Monas Universum skriver på sin blogg om hur hon känner sig blasé när hon ser rubriker om gängvåld och kriminalitet.
Hur hon bara skrollar förbi och har slutat bry sig eftersom hon är så jäkla trött på alltsammans.
Samtidigt frågar hon sig själv hur hon kan beröras mer av nyhetsuppdateringarna från krigets Ukraina, än av att en 19-åring man dödats.
Han är trots allt någons barn, kanske någons bror. En människa vars liv precis börjat.
Jag ä r och förblir en kass människa för jag orkar inte längre bry mig om dessa ungdomar som dödar varandra till höger och vänster. // Monas Universum
Är hon det?
En sämre människa?
Är det inte ganska vanligt att man blir en smula avtrubbad efter ett tag när man matas med samma typ av rapportering, dag in och dag ut?
Hur många reagerar på samma sätt idag när ni läser artiklar eller ser inslag om Rysslands invasion av Ukraina, som ni gjorde den där allra första dagen?
Jag satt som på nålar med nyheterna på, hela dagen. Jag skulle ljuga om jag påstod något liknande idag tyvärr, och i så fall är även jag en dålig människa.
Det är många i Monas kommentarsfält som håller med henne, så vi är förmodligen fler än bara två dåliga människor här då.
Kan man göra någonting åt det här, eller är det bara så det är när allt annat i livet går sin gilla gång?
En komplexitet, lite som ”närhetsprincipen”?
Ju närmre någonting är geografiskt, desto mer bryr vi oss?
Är det hemskt eller är det mänskligt?
Föregående inlägg 