Motherhoods intervju med Sandra Beijer

Redan från start så har Sandra Beijer haft en ganska så ”okrussidullig” inställning till sin graviditet och bebisen i magen.
Hon har helt enkelt inte känt som normativt förväntat av en gravid kvinna och har vägrat att vara gravid på någon annans villkor.
Jag vet att det sticker hål på den där rosaskimrande gravidballongen, när en kvinna inte känner att livet börjar när man skaffar barn, att livet blir komplett med det lilla miraklet i magen som man älskat och längtat efter sedan det stod plus på en plastbit man precis kissat på, men jag förstår samtidigt inte hur det kan vara så provocerande med en kvinna som tycker och känner som Sandra.
Vissa kvinnor verkar nästan bli personligt kränkta av det, trots att Sandra varit väldigt tydlig med att det är så här HON känner och att hon inte lägger någon som helst värdering i hur andra väljer att göra.
Motherhood har gjort en lång intervju med Sandra, under #slutskammat, där hon pratar om och förklarar sina känslor, utan att för en sekund be om ursäkt för dem.

Det var inte totalt oplanerat men det kändes som att jag fick ett sjukdomsbesked ungefär och sen ska man förhålla sig till det. Jag är ingen barnkär person riktigt och kräver väldigt lång startsträcka för att vänja mig vid saker.
[…]

Sandra Beijer som alltid skrivit om det som är romantiskt – lobster rolls, böcker, dricka rödvin – har sen hon blev gravid berättat öppet och ärligt på bloggen om hur det känns. Om att hon fortfarande inte är säker på att hon vill ha barn, att hon har svårt att se personen framför sig och att hon blir matt av att titta på barnmorskans guide om hur man tar hand om en människa.
[…]

Att bli mamma är inte en gåva det blev liksom till för att man knullade med någon.
Många har blivit förvånade över hennes krassa inställning till graviditeten.

En riktigt bra intervju som jag rekommenderar till den som är intresserad av att veta mer om Sandra och hennes tankar till sin graviditet, bebisen och livet som komma skall.

161 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Klart som tusan att många känner som Sandra, det är något helt främmande, skrämmande och livsomvälvande som pågår när man är gravid. Och det känns som att det nuförtiden, kanske pga av alla influencers, förväntas man älska graviditeten och barnet mer än livet självt innan den knappt hunnit utvecklas till något mer än en blodklump i magen.
    Hoppas denna artikel hjälper många gravida att inse att det är okej och kanske helt normalt att känna så som Sandra beskriver.

      100% kände också så. När man heller inte har någon erfarenhet av barn och bebisar är det omöjligt att veta vad man förväntar sig, samtidigt som man såklart har en viss längtan efter barn. Även med andra barnet kände jag delvis samma, typ jaja vi tar det när det kommer. Och så blir det, livet förändras sussesivt och man växer in i det. Älskar dom till döds men har inte upplevt någon tidpunkt som förändrade allt, inte ens förlossningen och när man fick dom i sin famn första gången.

        +1

        Tror de allra flesta tänker så- känns lite märkligt att Sandra får epitetet ”extremt okrusidullig.” Är det bara jag som tänker att folk som skriver gulligullhistorier om sina graviditeter och bebisar mest ljuger för att de tror att det krävs av en?

          Jag tänker lite så också och var ungefär som Sandra under våra graviditeter. Förvisso gick jag med i dåtidens stora forum för föräldrar men jag kunde egentligen aldrig relatera till ”lullullet”… Jag blev nog snarare en motpol som många inte förstod sig på – precis som Sandra har blivit här. Att läsa hennes blogg och sedan kika in på Egoinas är som natt och dag där den sistnämnda har gått helt upp i sin graviditet och praktiskt taget förlorat sin egen identitet. Jag menar… oavsett hur man hanterar det, är det såklart okej!

            Samma här. Och alla jag känner. Klart det är okej gå upp i sin graviditet om man vill men jag tror inte det är så väldigt vanligt, de flesta lever väl bara på och längtar efter att kunna dricka ett glas vin igen…

              Precis så.

            Kolla in på showbondens instagram så har du ett skräckexempel på en människa som enbart är sin graviditet och sitt barns mamma. Hela hon har blivit en parodi. Tragiskt, slutade följa henne när hon började dilla om att hon slutade med kaffe för att kunna bli gravid.

              Eh? Vet många som slutat med kaffe för att öka chanserna? Känner själv ingen brådska just i detta nu, inget sug heller, och det passar ändå inte in i mitt och sambons liv så som det ser ut just nu, men den dagen vi bestämmer oss för att försöka kommer jag göra precis allt för att det ska gå… Har man börjat jobba för det vill man ju bara att det ska gå snabbt. Verkar vara en pina att kämpa för det. Och med tanke på att jag personligen troligen kommer vara runt 35 så kanske man inte kan ta för givet att man har tiden på sin sida, då är det väl bara att maximera chanserna tänker jag.

              Ja, fy fan. Hatar det där. Särskilt de som sen också börjar fjaska med massa sprutor och hormoner för att bli gravida. Liksom. Come on. Take a chill pill och bli lika coola som du och jag.

      +! Så tacksam att detta artikel kom ut. Har alltid velat ha barn, men har aldrig längtat efter att bli mamma. När jag blev gravid (planerat) så trodde jag att jag skulle bli jätteglad, men tyvärr känner jag inte så. Alla andra runtomkring mig blir helt lyriska när jag berättar, de verkar liksom bli gladare än mig? Detta gör att jag ifrågasätter om något är fel på mig. Misstolka mig inte, är lycklig över de facto att få bygga min familj och kommer älska barnet villkorslöst, men tanken på att bli mamma skrämmer mig också. Känns som att allt jag är just nu är att vara gravid, det är liksom hela min existens och känner typ att jag tappar bort mig själv. Sen mår jag så dåligt fysiskt också så blir påmind hela tiden – all min tid går åt att baka det här barnet. Så kommer det vara i sju månader till och sen när bebis kommer så kommer den ju vara fastklistrad på mig under alla ammande månader. Jag vill inte bara identifiera mig som mamma, jag vill fortfarande vara jag men har inte kommit underfund med hur jag ska kunna separera dessa ännu.

      Någon som känt som jag?

        Jag kände också så. Tyckte inte alls om att vara gravid, visste inte vad jag kände inför det som väntade. Och när folk frågade ”men åååh, hur kääääns det” så ställs frågan med sån förväntning att man ska svara att det känns helst fantastiskt.
        När jag födde mitt första barn kände jag inte heller att livets pusselbit föll på plats. Mer en känsla över att ”okej, den här lilla bebisen som tydligen är min behöver jag vara rädd om och ta hand om”. Sen har kärleken växt sig fram mer och mer för varje dag, den kärleken kom inte av ett plus på en sticka.
        Önskar dig lycka till i allt som väntar ❤

        Tror många har känt som du. Det är bra att en graviditet är så lång som den är, för ofta hinner man växa in i vad som ska komma. Försök vara öppen för att låta den processen ske. Du behöver inte forcera fram något, men inte heller kämpa emot. Din personlighet försvinner inte. Du kommer inte bara vara mamma. Du är fortfarande du! Vissa saker sätts på paus, men finns ändå kvar. Saker du tror att du kommer sakna eller är rädd att förlora nu kommer kanske inte alls kännas betydelsefulla sen. Människan är otroligt anpassningsbar. Tillåt dig att liksom hänga med på resan och övertänk inte för mycket runt omkring. Det blir bra.

        Tror att när man själv blir gravid kommer det med oro, rädsla, krav osv, utöver glädjen. Inför andras graviditeter kan man vara ”bara” glad. Mina graviditeter har varit enormt efterlängtade men det har aldrig kommit en våg av glädje även om jag varit tacksam. Har faktiskt reagerat med starkare glädje åt andras graviditeter, än åt mina egna. Känns helt naturligt faktiskt =)

      Jag stör mig dock på att Sandra verkar tro att ingen har känt som henne tidigare vad det gäller att bli mamma.
      Och hela det där hon säger att ”vara mamma ska man få vara på precis vilket sätt man vill” ÄR ju inte sant. Det finns grejer som kommer med moderskapet som man inte bör välja bort för att det drabbar en liten oskyldig människa som inte har valt att komma hit.

        Word

        Man kan väl kanske förutsätta att hon menar inom rimliga gränser, så länge inte barnet far illa liksom eller försummas. Man måste ju kunna prata utan att för den delen reservera sig för missförstånd gällande precis allt? Men ja, kanske någon som läser det blir peppad och ba yesss, jag är mamma som jag vill, lämnar ungen i badkaret och drar till Spybar.

        Som ovan skriver tror jag att man kan anta att hon själv antar att det är underförstått inom rimliga gränser och inte på ett sätt som skadar barnet. Man måste inte klargöra varje sake som sägs i exakt detalj, att inte skada sitt barn är liksom en accepterad norm så de behöver inte sägas.

        Sen tycker jag inte att hon skriver som att hon tror att ingen annan känt som henne. Tvärtom har hon skrivit bland kommentarerna att det nog är fler som känner så. Men däremot är det inte så många som pratar öppet och krasst om när de känner så, i synnerhet inte bland influencers.

          Fattar vad ni menar med att det underförstått ska ses som ”vara mamma på precis vilket sätt man vill (inom rimliga gränser)” men hon uttrycker ju sig inte så?
          Jag hatade själv att vara gravid, och uttryckte det, men någonstans får man försöka att ta ansvar för sitt psykiska mående i en situation som man valt själv och som starkt påverkar ett hjälplöst barn.
          En riktig bebis och inte nått ”vattendjur” kommer liksom att komma ut ur sandra snart och den bebisens behov av anknytning är inte anpassade efter någon som ”vill vara mamma på sitt eget vis”.

    Jag hatade att vara gravid trots att jag ändå mådde faktiskt helt okej i kroppen.
    Spydde aldrig, fick ingen foglossning osv..

    Men fy fasen… Stel i kroppen, fet och klumpig, man fick inte äta och dricka vad man ville, apkass sömn pga att man var så fet och kissnödig jämt..

    Nej fy!

      Jag hatade också att vara gravid, men älskade barnet i magen. Någon biologisk instinkt sa åt mig att skydda barnet med mitt liv. Såhär 15 år senare är känslan densamma.

      En vän till mig hatar att vara gravid, alltså hon blir hellre överkörd av en traktor än är gravid igen. Hon verkligen hatar det.

      Men när jag fick veta att jag inte skulle kunna bli gravid, så tvekade hon inte en sekund. ”Jag bär det åt dig!”. Alltså den uppoffringen ❤️ Blir så jävla rörd 🥺

      Står i kö till ivf och hoppas det ska gå den vägen 🙏🏽

        Spontant sett skulle jag vilja skriva;

        ”Var hittar man en sådan vän?”

        Men efter lite eftertanke vill jag istället skriva;

        ”Var hittar man en sån vän som DIG?”

        Det är så lätt hänt att man glömmer att du antagligen förtjänar hennes fulla stöd, som den vän du varit och är till henne.

        All lycka till med er resa. Fina människor!

    Ett barn har dock aldrig valt att bli fött, så förhoppningsvis vill man iaf och annars gör man abort. Ibland är det som man ska hylla ego-tänket och vara anti, och det går bort för mig iaf..

      Mm fast vet du, det går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Bestämma sig för att vilja ha barn och samtidigt tycka att det kommande barnet är abstrakt, konstigt och panikframkallande. Eller vilja ha barn och hata att vara gravid. Vara rädd för barnet och älska det.

        Men hon vet ju fortfarande inte om hon vill ha barn, säger hon ju. Tycker nog att ett sådant beslut bör man vara ganska mycket mer säker på än så… Det är liksom ett liv, en person.

          Finns väl många större beslut i livet som man inte känner sig helt hundra säker på men som blir superbra när det väl händer?

            Vilka större beslut i livet anser du är att likställa med att sätta ett barn till jorden?

              Också nyfiken på det.. Att välja att sätta ett liv till världen. Finns ju massor av exempel på folk som aldrig borde gjort det. Menar ej Sandra nu

      Håller med L. Såklart är många osäkra och upplever inte den där enorma glädjen osv men sen blir det jättebra ändå!!!
      Men vi måste vara medvetna om att det finns MÅNGA som inte ska ha barn. Som inte vill på riktigt, som inte klarar av att sätta sitt ego åt sidan, som inte är snälla mot/respekterar och kan ge kärlek. Eller som är sjuka och därför inte kan ge barnen vad de har rätt till. Det pratas ofta om att ”dom vet vad som är bäst för sitt barn” men sanningen är att det INTE ALLS ÄR SÅ!!!
      Man är ansvarig för andra människor, en dålig uppväxt skapar en trasig individ, det är inte rättvist mot barnen. Så många barn har problem hemma, så många barn måste bo i fosterhem osv.
      Tycker, i vår moderna tid, det borde vara mer ok att INTE skaffa barn. Att de som inte vill/kan skippar det ist. Tyvärr är man konstig om man inte vill ha barn vilket kanske gör att vissa nästan skaffar barn för att inte sticka ut. Eller för att inte bli ensam på ålderns höst.

        O att ha barn är inte = inte ensam. Många har otroligt dåliga relationer med sina barn och är ensamma ändå, trots flera barn och barnbarn.

        Lo håller med dej. Bra skrivet.

      Men kan inte du och andra med denna pretto-åsikt HÅLLA KÄFTEN!? Din åsilt är inte facit, du sitter inte på sanningen om hur en gravid ska må. Det är pga såna som dig som gör att man inte orkar berätta /erkänna hur rädd/orolig man är, för då får man höra hur hemsk man är. Skäms på dig och håll käft.

        Andas för fan.

          Jag andas alldeles utmärkt, annars vore jag död din tönt. Men jag ruttnar fullständigt på här eviga moraliserandet över hur kvinnor ”ska” känna inför/om graviditet. Inte konstigt att många mår urdåligt i det tysta när det ska skammas så hela tiden. Kul förresten att man som kvinna dessutom alltid får höra att man ska ”andas” ”lugna sig” mm när man blir rasande över olika saker. Det var ju verkligen något nytt, märkligt att man aldrig ber män göra så när de drar näven i bordet.

    Tycker hon varit så negativ hela graviditeten. Nästan som hon vill provocera. Aldrig hört någon tycka det är lätt att vara gravid utan kämpigt med alla krämpor. Men däremot jätteglad att få ett barn. Och det är det jag saknar ang henne. Glädjen att få bli mamma. Ingen självklarhet för många.

      Håller med. Har tänkt många ggr när jag öppnat hennes blogg att ”ja, vi vet nu.”
      Har själv fått barn och träffat många gravida personer och kan inte påminna mig det här ”rosaskimrande” hos nån av dom. Tycker de flesta har en inställning av att det är rätt segt och lite skrämmande.

        Eller jag håller inte med om att hon borde va glad pga många som inte kan bli mammor. Där tycker jag hon har noll komma noll skyldighet.

          Verkligen inte hennes ansvar att bära folks barnlösa sorg på sina axlar. Livet är orättvist.

        Ja precis, det är väl bara påverkarna som gör det hela till ett stort kommersiellt kalas med alla tillbehör?!

          Det är inte det dock. Finns väldigt många jag gick i skolan med från min hemstad, som är rätt liten (alltså inga Stockholmsinfluencers med andra ord) som kör fullt ut med samma grej. Allt är magiskt, vackert, amazing. Babyshowers/sprinklers från finaste <3, livet har plötsligt fått en ny mening, tänk ett litet liv av oss två, dem<3 osv osv. Allt ska se perfekt ut, kännas perfekt och förstås dokumenteras på sociala medier. Har svårt att tro att de från min hemstad är isolerade i detta, lär ju isåfall finnas relativt stora grupper i mångaa svenska städer som spär på samma förväntningar och perfekta bild på sociala medier.

        Som fortsättning på personliga anekdoter har jag då enbart träffat gravida med något rosaskimrande över sig med gravidfotograferinger, suuupergravida trots att embryot är typ en halv cm, babyshowers, avgjutning av magen och alltid synd om den FÖR DE ÄR GRAVIDA. Nä så tröttsamt. Vem bryr sig egentligen? Halva världen har varit gravid. Sen när ungen klämts ut är det SÅ FANTASTISKT men också gnälligt så att man undrar vfr de ens skaffade barn. Ett himla gnällande och hånande om att barnet är jobbigt och dylikt. Som om man inte vet att det är jobbigt med barn, vilken planet kommer man ifrån om det inte är jobbigt? Nä morsor är så trökiga.

      Precis. Och förhoppningsvis känner man den där stora glädjen sen, annars blir ju barnet lidande… ingen tvingar dig en skaffa liksom och barnet förtjänar alltid det bästa och intresserade föräldrar mm

      Som flera andra skrivit så har Sandras blogg under graviditeten varit otroligt skönt och fint att läsa. Mina graviditeter var planerade men hatade allt med att vara gravid och känner igen mig i mycket hon skriver. Men precis som du skriver så kände jag mig fel och dum som kände så. För man ska ju vara glad och tacksam som gravid och ”njuta”. Hur planerad en graviditet än är, och efterlängtad, kan man inte veta hur man kommer att känna under tiden. Och allt måste få vara okey. Jag tror ju att det hade varit bättre om jag känt att jag kunnat prata om hur uselt allt kändes men det vågade jag inte. Och det säger ju inget om hur man blir som förälder.

        Sant. Ibland blir man rätt beklämd här när folk liksom hyllar att föräldrar ångrar sina födda barn, som att det är nåt bra?? Och ofta när man läser om detta så gäller det folk med flera barn, alltså hur tänker man då, varför hejdar man sig inte på vägen om det nu är så jobbigt. Skulle du själv vilja vara barn till någon som inte vill ha dig liksom..
        Nu handlar inte detta om Sandra, men en del tidigare kommentarer jag läst.

          Ja det blir lite fel. Någon ångrar sina redan födda barn, berättar om det och folk tycker att det är skönt med någon som äntligen vågar vara öppen och ärlig. Och visst, man kan inte rå för sina känslor och tankar men man kan påverka sina handlingar och t.ex. söka hjälp. De som känner samma känner igen sig och pratar om det online, känner sig mindre ensamma och det blir normaliserat. Men om man går omkring och mår dåligt över att man ångar sina födda barn så behöver man ju hjälp att ändra sitt tankemönster.

        Men tycker inte der stämmer. Vad har ni läst eller hört man ska njuta av att vara gravid? Hormonerna går ju bananas. Och kroppen ändrar på sig. Det är en stor påfrestning på alla sätt. Så vem har sagt att det är lätt att vara gravid?

          Det är skillnad på att avsky att vara gravid och att inte verka knyta an till barnet i magen. Jag hoppas den anknytningen kommer ske, för barnets skull. Det är helt normalt att känna sig nedstämd och deprimerad, men man kan behöva söka professionell hjälp om man känner motstridiga känslor för själva barnet i sig. Det kan finnas underliggande rädslor man behöver jobba med.

            Exakt detta! Att en graviditet är fysiskt jobbigt är ju helt normalt och förväntat. Men känslomässigt finns det en del varningstecken när man uttrycker sig som S har gjort (om hon inte bara är ute för att provocera, ibland vet man inte med influensers…)

              Nä, kände samma. Fattade inte alls vad det var jag hade i magen. Fick tipset från BM att ”prata med bebisen i magen”. Kändes som att ta ut en gurka ur kylen och prata med den. Men det löste sig, har två barn och älskar dem. Tror dock inte jag knutit an nåt vidare till nån av dem innan de kom ut. Bara för att du känt på ett visst sätt innebär inte det att nån annans upplevelse är fel, eller att det skulle va varningstecken
              Vissa kanske bara behöver ha nåt mer konkret att förhålla sig till.

              Min tanke med. Tror hon bara är en omogen ”influenser” som vill provocera helt enkelt. Hoppas på det i allafall!

            Jag kunde inte heller knyta an med det som var i min mage. Kände precis som Sandra att det gör jag ju när jag får träffa barnet. Idag har det gått ungefär 3 år, har aldrig varit ett problem med anknytning men jag lät det ta sin tid; precis som med en ny vän. Vi lärde känna varandra, och det har gått toppen. Det funkade för mig och säkert för många andra också. Kan fortfarande inte förstå att den människa som finns hos mig också legat i min mage, har inte den föreställningsförmågan eller vad en nu vill kalla det.

            Inget av det här gör mig till en bättre eller sämre mamma. Alla är olika, hur kan det vara så svårt och jobbigt att förstå och förlika sig med?

              Ingen föreställningsförmåga att ditt barn låg i din mage? Kan förstå att den känslan är svår att förstå utan att upplevt det, men inte när man har..

              Sandra vill förhoppningsvis bara provocera, omoget, barnsligt – javisst men i så fall betryggande.

              Hoppas att hennes barn aldrig någonsin i framtiden, kommer läsa hennes blogg. Ingen ska behöva höra hur oönskad den var, barnet ska ej behöva läsa det hon skrivit under hela graviditeten

                Nej, jag kan fortfarande inte förstå det. När barnet låg i min mage kunde jag inte koppla att det var just det; ett barn. När barnet var ute var det ju ute – kunde inte koppla att just det varit därinne.
                Du kan ju få tycka att det är jättekonstigt, men för mig är och var det som att försöka föreställa mig hur det är att vara en ekorre till exempel. 🤷🏼‍♀️

                  Stakars dig… som inte förstår hur det är att vara en ekorre…😎

                    😂😂

                  Tror att det är vanligt, man fungerar olika helt enkelt. Vissa knyter an med sin bebis direkt när de blir gravida, vissa när bebisen föds, vissa växer det fram för. För mig växte det fram 🙂

                    Samma här! Jag kände mig väldigt matad med att ”MAMMA & PAPPA ÄLSKAR DIG REDAN”-retoriken och jag förstår att andra kanske har den känslan, men jag hade inte den. På samma sätt som en kollega i veckan fick ett syskonbarn så berättade hon i ett möte att ”det är så galet hur en kan älska någon så mycket som en inte ens har träffat ännu”. Jag kan inte alls relatera till det, och det är ju för att vi är olika.

                    Tänk om alla bara kunde acceptera det; att vi är olika. Mitt liv hade varit SÅÅÅ skönt då 😂 så så skönt. Slippa förklara varje gång…

                Vill även tillägga; jag tycker inte det är omoget alls av Sandra. Jag kände också att jag blev ett ”edge case” av att hela tiden bli tillrättavisad i mina känslor. Folk la ord i mun på mig hela tiden, ville förklara för mig hur jag kände, hur jag borde känna, att jag ju visst är vacker och inte tjock etc. Men det var inte min känsla och ju mer jag kände att de inte såg mig och mina känslor – desto större blev de och desto mindre ville jag ”foga mig” efter hur andra tyckte att jag borde agera, känna, vara, tycka etc.

            Det är inte normalt att vara deprimerad? Snarare så man behöver söka hjälp än om man känner ”motstridiga känslor” för barnet i magen. Det där har du hittat på själv.

            Ja oftast så blir det ju bra i slutändan ändå men beroende på övriga omständigheter och övrigt mående så kan det ju vara en varningsklocka om man känner de känslorna mot barnet. Obs ingen varningsklocka mot dig som mamma men en varningklocka att man behöver hjälp för att skydda sin egna psykiska hälsa. Man är absolut ingen dålig människa för det eller sämre mamma men att gå omkring med sådana känslor ensam är ju bara det rätt så tärande. Om man normaliserar det så kan det ju tyvärr leda till att folk går hela graviditeten och mår sämre än nödvändigt eller tror att det är så pass normalt att man inte har rätt till någon hjälp alls.

              Jag hade och har inget problem med det. Alla knyter inte an till barnet när det är innanför kroppen och det är inte onormalt på något vis.

          Hahaha va? Alla säger ju det till en ”NJUUUUT”, ”passa på att sova nu…”, ”åh du är så vacker, njut av glowet”, ”njut av att det bara är ni två för det kommer ALDRIG KOMMA TILLBAKA, ALLT FÖRÄNDRAS, så njuuut”, ”njuuut av en bulle till, du kan unna dig”, ”va? Jag njöt varenda sekund av att vara gravid, älskade att vara gravid, njut njut njut på det!” allt är bara ett enda långt jävla njutande enligt vissa.

          Angående att det är ”lätt” att vara gravid. Vissa människor har noll fingertoppskänsla kring det där, min chef sa tex ”VA, SKA DU ANVÄNDA MAMMABYXOR NÄR DU HAR FÖTT?! Jag känner en som blev smal igen direkt och kunde gå tillbaka till sina gamla byxor”. Hade en gravidkompis som, vad en än sa svarade ”ja men tänk om vi hade bott i typ Afrika, då hade det varit mycket tuffare” och andra som ba ”JAG ÅKTE FRÅN GYMMET DIREKT TILL BB, det var en superlätt graviditet”. Alltså på allvar! Det är jättemånga som upplever det här. Jättemånga som säger det här. Ja hormoner går bananas, och det är okej för omgivningen så länge du reagerar på RÄTT sätt angående det – dvs är helt till dig över det som komma skall, du får endast gråta av LYCKA eller dumma grejer som ”himlans, jag som ville ha nuggets till middag och det kom jag på klockan 22.48 och donken har stängt, åh naaajjj inte nu igen!!”. Att uttrycka känslor som ”jag känner inte igen min kropp”, ”jag tycker det är jobbigt etc” är absolut inte acceptabelt.

        Skillnaden här är väl att Sandras graviditet varken varit efterlängtad eller planerad (mer än nåt diffust att få barn innan en viss ålder). Hon verkar ju inte ens vilja bli mamma…

          Fattar inte på riktigt hur du kan dra den slutsatsen? Har du barn? Eller vänner med barn? Eller vänner? Menar inte vara dryg men blir på riktigt förvånad över att människor med sociala sammanhang och vana vid barn tror att det är nåt konstigt med hur Sandra funderar över sin graviditet. Jag har lättare förstå dig om du är väldigt ung och kanske påverkad av romantiska influencerbilder om bebisar men inte så mycket vana i realiteten.

            Har du ens läst vad hon själv har skrivit? Verkar inte så, för då är det inte alls svårt att dra den slutsatsen.

              Håller inte med dig och var seriös 😊 Alltså har du barn eller vänner med barn?

                Haha va? Det var väldigt vad du gick igång personligt på detta 😆 Jag skrev om vad Sandra själv har sagt i sin blogg och i intervjun, det var allt. Tips: jobba på läsförståelsen 😉

                  Hmm alltså- min fråga till dig var om du/ni tänker som du/ni gör för att ni är en yngre generation som inte själva har erfarenhet av barn och graviditeter och därför påverkats av mer romantiska skildringar via sociala medier? Min teori var alltså att det är därför ni uppfattar Sandra som udda.

                    För min del blev jag förälder innan sociala medier var en stor grej. Avskydde barn när jag blev oplanerat gravid. Jag verkligen hatade barn i alla åldrar. Hatade även graviditeten. Däremot älskade jag barnet i magen. Så ja, jag har svårt att relatera till Sandra. Jobbar som socialsekreterare för barn och unga och tycker verkligen det är ett varningstecken att hon inte har knutit an till barnet någonting. Det behöver inte gå illa, men det kan göra det. Jag hoppas såklart inte det.

                      Jag fick till en psykolog unde rheö graviditeten efter som jag tyckte det va så jobbigt mentalt att va gravid. Hon sa upprepade gånger att man inte kan förvänta sig att känna en enorm kärlek eller anknytning till barnet när det kommer, för vissa kan det ta några månader att knyta an osv och det är helt normalt! Det är betydligt farligare att skamma en mamma för hennes känslor än att mamman inte knyter an direkt.

                      Men alltså va? Jag förstår att det i ditt yrke kan tyckas finnas en korrelation mellan att inte känna anknytning och att det går illa, men det betyder inte att det gäller för resten av befolkningen. Du kan ju inte göra ett urvalsprov där populationen har en gemensam nämnare att du som jobbar på socialtjänsten har kommit i kontakt med dem.

                      Jag kände som sagt inte anknytning i magen. Tyckte det var spännande, fantiserade om hur det skulle bli, men jag kände ingen kärlek till det som växte inom mig. Jag kände ju inte mitt barn, kunde inte se mitt barn framför mig, visste ej hur det såg ut och vem han var. Tycker du drar i jäkligt stora växlar när du utgår från din egen erfarenhet inom socialtjänsten, och det känns snarare oroväckande att någon som inte kan förstå det och bredda sitt perspektiv lite mer än att bara utgå från sina upplevelser jobbar med sånt här. Känns taskigt att säga så, men så tycker jag. Du borde träna på att tänka ett steg längre.

                    Det jag uppfattar ”udda” med Sandra är att hon så tydligt uttrycker en ovilja med hela situationen. Som sagt, att tycka att graviditeten inte är rosaskimrande är helt normalt, men hon verkar mer nedstämd än så och det finns vissa saker som är värt att vara uppmärksam på där. Det tror jag nog att hon är visserligen, men det är kanske värt att fundera på hur detta bör normaliseras. Det säger jag snarare av livserfarenhet än vad du beskriver som ”ovana av barn”.

          Jag håller faktiskt med dig. Jag längtar till hon inte är gravid längre så hon kan återgå till sitt normala liv. Det har varit ett jävla gnäll på hennes blogg om den här graviditeten, det är väl ändå ingen som tvingar henne att vara gravid?

            Blir nog inte som förut ändå…

              Om hon verkligen tror det kommer antagligen barnet i kläm. Så enkelt är det väl. Det tar liksom inte slut med att hon föder om hon tror det vilket man hoppas att hon inte tror.

                Håller med, det är ju då själva jobbet börjar och nya krämpor kommer samtidigt som man ska lära sig ett nytt heltids dygnetruntjobb – att hantera en bebis.
                Folk säger att man ska passa på att sova innan och sorry, det stämmer, för sen kommer du inte att kunna sova på samma sätt på ett bra tag.

        Jag avskydde också att vara gravid. Gillade inte hur kroppen förändrades, mådde skit och var väldigt rädd och orolig inför förlossningarna. Och så finns det folk som tar sig rättigheten att klappa gravida på magen hur som helst, dem tyckte jag extremt illa om. Men när ungarna väl kom ut har jag älskat dem.

      Vadå ”saknar ang henne”? Det är väl upp till henne hur hon hanterar sin graviditet liksom ingen borde ha åsikter om ditt sätt? Tycker det är så jävla märkligt att människor som läser bloggar går upp i blogginnehavarens liv på det här sättet. Personligen tycker jag att det är jättebra och viktigt att påvisa att det finns olika vägar att gå.

    Jaaaa! Jag har aldrig fattat att utomstående vill ta på dom där kisstickorna. Har gjort några graviditetstester och alltid har det hamnar nån droppe fel. Så tar man en massa toapapper som stickan kan vila på i väntan på resultat, och efter det kastar man väl skiten istället för att ge som en f…..g present till nån. Det är äckligt för fan.

      När jag använt graviditetstester har jag alltid stuckit ned stickan i en kopp med lite urin i. Således slipper man kissa direkt på själva stickan och slipper risken att det skvätter.

        Ändå en kisspinne…

    Älskar min unge över allt annat och är så jävla glad över honom, men jag kanske ångrade mig… 100 ggr under graviditeten? AVSKYDDE att vara gravid. Finns inget jag tycker så illa om som det haha. Förstår Sandra till tusen och önskade att fler hade pratat som henne, för det ÄR jättesvårt att förstå vad som händer och ännu svårare att försöka visualisera hur allt ska bli. Alla kan inte ha nån jävla… tiingelinn-graviditet haha. Usch

    Jag och mina vänner fick våra barn för 15-20 år sen, alltså innan sociala mediers stora genombrott, och absolut INGEN hade det som våra influenser idag. Disiga gravidbilder i motljus med en blomsterhink på huvudet, inga långa texter om mirakel hit och dit, inte denna konsumtionhets av bäbissaker och kläder och alla ungar blev det ”folk” av utan speciella tallrikar, haklappar och badbaljor. (Däremot ville alla ungar bada i diskhon, görs det idag?) Inga babyshowers eller babymoons…
    Vi var gravida – dvs illamående eller inte. Åderbråck eller inte. Graviddiabetes eller inte. Nån fick bristningar, utan att gråta ut om det i media. Sömnlösa nätter och amning… så jäkla oglamouröst men ändå mysigt på nått sätt

      Klart det badas i diskhon! Och skurhinken…

      Klart det inte badas i diskhon, det är inte en bildskön miljö, dessutom JÄTTEFARLIGT. Det ska va en pastellfärgad badbalja i ekologiskt naturellt biodynamiskt odlad bomull som ystats till plast under 22 års tid. Pris: 7899kr men den är livsviktig, konsumera mera!

        Ystas! 😂

      Fick googla babymoon, herregud 🙄

      Blomsterhink på huvudet 😂😂😂😂

    Det mest provocerande är när folk skriver om sina graviditeter som ”mirakel” (väldigt sällan det är just mirakel, de flesta är ju ändå friska och fertila, då lär det liksom hända vid något tillfälle att man blir gravid) eller ”det största beviset på vår kärlek” ( eh, nä, största beviset på er k*thet snarare). Eller hyllar sin partner som den bästa föräldern när barnet är en vecka gammalt och det enda som hunnit hända är att man klarat av just de första sju dagarna.

    Mitt bästa tips innan graviditeten är förresten att se nyktert på sin partners sämsta sidor. Allt det som han hen inte hjälper till att städa, jobbar för mkt eller vad det nu gäller, lär inte bli ännu mindre framträdande när ni också har ett barn och du är överväldigad av trötthet.

      Mina var dock mirakel, efter många år och många missfall. Men jag förstår vad du menar. Särskilt influencers tror ju att allt som händer dom är nytt å revolutionerande. Så även graviditet å barn.

      Och det om partnern är KLOCKRENT! Är ärligt talat SÅ BESVIKEN på min partner, även om han är en fantastisk pappa. Men allt runt om, jag gör allt, tar ansvar för allt annars blir det inte av. Han tog precis sin första natt då jag är nyopererad sen en vecka (jag tog alla i över 1år) hörde honom sucka å stöna hela natten. Kom å väckte mig för det var ”såååå jobbigt” Älskar honom men han är så vek, stressad, uppe i jobb osv

        Grattis, jag förstår att det faktiskt är mirakel med den bakgrunden! Själv har jag en svår sjukdom och trodde faktiskt inte jag någonsin skulle bli förälder heller… Men rent generellt så brukar många ha ganska lätt att bli gravida, flera ggr om dessutom. En del blir det oplanerat, en del efter övergrepp, osv. Det blir lite märkligt då att var och varannan skriver att det är ”vårt mirakel”.

        Precis det du skriver om tror jag är SÅ vanligt! Kvinnor som roddar livet ur sig och mannen som ses som strålande pappor bara för att de är där… Jag kan bara prata för mig själv, men jag skaffade barn efter mindre än två år ihop med min man. Han jobbade typ alltid och jag gjorde det mesta hemma redan innan vi bildade familj, Inte förändrade det sig i brådrasket bara för att vi fick barn. Han är en jättefin pappa, men jag tar fortfarande mkt mer ansvar för all planering av familjelivet; läxor ska bli gjorda, tandläkartider bokade, det ska städas. Han gör det, men jag måste vara den som styr upp. På jobbet lyckas han däremot göra karriär utan någon som hänger över axeln på honom för att se till att saker bli är gjorda. Då verkar den inre motivationen vara hög nog ändå.

        Det hade varit så sjukt mkt enklare om jag hade ställt ordentliga krav INNAN vi ens övervägde att bli föräldrar. Galet att man ens ska behöva tänka så (ytterligare något som ligger på oss kvinnor i första hand…) men medan jag ser kvinnor runt mig steppa upp när barnen kommer så verkar deras män ofta ligga löjligt lågt på vissa fronter.

        Hoppas nu att du får återhämta dig efter din operation ordentligt och att din man skärper sig! Inte ok att han beklagar sig ens en enda sekund inför dig!! Sköt om dig <3

    Nåt neokonservativt som hänt senaste decenniet där det krävs att en kvinnas inställning till graviditeter och barn åtminstone i det offentliga ska påminna om Walt Disney? Det är ju inget märkligt alls med vad Sandra beskriver- så har kvinnor känt i alla tider.

      EXAKT!
      Man blir gravid, man är gravid bäst man kan, försöker mest få gjort det man brukar och vara sig själv så mycket man orkar, man får ett barn (om allt går som det ska).
      De allra flesta av oss har väl gjort detta utan ballonguppsatser med tyllrosetter, offentliga hyllningar av partners och superlativer om lycka och mirakel, masskonsumtion av superspecialgrejer.

    Är gravid i v15, hormonerna gjorde att jag grät varje dag från V5-12, hela kroppen kändes fel och jag kände inte igen mig själv. Jag hade alla symtom på depression men visste innerst inne att jag inte var deprimerad, bara gravid,
    Det ledde till att jag kände mig långt ifrån glad, och började skamma mig själv för att jag inte var just glad, det SKA man ju va, men jag bara grät, gnällde, suckade och sov så fort jag fick en chans.
    Nu börjar det vända, är fortfarande inte superexalterad, jag gillar inte att vara gravid, tycker inte att bebisar är ett dugg roliga/intressanta, men ser fram emot att så småningom ha en familj och drömmer om ett liv med barn som är 2år+. Resan dit är nåt som bara måste göras för att ha en chans att förhoppningsvis komma dit.

      Har en tvååring och ja jag kan säga att jag älskade inte bebistiden men nu är han helt fantastiskt rolig 😁.

      (Bebistiden hade nog också varit bra OM vi hade fått sova ok, men det var riktigt kaos på den fronten fram tills ganska nyss. )

      Önskar alla att få bebisar som sover skapligt!

    Någon som har varit gravid, varit livrädd för vad det innebär för ert förhållande, och sedan har det trots allt blivit jättebra?

    Jag finner inte Sandras förhållningssätt till sin graviditet udda på något sätt. Det är skitjobbigt att vara gravid och man har ingen aning om hur livet blir sedan och vad det är för något som bor i magen. Det udda med Sandra är väl att hon som influenser inte anpassat sig till det sättet som graviditet brukar skildras på sociala medier.

      Håller med.

      Precis! Och hon är även smart nog att inse att den glamorösa synen på att ha barn förmodligen inte stämmer hela tiden men har ändå valt att skaffa barn. Vissa reflekterar ju inte ens över om dom vill ha barn på riktigt, de bara skaffar barn eftersom ”det är så man gör”. Jag förstår inte varför man skulle vara en bättre förälder för att man är naiv och inte tänker efter ordentligt och inser först i efterhand att det var skit med barn än om man är tveksam och inser att livet kan bli både bättre eller sämre efter barn.

        Tycker det känns sunt överlag att fundera på vem man kommer bli, en vilja att ens ”vanliga jag” i den mån det går finns kvar osv. Att inte se MAMMA som din enda identitet, börja prata om sin själv som mamma i tredje person osv.

    Det är även spännande att alla som inte har barn självklart inte vet hur riktigt kärlek känns, för det kan man bara uppleva när livet startat och man fått barn.

    Och att man inte kan älska sin partner lika mycket som man älskar sina barn, SORGLIGT! Det är olika sorters kärlek och relationer och jag tror ta mig tusan att det även finns dom som älskar sin partner MER än det lilla miraklet. Det är okej det med!

      Tror inte man kan ignorera den evolutionära aspekten av det där. Ett barns överlevnad är beroende av att de vuxna runtom är helt galna och kära i barnet. Jag tror det har med hormoner och biologi att göra, och jag skulle gå så långt och säga att det är biologiskt omöjligt att älska något mer än sina barn. Man kanske inte alltid har förutsättning att vara en bra förälder eller ens kan ta hand om barnen, men tror en absolut majoritet älskar sina barn mer än sin partner utan tvekan.

      Att älska sin partner lika mycket som barna är fasen inte friskt. Partners är utbytbara, det är inte ens barn. Aldrig

    Jag förstår absolut att man inte gillar att vara gravid, jag hade själv hypermesis och kräktes precis hela graviditeten. Att Sandra känner sig kluven borde man acceptera, man har rätt att känna som man känner.

    Det jag däremot ifrågasätter är varför allting behöver broderas ut så ingående på nätet. Kul för Sandras barn att hitta alla texter Sandra har skrivit när hen är tonåring, för att inte tala om vilket arsenal för förolämpningar från elaka klasskamrater ”din mamma ville ju inte ens ha dig”.

    Stackars hennes barn i framtiden när hon läser sin mammas blogg, hur oönskad hon/han var. Jag har under hela mitt liv fått höra av min mamma hur ogärna hon ville ha mig egentligen, som om det skulle vara en rolig sanning att berätta. ” när du skulle födas var det bara morfar som vill ha dig, ingen annan”
    Jag har två syskon till så jag är mellanbarn och tyvärr har jag alltid blivit annorlunda behandlad mot dom, och min mamma var väldigt medveten om det för hon påtalade det ofta som att jag måste förstå henne. Kan tillägga att jag bröt kontakten med henne för flera år sedan när det även fortsatte med mina barn som blev bortvalda.
    Det känns och har fått mig att må dåligt hela mitt liv över detta.

      Att hon är osäker nu betyder ju inte att hon blir en dålig mamma.

      Men barnet är ju inte oönskat? Fattar inte hur så många människor här kan ha så dålig läsförståelse, det är ju pinsamt.

        Hade barnet vart oönskat hade hon väl gjort abort. Så…inte oönskat med andra ord. Många här är verkligen urusla på att läsa.

      ❤️!

    Hade jag blivit oplanerat gravid som Sandra hade jag tagit abort just för att jag aldrig kommer kunna hantera mammarollen och ge barnet den kärlek den förtjänar och behöver. Men Sandra har alltid haft en vilja att bli gravid och även om det skedde oplanerat så tror jag hon kommer axla rollen perfekt.

      Det skedde inte oplnerat, hon har sagt att det var planen

        Nej det har hon inte sagt. Hon sade att hennes plan var att bli gravid vid 37 år men graviditeten med Björn var oplanerad. Sandra använder inte skyddsmedel utan följer principen att killen ska hinna dra ut den i tid. Har hon nämnt mer än en gång.

        Hon har sagt att de hade pratat om det och kommit fram till ”händer det, så händer det”. Så de försökte inte aktivt få barn, men det råkade bli så ändå.

          Råkade bli så händer av en sak: inga skyddsmedel.

            ”Skyddsmedel” 🙄

              Exakt 🙄

          Det är väl så man får barn.. Vad trodde hon? Kan hända direkt eller inte alls utan hjälp

      Har man sex oskyddat är man med all sannolikhet medveten om att det kan bli bebis.

    Om det inte är så att hon överdriver för att provisera eller ett försök till att normalisera så, utifrån vad jag läst här ser jag tendenser till både graviditets och kommande förlossningsdeprission.

      Hon proviserar fram en deprission menar du?

        Du missuppfattar

        Du missade ordet ”eller”

        Anonym / 10:02 & 10:20
        Ni missippfittir.

          Skrattade osunt mycket åt din och kommentaren från ”-”, tack för att ni gjorde min kväll!

    Jag gillade väldigt mycket en kommentar i Sandras blogg:

    Kärlek kan komma som en tsunami eller som ett duggregn. I slutändan är man lika blöt oavsett.

      Haha ja tyvärr stämmer det ju inte, annars hade det varit fint.

      Kassa metaforer kan vara irriterande som en flis under foten eller smärtsamma som ett slag i skallen. I slutändan blir man lika sur oavsett.

    Alltså såklart att man får känna som man vill inför att få barn, jag har heller aldrig längtat när jag varit gravid, men man kan väl välja sina ord lite bättre? Tycker Sandra är så himla inne i sig själv och att hon minsann ska vara gravid på sitt sätt till vilket pris som helst, att hon liksom inte har några problem med att skrika ut att hon minsann inte längtar efter bebisen, hur den var som ett sjukdomsbesked, hur hela livet förstördes och golvet rämnade. Roligt för hennes unge när den är gammal nog att läsa det liksom. 😂

    Många verkar tro att kritiken handlar om att Sandra tycker att graviditeten är obekväm. Det vore en sak. Men Sandra uttrycker så många elaka saker om sitt ofödda barn att man helt rimligt kan misstänka att det blir förlossningsdepression då hon redan verkar så sjukt olycklig över barnet.

    Hon säger att hon längtar tills barnet är fött så hon kan lämna det till sin mamma och röka inne på fest. Att barnet kändes som att få ett sjukdomsbesked. Att hon inte ”känner” barnet och har svårt att släppa in folk (?!). Att bebisen känns livsfarlig.

    Hon säger helt galna saker. Och hon kan inte gömma sig bakom någon ”feminism”. Tänk om en papp pratat om sitt ofödda barn såhär? Hon borde ha använt en jävla kondom istället för att utsätta hennes barn för det här.

    Ingen förtjänar en narcissist-mamma som talat om för hela världen hur oönskad man är. Det är elakt. Och hon är så SJUKT fjantig med hennes tonårsprovokationer. Hon är snart 40.

      Pull out in time är hennes motto. Då blir det såhär.

      Alltså barnet kommer antagligen sitta klistrat vid henne som en fästing i skärgården. Hoppas hon förstår det. Vad har ens hennes mamma m saken å göra. Är det hon som längtar efter ett barn

      Du kanske ska skaffa ett liv? Du läser in sinnessjukt mycket saker i en persons liv som du aldrig träffat. Patetiskt.

      AMEN

    Också helt verklighetsfrånvänt att hon skriver ”så skönt att inte vara ansvarig för någon annans liv längre” om att hon ska sluta vara gravid…. Och få en bebis…

      Alltså hur har du det med läsförståelsen? Hon skriver: ”Okej nu kör vi, sista veckan utan ansvar för någon annans liv.”

      Men hon menar ju raka motsatsen din lyktstolpe

    Oj så jag känner igen mig.
    Jag är gravid just nu och känner mig som den mest dåliga gravida kvinnan i hela världen.
    Ett par gånger i veckan får jag ta diskussioner och försvara mig bara för att inte hela min identitet går ut på att ”vara mamma”.

    Jag hatar att vara gravid, alla rörelser som barnet gör ger mig ångest och känns äckligt och eller gör ont.
    Jag kan inte föreställa mig barnet och hur livet kommer se ut.
    Jag kan inte längta efter amning och ha bevis vid bröstet utan får panik över att vara en ständig mjölkmaskin.
    Min familj, mina vänner och arbetskamrater tycker att jag är helt knas och endel har ifrågasatt om jag är seriös och om jag ens ska bli mamma.

    Det gör så ont och får mig att känna mig så värdelös och att det är biologiskt fel på mig (den har jag också fått höra).

    Ingen verkar förstå att bara för att jag inte kan föreställa mig livet med barnet så betyder det inte att jag kan föreställa mig livet utan det.
    Ingen förstår att bara för att jag äcklas av sparkarna inne i mig bortom min kontroll så betyder inte det att sparka utanför magen kommer uppfattas som ”jobbiga” av mig.
    INGEN köper att bara för att jag vill ha en egen identitet och fortfarande vara jag, så betyder inte det att jag inte vill vara mamma också.
    Jag ser fram emot det lilla livet och tycker det ska bli sååå kul och spännande, men jag har ingen känsla av att vilja ge upp hela mig. Jag kommer se till att jag mår bra för att optimera mitt föräldraskap. Men då är det något seriöst fel på mig.

      Jag var som du, hatade ALLT med graviditeten. Sedan – SURPRISE – blev jag en riktig kokongmamma som helst av allt skulle ha slutat jobba för att vara hemma med barnen. Fortfarande idag när de är tonåringar är de centrum för min existens.
      Sedan har jag vänner som plastsanerade hemmet för bebisens skull och bara gav hemlagad barnmat etc etc, idag låter de sina tonåringar driva runt på kvällar och helger och bryr sig inte ett dugg vilka de är med eller vad de råkar ut för. Så hur man känner inför graviditet och bebis säger ingenting om hur man blir som förälder.

        Intressant, har också sett en hel del som liksom bränt av allt krut redan i början av barnens liv och sedan verkar det inte finnas något engagemang kvar?

      Åh som jag känner med dig. HATAR att vara gravid och då är jag inte ens halvvägs än, har inte blivit stor och otymplig och knappt några i min omgivning vet om det, men för MIG är det svinjobbigt.
      Jag är övertygad om att vi båda kommer bli fantastiska mammor ändå, <3

      Jag kände också som du först gången jag va gravid och jag gick därför hos psykolog typ varannan vecka under hela graviditeten. Jag tycker du ska be mvc om att få kontakt med psykolog eller kurator. Kan va skönt att få ventilera tankar och känslor utan att känna sig dömd. Jag minns att jag tyckte det va särskilt jobbigt att prata med med min sambo om känslorna för det kändes som att jag förtog hans glädje över graviditeten.

      Jag kände att det va för påfrestande med amningen också så min sambo gav ersättning ibland för att avlasta, kan va ett tips att släppa ev. prestige kring amningen.

      Jag kände inte alls de här känslorna under min andra graviditet utan det va allt det nya första gången som va jobbigt.

      Det är inget fel på dig och inget fel vad du känner ❤️ Jag tycker du har en sund inställning till att inte vilja ge upp hela dig! Man behöver inte älska att gå gravid, man får vara rädd och tveka inför det okända, man behöver inte förlora hela sin identitet när man blir mamma och enbart vara mamma i all evighet…. För en del är det att vara mamma det enda som gäller och som känns rätt och man väljer att sätta till sidan allt som var innan, medan för andra är det rätt att även ha en identitet bredvid moderskapet. Det viktigaste är att du och barnet mår bra båda två ❤️ Massor med lycka till!

    Intervjun förklarade hennes tankar bättre av vad bloggen gör. Men det är så märkligt ändå, hon vill inte prata om graviditeten men verkar ha uppmärksammat att den ska vara rosenskimrande. Genom instagrambilder som fladdrar förbi? Pratar man med folk omkring en så varierar upplevelserna enormt, varje känsla har känts och varje tanke har tänkts. Så gillar hon inte att läsa på om graviditeten och att ta hand om en bebis, men kanske skulle uppoffringen av några minuter faktiskt kunna hjälpa att få situationen att kännas lite mer ”verklig”? Varför inte ens prova? Att folk läser på och följer sin graviditet, handlar grejer och liknande betyder ju inte att man är superduperintresserad och överlycklig av att veta att bebisen nu är stor som ett plommon och fingrarna börjat formas för att det gör SÅ viktigt att veta just idag i min vardag. Det handlar ju om att ge det tid att sjunka in.

    Bryr mig inte så mycket om Sandras graviditet i sig. Det får hon sköta själv och ännu en åsikt angående den behövs inte. MEN det jag vill klaga på är hur artikeln är så rörig? Är det bara jag som tycker att det ligger lite väl lösa meningar lite här och där och artikeln följer ingen horisontell linje från start till slut? Den var väldigt svår att läsa. Men vet inte om det är ett format de brukar köra med?

    Då har vi alltså en person som romantiserar ca allt, även rökning. Men inte sin bebis?

    Jag blir lite matt över den tonårstrotsiga inställningen ”jag tänker minsann inte”. Om det nu hade varit en hundvalp hon skaffade istället så hade det plöjts böcker, googlats och piffats och införskaffats grejer till förbannelse. Vem sitter helt oförberedd när man skaffar ett djur och tänker att ja, mat kan man väl fodoora hem om valpen nu måste äta och behöver man verkligen veta nåt om hundar innan man skaffar en, nä känner mig för rädd för det? Nu är liksom ETT BARN som kommer och hon rycker på axlarna, skyller på att det känns läskigt och famlar efter ciggen.

      EXAKT.

      Bortsett från just Sandra, så tror jag på tal om böcker att mycket som står där egentligen är självklarheter för många, men känns som en trygghet i oron för många.
      Jag kände mig inte det minsta orolig inför mitt barns ankomst, läste extremt lite men googlade upp enstaka funderingar och har aktivt undvikit allt vad mamma-grupper heter pga det är främst åsikter man hittar där och inte fakta. Han är 9 månader nu och det har gått kanon! För mig har det alltså funkat att mest lita på mina instinkter och annars bara fråga på BVC. Djur klarar ju av att ta hand om sina barn, så att ”plöja böcker” etc är inte för alla en nödvändighet.

        Klart barnet överlever även om man inte vet vad man håller på med, men ambitionsnivån kan väl vara högre än så? Det finns mycket man skulle kunna göra ännu bättre om man läste på, framförallt när barnet blir äldre och de riktiga utmaningarna kommer.

    Kan inte nån förklara VARFÖR Sandra inte ville göra abort? Har hon nån enda gång uttryckt varför hon VILLE genomgå graviditeten? Någon???? Finns det EN enda anledning som hon redogjort för, som visar på att hon VILl bli morsa? Så oerhört märkligt hela grejen

      Nja, haha. Svårt att hitta något överhuvudtaget – MEN med lite god vilja, två saker. Från första inlägget efter att hon tillkännagjort sin graviditet:

      ”Jag har aldrig längtat efter barn. Men jag har vetat (om det är möjligt) att det nog är något jag vill vara med om innan jag dör. Och gravid blev jag och det har varit en del att ta in. […] Men, jag älskar min pojkvän och jag vill göra allt med honom. Och därför känns inte det här särskilt läskigt heller. Vadå, jättemånga gör ju det? Och valpar och kattungar är gulliga, en miniversion av mig och en jag är kär i kan också kan bli rätt gulligt.”

      Samt ett svar från Q&A, del 2:

      ”Hur landade ni i att ni ville behålla, vad var era tankar och känslor då?
      Vi hade redan pratat, bara någon månad efter att vi blivit ihop att blir det en bebis nångång så blir det. Så även om det var läskigt och jobbigt var det aldrig en fråga för någon av oss om abort när det väl blev så.”

        Låter ju dock mer som att det är något hon vill bocka av från en lista typ. Hon vill uppleva hur det är att få barn, men vill hon uppfostra ett barn i 18 år och faktiskt VARA en mamma?

          Herrejävlar vad alla är duktiga på att ”jamen vill hon vara mamma i minst 18 åååår?! ” ”vet hon vad drt innebääääär”. Ifrågasätter ni alla såhär eller bara kända bloggare? Vem i helvete VET vad föräldraskapet innebär INNAN de fått barn!? Fyfan för er och era pekpinnar. Hoppas ni får pinnen i ert eget öga tillslut. 🤮🤮🤮

            Tog du illa upp? 🤔 du verkar väldigt upprörd. Menade mer att skaffa barn ska vara något man faktiskt är säker på att man vill göra, att det är det livet man vill leva. Om man uttrycker sig som Sandra gjort bör man nog vänta tills man är redo, för barnets skull.

      Det har hon skrivit om flera gånger. Det är tom med i artikeln.

      Det enda som står i artikeln är att hon ville väl ”bli gravid någon gång” och då skulle det ske när hon var 37. Men hon verkar vara detta redan så.

    Enda anledningen att jag fortsätter läsa hennes blogg är tack vare att hon inte, som de flesta andra, romantiserar sin graviditet. Jag slutar följa folk så fort de blir gravida annars, se brukar bli så jääävla tråkiga att läsa om rosaskimmer. Tack Sandra för att du är motvalls majorieten i detta ❤️

      Ganska tråkig blogg ändå nu med allt gnäll och mkt graviditetsfokus.

    Det är inte konstigt att ha svårt att knyta an till barnet i magen eller tycka att det känns abstrakt och overkligt att det är en människa som lever inuti en. Det som jag tycker är lite mer anmärkningsvärt i Sandras fall är hennes ovilja att försöka ta till sig graviditeten emotionellt. Utifrån vad hon skriver på bloggen vill hon ju bara hålla graviditeten ifrån sig. Inte prata med barnet, inte läsa på osv. Man får uppfattningen att hon tror att andra bara gör förberedelser för att de vill och tycker det är kul, men förberedelser av olika slag är ju ett av flera sätt att skapa ett band till barnet.
    Oviljan att ta till sig en graviditet kan vara kopplad till graviditetsdepression eller behov av ökat stöd inför omställningen att bli förälder. Jag är inte säker på att det gynnar Sandra att hyllas som en som ”äntligen säger som det är” eller som ett feministiskt statement.
    Detta är alltså bara min bild utifrån vad hon kommunicerar på bloggen och jag tror absolut att allt ordnar sig bra, men tycker det framkommer lite mer djupgående känslor än att tycka att det är läskigt att bli förälder och att vara obekväm med att prata med magen.

      En grej till: det finns ingen motsättning mellan att ta till sig graviditeten och att inte bara vilja gå in i rollen som mamma! Det går alldeles utmärkt att knyta an till sitt barn och ändå vilja fortsätta vara sin egen person. Därmed är det inget feministiskt statement att inte knyta an till barnet under graviditeten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *