Full koll och klar?

Jag vet inte om det är en ren slump, men efter att Sandra Beijers syn på sin graviditet, barnet i magen och föräldraskapet som stort uppmärksammats, bland annat i hennes intervju i ”Motherhood” så känns det som att fler vågar prata om sina egna känslor kring föräldraskapet, som inte bara är guld och gröna skogar.
Kanske ser jag det bara nu för att ämnet är aktuellt? Kanske har hon fått fler att våga vara mer ärliga?

För mig kom inte föräldraskapet som en blixt från klar himmel när Dante föddes utan det liksom växer fram månad för månad. Saker händer i hans utveckling eller i vårt liv som får mig att utvecklas och se föräldraskapet på nya sätt.
Det är SJUKT häftigt att få uppleva tycker jag.

När “alla andra” sa att de visste precis vad de skulle göra när de blev föräldrar så kände jag inte alls igen mig i det. Och allt eftersom tiden går, står jag kvar som samma stora frågetecken. För mig är föräldraskapet en lång utmaning av att försöka förstå vad mitt barn behöver för att må så bra som möjligt. Ibland kommer jag att lyckas och ibland kommer jag att vara på fel spår. Hur mycket jag än försöker göra rätt kommer jag att göra fel för det är så föräldraskapets ekvation ser ut. Oavsett om jag inte kunde bota hans magont som bebis, skämmer ut honom inför hans kompisar som 8-åring eller inte vet hur jag ska hantera hans känslor när han kommer in i tonåren. // Michaela Forni

Jag tycker att det här inlägget av Michaela Forni var mycket läsvärt, även för mig som inte har några biologiska barn. 
Hon pratar om sina känslor för sonen Dante, men jag tror att hennes resonemang eller ”teori” går att applicera på det mesta i livet.
Graviditet, barn – biologiska eller bonus, familj, livspartner, vänskaper, yrkesval, hobbys.
Ja, i princip allt.
För vissa så känns vänner och vänskapsrelationer som någonting självklart, medan andra kämpar med att få grepp om det. Samma sak gäller i kärleksrelationer till en partner.
Man säger att ”är det lätt så är det rätt” men ibland så är det allt annat än lätt, oavsett hur rätt en relation kan verka.

Jag trodde att när man blev vuxen så skulle man ha koll på allt det där.
Någon som vet när detta tillstånd av full koll kan tänkas infinna sig?
Att ha full koll, kommer jag kanske få uppleva någon gång i livet, men klar?
Det tror jag aldrig att man blir.
Tror ni?

41 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Så länge man inte känner att man inte vill ha sitt barn eller att man vill skada barnet, är det nog ”normalt”. Känns det väldigt svårt och tungt kan man vara sjuk och behöva hjälp. Det är inte heller fel eller skamligt. Det händer. Det finns hjälp att få.

    Själv kände jag inte den där plötsliga euforin som en del beskriver. Efter förlossningen var jag mestadels tom. Däremot kände jag en stillsam självklarhet, att det här är min son. Och den känslan, självklarheten, infann sig redan när jag var gravid. Att ja, därinne växer mitt blivande barn.

      Är det någon som känner den där euforin? Börjar nästan tro att det är en levande legend.

        Börjar bli trendigt att tycka tvärtom

          Eller bara mer accepterat.

            Ja, tror som du, att det är mer accepterat idag. Som kvinna har man förväntats av samhället att vilja ha barn och sen leva för sina barn med extra allt. Bra att alla olika versioner blir normaliserade.

            (TS M haha)

              Jag tror inte det blivit mer accepterat? Tänker på alla generationer efter 2VK, de som hade heltidsjobb och barnen på dagis. Eller som var hemmafruar utan barnen på dagis. Inte kan de ha suttit och snackat om hur otroligt euforiska de plötsligt blev när de fick barn? Låter bara så osannolikt någon någonsin gjort det.

                Jag har bara, från äldre kvinnor (inklusive vården), fått höra hur fantastiskt det är med barn. Sådant lyckorus när barnet läggs på bröstet! Och amma är det vackraste som finns! Sådan mysig stund! Bara du och barnet. Och är du trött? Äsch då, barnen är ju små en sådan kort stund. Njut nu! Göra annat kan du göra sen. ÅH SÅ FANTASTISKT ALLTING VAR.

                Och aldrig någonsin en kommentar om att en pappa borde känna likadant.

                Har för övrigt vänner som kände sådant lyckorus när de födde barn. Och vänner som absolut inte gjorde det.

          Som blivande föräldrar tycker jag det ingår att läsa på vad som händer med kropp och hormoner när man är gravid. Alla reagerar ju olika. Att tro man svävar på rosa moln låter som en saga. Och sagor är just en säga. Sedan om man inte känner glädje att få ett barn tycker jag är oroväckande.

            Men du har ju inget barn? Du kanske inte ska uttala dig om varningsklockor haha… suck förlåt inte riktat mot dig personligen men förstagångsföräldrar som ”vet allt” (jag var en själv) – man vet fan ingenting och det är en jävla press att tro att något är fel om man inte gråter av lycka när en liten sugande parasit dyker upp och suger dina bröstvårtor blodiga och variga. Ett nytt barn är en ny relation, och den bygger man upp dag för dag.

              Eller kanske läste jag din kommentar fel det jag nu – NEVER MIND

              Har inget barn var har du fått det ifrån? Jag har rätt att tycka att ska man ha barn ska det vara att man vill. Så tycker jag. Ok. Fatra att vi tycker olika!

              Har inget barn var har du fått det ifrån? Jag har rätt att tycka att skaffar man barn ska det vara efterlängtat. Det är en sund inställning.

        Jag tyckte graviditeten var sjukt jobbig, kände mig bara instabil och orkeslös. Även förlossningen var hemsk. Men när jag fick honom i min famn var det som en käftsmäll av förälskelse. Så jag skulle säga att den där euforin kan existera. Satt där med det skrynkliga lilla knytet i famnen och kände att honom kan jag inte leva utan. Det var en overklig känsla. Jag var så fascinerad över hur vacker han han var, så hel, varm och ljuvlig. Samtidigt var jag livrädd över att inte kunna ge honom allt han behövde.

          Jag kände också den där kärlekskäftsmällen ? Det var ren eufori när jag äntligen fick hålla i mitt barn! Älskar henne över allt annat! Kär från första stund.

        Jag kände den de första veckorna med första barnet. Det var verkligen en magisk och ljuvlig bubbla. Hela första året var nog det bästa året i mitt liv. Med andra barnet har det varit mycket tuffare på alla sätt och där minns jag knappt det första året.

        Som råttan i pizzan? 😉

        Jag har känt det med båda mina barn när jag fått upp dem på bröstet efter förlossningen. Var ganska obrydd under graviditeten, inga gravidfoton, gillade inte att vara gravid, tänkte inte asmycket på varken graviditeten eller barnet. Förväntade mig INTE att känna omedelbar kärlek. Men jäklar, det gjorde jag.

    Föräldraskapet är underbart, utvecklande och krävande. Vissa föräldrar får mer utmaningar att tampas med beroende på om barnet har svårigheter på olika sätt.

    Många föräldrar tampas också med svårigheter som kan gå ut över barnet. Inte den enklaste balansgången alltid för livet går upp och ner för alla. Det viktigaste är att aldrig lasta barnen med sina problem. Samtidigt som man vill finnas där och stötta barnen på alla sätt.

    Att vara en förebild för mina barn har alltid varit viktigt och att ha en ärlig och öppen relation där barnen ska känna att de kan prata med mig om allt är ännu viktigare.

    Jag har nog inte tänkt så mycket kring föräldraskapet utan det har fått komma naturligt allt eftersom de genomgår olika faser, men jag vill inte göra samma misstag som mina föräldrar gjort.

    Det viktigaste är att barnet känner sig älskat för den hen är. Det går inte en dag utan att jag talar om det för dem ?

    Men är det verkligen så himla tabubelagt att prata om att alla känner olika inför graviditet och att bli föräldrar osv? Jag kan tycka att det går inflation i ordet tabu, alla flunsor (eller ja, kändisar öht) är så sugna på att ”bryta tabun” kring ditt och datt. Oftast känner iaf jag att det inte egentligen känns så himla konstigt att prata och ventliera olika känslor kring alla livets ämnen. Av mina vänner kanske 50% var euforiska och älskade att vara gravida osv, medan de andra 50%, där även jag själv ingick, inte alls kände så. Den totala förälskelsen i den lilla varlelsen som kom upp på bröstet efter förlossningen vet jag egentligen ingen som känt. Jag kände däremot direkt en samhörighet med mitt barn, en självklarhet att vi hör ihop.

      Smulan sa det. ??

      Med tanke på vilka reaktioner Sandra fått så verkar det vara lite tabu/förbjudet ja.

        Det kanske är lite ovanligt att inte skriva något positivt öht utan bara negativt.

          Bara för det är lite ovanligt är det inte fel. Alla har rätt till sina egna känslor.

            Skulle dessutom inte påstå att hon enbart skrivit negativa saker om sin graviditet. Kolla senaste inläggen tillexempel, där listar hon enbart positiva saker ☺️

          Hon har skrivit positivt också så det där är en lögn.

          Det är ju verkligen inte alls sant hon enbart skrivit negativa saker ? Att du ens kan säga så beror väl mer på att sociala medier ofta är en sagovärld, hon råkar bara vara typ 2% realistisk och lite genuin och då uppfattar folk det som konstigt för att de vill bli matade med icke existerande 100% lycka och plast? Som bara finns på film ?

        Men att folk ens snackar om Sandras inlägg eller att hon fått uppmärksamhet för dem är väl mer ett tecken på hur orealistisk internetvärlden och instagram är? Inget Sandra har sagt är ju ett dugg speciellt eller unikt utan kanske den absolut vanligaste reaktionen och inställningen hos 30 åringar- jag undrar om det ens går att bli mer ”normal.” Det är väl bara ”här” dvs inte i den riktiga världen det är något speciellt?

    Jag tror det är den här perfektionshysterin som är nu som påverkar. Det verkar så viktigt med en sorts paketering, även av föräldraskapet. Det ska tas gravidbilder och det ska vara babyshower och allt verkar följa en planering med saker att bocka av.
    Min äldsta är snart 18 och jag höll inte på sådär. Då var det mer ”berätta för familj och kompisar, spy och må illa, orka jobba fram till sista månaden” sen kom barnet och då var man föräldraledig och kämpade på med blöjor och amning liksom. Det var jobbigt, roligt och ingen big deal kring vad man kände eller inte kände.
    Nu ska allt analyseras och dissekeras ner i minsta detalj.

    Första graviditeten kändes verkligen som en förberedelse mentalt. Jag är som person väldigt närvarande men i graviditeten levde jag som i en bubbla. Det var en konstig känsla att se världen genom gladpack. Eufori kände jag aldrig däremot ett otroligt lugn. När väl barnet kom kände jag mig stundtals rätt värdelös. Alla andra mammor kändes det som förstod exakt vad skriket eller gnyendet betydde. Själv fick jag prova mig fram. Men efter ett tag landade jag i något som funkade för oss. En rutin. Hade dessutom en underbar sköterska på BVC.
    Med andra barnet var det andra aha-upplevelser. När tredje kom då var det bara att köra. Allt som kändes konstigt med första blev en ickefråga. Även om alla tre är helsyskon är de väldigt olika och har helt olika behov. Självklart finns det en bas som alla barn behöver, trygghet och bekräftelse, men efter det måste man känna in vad som funkar. Nu är de vuxna alla tre och lever sina liv. Varje ny fas i deras liv har varit en upptäcktsresa och alla resor har varit helt olika. Ja ibland kunde man känna sig lite trött framförallt i tonåren när man fick bita sig i tungan när de gjorde mindre lyckade val. Jag är glad att jag valde att skaffa barn. Däremot är det tveksamt om jag vågat om någon hade visat mig facit innan. Jag har så många fina minnen med mig även om inte allt var en dans på rosor.

    ” Någon som vet när detta tillstånd av full koll kan tänkas infinna sig?” Hahaha hög igenkänning ? kan det vara så att vi som barn skaffat oss den bilden av vuxna därför att de ju har full koll på saker som barn inte förstått än? (Läsa klockan, köra bil, laga mat). Och så tror man som barn att när man blir vuxen kommer man veta allt och sen blir man vuxen och bara.. que?

      Ja… Jag tror man ser på sitt framtida jag som en helt annan person. En som vet allt liksom.. sen inser man att man är precis samma person som kanske aldrig kommer känna sig som den där vuxna personen man trodde man skulle förvandlas till ?

        Och det är DÅ man inser på riktigt att ålder bara är en siffra.

    Tycker också det är viktigt att säga att detta är känslor man kan ha och uppleva även utan att få barn. Har själv barn men känner också väldigt starkt för mina brorsbarn som jag är väldigt nära och som jag levt nära i många år innan mina egna kom. Tror att man kan uppleva något slags ”moderskap” även om man inte har egna barn.

      Visst kan man det! Jag jobbade som barnflicka som ung och de barnen känns fortfarande nästan som mina egna, jag älskar dem jättemycket och är helt partisk nästan som om de vore mina, och ser inte deras defekter etc hehe (har egna barn också så jag kan jämföra).

    Nä jag vet inte när vuxentillståndet kickar in, väntar fortfarande, fast sen gjorde ju jag som Pippi och tog ett krumelurpiller som barn…. Oavsett så håller jag helt med, känner igen mig mycket i både det Sandra och Michaela skriver om just graviditet och föräldraskapet. Det känns fint att den aspekten av mödraskap får ta plats nu.

    Jag, jag, jag, influenser tänker oftast bara på sig själva. Dom tror dom är så speciella för andra ger dom den makten att påverka.

      12:18 ja och vissa är lättare att påverka.

    Men suck, detta är väl ändå inget nytt?? Jag fick barn för 15 år sedan och då tjatade det också om att man minsann inte svävar på rosa moln som nybliven förälder och artiklar i Mama med kändisar som ”säger som det är” om hur det är att bli mamma och ”vi måste börja prata om” och bla bla bla.

    Jag kände inte den där omedelbara lyckan när mitt barn föddes, och det tog en tid innan jag älskade henne. Förlossningen gick fort och läkarna fick springa iväg med henne eftersom hennes hjärtljud gick ner. Kvar låg jag ensam i en kvart utan att veta ens vad det blev eller om hon levde. Pappan fick inte stanna kvar över natten, bebisen bara skrek och skrek så jag satt gråtandes i kafeterian för att jag inte skulle väcka min rumskamrat vars bebis sov typ hela tiden. Min förlossning började så fort, värkar i någon timme och sen var jag öppen tio centimer. Jag hann inte riktigt med att bearbeta och förbereda mig mentalt. Mina kompisars förlossningar hade tagit flera dygn från första värk och jag hade ställt in mig på det med. Nu är bebisen en tioåring och jag älskar henne självklart.

    Den föräldern som tror att dom har full koll har ingen koll.

    Man borde ha fått sitt andra barn första gången typ ? Då man visste lite mer, hade mer självförtroende och litade mer på sin egen känsla och kunde ”läsa” av barnet på ett annat sätt. Det där med att kunna läsa av är viktigt i alla lägen. Att vara lyhörd i sitt förhållande, i vänskap, med sina barn, på sitt jobb etc. Att kunna känna av ett läge eller en stämning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.