m
Jag har ju tidigare berättat att jag är gravid väldigt tidigt och denna gång blev inget undantag. Får jag missfall kommer jag ändå att vilja berätta det för er och då jag mår som jag mår + redan har synlig mage (vet att det är tarmar som rör sig och inte bebisen ännu men ändå, haha) så känner jag bara att det är skönt att slippa dölja det. Kan inte tänka mig att gå runt i flera veckor och dölja hur jag egentligen känner och hålla uppe någon fasad. Det är bara inte min grej. // Gabriella Joss
Jag visste att jag hade skrivit ett inlägg på temat ”berätta om tidig graviditet och missfall” och bestämde mig för att leta upp det med tanke på det Gabriella Joss skriver på sin blogg.
Det visade sig att inlägget från 2017 handlade om Gabriella, och att jag skrev inlägget när hon var gravid med Jolie.
Har vi kommit någonstans sedan dess?
Jag tycker fortfarande att det är så märkligt att man inte ”ska” berätta om sin graviditet före vecka 12 eftersom risken för komplikationer är som störst fram till dess. Återigen känner jag ”OCH”?
Blir man inte lika ledsen för ett missfall före vecka tolv? Varför ska man dölja sin sorg om graviditeten avslutas före vecka 12?
Det är så himla märkligt, alltsammans….
Varför ska man dölja sin graviditet fram till att man kan vara hyfsat säker på att det kommer gå bra?
Varför dölja någonting alls tills man vet det med största sannolikhet kommer gå bra?
Inte tusan gör man så någon annanstans?
Ska man dölja att man är sjuk, och bara berätta om det när man ser att behandlingen går åt rätt håll?
Varför ska man behöva dölja sin graviditet fram till vecka tolv, när ett missfall i vecka 10 förmodligen är ett lika stort trauma för någon som är ofrivilligt barnlös, som ett missfall i vecka 18.
Jag förstod det inte då, och jag förstår det inte nu och tycker att Gabriellas resonemang och frågeställning är fullt rimlig och någonting jag skulle vilja att det pratades mer om.
Givetvis ska man bara dela med sig av sådana här privata och personliga saker om man vill, men vill man så tycker jag inte att det ska finnas någon sådan här ”oskriven regel” om hur man BÖR göra.
Föregående inlägg 
Vissa får ju många missfall innan det tar sig så det kanske blir lite hattigt ”JAG ÄR GRAVID” ”blev visst missfall…” ”Jag är gravid”… ”äsch blev inget denna gången heller” ”yes jag är gravid” ”ojdå, blev missfall i vecka 5” osv. Finns ju dom som har 10-15 missfall på raken liksom. Känns bara onödigt att meddela och återta hela tiden, ligger väl lite däri, har själv ett tidigt missfall mellan barnen men tyckte inte att det är något som ALLA behöver veta.
Om nån får 10-15 missfall så behöver hon nog också få prata om sitt.
Klart, säger bara varför folk väljer att vänta. Inget fel i att berätta tidigt. Kanske inte framgick.
Det är ju skillnad från person till person. Om jag är barnlös och äntligen blir gravid så hade jag talat om det (för de jag vet skulle bry sig såklart, tex om du va min kompis hade jag väl inte sagt det till dig isf). Jämfört med om du har två barn och får missfall men sen blir gravid igen.
Dock är det inte fel att bli ledsen av ett missfall mellan barn heller.
Exakt, det är väl ingen som är så elak att man på något sätt ”dömer” någon för att den får missfall. Tror absolut inte att det är därför folk väntar med att berätta. Däremot är det väl roligare att gå ut med en nyhet att man är gravid efter att det statistiskt sett är större chans att man får behålla fostret. Jag hade själv väntat med att avslöja för fler än närmaste vänner och familj till typ v 14, så man är redo för alla GRATTIS!!!! Och har vart på en del kontroller osv.
Är det här Familjeliv, eller en blogg om bloggare?
Frågar inte åt en kompis.
Är inte gabjoss en bloggare? Frågar åt en kompis.
Väntar på inlägg med tips från bloggare som kan berätta om hur man gör när barnet har vätskebrist, vad ätteläggen kan lära sig från Astrid Lindgrens familjer, bästa sexställningarna, hur man dumpar sin partner på snabbast möjliga sätt, tips om hur man får balkongen mysigare, hur man gör egna såpbubblor och vilket blöjmärke som är bäst. De är ju trots allt bloggare.
Kan faktiskt hålla med om att det blev lite väl mycket enbart graviditetsfrågor i det här inlägget trots att det utgår från Gabriella Joss
och neeeeej jag kommer inte sluta läsa den här bloggen eller scrolla vidare just nu är jag i en period där jag vill läsa bloggbevakning och detta var helt konstruktiv kritik från min sida tack för mig.
Folk kommer få skit när de delar med sig av sina liv och de kommer få skit när de vill hålla saker privat. Motsatsen finns ju att se hos Sandra Beijer till exempel. Ingen kan vinna på instagram!
Många vill nog inte att folk sak veta att man försöker skaffa barn pga pressen det kan innebära att veta att folk undrar hur det går kanske till och med frågar. Berättar man om ett missfall och är ledsen så kan man räkna ut att paret försöker igen. Så tänkte jag i alla fall när jag inte berättade om mina graviditeter förens vecka 12. Berättade för några få men inte typ instagram.
I gabriellas fall har som ju redan sagt att ett barn vore välkommet och kommer när det kommer så jag är helt med på varför hon även berättar om sin tidiga graviditet.
Tycker det är helt upp till var och en att berätta när man vill. Tror sorgen är enorm oavsett vilken vecka man får missfall i, även om det klart är tuffare om det blir ett sent missfall. Och det är viktigt att känna stöd runt sig. Precis som man kan behöva känna stöd om man är nygravid och har oro tex.
Jag ”bryr mig inte” om nån berättar i vecka 6 eller vecka 26. Kul för personen oavsett vecka liksom ?
Själv vet jag omöjligt. Men om jag gissar så skulle min familj hade fått veta, närmsta vänner och typ närmsta kollegor – jag kan inte gå och bära på en sån hemlis ? Och jag hoppas det snart händer mig själv! ???
Inte riktigt så fort ska det vara, men om några månader tänkte hon sig vara gravid… Nja låter märkligt i mina öron men det kanske bara är jag.
Fast här tycker jag du ser på det lite enkelt. Det handlar såklart inte om att man blir mindre ledsen innan vecka 12. Men det handlar om hur många man vill dela med sig till att man fått missfall.
Missfall kan vara oerhört jobbigt och vissa vill ha stöd av många och vissa vill hålla det mer privat med närmaste. Inget är fel.
Går man ut tidigt till många att man är gravid finns risken att man behöver berätta för alla om ett missfall, som kanske är en enorm sorg. Annars får man frågor om ”graviditeten” som alla vet om.
Olika för alla helt enkelt. Handlar inte om att man blir mindre ledsen innan en viss vecka. Graviditeter kan få en att känna massa olika känslor. Jag gjorde IVF och efter år av försök och massa pengar (bor utomlands) så hade jag enorm ångest under hela min graviditet. Trodde jag skulle få missfall varje dag o oroade mig så mkt. Ville inget annat än att berätta för alla att jag var gravid men var samtidigt livrädd och ville berätta om vår situation med ivf etc i rätt takt och när de kändes rätt.
1/4 kvinnor har gått igenom missfall och har man de kanske man väntar lite längre o väntar av rädsla. Medans vissa kanske berättar för att få stöd. Eftersom 25% av graviditeter blir missfall så är de lite naivt att säga ”varför dölja nåt som förmodligen kommer gå bra” – tyvärr rätt många graviditeter som inte går bra.
Graviditet är en känslostorm utan logisk. Man gör de som känns rätt. Efter vecka 12 är chanserna mkt bättre (dock inte riskfritt förståss) o då känns de oftast lite lättare för de flesta.
Exakt såhär ?
många tänker väl kanske att det är på något sätt skamligt eller ”pinsamt” att gå ut med en graviditet som alla blir glada åt och pratar om och längtar i flera veckor och sen får man missfall.. det hade jag inte tyckt var speciellt roligt att dela med sig av. kan tänka mig att folk frågar väldigt mycket kanske och att då behöva dra upp att bebisen inte längre finns.. då hade jag nog hellre kanske berättat att man tyvärr fått ett missfall utan att folk ens visste att man var gravid från första början. men alla tycker ju olika där och hur man än gör är ens egna val!
Sjukt att du tror att hon ljuger om sin graviditet och att hon planerar att gå ut med ett fejkat missfall. Särskilt när hon har ett barn som har hjärtfel. Jag gillar högt i tak men sådana där saker är nog faktiskt bättre att hålla för sig själv eller dela på Flashback.
Jag har inte berättat förrän det börjat synas, ca fjärde månaden. Har aldrig sagt BF heller utan bara månaden. Toppen sätt att slippa frågor om barnet kommit än när ingen vet när det eg ska komma.
Men blir inte folk bara ännu nyfiknare då och frågar ännu mer? ?
Jag tror att hon är gravid, men fattar inte logiken att genomföra bröstoperationen om de planerar graviditet inom några månader (vilket hon skriver att de gjorde). Jag fattar att man inte vill vänta med operation på obestämd tid (typ ”jag vill kanske ha fler barn nån gång, vet ej när”), men om man planerar barn inom MÅNADER så skulle jag absolut vänta med operationen tills jag ammat klart och brösten stabiliserat sig. Är självklart bara undrande, inte kritisk – you do you!
Hon hade väl inte ens träffat pojkvännen då hon bokade operationstiden, allra mindre planerat graviditet
Går ju att boka om och avboka. Men det var väl sponsrad bröstoperation då som man anade, och hon hade väl träffat killen när operationen skedde.
Men du ser ju graviditetstestet på bilden ? tycker du är lite fööör misstänksam nu. Och hon skriver ju själv att hon inte trodde det skulle gå såhär fort, så det var ju inte helt planerat att det skulle ske nu.
Ja ser det men det går att mixtra med. Hon skrev att de tänkte sig bli gravid om några månader vilktet jag tycker låter lite märkligt. Killen verkar ha flera företag, och brösten var väl antagligen spons men visst jag kanske är lite fööör misstänksam.
Jag tycker inte det borde finnas några ”regler” kring när och hur man berättar om en graviditet, däremot har jag stor förståelse för att vissa vill undvika att få massor av frågor om det. Jag och min man förlovade oss tidigt förra året och så klart frågade folk lite om bröllopsplaner och så, vilket var trevligt. Men sedan kom ju pandemin och jag fick jätteofta frågor i stil med ”Men stackars er som vill gifta er! Hur ska ni göra? Stort? Litet? Skjuta upp det?” och det fortsatte och fortsatte tills jag trodde huvudet skulle sprängas… Jag kände ingen oro eller stress över att vi skulle gifta oss (planen var alltid ett jättelitet bröllop ändå), men när jag blev pepprad med folks frågor så började faktiskt även jag stressa upp mig. Till saken hör att jag är väldigt privat av mig och överlag inte tycker om att dela med mig av alla tankar och känslor med t.ex. kollegor och bekanta… Så jag kan förstå att man håller lite på sin graviditet för att i lugn och ro få fundera över sådant som inköp, dop, dela upp föräldraledighet o.s.v… Förstår att människan i grunden är en nyfiken varelse men det blir helt enkelt lite för mycket ibland. 😉
Hur orkar alla vara så sjukt känsliga?
Ja, jag har tyckt att det varit en fin tid när bara vi som par vetat om graviditeten. Det finns all tid att berätta för folk senare, men det är underskattat att bara njuta och landa lite själv innan man bjuder in alla i ens privata bubbla.
[Borttagen kommentar]
Oj är hon gravid? Träffade hon inte precis den nya killen? Och förstorade brösten?
Impulsiv är väl hennes mellannamn.
Alltså de blev tillsammans 6/6. Helt sjukt om du frågar mig. Om de är så kära varför inte njuta av varandra? Hon är knappast 40 och har lite bråttom om det ska blir fler barn? Förstår det ej men det behöver jag såklart inte göra.
Vi skaffade barn direkt, har inte ångrat det en sekund. Alla är vi olika.:)
Hade med oss lillen när vi firade ett år som par och båda våra barn når vi firade tre år.?
Du kan läsa många historier i öppet spår om folk som ångrar sig…
Jag tänker att om man går ut med det tidigt så kommer man mer eller mindre bli tvungen att gå ut med ett ev missfall. Om ingen vet att man har varit gravid så kan man sen välja om man vill berätta om sitt missfall eller inte.
Och om man berättar för sina nära och kära att det blivit ett missfall? Är det verkligen jättejobbigt?
Det är väl högst personligt? Nåt som.är enormt jobbigt för mig kanske du inte berörs av..
Man måste ju upprepa för massor av människor att man fått missfall, inte jätteroligt om man blir ledsen av att prata om det. Tex man säger till någon i v 8, får missfall v 11, sen v 15 ses man igen och säger ”åh hur går det med graviditeten, du måste vara i vecka 15 nu va?”
”Nä, fick missfall :/”
Kan tänka mig att det är en anledning att vänta iaf.
Ointressant oavsett ??
Vi fick reda på i vecka 13 att fostret inte var livsdugligt. Är så GLAD att jag inte hade berättat för alla om graviditeten. Delade sorgen med de närmaste bara. Slapp höra av mig till alla och berätta om vad som hänt, det hade känts jättejobbigt att upprepa för alla. Slapp allas frågor. Slapp förväntningar om att vi snart skulle bli gravida igen osv.
Många i den äldre generationen pratade inte om missfall alls så jag vet att det är vanligt bland äldre att tycka att det är något fel på någon av föräldrarna när det händer. Åtminstone jag hade känt att det vore otroligt tufft att förklara och berätta att det ÄR jättevanligt och inte ”fel”. Har många i vår bekantskapskrets som inte vågar berätta för föräldrar och andra släktingar att de gör IVF och liknande just för att det anses konstigt, lite skamligt osv. Tror vi är på väg åt rätt håll nu och tycker Gabriella gör rätt som berättar
Vilka är dessa ”alla” ni basunerar ut graviditeten för och är rädd att ni måste berätta om missfallet för?
Jag berättade om min graviditet för familjen, mina nära vänner och mormor (den enda i den generationen som är vid liv). Mamma berättade till moster. Sen berättade jag till de som det blev aktuellt för. En gammal bekant som jag sprang på med magen i vädret. Men henne ringde jag ju inte och meddelade graviditeten för.
Samma för min syster. Vid hennes missfall ringde hon mig och berättade. Sen bad hon mig att berätta för vår mamma och mormor så att hon slapp ringa dom då. Varsitt sms till hennes två kompisar. Thats it.
Vilka alla ska man behöva underrätta?
Låter som att du och din syster berättat för de närmaste.
Att berätta för ”alla” tidigt tänker jag kan vara: jobbet, inlägg på Instagram/facebook om graviditeten, bekanta så som grannar/PT/förskolepersonal och liknande.
Jag tror det är ganska vanligt att man berättar för de allra närmaste före vecka 12, för dem som man känner att man ändå vill gråta ut hos om man får missfall, typ. Samtidigt som man går ut med det mer ”officiellt” efter vecka 12. Det verkar vara det vanligast bland mina egna vänner åtminstone. Min bästa vän berättade t.ex. för mig och sin mamma nästan direkt, och så för resten efter 12 veckor. Sådan information brukar ju kunna spridas ganska snabbt sen när man väl börjat prata mer öppet om det, så jag fattar verkligen att många vill vara lite försiktiga.
De flesta här inne säger att de inte vill berätta om ett missfall till Stina vid kaffemaskinen, du har valt att inte berätta för Stina vid kaffemaskinen alls men använder ordval som ”basunera ut sin graviditet” till de som är rädda för att berätta om ett missfall för just Stina. Fattar faktiskt inte vad du menar. Det ordvalet insinunerar ju att personen som inte berättat för ”alla” gör fel, men sen tar du upp två exempel när ni inte har berättat för mer än de allra närmaste? Du behöver inte underrätta någon om din graviditet, det är ju själva poängen som de flesta här inne – och de som jag upplever att du kritiserar med ditt inlägg – vill få fram.
För att man inte vill berätta för kreti och pleti om ett missfall. Jag berättar innan vecka tolv för mina allra närmaste som kan stötta mig vid ett missfall. Jag vill inte att mina kollegor och ytliga bekanta ska vara delaktiga i det helt enkelt. Man berättar väl inte om sina djupaste sorger för alla man känner heller?
Fast berättar du för kreti och pleti att du är gravid också? Eller får de upptäcka det när det syns?
Sen kanske man också vill vänta tills man har gjort första ultraljudet och eventuella kub/NiP test. Det känns ju kanske inte jättekul att behöva berätta åt folk att man valt att göra abort för att ditt barn skulle haft t.ex. kromosomfel. Vissa grejer ser man ju på ultraljudet, vartefter man är tvungen att bestämma om man ska behålla barnet eller inte.
Som någon som har gått igenom ett missfall. Jag berättade för flera stycken nästan direkt när jag testat positivt, det var oerhört jobbigt att behöva berätta för samma personer att det inte ”blev något mer” med den graviditeten. Det handlar inte om att sorgen blir mindre när man berättar för färre personer, men man slipper berätta om sorgen för många personer efteråt. Nu när jag fått distans så har jag inga problem att prata om missfallet då jag vill att folk ska veta hur oerhört vanligt det är.
håller med! har man inte berättat om graviditet och får missfall så kan man välja själva vilka man vill berätta för. har man däremot berättat redan och sen får missfall så MÅSTE man ju i princip berätta förr eller senare för tillslut har 9 mån gått och folk förväntar sig en bebis
Alla hanterar sorg olika. Jag hade tyckt det varit så jobbigt med följdfrågor på en misslyckad graviditet och hade inte velat behöva bemöta det.
Jag har inget emot att prata om våra missfall nu i efterhand, men när vi var mitt i det så var det som ett stort, blödande sår av sorg. Om vi då hade berättat för alla, så hade det varit sjukt jobbigt att behöva ”uppdatera” alla om missfallet. Det var jobbigt nog att bara bearbeta det oss emellan och med våra allra närmsta.
Sen är folk generellt sjukt dåliga på att trösta andra, vilket enbart leder till att en ska sitta och lyssna på ”det kommer att bli bra ska du se” eller ”nästa gång tar det sig nog” om och om igen.
Så länge man känner sig bekväm med att berätta spelar det väl ingen roll när man berättar? Sedan om graviditeten går åt h-vete eller inte kan ju ingen förutspå. En kompis till mig gick ut med sin graviditet väldigt sent (typ 3 månader innan beräknad födsel) och senare samma dag fick hon missfall, en annan berättade direkt hon blev på smällen. Alltså typ vecka 2-3, och den graviditeten gick bra så tidpunkt känner man ju spelar noll roll.
Så vill gabjoss berätta så tidigt som hon gör, låt henne göra det då.
Har man haft erfarenhet av många missfall så vågar man inte vara glad förens man varit på första ultraljudet och sätt att den lever och mår bra. Därför tror jag många också väntar till vecka 12.
Känner och gjorde som Gabriella i mina graviditeter. Jobbar där jag också behövde berätta för arbetsgivaren att jag är gravid och kollegorna fattar direkt om man inte gör vissa moment. Så jag berättade direkt.
Vad är det för jobb?
Kan vara inom vården tex. En kompis fick berätta tidigt då hon inte skulle utsättas för vissa infektioner m.m.
Jag tycker absolut man ska berätta när man själv känner sig redo. Finns inget rätt eller fel. Inget datum när man ”ska” eller ”inte ska”. Jag har själv gjort olika – en graviditet berättade jag det inte alls, förutom till familj och nära vänner, folk såg magen till slut men väldigt få sa nåt till mig angående det. Men absolut att jag fick en trött kommentar om jag ätit för många bullar.. Jag har lite svårt att se varför man som utomstående så gärna vill veta om en kvinna är gravid, det angår ju inte någon annan än kvinnan och partnern. Ibland känns det som en liten sport ”är hon gravid tror du?” för att sedan vid bekräftelse klinga ut och bli helt ointressant, varför?
Ursäkta en oinsatt, men är Gabriella känd för nåt annat än sin blogg? Jag bor i Umeå men hade aldrig hört talas om henne innan jag började läsa Bloggbevakning.
Hennes blogg handlar ju mest bara om att hon söker bekräftelse för sitt utseende, så jag förstår liksom inte vad som är så intressant med den att den ska ha gjort att hon blivit så ”känd”.
Hon blev väl i princip känd eller stor för att hon var 19 år, gift och väntade barn. La ut fina bilder och levde ett mysigt familjeliv som liksom var ”goals” om man nu skulle beskriva det. Men sen skiljde dom sig, hon började bli väldigt fjortis som om hon tog igen allt hon missat i sin ”ungdom” och snart handlade allt bara om att träna och visa upp sin rumpa, puta med läpparna och prata om sex. Har följt henne sen hon väntade Jason så tycker det är en rätt tråkig utveckling faktiskt, verkligen som att hon åldrats bakåt. Säga vad man vill om henne men jag fann henne ändå lite inspirerande att hon var så pass ung men ändå gift med två barn och verkade ha ett fint liv. Men nu känns det bara tragiskt på något sett att hon hoppar in i det här nya förhållande och ska ha barn med hobom redan. Gissar att deras relation tar slut inom barnets första år eller om det ens hinner hålla graviditeten ut.
Vad är ens poängen med det här inlägget Camilla?! Ingen har sagt/ tycker eller påstår att man inte FÅR säga något om en graviditet innan en viss vecka. Det handlar väl snarare om att det fortfarande finns en (för) liten skara som har åtminstone uns integritet kvar och därför inte vill berätta allt för alla- det första man gör. Man kanske vill berätta för nära vänner och familj först! Man kanske vill hinna förstå sin kropp och vad som händer själv först! Man kanske inte är redo att berätta för alla om missfall direkt mm herregud. Hur kan det vara svårt att förstå??? Har du blivit helt skadad av att allt ska delas med sig utav på 1 sek à la Bianca Ingrosso/ familjen Wahlgren?? De verkar dessutom ta mer skada utav det än att något bra faktiskt kommer ur det.
Håller med. Det här har folk redan berättat om under ett tidigare inlägg… Och trodde det var allmän kunskap varför folk ofta gör så.
För att slippa riva upp sår? Missfall tär – jag är bara partnern i sammanhanget – men att gå igenom den smärtan ”ett steg ifrån” var slitsamt. Hade vi berättat för våra nära och kära, kompisar och bekanta så skulle vi behöva riva upp det med varje person som antingen medvetet eller omedvetet undrar ”men vänta, när var det ni skulle få barn igen?” eller menande blickar när de ser att inget händer. Det är också plötsligt en lycka man behöver ta ifrån mormor, farmor, farfar, morfar, gammel-x, vilket kan tyckas är självklart men vill man verkligen lägga den extra smällen på någon som redan går igenom en sorg?
Jag är som sagt partnern – och jag vet på min tjejs reaktion hur mycket värre det var för henne. Hon berättade för de hon behövde men slapp då ta det med kollegor eller löst bekanta eller exempelvis min familj, det tror inte jag hon hade orkat. Efter vecka tolv kan fortfarande missfall ske och då skulle jag tro att det är ännu värre, men risken är helt enkelt mycket mindre.
Senare i graviditeten är det mer att man förlorat ett barn, vilket inte är hemligt på samma sätt. Då känns det väl mer OK att folk känner till det, tänker jag.
Fick missfall i förrgår i vecka 9 och är väldigt glad att jag berättade att jag var gravid för mina närmsta vänner och familj, för de har gett ett helt fantastiskt stöd. Tänker som du Camilla, man blir ju ledsen oavsett om man berättat för andra eller inte. Däremot har det varit jobbigt att höra av sig till alla som visste om att jag var gravid och säga att det tyvärr inte gick denna gång. Hade nog varit jobbigare om hela arbetslaget visste, hela släkten osv.
Det är väl en extremt stor skillnad på att berätta för sina närmsta jämfört med att dela på SoMe om man har kanaler med hundratals/ tiotusentals/ hundratusentals följare. Inte en jämförbar situation över huvud taget och var inte alls det inlägget syftade till ?♀️?♀️?♀️
Skit ner dig <3
Fick missfall i v 10 och jag trodde verkligen inte att det skulle vara så jobbigt. Var helt förstörd och bara grät. Jag hade inte berättat om min graviditet för någon (utom mannen) och var så glad för det. Momentet att involvera fler i detta och förklara flera ggr hade varit för mycket just då. Vi hade dessutom försökt i ca 9 mån år innan första + och jag ville inte att alla, inte ens mina närmsta, skulle gå och fundera ”gick det denna gången” ”dricker hon vin nu”. Kan säga att jag hade nog med press från mig själv om att vilja bli gravid.
Jag hade så stort stöd av min man och bm och det var sååå skönt att bara kunna gräva ner sig i sorgen och inte bli tröstad eller uppmärksammad alls. Ibland upplever jag att folk kan bli så ledsna för ens skull att man nästan måste trösta dem. Eller försäkra om att det ändå är ok med en. Typ.
Med detta sagt. Alla är olika och för vissa är det såklart en befrielse att få dela med sig. Därför tycker jag det är synd att se det som någon regel. Där måste man utgå från sig själv.
Har nu två barn så det löste sig ?
Senaste graviditeten var planerad. Jag berättade om den för svärmor och min mamma samma dag som jag plussade. Sen mina vänner. Väntade dock med att offentliggöra den på sociala medier till efter KUB:en i vecka 13. Gjorde ett till inlägg sen efter RUL och sen efter det var jag 100% öppen med graviditeten på mina sociala medier.
Apropå ”vecka 12”-regeln… Risken för missfall minskar inte mellan 11 och 12. Det här har med att tidigare (”förr i tiden”) var det i de flesta fall först fr o m v.12 som läkarna såg på ultraljud om fostret levde eller inte. Därför fick de flesta kvinnor besked om missfall kring v.12. Idag är ultraljudstekniken mycket mer förfinad och man kan se hjärtslag redan från v.5-6 och därmed får fler kvinnor reda på mf eller ma mycket tidigare.
Men jag tycker personligen också att v.12 är en slags magisk gräns, ett delmål att passera.
Utgångspunkten tycker jag förstås alltid ska vara att varje individ gör som den vill. Men med det sagt kan jag också tycka att normen om att vänta till v 12 (eller efter rutinultraljudet i vecka 18-19 som jag upplever att många hellre gör) är värd att reflektera kring. Dels absolut ur ett missfallsperspektiv, då det är lätt att bli väldigt ensam med sina känslor och funderingar när man håller det hemligt och sedan bara ska fortsätta som om ingenting hänt (ibland kan det förstås kännas helt lugnt!) Men kanske framförallt för att de flesta ju genomgår den tuffaste delen av graviditeten när den ”ska” hålls hemlig. Förlamande trötthet, illamående etc samtidigt som man ska jobba på som vanligt. Även om jag inte outat mina graviditeter på sociala medier förrän i ett senare skede så har jag absolut berättat för mina närmaste anhöriga och vissa kollegor. Vi fick ett missfall i vecka 12 och jag ångrar inte för en sekund att vi hade berättat för en del i vår omgivning, då det innebar att vi också fick en hel massa stöd och support. Samtidigt gav det också en känsla av press inför att bli gravid på nytt, nu visste ju ”alla” att vi planerade för syskon. Jag var rädd för att det skulle ta tid och att alla skulle notera minsta förändring. Nu hade vi turen att det bara dröjde tre månader innan jag var gravid på nytt och även denna gång berättade vi för våra närmaste tidigt. Jag har drabbats av extremt illamående alla graviditeter så jag vet inte riktigt hur jag hade kunnat hemlighålla det utan att också gå under jorden.
Som sagt, alla gör som de vill! Ur ett sociala medier-perspektiv kan jag dock tycka det är extra bra med öppenhet kring tidiga graviditeter, ofrivillig barnlöshet och missfall då bilden som förmedlas annars är perfekta graviditeter och exakt det antal barn man önskar precis när man vill det. En nyanserad bild minskar ensamheten tror jag.
Det är inte säkert att man får ett så bra stöd av närstående heller. Vi fick en del dumma och ”peppande” kommentarer av närstående, då var vi glada att vi berättade först efter att vi själva landat i missfallet, jag hade blivit helt knäckt annars.
Jag har inte gått ut med mina graviditeter offentligt på sociala medier förrän RUL i v 19. Har gått ut för de närmaste och kollegor osv i v 12. Anledning: Det känns som att man jinxar det. Och OM det inte skulle gå vägen och blivit missfall så hade jag inte VELAT prata om det med någon. Mardröm att folk ska fråga hur det är och grejer…
Angående att man blir lika ledsen vid ett missfall i v. 10 som i v. 18. Njaaa. Alltså i det första fallet blöder man ut klumpar och förlorar en graviditet, det är en sorg det man hade längtat efter men som inte blev. I det andra fallet föder man ut en hel liten människa i en förlossning, man förlorar en familjemedlem och måste begrava sitt barn. Det är rätt olika, även om tidigare missfall också är fruktansvärt att gå igenom. Men jämför ej dessa, tycker jag.
Har ingen åsikt i frågan (man får väl göra som man vill, och känner ingen som jag tror har någon åsikt om vad andra gör, så känns om en icke-fråga?). Dock tror jag det är dags att sluta slöläsa GabJossans blogg. Känns bara lite urspårat och fattar inte vad jag tidigare har funnit givande. Blir bara ledsen av (vad jag uppfattar som) ytligt, gränslöst (utlämnande av både eget och andras liv, inte minst barn) och förgäves meningssökande hos många influencers (=levande reklampelare). Känner inte Gabriella. Men känner av att läsa hennes blogg att vi lever i en konstig tid.
Jag har förlorat ett barn i vecka 21 och fått ett missfall i vecka 13. För mig var det två HELT olika saker. Barnet jag födde i vecka 21 såg ut som ett barn medan missfallet i vecka 13 kom ut som blodklumpar. Barnet i vecka 21 kommer jag att sörja hela livet medan missfallet kunde jag fort gå vidare från. Det är såklart olika hur en känner. För någon som bara haft ett tidigt missfall är det såklart jättejobbigt också, men det blir lite dumt att jämföra mellan olika veckor och säga att det är samma sak, enligt mig.