Så här inleder Paula sitt inlägg, i vilket hon svarar väldigt utförligt på frågan som ställts.
”På tal om det här med att ta kritik och att kalla allt för hat så tycker jag den här kommentaren är ett rätt bra exempel på hur man kan ifrågasätta men ändå vara trevlig, inte för att det blir ett ”fina du” men kommentaren känns helt enkelt inte som i syfte att pika utan genuint undrande.”
Innan jag ens började läsa Paulas svar så tänkte jag att det här förmodligen delvis grundar sig i att Hugo inte längre bloggar, och att Paula helt enkelt uppdaterar mer från sitt och familjens liv.
Det visade sig i stämma bra. Längst ner i inlägget skriver Paula just om det.
För att kort sammanfatta Paulas svar har jag valt att göra det i punktform, där ”jag” och ”vi” är Paula samt Paula och Hugo.
Hela inlägget hittar du här.
– Vi ett team och synkar ihop oss. Vi bollar alltid om barnen och planer.
– Vår familj gör enormt många aktiviteter tillsammans alla 4.
– Hugo gör rätt mycket ansträngningar för barnen överlag – han är med och coachar Mollys fotbollslag, vi delar på att skjutsa och vara med vid barnens aktiviteter och nu när Molly har en telefon har hon dagliga smskonversationer med Hugo även när han är på jobbet ?❤️.
– Men ja, det dagliga ”lilla” känsloarbetet ligger mer på mig.
– Det är oftast jag som ”ser” ett behov eller önskan från barnen och tar upp den och bollar med Hugo.
– Hugo å sin sida kommer gärna hem med coola kläder eller drar iväg med Molly på fotboll. 10 år in i relationen och snart 9 år som föräldrar har vi fått våra invanda roller. Dom är garanterat inte helt jämställda (som jag kommit fram till tidigare) men som det ser ut i dagsläget känner vi oss båda tillfreds med upplägget.
– Jag tycker det är viktigt att uppvakta varandra som par och inte bara vara föräldrar, Hugo känner samma där.
– Om jag ska se in i framtiden kan jag tänka mig att Hugo kommer vara lika bra på att att göra såna här stora ansträngningar för barnen när de är äldre. När dom kanske inte alltid vill hänga med mamma och pappa utan längtar iväg till kompisar, partners eller äventyr. Då tror jag Hugo kommer dra till med riktiga happenings för att fånga in dom och få spendera tid ihop ?
Jag undrar om Hugo bryr sig om sådana här kommentarer eller om han bara viftar bort det, trygg i sin egen förmåga och sitt föräldraskap?
Hade han haft en aktiv blogg hade han kunnat skriva om det. 😉
……………………………………………………………………………………………………………………..
Paula har för övrigt tagit grönt kort.
Inte i golf som man kanske hade kunnat tro, utan i klättring.
Nu kan hon vara den som dinglar längst ner i ett klättringsrep, lite som ett sänke, så behöver du hjälp kan du bara messa till ”Klätter-Pulkan”.
Ej betald reklam för ”Kläder-pulkans” tjänster.
Föregående inlägg 
Tragiskt. Hon kanske som många av oss andra tror att hon är tillfreds men varför han mannen då 60% mer fritid för självutveckling, hobbies och vänner? Är man verkligen tillfreds med detta eller är det bara enklare så, för mannen kommer inte anstränga sig oavsett om man påpekar det?
Ännu mer tragiskt att du tror att alla vill ha sina förhållanden efter din mall.
Är de lyckliga med hur de har det, vem är du/vi att säga att det är fel?
Jag tycker att den som frågar känns tragisk. För mycket nyfikenhet å sen runda av med ngt gulligt. HON har inte med det att göra, helt enkelt! Alla hjärtans jävla dag är väl olika för alla. Vem vet vad de gör för familjen liksom?
Du är ju uppenbarligen en man Lewis. Så du fattar säkert inte ens problematiken.
Din kommentar är så pass sunkig att jag inte ens orkar bemöta den på ett seriöst sätt.
Han fattar aldrig någonting och lär sig heller inget av att hänga här.
Angående kommentarerna från förra inlägget om föräldrar som bara har barn som intresse. Jag hade tyckt det var sååå tråkigt om mina föräldrars liv enbart kretsade kring mig när jag växte upp. Förstå vilken press. Tack och lov har de egna relationer, hobbies och tankar som inte bara kretsar kring amning och sovtekniker.
Inget barn känner så, jag lovar. Det är ju din vuxenreflektion.
Tror du en ammande bebis/barn gläds åt sina föräldrars hobbies/jobb mm…
Självklart inte en bebis, men ett barn som närmar sig skolåldern och framåt
Mina barn struntar fullständigt i mitt sociala liv och de är ej ammande.. Barn tänker inte på det sättet. Kvantitet är lika viktigt som kvalitet när du är liten.
Ni som skriver detta, har ni själva barn?
Jag är supertacksam att mina föräldrar har haft ett socialt liv trots barn. Hade känts hemskt om de hade ”sagt upp” allt bara för att de fick mig? Och vad skulle vi ha att prata om i vuxen ålder?
Men vilka är det som säger upp allt? Man kanske byter intressen? Låt folk få göra det som de mår bra av.
Mig veterligen får folk göra som de vill? Jag spann bara vidare på trådstarten.
Hur menar du att jag ”ältar” genom att skriva 2 kommentarer?
Nej, jag försöker inte övertala någon utan jag är genuint glad över att jag och mina föräldrar har mycket att diskutera tack vare att de har intresserat sig för annat än mig. Har även fin kontakt med deras vänner som varit med under min uppväxt vilket jag är glad över.
2 år? Tror inte många vänner hade varit ok med att bli ignorerade i 2 år.
Dessutom pratar vi inte om enstaka år utan om uppväxten generellt.
Ja man får väl anta att din vän har något att erbjuda, annars skulle ni väl inte vara vänner från första början..?
Men taktkänsla? Måste du verkligen prata om ”allt som har med barn att göra” med din barnfria vän?
Vänskap handlar om att ge och ta.
Du blir gråtfärdig av att tänka på hur ledsen du kände dig över att ha barnvakt (din mormor!) för att dina föräldrar ville träffa vänner nån gång då och då? Herregud. Låter som om du verkligen behövde öva på att vara ifrån dina föräldrar då och då.
Bussigt.. Uppenbarligen gjorde inte föräldrarna det på ett bra sätt eller för ofta, då barnet blev ledset.
Vem har sagt att man inte kan kombinera barn och socialt liv?
Vi har 3 barn som är vuxna nu, men vi hade ett rikt socialt liv med många vänner som också hade barn.
Vi reste, åkte på skidsresor, åkte med husvagn och gjorde massa roliga saker som både vi och barnen uppskattade.
Familjen har bra sammanhållning och jag och maken njuter av livet med vänner och hobbies. Allt har sin tid och barn är inget hinder.
Mina 3 barn på 13,12 och 8 bryr sig inte det minsta om att jag har intressen eller ett socialt liv. Det enda och absolut ens de bryr sig om är att få vara med mig. Alla mina vänners barn är precis likadana.
Samma här, är riktigt tacksam över det. Tänk om deras enda intresse varit mig och uppfostran? Och vem hade jag varit om all fokus alltid varit på mig?
Och vilken press på att behöva bo kvar i närheten samt att skynda sig att skaffa egna barn.
Förlåt men är snittåldern här 15… du var nog allt de tänkte på den första tiden då en bebis är 100 procent beroende, men sen dämpas det när barnen blir äldre och får sina egna liv, vänner och intressen.
De första åren är speciella och kommer heller inte tillbaka. Så inget fel med fullt fokus under den tiden
Nä, de umgicks med vänner när jag var väldigt liten också. Vi alla (jag, föräldrarna och deras vänner) var exempelvis på semester tillsammans när jag var knappt 2.
Men då har ni ju även gjort något som familj? Det är väl väldigt vanligt hos många. Tänker du att de inte hade fullt fokus på dig för att vänner med familj var med också?
Vet att vännerna passade mig någon kväll så att mina föräldrar skulle få barnfritt. Och jag blev fullt normal trots det.
Lite sidospår men min poäng kvarstår att jag är glad att mina föräldrar behöll sina vänner och intressen!
Har du ens läst kommentarerna under förra inlägget? Där var ju verkligen mammorna värst.
(Och ja, jag har barn själv om du undrar)
Frågorna var väl till NN? Jag har inte sagt något om hur mina egna föräldrar var så dina frågor var inte till mig.
Men det är väl klart att man kan umgås med vänner, tror jag ändå de flesta gör.. Men ansvaret är liksom 100% de första åren då barnet inte klarar sig själv på nåt sätt.
Det är inte synd om barn som blir sedda av sina föräldrar och får mycket uppmärksamhet. Tror du på riktigt att det är skadligt för barn att umgås mycket med sina föräldrar?
Kan lova dig att det finns många fler barn som lider av föräldrar som inte bryr sig om dem, inte har tid att umgås eller inte ens träffar barnet ofta.
Nu bygger du ju halmgubbar. Ingen har påstått att föräldrar ska vara ifrån sina barn så mycket som möjligt? ?
Däremot finns det uppenbarligen en vinst i att bevara sina vänskapsrelationer och intressen trots att man får barn.
Du har nog missförstått något, jag har inte sagt att mina föräldrar ofta var ifrån mig?
Däremot hade de även andra intressen och relationer utöver sina barn.
Rätt trist att diskutera med någon som lägger ord i munnen på en.
Verkar som Moas kommentar var en spin-off från tidigare inlägg där mammor gav upp relationer och intressen pga barn. Därav min kommentar om att jag är glad att mina föräldrar behöll sina intressen och relationer istället för att endast ha mig och barnuppfostran som intresse.
Din vän tänker säkert samma om dig. Om hon inte har intresse av att ha kvar mig som vän nu när hon blivit mamma….
Vad mammorna i förra inlägget inte verkade förstå var att de trodde att vänner ”vägrade erkänna” att något stort hänt i deras liv. När det egentligen verkade handla om att fortsätta visa intresse för, precis som du säger, vilja ha kvar en vän i sitt liv. Och det intresset kan inte bara komma från en sida.
Att du ens ser vänskap som att ”offra” något annat säger en hel del.
Du tror att ett barn lider av att en förälder väljer att vara hemma mycket och umgås med familjen istället för att träna, gå på aw eller gå en kvällskurs i spanska? Då kan jag meddela dig att de allra flesta barn trivs alldeles utmärkt med att få vara hemma och leka med sina föräldrar. Har då aldrig hört om ett barn som gråter för att mamma är hemma istället för att dricka vin på stan! ?
Det har väl ingen påstått, hur står det till med läsförståelsen?
Tycker att det tråkigaste med Bloggbevakning är att folk misstolkar kommentarer något så fruktansvärt.
Moa skriver att hon är glad att hennes föräldrar har egna relationer och hobbies som inte bara kretsar kring sina barn.
Och det vrider du till att Moa tror att barn lider av att föräldrarna är hemma? Liksom WOW, ändå imponerande tolkning?
Men det har väl de flesta föräldrar ändå, tids nog?? Men ju yngre barnet är desto svårare kan det vara för det andra att ta lika mycket plats, och ofta vill man lägga nästan all den tiden på bebisen istället. Det är ju en helt ny familj man skapar, ska leva med livet ut förhoppningsvis, och det är rätt stort ändå.
De som inte alls har andra intressen kanske helt enkelt inte vill ha det, är icke-sociala eller bara inte har lyckats på de fronterna..
Jag tycker givetvis att föräldrar ska lägga största fokus på sina barn och vara närvarande, särskilt i de yngre åldrarna! Men jag fascinerades av att många (främst mammor) inte verkar tycka det är intressant att prata om annat än familjeliv och därför bryter med sina gamla vänner. Funderade bara på hur man umgås med sina vuxna barn om man har försummat hela sin egen person till förmån för barnet i fråga. Men då kanske man hoppas på barnbarn så att man får snacka mer blöjor?
Jag ser alltså skillnad på att prata om familjeliv och att vara närvarande för sitt barn. Tycker inte de förutsätter varandra.
Jag tror inte alltid att det handlar om att man bara vill prata om barnen och uppfostran etc . Snarare är det väl så att föräldern och kanske främst mammans liv bara till väldigt stor del handlar om detta just i stunden. Man dejtar inte (oftast), det är svårt att komma iväg på annat (hobbies etc) och en stor del av ens tankeverksamhet går till barnen. Ofta pratar man väl om det som pågår i ens liv med sina vänner menar jag. Däremot inte sagt att man inte kan lyssna på vänner i andra livssituationer bara för att man är förälder. Det går åt båda hållen.
Ja min dotter som är 4,5 år kan sakna ihjäl sig om man tar en promenad själv… Barn är liksom inte logiska utan tänker helt med känslor som små. Finns en del saker man måste ha genomlevt för att kunna förstå fullt ut.
Håller verkligen med. Min mamma var för mycket på mig som tonåring och jag önskade att hon hade hobby och vänner. Det blir lätt too much och i stället för kvalitetstid blir det överbeskyddande kontroll.
Jag hade en vän i tonåren vars mamma inte hade några intressen eller vänner och min vän kände enorma skuldkänslor varje gång hon ville hitta på något eget, för då blev mamman sårad. Hon mådde väldigt dåligt och fick problem med självkänslan och ångest sen i vuxen ålder.
Oj då, förstår verkligen hur hon kände. Jag fick också kämpa en del med det. Fick förstå med tiden att föräldrarskap blev en räddning för min mamma då hon i stället för att satsa på sig själv valde att satsa 100% på sitt barn. Det är aldrig en bra kombination men det var hennes val och jag blev aldrig frågad om det. Så det var också lite svårt att acceptera hennes förväntningar. Min mamma trodde också att iom att hon var alltid där för mig så skulle jag bli hennes väninna. Typ. Men det blev aldrig så, så klart 🙂
Men fyfaan vad tråkigt att kapa nästan hela kommentarsfältet om föregående inlägg. Kommentera där istället för att dra det vidare hit.
Men snaaaaark. Ta det i det inlägget kanske?
För det är så mycket annat intressant som skrivs under detta inlägg? Tyckte att min spinoff hade lite med detta att göra, att vara en egen person trots att man är förälder.
Du har ju ett helt inlägg om exakt det, fullt av diskussion som ändå pågår hyfsat ännu. Men orka scrolla?
Existerar detta problem bland män?
Och jaaaa jag vet biologiska skillnader i graviditet och amning. Men män verkar ju kunna bli pappor utan att tappa sina vänner eller intressen.
Men hur kan detta ens bli en diskussion och hur kan folk STÖRA sig så mkt på andra som väljer att lägga sin mesta fokus på sina barn och kanske inte ha ett så rikt socialt liv i övrigt? Alltså, gör som du vill och mår bäst av?! Kanske är man i grunden inte en person som VILL ha ett stort umgänge, kanske är man en person som inte har så mkt hobbies och intressen och alltså inte hade det innan barnen heller? Jag förstår mig inte på alla som tror att hela befolkningen funkar på samma sätt som man själv gör, och därför gladeligen dömer de som inte lever efter exakt deras sätt att leva.
Jag insåg någonstans i tonåren, när mamma började göra ”egna” grejer igen typ sjunga i kör, plugga språk, cykla Vätternrundan och sånt, att vi varit hennes primära prioritet från det att vi föddes tills då. Och jag kände mig enbart tacksam över det. Noll skuld. Upplever att det genuint var vad hon ville göra (sen blev det förstås extra intensivt sista halvan pga att hon blev ensamstående då. Men upplevde aldrig att det innebar någon press på mig/syskon ). Försöker nu göra samma för mitt barn, men det är jättesvårt för mig att släppa/minska ner mina andra intressen/projekt. Tror kanske jag behöver ha något vid sidan om för att funka som person.
Hej, fina du, hur tänker du…
Nyfiken på vad du tänker om det.
Skulle någon skriva så till mig gällane mitt och min partners föräldrarskap så skulle jag be personen att dra till varmre breddgrader (med lite andra ord).
Är folk helt gränslösa nuförtiden?
Sen det här med ”genuin” undran, så fort jag hör de ordet, så osäkrar jag min mentala revolver.
Med de sakt så tycker jag Paula svarar på ett bra sätt.
Nytt rekord i stavfel märker jag.
Nåja, så kan det bli.
Föredrar stavfelsrekord framför dumdryghetsrekord alla dagar i veckan.
Något stavfel här och där från någon som gör så gott den kan är
..inte så farligt, att medvetet trycka ner någon för att må bättre själv är däremot fruktansvärt oskönt.
Instämmer till 100% ?
Avundsjuka kort och gott! ? Pinsamt gränslös människa!
Något gränslös fråga men snyggt av Paula att inte gå bananas och skrika ”hat” över minsta undran. Tycker heller inte att det var ett riktigt ifrågasättande så det hedrar Paula att hon svarar balanserat tillbaka. I övrigt tycker jag Hugo gör helt rätt om det stämmer som personen skriver! Jag vill aldrig att jag och min man ska bli ”mamma och pappa” för varandra. Jag vill alltid att han ska uppvakta mig- stort och mycket. Precis som jag gör gentemot honom. Om vi inte vårdar vår parrelation så kommer våra barn ändå till slut bli skilsmässobarn. Då föredrar jag att vi fortsätter prioritera varandra.
Att hon tjänar pengar på att skriva… Finns det någon profil i influenservärlden som är sämre på att skriva? Det gör typ inte det alltså.
Hon är urkass. Komiskt nog är hon även en av de enda som vid flertalet tillfällen påpekat hur bra hon är på att uttrycka sig på skrift ?
Ps. Solklart att Paula själv har ställt denna frågan för att kunna göra ett helt inlägg av något som bygger på en pik till Hugo. Scrolla i hennes arkiv om ni orkar, så ser ni att detta är ett återkommande beteende. Ibland hänvisar hon till något kommentarsfält, men sådana kommentarer finns inte ens där.
Att hon skriver ”det tror jag de flesta mammor känner igen sig i, att tex veta vilka julklappar som önskar samt present till kompisen kalas” nej, varför skulle jag känna igen mig i att det är jag som kvinna som fixar presenterna etc? Här är det oftast mannen som fixar just kompisarnas presenter.
Fast nu nåt inte lilla Paula ut till övriga Europa utan hon talar just till oss svenskar. Jag är glad över att slippa ta ansvaret för att vi ska ha fina stunder som familj själv.
För att kvinnor de facto står för majoriteten av just det hon pratar om i relationen/föräldraskapet? Jättefint om DU inte känner igen dig i det men din empiriska erfarenhet trumfar ju inte statistiken. Kvinnor tar mer föräldraledighet, vab, gör mer obetalt arbete hemma och är oftast den som står för planering och tankeverksamhet i familjelivet.
Superfint för dig att din man köper presenter men du kan inte låtsas om att ditt privatliv är normen när samhällsstrukturen ser annorlunda ut.
Vems fel är det? Mitt? Ställ krav eller välj en vettig man.
Du insinuerar att det inte ser ut så för många för att det inte ser ut så för dig.
När barnen väl finns gäller det ju att få det att funka, att ”ställa krav” hjälper föga när barnen blir lidande om saker inte blir gjorda. Tyvärr är många män riktigt råkassa på att ta ansvar för den här sortens saker, vad menar du att du som mamma ska ställa för ultimatum? Skärp dig eller så blir det skilsmässa? Föga effektivt, men man som är kass i relationen är gissningsvis kass som frånskild också, och då har hon mindre insikt i hur barnen har det på pappaveckorna, om de får med sig grejer till skolan, om de kommer iväg till sina aktiviteter osv. Eller ska hon själv bara sluta, sänka sin egen nivå? Bara barnen blir lidande.
Vad sägs om att istället för att höja dig själv och lägga ansvaret för männens bristfällighet på kvinnan, så fortsätter vi prata om det ur det strukturella perspektivet som faktiskt är relevant, så att vi kan uppnå förädring. Tex ha samma förväntningar på pojkar att hjälpa till hemma som på flickor.
100% OT, men det pratas (bland entreprenörer) om att Bella ska starta något nytt. Har någon hört det?
Varför sorgliga :-)?
Helt ok att folk snackar om det ena och det andra tycker jag. Inget sorgligt med det.
Bingo + Julia Fransen =<3 igen ❤️??
God morgon
Hennes blogg är SÅ tråkig. De är säkert jättefina människor och finns säkert många som tycker hennes blogg är intressant, men för mig är den bara snaaark
Tycker alltid hon vart så dålig på att ta kritik.