Det här påminner mig om när jag pluggade musik, och vissa av mina skolkamrater dissade all musik som inte var komplicerad och pretantiös jazz som ingen, förutom möjligen de själva, ville lyssna på.
Popmusik sågs som simpelt och lite osofistikerat, medan deras framträdanden allt som oftast tedde sig som musikalisk masturbering. Egentligen inte så kul för någon, förutom för själva utövaren som är den som håller i taktpinnen, och eventuellt några få själsfränder som sysslade med samma typ av musikaliskt vältrande i stora och komplicerade ackord och skalor.
På samma sätt som Max Martin skrattar hela vägen till banken med sin ”enkla” popmusik, så gör nog Camilla Läckberg ungefär samma sak med sina böcker.
Hon skriver böcker som folk faktiskt vill läsa, och kanske är det anledningen till att hon kanske aldrig kommer vinna ett nobelpris i litteratur? ?
Föregående inlägg 