer än en annan random relation, bara att ni råkar dela DNA.
Kanske… kan hålla med om det du skriver. Jag har bara på nära håll sett flera som aktivt brutit och där detta ”bryt” skadat dem mer än om de faktiskt fortsatt relationen. Därav min reflektion.
På vilket sätt tycker du att det gått till inflation att barn väljer att bryta med en förälder? Om det nu är så att det blivit vanligare så kanske det är för att det är mindre tabubelagt, inte att fler tar mer lättvindigt på relationen till sina föräldrar.
Jag tycker helt tvärtom, alltför många står ut med skit som deras föräldrar utsätter dem för. Att bryta med en förälder kan helt ärligt vara något bland det tuffaste man kan göra, har så otroligt svårt att någon gör det med en axelryckning. Och i de allra flesta fallen finns det något destruktivt i grunden som gör att man är tvungen att bryta. Fast kan såklart ha fel, kan du ge nåt exempel på när någon kastat bort relationen till sin förälder när man kanske borde kämpat?
Jag skulle kunna ge i alla fall två exempel på personer i min närhet som brutit där det bara lett till ännu mer elände och sårad stolthet, ångest mm för alla inblandade men det känns lite för personligt. Jag kanske skulle utvecklat mitt resonemang mer. Min poäng kretsade främst kring att jag inte tror de flesta vet vad det är de väljer bort när de kapar bandet med hela sin identitet och bakgrund. Är bandet redan förstört eller kanske inte ens finns, som någon annan kommenterat på min kommentar så gäller så klart inte detta. Därav att jag försökte vara tydlig med att det ej gäller rent destruktiva relationer. Min åsikt grundar sig ju då också på att jag upplevt/sett/läst om flera ”bryt” som verkar ha baserats på oklara grunder.
Det är så många föräldrar som på ena eller andra sättet misslyckats med sitt föräldraskap och jag tycker tvärt om att det är positivt att många nu lyckas slå sig fria som vuxna, trots bilden av att man på något vis står i skuld till sina föräldrar och ska ha en relation med dem oavsett hur det får en att må.
Jag har, precis som du, varit den ”vuxna” i relation till den förälder jag vuxit upp med och förstår nånstans hur du tänker. Men även den typen av relation kan vara i grunden positiv och kärleksfull medan andra inte är det.
Det har däremot gått inflation i att ilegitimisera (varför kan jag inte stava det ordet?)andras val som de blivit pressade till att göra. Att någon valt något som inte ens funnits på tankekartan för någon annan eller behövt hjälp eller behandling eller bara gjort något som kräver lite mer av en människa, på något sätt ska de anses fel eller smutsigt av så många. Hur ofta hör man inte nuförtiden folk som säger: för 100 år sen fanns inte adhd eller jag tror inte på psykisk ohälsa som alla har nu för det är på modet. Visst ska man ifrågasätta saker, ja. Men aldrig personer och deras livsresa. Skärp dig E. Du kan ju inte ens hålla dig till en diet utan kommunens hjälp ska du verkligen göra medskick?
Diet? Jag har aldrig gått på någon särskild diet, förväxlar du mig med någon annan E kanske?
Men det här handlar inte om att lättvindligt bryta med sina föräldrar. Det handlar om att bryta med föräldrar som som är destruktiva gentemot sina barn. Att t.ex sätta andra människor före sina barn är det.
Jag kommer inte att klippa mina band men iallafall ta avstånd från min mamma och pappa när jag ska flytta. Jag har Autism och ADD sedan 16 års åldern. När det kom fram ville mina föräldrar lägga locket på. Mina föräldrar har alltid tyckt att det blir obekvämt och tystat ner mig när det har nämnts. De ville aldrig att mina diagnoser skulle nämnas i skolan, hos släktingar, osv.
Nu tror jag till och med att det har glömt att jag har mina diagnoser eftersom ämnet har runnit ut i sanden.
De har aldrig hjälpt, stöttat mig i mina svårigheter utan mer tvärt om. Så är det ganska klart för mig nu i 23 års åldern att de inte respekterar mig så därför måste jag ta avstånd för min egen skull. Man ska ju inte behöva må sämre bara för att de verkligen bevisar på att de inte älskar mig.
Usch :/ De har behandlat dig helt fel! ❤️ Kan dock förstå lite det där med att prata om det med släktingar osv om det blir för mycket, har ett syskon som efter hen fick sin autism diagnos ville tala om det hela tiden, alltså konstant. Ibland kände man bara håll käften och låt någon annan synas lite också.
Det är de att ingen av mina släktingar vet om mina diagnoser överhuvetaget. Utan mina föräldrar bokstavligt talat sa att ingen skulle få veta det. Deras skam har gjort nu att jag vill ta avstånd.
Har du frågat dem varför de känner så? Kan ju vara för att de är rädda att dina släktingar ska vara dömande mot dig. De kanske vill skydda dig ifrån det. Är ju även en generations fråga, hur gamla är dina föräldrar? För inte så länge sen pratade man inte om det då personer med diagnoser eller psykisk ohälsa ansågs som dåliga.
Jag har också tänkt på det där med släktingar, det kan jag faktisk förståelse till . Men det svåraste har varit att mina föräldrar har alltid blivit arga på mig när jag har försökt prata om det och sa att det är lika bra att inte prata om mina diagnoser. De har väldigt många synpunkter på hur jag beter mig, tillexempelvis varför jag är blyg och blir stressad över olika situationer och jag tycker att vissa saker är jobbiga i vardagen. Blir alltid
scapegoat.
Men nu har jag kontakt med vuxenhabiliteringen något som jag aldrig har fått tidigare, alltså hjälp med mina diagnoser. På grund av att jag inte fick när jag blev diagnostiserad för mina föräldrar. Därför känner jag mig sviken av dem.
att förstår för när jag blev diagnoserad fick jag ingen hjälp av bupp eller någon annan vård
Har en kusin med autism och vi har aldrig pratat om det i släkten eller familjen, det har inte behövts eftersom hon alltid varit så speciell och alla redan vet om hur hon är. Det handlar inte om att vi inte accepterar henne, tvärtom är det snarare så att vi ser henne som en unik individ och inte som en diagnos. Så om hon kom nu i vuxen ålder och bröt kontakten med oss för att vi aldrig pratat om hennes autism så skulle nog alla bli väldigt förvånade och ledsna.
Det är väl en viss skillnad på att man aktivt lägger locket på och försöker tysta ner vs. att en autismdiagnos inte är fokus för alla samtalsämnen. Sen beror det väl också på vilken grad och vilken ålder det är på barnet, min systerson har autism och fick diagnos som liten och det påverkade och påverkar honom rätt mycket, han pratar knappt (och väldigt otydligt) trots att han är 8 år nu, får lätt raseriutbrott och behöver hanteras på annorlunda sätt än sina syskon. Så då blir det ju naturligt att vi pratat om det inom familjen/släkten för att alla ska ha en bättre förståelse för hur han fungerar, vad han reagerar på och vad han har för annorlunda behov. Är ju inte för att vi ser honom som en diagnos, men helt enkelt för att han har väldigt annorlunda behov från alla andra – och om vi inte pratade om det skulle han istället ha ännu större svårigheter att bli förstådd av sin närmsta omgivning.
Du fick ju dina diagnoser sent också. De kanske hade haft lättare att hjälpa dig om du fått dem tidigare och de vetat om vad som var ”fel” och att du behövde hjälp? Vid 16 då börjar man ju gymnasiet.
Nu vet jag inte hur din autism är, men kan det vara så att du helt enkelt feltolkar deras tystnad? De kanske som ovan skriver inte pratar om det för att de ser dig som dig och inte som diagnoser.
Det var också jag själv som ville att jag skulle utredas.
Jag hade tidigt fått veta av lärare och andra att jag var ganska blyg och tyckte att det var något speciellt med mig, det gick också dåligt i skolan. Jag har aldrig varit stökig eller något sånt. Mina lärare ville att jag skulle utredas tidigare både i grundskolan men mina föräldrar sa sa nej i några år. När jag började gymnasiet gick jag till skolkuratorn som tillslut pushade mina föräldrar att det skulle vara bra om det gjordes en utredning. och så blev det en utredning. När bupp sa att de fanns stöd och informationskurser om autism för både mig och familjemedlemmar sa mina föräldrar att det inte behövs.
Ganska normal reaktion dock. Många som inte vill se att det är något annorlunda med ens barn så man förnekar det istället.
Jag har också brutit med min pappa
Har aldrig riktigt berättat för nån varför. Mina äldre syskon har ffa kontalt med honom.
Det handlar om örfilar, sexuella ofredande osv, psykisk misshandel, han var alltid arg, elak och bitter. Över 10 år sedan vi bröt nu. Kunde inte låta mina barn växa upp med den toxiska människan i sin närvaro. Han börjar bli gammal. Känner oro över vad jag ska känna när han dör. Hoppas jag känner som Mona. Ingenting.
Kram❤️
Tack ?
Ska barn få bryta med en förälder då?
Min bästa väns syster har inte träffat sina tre barn sedan julen 2019. Barnen är nu 12, 14 och 16 år.
De bodde växelvis hos mamman och pappan efter skilsmässan som var ca 2015, alltså under ca 4 år fungerade allt bra.
Strax före julen 2019 då de skulle ha varit hos mamman kom beskedet att mellandottern inte ville vara hos mamman då hon inte ”mådde bra” hos mamman. Syskonen firade julen ihop hos pappan.
Sedan kom ursäkt på ursäkt, dottern mår inte bra för mamma är sträng, lillasystern håller med, storebror tycker synd om sina systrar och gör som dem fast han inte vill säga något negativt om mamman.
Nu har det gått över ett år. Hon har gråtit, bönat, varit arg, krävt sin rätt men svaret från soc, från psykologer och från en jurist hon anlitat är att om barnen inte vill umgås med henne har de rätt att avstå.
Ingen säger något konkret hon gjort fel, det är att hon är ”sträng” och att mellandottern ”mår dåligt” hos mamman.
Pappan har en hästgård tillsammans med sin nya kvinna och alla tre barnen är mycket involverade i hästarna samt i ridning som sport. Detta ligger då också på plus-sidan för pappan. Pappan själv har aldrig gjort något för att barnen ska umgås med sin mor. Han ville skiljas när han träffade den nya, så det är ingen bitterhet eller så från hans sida angående skilsmässan.
Är det här verkligen normalt? Min bästa vän är ju moster till dessa barn och de har typ brutit med henne och hennes barn också trots att kusinerna var ganska tajta. De skriver lite på Snapchat typ men mest ytliga kommentarer typ ”finaste du” på bilder.
Kan man göra något?
Har föräldrarna delad vårdnad så har mamman rätt att träffa barnen. Sen tror jag inte på att det inte ligger något mer bakom det, att tre barn skulle välja att undvika sin mamma helt och hållet från ingenstans utan anledning låter inte rimligt.
Frågan är väl varför ni skulle göra något? Om barnen mår bra där de är och har tagit beslutet att de vill leva så, varför skulle ni tvinga dem att ha kontakt med mamman?
Låter väl som att mamman försökt redan.
Tillägg – Låter som om ni bara har mammans version och inte barnens. Du vet ju faktiskt inte om det varit bra i deras hem bara för att det verkat så och mamman säger det. Att soc inte gör något kan ju vara för att barnen gett dem en helt annan version av hur de haft det än den du fått höra från mamman.
Ja det stämmer att jag bara har mammans version. Jag ser pappan ibland då vi bor på en liten ort och han vet ju vem jag är pga min bästa väns syster är hans exfru, men han hejar som hastigast och har aldrig stannat för att prata. Men vi var inte nära bekanta förr heller.
Det är inte pappans version som är intressant. Det är barnens.
Ja absolut men de bor ju hos honom så han vet ju vad de säger och tycker.
Men vad är det du inte förstår? Du kommer inte få hela sanningen ifrån någon annan än barnen själva. Varken mamman eller pappan är pålitlig källa.
Ja varför ska vi göra något? Jo jag tror barnen kommer ångra sig och må dåligt av att ha suddat ut modern ur sina liv och inte ens vill träffa henne. Mellandottern är pådrivande och de andra två ”hänger på”, efter vad jag förstått men särskilt den stora pojken gör det för att mellansystern mår dåligt hos mamman. Inte för att han själv mår dåligt hos mamman. Och den yngsta vet jag inte riktigt men hon verkar vilja göra som systern bara.
Personligen tror jag det är för att pappan har hästar, låter dem göra som de vill, inte är så sträng med att de ska sköta skolan etc (sextonåringen hade så dåliga betyg att han går någon form av individuell utbildning (?) eftersom pappan tänker att han ändå kan ha praktiskt yrke sedan då han lär sig mycket hantverk på gården).
Ja varför ska ni göra något. Varför ska ni tvinga tre barn att göra något de inte vill? Kan du svära till 100% på att de inte blir illa behandlade hos sin mamma tex? Så länge man inte bor i samma hem som någon så vet man faktiskt inte vad som händer i det hemmet.
Nej jag kan inte svära på det. Såklart kan hon ha varit elak. Men den äldsta säger inte ens något negativt utan säger (om det nu är sant som jag fått höra) att om systern mår dåligt vill han inte ha umgänge med mamman.
Jag har bara pratat med mamman och mostern (min bästa vän) alltså, som bara har pratat med psykolog och annan personal, eftersom barnen inte har velat träffa henne och inte heller träffar mostern längre. Och bara har kontakt på sociala medier med kusinerna.
Du snackar om vad barnen säger. Är det något du faktiskt hört barnen säga eller har du fått det återberättat för dig via mamman?
Nej bara via mamman och mostern
Nej du får från 13 års ålder välja vart du vill bo om dina föräldrar är skilda och har delad vårdnad.
Nej, det finns ingen sådan regel. Däremot ska man överväga barnets vilja i relation till dess mognad, vilket är varför äldre barns önskan ofta följs. Men det är ingen fast regel att man från 13 år (eller någon ålder) får välja.
Jaha sorry, läste nu att det inte fanns. Har det tidigare funnits eller är det något jag blivit i tutad bara?
Det är nog något du blivit itutad – men du är definitivt inte själv. Är väldigt vanligt att tro det.
Om barnen är över 12 år har de en stor rätt att själva få välja.
Jag tror på det. Att det inte ligger något bakom. Det ligger i barnens natur att välja att ni hos den som har minst regler och ställer förre krav. Illa av pappan att inte verka för att de har en bra relation med mamman och jag är övertygad om att det kommer att lämna ärr hos dem.
Fast det kan du ju omöjligt veta. Om det hänt något hos mamman eller inte. Helt galet att inte lyssna på tre barns viljor om t.o.m myndigheter är inblandade och gett ok till att de är hos pappan.
Jag skrev vad jag tror. Inte vad jag vet.
Du för din del gissar och tror jag inte hade varit nöjd oavsett vad mamman valt att göra. Hade hon inte kämpar med näbbar och klor för ett umgänge med sina barn hade du klandrat henne för att vara kall och att hon inte är en riktig mamma som överger sina barn.
Själv tycker jag att det är det mest naturliga, att göra allt för att ha en relation med sina barn.
Hade jag inte alls det, varför lägger du ord i munnen på mig? Jag har erfarenhet av liknande lägen och lägger därför fokus på barnen och inte föräldrarna. Bryr mig inte om hur mycket eller lite mamma kämpar nu, det är helt oviktigt. Det viktiga är hur hon betedde sig mot barnen innan. Hur kommer det sig att tre barn väljer att inte ha kontakt med henne?
1 Därför att du gjorde det på mig.
Förutom då att jag inte stoppade några ord i munnen på dig. Jag var tydlig med att jag gissar.
2 Och jag gissade och skrev vad jag tror baserat på hur du utryckte det i ditt svar till mig.
Gjorde jag ju inte alls det. Vänligen citera var i min kommentar 19:05 jag stoppar ord i munnen på dig. Hävdar ingenstans att du sagt något eller skulle göra på ett visst sätt.
Jag skrev först kl 19:02 ….
”Jag tror på det.”
Ditt svar var kl 19:05…
”Fast det kan du ju omöjligt veta.”
Ingen stans har jag sagt att jag vet, vilket du fick det att låta som att jag sagt, och du lämnar inte utrymme för att jag kan ha en grund för min tro om hur det kan ligga till.
Nu yrar du ju t r h? Du gjorde ju exakt det du blev anklagad för. Citat från din kommentar
”… med sina barn hade DU KLANDRAT henne för att vara kall och… ”.
Från min kommentar ” Du för din del gissar och tror jag”… hade du klandrat…
Så nej, det gjorde jag inte.
Men det är inte barn i en ålder där de kan bli i tutade vad som helst utan en 16,14 och 12 åring. Dvs dom är verkligen stora nog att tänka själva och ta egna beslut, speciellt de två äldre. Och dom verkar ju ha tagit ett beslut. Om de vid senare tillfälle vill ha kontakt med mamman så är det ju också upp till barnen att välja det, inte någon myndighet eller ens mammans själv.
Men snälla, har du träffat många tonåringar som väljer det som är bäst för dem i längden eller väljer de flesta den vägen som ger dem nöje för stunden? Och tror du verkligen att de kan se kärleken i viljan att sätta gränser när de befinner sig mitt i en period då de rent biologiskt ska revoltera och bryta upp sitt beroende med föräldrarna? Särskilt när inte bägge kör med samma regler.
Då vill de tro att den som är ”snällast” är den som älskar dem mest när det egentligen mer är en fråga om en förälder som gör det lätt för sig pga sin egen bekvämlighet.
Men snälla tror du soc och psykologer blir inblandade för att barnen tycker ena föräldern är snällare? ???♀️
Alltså soc och psykologer har ju mamman dragit in. För att hon vill få hjälp. Det är inte barnens begäran eller någon orosanmälan som gjort att soc och psykologer varit med, det är mamman som kontaktat dessa samt en jurist.
19:50
Vi skev samtidigt. Då gissade jag rättat det var mamman som kopplat in soc och jag håller pappan som den som mest troligt är ansvarig.
Alltså…hur kan du göra det? Liksom allt du har att gå på är vad en vän till systern av mamman säger, som fått sin info enbart från sin vän och mamman. Jag säger inte att det är på något sätt, kan vara att mamman vet mer än hon säger/låtsas och barnen verkligen mår dåligt där för legitima anledningar. Eller pappan som orsakat det. Men…ingen här kan ju veta. Hur kan du säga att du håller pappan som den mest troligt ansvariga?
Nej, jag vet inte. Men om det är mamman som har känt sig så maktlös att hon kopplat in soc för att få till ett umgänge med sina barn så håller jag det för mycket troligt att det är pappan som kämpar mot umgänget. Hon har visat på en stor vilja genom att göra precis allt hon kan och det via de rätta kanalerna.
Det finns många dåliga föräldrar. Det finns många som aldrig borde skaffat barn. Jag gissar på att vi är helt eniga här. Men det är inte alltid som att det är förälderns fel när det brister mellan barn och föräldrar. Ibland är det den andre paraden och ibland är det faktiskt barnen som beter sig bortskämt och illa.
Och jag ser väldigt få länder förutom Sverige där det är så vanligt att man klipper sina relationer till familjen och förkastar vikten av en familj, syskon, förändra och övrig. Många som anser arr vänner kan ersätta. Jag tror inte på det och jag torr inte på att någon fallit är helt utan problem utan det är en del av livet att lösa dessa konflikter, men när det verkligen gäller, ja då är man där för varandra.
Jag skyller faktiskt svensk politik för denna syn på familj och familjebanden samt extrema individualism (säger liberala jag 😉 ) Blir dock kanske lite långt att gå igen allt jag tänker här barns kommentarerna på en blogg.
paraden skulle varan partnern *
…Många som anser att* vänner kan ersätta. Jag tror inte på det och jag tror* inte på att någon familj* är helt utan problem utan det är en del av livet att lösa dessa konflikter, men när det verkligen gäller, ja då är man där för varandra….
Inte särskilt troligt men inte helt uteslutet heller.
Men vad det kan mycket väl bero på en infekterad skilsmässa där den ena pratar skit om den andre och barnen mår dåligt och har tappat fotfäste.
Det kan ju också beror på att mamma har vänt sig till soc för hjälp att få kontakt med sina barn och att psykolog har kopplats in för att medla om komma till botten vad som ligger bakom.
Du verkar yttra dig för mycket utan någon insyn i liknande situationer, och lägger bara fokus på föräldrarna.
Men soc är väl inblandat på mammans initiativ? För att hon försöker dra i alla trådar för att träffa barnen. Om jag förstod kommentaren rätt.
Ja så är det. Mamman kontaktade soc.
Håller med TRH! Talar av egen erfarenhet då min äldsta håller på på detta vis. Tur jag och pappan kunnat prata om det och synat åt båda håll.
Antingen kanske det finns något du inte vet och att din väns syster vet mer vad det gäller än vad hon säger. Inte alltid folk direkt vill erkänna när de agerar fel. Men annars så tycker jag att det ligger lite på båda föräldrarna att samarbeta – t.ex. ordna med familjeterapi för allihop. Barnen är ju tillräckligt gamla att välja själva var de vill bo kan jag tycka, så man borde inte tvinga dem att åka om de inte vill. Men verkar ju konstigt att båda föräldrarna inte ordnat med familjesamtal, om pappan är såpass samarbetsvillig blir det ju ännu märkligare.
Nej pappan är inte samarbetsvillig, han har inte gjort någonting för att barnen ska prata med mamman. Familjesamtal är jag osäker på, de har haft en psykolog inblandad men jag minns inte/vet inte om det var gemensamma samtal. Enligt min bästa vän är mamman (hennes syster) helt beredd på att hon kan ha varit en dålig mor på något sätt. Men då vill hon förbättra sig.
Okej, läste din första kommentar som att pappan aldrig hade gjort något för att de inte skulle kunna umgås. Ja, det är ju tråkigt om det är så. Men utöver att arrangera familjesamtal och enskilda samtal för barnen (ifall det är någon av föräldrarna de inte vill/vågar uttrycka sig ärligt inför) så finns det väl tyvärr inte så mycket mer att göra än att fortsätta höra av sig till barnen regelbundet för att visa att man bryr sig om och älskar dem – även om man inte får så mycket respons. Liksom alltid lämna dörren vidöppen för att de ska kunna komma tillbaka. Om det har så liten kontakt så kan ju vara något annat som pågår som de med ålder kommer kunna få annat perspektiv på och vilja återfå kontakten.
Som tillägg, menade mer också att hon kan ju faktiskt vara mycket mer medveten om varför det är som det är än vad hon medger till dig eller sin syster. Att hon säger att hon kan ha vart en dålig förälder kan ju vara hur hon säger det till er. Kan ju vara att hon är fullt medveten om hur hon bristit som förälder och varför barnen inte vill komma eller försöka mer, men inte vill erkänna det för er.
Hon har varit sträng, haft regler, tider man måste komma hem på kvällen och liknande, absolut. Sånt har ju jag också märkt. Hon har aldrig verkat arg eller dominant över barnen när jag träffat dem (mest lite längre tillbaka i tiden när de var yngre, på senare år har vi mest setts på typ tjejmiddagar när min bästa kompis tagit med sin syster och då har inga barn varit med).
Du har alltså ingen som helst insyn i deras vardag och ändå känner du att du har tillräckligt att gå på för att försvara mamman…..?? ”Hon var snäll mot dem på middagar med andra”. Jo tjena, det var min narcissistiska mamma också.
Men du kan ju inte _veta_ det. Såvida du inte bott ihop med dem så är det ju omöjligt för dig att veta hur det vart bakom stängda dörrar.
”… hon kan ha varit en dålig mor på något sätt. Men då vill hon förbättra sig.” Problemet där är ju att man inte får alla chanser i världen. Är ju inget hon kan välja om det är så utan är barnen som måste vara öppna för det i sånna fall.
Jag har själv varit i en liknande situation (kanske inte så extrem som den du beskriver). Min mamma fortsatte kämpa, visa sin kärlek, skicka sms och höra av sig. Sen blev hon sjuk. Allvarligt sjuk. Det tvingade mig att inse att jag bara hade en mamma. Vi lyckades komma över allt bråk. Idag har vi en väldigt bra relation där jag inte skulle klara en vecka utan hennes stöd ❤️
Vad fint. Jag önskar att fler kämpade för sina familjerelationer. Är något dåligt måste man ju kunna ha en dialog och kämpa.
Så många klipper hellre alla band. Jag tror det är en farlig väg att gå, att vilja sudda ut det som är jobbigt.
Det hela handlade egentligen om att jag var tonåring och väldigt lik henne till sättet. När hon satte krav och ifrågasatte mitt beteende så exploderade jag och tände på alla cylindrar. Hos min andra förälder hade jag inga regler, inga tider och inget ansvar så länge jag skötte skolan. Där fungerade det också mycket bättre för mig för jag fick göra saker på mitt eget sätt. + att jag slapp jobbiga frågor om varför jag kom hem mitt i natten, vart jag skulle träffa min kompis, vilka som skulle vara med osv osv. Sedan bodde mina syskon på heltid hos deras mamma så jag hade ingen konkurrens där heller.
Slutsats – jag var ett as som tonåring och min mamma väntar spänt på att få bevittna mig som tonårsmamma (what comes around, goes around som hon säger med ett leende i mungipan)
Det ska ganska mycket till innan ett barn aktivt avstår från kontakt med sin förälder och lojaliteten brukar ligga djupt även om det är komplicerat. Därför gissar jag att problemet är mycket större än du känner till och då socialtjänsten och psykologer varit inblandade känns det som att det är bäst att respektera barnens vilja. Det kanske är så att pappan kan erbjuda dem en känslomässig stabilitet som de känner sig mer trygga i
Har du umgåtts med mamman till barnen och känner henne?
Tack för ett balanserat svar utan aggressivitet!
Ja, jag känner mamman. Hon är min bästa väns syster och när barnen var små träffades vi en hel del hos min bästa vän, ofta med barnen. Jag tyckte om familjen och det är därför jag har svårt att släppa hur det blivit nu.
På senare år har vi mest träffats när barnen haft pappavecka, tjejmiddagar och liknande, därför har jag inte lika bra bild av hur det varit de senaste åren.
Jag tycker din kommentar borde raderas. Du hänger ut personer som inte är du själv. Det är detaljer på barnens ålder och när dom slutade träffas samt hur dom bor på hästgård på liten ort. Jag tror nämligen jag vet vilka det är du skriver om.
Barnens ålder och några andra detaljer är inte helt korrekta just för att anonymisera.
Allt väsentligt (beteenden, försök till åtgärder, min relation till personerna) stämmer.
Min pappa övergav mig när jag var 10, flyttade till ett annat land och bor där med sin nya familj, detta ledde till katastrofala konsekvenser för mig under min uppväxt och tonår. Bröt kontakten med honom för några år sedan(är i 20-årsåldern idag) och det är det bästa jag gjort.
Nu kan jag fokusera på dom som verkligen älskar mig, och lägga det förflutna bakom mig. Det var svårt, men det var verkligen värt. ❤️
Min sk pappa berättade för mig att jag var det största misstaget han gjort. Lite i förbifarten. Såret i mig läker aldrig. Vi har inte träffats på femton år.
Beklagar, och hoppas att du inte tar åt dig! Vilket svin till pappa!
Skilde mig när mina 3 barn var små. Pappan tyckte att han skulle leva sitt liv nu och helt kapade banden till barnen. Den minsta minns inte honom alls.
Mellanbarnet har lidit något enormt av att bli bortprioterad av sin egen pappa. Han får ofta värdelös känslor och har ibland frågat om jag ska lämna honom. Det har tagit många år att bygga upp hans trygghet igen.
Jag har gift om mig och nya maken har älskat alla 3 barnen villkorslöst och de älskar honom över allt annat.
De säger ofta att föräldraskapet sitter i hjärtat och inte DNA.
Jag kommer aldrig förstå hur exet kan vända ryggen och inte alls bry sig om sina barn.
En annan saknar ju barnen bara de sover 🙂
Börjar grina av att läsa fin kommentar. Fy tusan vilken supermamma du är och varit när pappan svikit å det grövsta. Hoppas dina barn klarar att se och värdera det de har, mer än det de miste. ❤️
Tack ❤.
Ja barnen värdesätter verkligen sin ”nya” pappa och är så tacksam att vi har det så bra som vi har fått det. Men det har varit många prövningar och dikeskörningar i början.
Många brukar fråga hur vi kan vara så tajta som familj, men vi har verkligen fått känna på skiten så man är så tacksam och glad för det vi har byggt upp.
Mamna till tre. Kan inte din man adoptera dom?
Skiljde mig när barnen var rätt små.
Bästa jag gjort då jag levde med en narcissist.
Han har aldrig visat intresse för barnen mer än att tala om för dem vilken värdelös morsa de har. Och att de valt kommunalt skit på gymnasiet. Osv osv osv. Inga julklappar, födelsedagspresenter, inget umgänge (mer än lite grann i början av skilsmässan)
Min nuvarande make har funnits som deras pappa i nästan hela deras liv. Barnen har nu i vuxen ålder valt att bli adopterade av maken.
Dottern har blivit adopterad av maken och de andra 2 ska han adoptera inom kort nu också.
Som min make sa till mellanbarnet som mått så dåligt över att ha blivit bortvald av sin egna pappa:
” när man får egna barn väljer man inte vad man får för barn, men du finns redan och jag vill ha dig till min son och adoptera dig”
Finaste jag hört i hela mitt liv ❤
Å kom.en tår <3
Mamma t 3 ❤️❤️❤️
Bröt relationen till min pappa under några år mellan att jag var 18 och 24 år och det var nog det bästa jag har gjort för min mentala hälsa. Han var manipulativ, nedlåtande, elak och destruktiv och det påverkade mig väldigt negativt. Idag har vi väldigt begränsad kontakt, på mina villkor. Blod är inte tjockare än vatten, man behöver inte ta vilken skit som helst bara för att man är familj.
Har margaux svarat något på kritiken gällande hennes absurda exponering av Arnold än? Eller är det viktigare att fokusera på smygreklam för sin burgare på brödernas ”som inte är ett samarbete!”?
Ska hon få tiga ihjäl det här?
Ja, vill hon inte bemöta kritiken kan ju ingen knappast tvinga henne.
Nej, men kan fortsätta tjata om det så att det inte glöms bort.
Funkade ju för kenza och dubai så why not
Brutit med min mamma i perioder då hon är en narcissist som enbart vill ha pengar, som hon sedan skickar till någon i Afrika. (Sol och vårare)
Droppen kom när hon hellre ljög istället för att berätta sanningen och konsekvensen var att hon inte kom på mitt bröllop. Har inte visat en enda ledsen min efter det, återtog kontakten efter något år.
Nu när jag inte bor hemma längre, sen många år och inte kan vara hennes syndabock längre, har min lillasyster tagit över rollen. Tycker så synd om henne som behöver stå ut med all skit hon ger varje dag.
Min pappa dog i covid för tre dagar sen. Jag är fortfarande i chock men jag har tänkt tanken att jag ändå är tacksam för att jag har haft en pappa jag sörjer. Han var inte den bästa och mest närvarande pappan alltid men han var min pappa och han fanns alltid där på nåt sätt om jag behövde det.
Beklagar ❤️
Beklagar verkligen sorgen ?
En reflektion över alla kommenterar, det är majoriteten pappor som man bryter med. Inte förvånad men en stort problem som pappor själva måste inse.
Har också egna erfarenheter av att bryta med min pappa, har varit på väg flera gånger men det är alltid hoppet som får mig att stanna kvar. Men jag vet i framtiden att jag kommer va tvungen att bryta med han om ingen förändring sker, och det gör det ju aldrig…
Gör det bara, fyfaaaaan vilken frihet man kände efteråt. Låt han leva på hoppet om att DU ska ta honom tillbaka istället för att du ska leva på hoppet om hans förändring. Du är i hans klor och det vet han, han kommer aldrig ändra sig då.
Tänker de borde inse att de inte vill vara föräldrar från första början. Blir de föräldrar bara för att de tänker att det är nästa steg i livet? Känns så huvudlöst.
Bröt med mina sjuka föräldrar för 20 år sedan och saknar inte dom ett jota!!
Verkar vara väldigt få människor som uppskattar sina föräldrar här inne. Bryter ni med dem för att ni måste eller bara för att?
Är väl inte så konstigt då det är det inlägget handlar om?
Haha, vilken fråga. Tror du på allvar att någon slentrianbryter med en förälder lite hipp som happ ”bara för att”?
Märklig iakttagelse dessutom. Inlägget handlade ju om destruktiva föräldrarelationer. Tror nog att de med fungerade föräldrarelationer utgör en klar majoritet men inte nödvändigtvis vill köra ner det i halsen på alla under ett sådant här inlägg.
Är inte så jättemånga som skriver på det här inlägget tänker jag så tänker ändå det inte är så många som haft det illa förhoppningsvis. Känner bara en annan kompis i mitt liv vars pappa stack.
Vad menar du med måste? Om föräldern inte engagerat sig i sin föräldraroll ibland behandlat sitt barn illa, så påverkar det ju hur man ser på dom senare i livet även om man var i beroendeställning som barn och accepterade det då. Jag bröt med min farsa för att han aldrig tillkännagav att han betett sig illa mot mig. Konfronterade honom över 10 år men han la alltid locket på och menade att han var så oskrupelfri och att allt berodde på andra. Så att gå vidare och bryta blir det naturliga steget för en del, inklusive mig.
Har nästan helt brutit kontakten med min pappa. Jag tror aldrig det är lätt att bryta med en förälder och inte att det skulle vara något man gör ”bara för att”. Kan inte påstå att bryta med min pappa var något jag ”måste” göra heller. Är dock inte vidare pepp på att lägga energi på att upprätthålla en relation till en person som varit frånvarande större delen av min barndom, är missbrukare och dessutom försökt döda min mamma. Uppskattar inte honom som förälder nej.
Jag har brutit kontakten med min pappa när hans otrohet kom fram. Mamma hade förlåtit honom tidigare men det här var droppen. Nu sörjer jag minnen jag har haft med honom men samtidigt vill jag inte ha honom involverad i mitt liv. Han har varit anledningen för smärtan som hela familjen upplevde i flera år.
Känns märkligt att läsa alla andras historier. Att man inte är ensam i att uppleva detta.
Du gör ju såklart som du vill, men otrohet, är inte det framförallt mellan honom och hans partner? Det är klart att det är hemskt och sorgligt för familjen när de splittras pga av det, men är det något för dig att bryta kontakten för? Er relation, hur han är som far, försvinner väl inte för att han svikit sin partner?
Absolut kan det göra det? Personen skriver ju att han varit anledningen till smärtan som hela familjen känt i flera år? Jag hade kunnat bryta med min far om han varit serieotrogen mot min morsa som varit för svag för att lämna. Tänk om han gjort det relativt öppet? Manipulerat och fått mamman att må skit. Tänk att sen bo med en mamma som är sårad, deprimerad, förtryckt? Ja, jag hade brutit kontakten.
Vilken konstig reaktion. Att han bedrar sin fru har ju inget att göra med barnen.
Jag menar, jag skulle bli förbannad och förebrå min pappa och prata med honom om det, men inte bryta med honom!
Otrohet har med kärleksrelationen att göra, inte med pappa-barn-relationen.
Det är inte vi barn som klipper några band.
Vi försöker laga ihop bandet den vuxna redan klippt av.
Tillslut slutar man bara försöka då man inser att föräldern aldrig brytt sig eller kommer bry sig.
Den dagen man kommer till den insikten ”dog” den kärlekslösa föräldern.
Fyfan vad sant. Huvudet på spiken. Tyvärr.
Har också brutit kontakten med min narcissistiska alkoholist till mamma efter att hon falskt anklagat min pappa för misshandel. De ligger nu i den mest vidriga skilsmässan nånsin och han bor hos min syster just nu. Vi ska upp i rätten nästa vecka för att få kvarsittningsrätt till huset min pappa äger, som hon vägrar lämna. Hon gör allt för att försvåra/förhala och jag orkar knappt mer. Det senaste halvåret har varit förjävligt. Min lillebror bor kvar i huset med henne, men hon har redan en gång nästan tänt eld på huset. Han fick ringa polisen eftersom hon vägrade släcka en eld hon startat. Hon blev anmäld för vårdslöshet i hemmet, men de ledde aldrig till nåt mer. Jag önskar bara den här mardrömmen var över snart…
Finner inga ord för din mycket tråkiga situation. Vill bara skänka en tanke och hoppas det löser sig någorlunda bra för er ❤
Tack så mycket, det värmer att höra! ❤
Fy fan vad hemskt ❤️ Jag hopps verkligen att det ordnar sig och att ni får möjlighet att läka som familj efter ni vunnit i rätten mot er mamma!
Är det ok att en förälder klipper bandet med sitt barn? Alltså vuxet barn?
Har erfarenhet av en förälder som gjorde det då barnet enbart va ute efter att skapa konflikter, spred falska rykten & ville enbart ha kontakt för att få pengar eller tjänster. När barnet (20 åringen) fick ett nej, utan hen sa att nu är plånboken stängd. Vinka umgås utan att det ges pengar, så bröt helvetet lös.
Alla tycker att föräldern är kass, som borde reparera relationen. Men vad gör man när det är barnet som mer eller mindre dränerar sin förälder?
Jag undrar ärligt för jag blir lite konfunderad åt min bekants situation. Svårt å ge bra råd.
Min mamma bröt inte kontakten med sitt missbrukande psykiskt sjuka barn, det kostade henne livet. Nu har jag ingen mamma kvar men ’tjockt blod’ till en mördare som fortsätter skada andra i sin närhet. Så ja, det är helt OK att bryta med sina barn. Vissa barn borde aldrig fötts.
Det svåraste man kan göra är nog ändå som förälder att välja att bryta med sitt barn…har en bekant som tvingats göra det då äldsta barnet missbrukar, vägrar ta emot hjälp, skrämmer och utsätter de yngre barnen för faror och även resten av familjen (hotat elda upp huset när de sover om hen inte får pengar osv)….
Jag har växt upp i en sån familj som du beskriver, det slutade med mord. Det är ett gott tecken att de bröt med denna person. All styrka till dem❤
Mina föräldrar har inte haft en relation på 28 år. Min och pappas relation har verkligen gått upp och ner. Delvis krig i tonåren men också umgåtts en del ytligt i 20-årsåldern då jag trodde att vi höll på bygga upp en god relation… Dock har jag alltid känt mig åsidosatt i sista rummet. Han har prioriterat sin ”nya” familj. Nu när jag är vuxen har jag kämpat för att ha en god far-dotter relation men han har aldrig riktigt firat mig på min födelsedag, hälsat på i ny bostad, undrat om vi ska fira högtider ihop. Hör aldrig av sig mer än absolut nödvändigt. Känner mig bara bortglömd. När jag faktiskt sa ifrån om detta så skyllde han på att jag hade en 30-årskris. Låter kanske löjligt för vissa då det inte direkt varit nån misshandel eller dyl med i bilden, men jag har sen jag varit liten mått dåligt över detta och det är det enda jag kan relatera till… Håller nu på att vänja mig vid tanken på att vi kanske bara hörs ytterst sporadiskt. Orkar inte riktigt kämpa mer. Hade inte hållit ut såhär länge om det ”bara” handlat om kompisar… En förälders största åtagande är att älska sina barn och göra allt för dem. Jag ska inte behöva kräva min pappa på att visa sin kärlek. Får jag barn vill jag bli allt som han inte är.
Min pappa har fysiskt och psykiskt misshandlat mig under min uppväxt. Min mamma var feg och såg bara på. Jag skyddade alltid henne och min syster. Han kunde släpa mig över golvet i mitt hår, dra mig i öronen, ställa ut mig i vintern naken och låsa dörren.
Min mamma är narcissist. Hon kanske är skadad, vad vet jag. Helt otroligt självupptagen. En gång när jag hade otrolig ångest och hon för första gången kom till mig för att ”trösta” så avbryter hon mig mitt i när jag berättar hur jag mår och frågar ”har jag mycket rynkor?”. Innan har hon ignorerat mig när jag var yngre och skar mig och inte ville leva. Hon sa att jag var jobbig. Att jag alltid varit ett jobbigt barn.
När jag hamnade i fosterfamilj efter att min mamma och styvpappa bråkat våldsamt så skyllde de såklart allt på mig.
Jag skulle då enligt soc flytta till min pappa som jag inte haft kontakt med på flera år efter deras skilsmässa. Min pappa tyckte att det var jobbigt att jag kom för att ”han och hans fru ju har barnfri vecka varannan vecka” när hennes barn inte var där.
Har alltid känt mig oönskad, jobbig och fel.
Är idag 30 år och det sitter fortfarande djupt i mig att det är något fel på mig, fastän jag samtidigt vet att jag är fantastisk.
Det är något helande med att skriva om det. Det är trots allt väldigt få som vet. Till och med jag har förträngt det mesta själv.
Min pappa förändrades för många år sen. Min mamma dricker alkohol nästan varje dag och är fortfarande riktigt elak. Kan ringa mig upp mot 5 gånger på en dag och blir fly förbannad om jag inte svarar.
Har brutit med min mamma men inte med min pappa. Ibland undrar jag om det är ett svek att fortfarande ha kontakt med honom, men då vi har en bra relation idag så känns det alldeles för tungt att inte ha någon av dem kvar.
Men det här handlar inte om att lättvindligt bryta med sina föräldrar. Det handlar om att bryta med föräldrar som som är destruktiva gentemot sina barn. Att t.ex sätta andra människor före sina barn är det.
Det blev fel, de här svaret skulle inte stå här.
Jag har nte lyckats bryta med med min narssisiske förälder och det har varit extremt dåligt. Känner igen känslan att känna sig fel och dålig.
KRAM till dig. Det är inte oss det är fel på.
Oj vad jag känner igen mig i hur din mamma varit mot dig. Just det här att få höra att man är jobbig, i vägen, känna sig oönskad..
Ja, alltid finns något fel. När jag för första gången visade en bild på min nuvarande sambo så sa hon att han såg ut som en nazist. Man behöver faktiskt inte stå ut, det är okej att lämna?
Men fy, stackars dig! Stackars barn! Ingen ska behöva växa upp under så vidriga förhållanden. Barn ska känna sig trygga och älskade. Älskade du! Du är värdefull! Att få skriva av sig är oerhört helande, man behöver inte alltid tala om det men det är nog så viktigt att få ur sig det. Skänker dig och ditt barndoms-du en stor varm kram!
Åh Natz. TACK!? har haft ett stort behov att få bekräftat att det inte är mig det är fel på. Insåg att det kaaanske inte är mig det är fel på för bara några år sedan, när min dåvarande psykolog sa det. Vågade inte berätta för honom om min familj på över ett år (utan vi fokuserade på min ångest och depression och nuddade lite på ytan.) skämdes så mycket. Om jag berättade så skulle han förstå vilken dålig människa jag var om inte ens mina föräldrar gillade mig.
Klart man inte ska behöva ha kontakt eller relation med en släkting som får en att må dåligt bara för att man är släkt.
Dock tycker jag det är ganska respekt löst och känslokallt att öppet skriva på nätet att man inte bryr sig om att ens släkting är död.
Om han sket i Mona när han levde, varför skulle hon bry sig honom när han är död? Folk blir inte automatiskt klanderfria när de dör. Det är inte respektlöst att inte bry sig om att en vidrig person har dött.
Vem bryr sig ärligt talat om vad Mona har haft för relation till sin far?
Vissa har ingen spärr när det kommer till att skriva om sitt privatliv på sociala medier.
Verkar som hon skriver om allt och ingenting bara för att få uppmärksamhet.
Och nu är hon ”Gästbloggare” hos M.Graf och skriver en massa försvarsdynga åt MG.
Det verkar som att damen är väldigt undersysselsatt, för det räcker inte med att skriva på sin egna blogg, utan hon agerar även som Kling ? & Klang?på andras bloggar. Orka…?♀️
Märkt av en attityd på bloggbevakningens kommentarsfält om att dumpa pojkvänner direkt eller avsluta kontakten med vänner o familj blabla, ja absolut gör det om det skadar dig. MEN människor är inte perfekta , vissa relationer är värda din tid att lösa, det kan finnas sätt. Om du inte vill lägga ner den tiden gör inte det , men värt att tänka på i en Köp och släng generation
Blod är tjockare än vatten är ett citat som folk använder fel. Det är dock inpräntat så att alla använder det på samma sätt så det spelar väl egentligen ingen roll, men originalcitatet går så här: ”the blood of the covenant is thicker than the water of the womb”
Det har redan diskuterats högre upp och nej, det stämmer inte det du skriver.
Ingen relation öht till mina föräldrar och det var inget svårt val.