När vi hade ätit klart och skulle resa på oss så satte sig en mamma och med två tjejer i Sallys ålder bredvid oss.
Tjejerna började prata med varandra (Sally pratar med alla jämt) och jag började prata med mamman.
Vi klickade direkt och det slutade med att vi hängde i 2,5 timma (!) i en park bredvid med barnen. Samtalsämnena tog aldrig slut och barnen ville inte skiljas åt. Tillslut ringde Paul och undrade var vi var, jag hade ju helt glömt att handla så det fick bli pizza istället. Hur ofta händer det att man träffar en annan mamma i sitt centrum och så får man en eventuellt ny kompis?
På söndag ska vi ta en kaffe. Så himla kul! // Isabella Löwengrip
Att träffa nya vänner som vuxen och offentlig person.
Isabella Löwengrip verkar vara bra på att ta tillfället i akt att lära känna nya människor, någonting som inte är alldeles lätt i vuxen ålder. (Jag har en svag aning om att jag möjligen tagit upp ämnet tidigare)
Som barn, ungdom eller studerande träffar man vänner via skolan eller via vänner man fått genom skolan alternativt genom hobbys eller idrott.
Hur man gör som vuxen för att träffa nya vänner är desto klurigare. Kanske via jobbet, eller gemensamma bekanta, men man erbjuds inte samma buffé av potentiella vänner som när man var yngre.
Därför tycker jag det är häftigt att göra som Isabella gör, som till synes helt orädd skaffar sig nya bekantskaper på löpande band.
Jag undrar hur det är att vara en så pass offentlig person som Isabella är, och göra så som hon gör.
Hon måste ju vara medveten om att personen hon pratar med, med största sannolikhet känner igen henne.
Blir det enklare genom att hennes och kvinnans barn verkar komma överens?
Finns det något knep?
Jag tycker det är modigt.
Offentlig person eller inte, så beundrar jag alla som med enkelhet skaffar nya bekanta, som kanske även leder till en djupare vänskap vad det lider.
Vill ni förresten ha nya ”Hitta Vänner-inlägg” inför sommaren?
Jag kom att tänka på det när jag skrev den här texten?
Föregående inlägg 
Nya bekantskaper hittar jag hela tiden, men att det är väldigt sällan det leder till nära vänskap, det är svårare ju äldre man blir.
Pratade men en kollega om detta häromdagen, hon kom till Sveerige för två år sedan, och hon och hennes man umgås istort sätt bara med andra från samma land på fritiden, de vill verkligen ha svenska vänner men hon säger det är sååå svårt att lära känna ”oss” mer än ytligt.
Jag är halvsvensk och halv något annat. Det här snacket om svenskars osociala beteende och hur svåra de är att lära känna är en sanning med modifikation. I mitt andra land vid Medelhavet är folk kanske mer hjärtliga på ytan men precis lika svåra att komma inpå livet som svenskar.
Ja, vänskap och Isabella Löwengrip låter som ett intressant tema. Fungerar det bra i tiden tro?
Det var väl lättare på ett sätt förr i skolan i och med att man träffades varje dag, exponerades för varandra konstant och därmed spenderade mycket tid ihop, och sen levde man liknande liv och därför skapades, utvecklades och upprätthölls vänskapen på ett enkelt sätt.
Som vuxen blir det ju lätt lite svårare eftersom man (bortsett från kollegor om man jobbar på plats tex) inte träffar de nya potentiella vännerna spontant lika ofta. Sen behöver man rent praktiskt mer medvetet hitta tid till att umgås med dessa vilket ska passa in i livet. Har många lite ytligare vänner och bekantskaper som liksom står och stampar pga har inte den tiden att umgås som under tiden på universitetet till exempel.
Ja, det vill vi! Jag jobbar hemifrån och flyttat till Stockholm nyligen, vet verkligen inte hur jag ska träffa nya vänner när man inte ens har en arbetsplats att gå till… Vill verkligen träffa nytt folk!
Nu vet jag inte om du är intresserad av att träna men jag har träffat några av mina finaste vänner genom träningen ?
Har läst flera gånger om hur folk träffar vänner på träning och blir nyfiken på vilken typ av träning ni träffar vänner på?
Jag har träffat massor nya vänner via Crossfit 🙂
Crossfit är väldigt inkluderande, vad jag har upplevt i alla fall.
Folk som är där brinner för det och vill att andra ska göra det också, vilket ger att de spontant interagerar med nya i boxen.
Provade crossfit en gång och tyckte det var väldigt kul MEN blir avskräckt av den höga nivån alla är på. Jag är helt otränad och orkar inte hänga med i alla övningar helt enkelt, kände mig så dålig jämfört med de andra så därför har jag inte återvänt 🙁
Finns det några bra nybörjargrupper du kan spana in och börja på istället? Är lite sugen på att testa crossfit efter min unge behagat komma ut, men är också lite nervös för har fått exakt samma känsla. Att alla är typ proffs.
Lagsport, vandringsgrupper, crossfit.
Till exempel.
Gymmet där alla snurrar runt med sina hörlurar och typ spinning ligger nog längst ner på listan dock?
Sen är det ju inte ju enkelt med idrott, svårt att helt plötsligt skapa intresse och talang för det i vuxen ålder om det inte funnits innan.
Men helt klart, att ta sig ut och befinna sig i sammanhang med andra ökar chansen att träffa andra.
Och sen vidare kunna bygga relationer.
Boutiquegym eller mer nischade träningsformer! Dvs inte på golvet på SATS… (men det kanske hänt nån annan här, känns svårare dock)
Tränar kampsport på lite olika ställen i Stockholm. Fightbox, kalvhagen, allstars, Sthlm kick. På alla ställen är det fantastiskt bra stämning och väldigt hjälpsamma och sköna människor
Gofrendly.
Perfekt app för kvinnor som söker vänner.
Förutom att den inte funkar överallt. Småställen, inte så bra.
Att skaffa en vän genom en aktivitet (lagsport, kör, vandringsgrupp etc) kräver att det finns en person som har samma intresse för ny relation.
Jag tror att många lägger ”skulden” på sig själva när de inte klickar med någon.
Jag är väldigt inkluderande och vill att alla skall känna gemenskap i de jag gör, men jag har inte ork att jobba vidare på relationer privat.
Är en ensamvarg men får energi och glädje när jag umgås med andra, men sen har jag ett mycket snävt privatliv.
Hoppas verkligen att NI som söker har det i åtanke!!!
Det FINNS säkert många som jag, som inte har ork eller intresse för mer än vad som sker på själva aktiviteten.
Hoppas ni förstår hur jag menar.
Kram kram.
Jaa men precis! Jag älskade tex att slippa hitta på ursäkter för att inte följa med på aw och grejer nu under pandemin. Varför vill man bli vän privat med sina kollegor? Absolut inget fel på mina kollegor, men jag orkar liksom inte och det är tydligen jättekonstigt.
Beror ju på vad man har för kollegor ? trivs med mina på jobbet för de är trevliga men de är ju inte ”vänskapsmaterial” för mig. Önskar att jag hade ännu bättre kollegor som jag skulle vilja gå på Aw med
Ja alltså det är som sagt absolut inget fel på mina kollegor. Menar mest att många inte verkar kunna relatera till att man inte söker privata relationer 🙂
Jag gör nog någon typ av skillnad på aw med kollegor och privata relationer. Tar gärna ett glas efter jobbet, ser det som en förlängning av att typ luncha ihop, ta en fikapaus osv. Skulle däremot absolut inte vilja höras och göra planer på helger eller lediga dagar, eller om det inte var i direkt anslutning till jobbet.
Vilken tråkig kollega du måste vara. Som redan innan bestämt att ”nej det här vill jag inte testa”. Jag är så tacksam för mitt arbete där jag träffat helt underbara personer som nu är mina bästa vänner.
Jaa så kan det säkert vara. Men jag är väldigt introvert och har ett socialt jobb, så jag är mer eller mindre dränerad på energi när jag kommer hem. Och då ska jag liksom ta hand om barn och försöka att inte somna i soffan vid 19. Mina kollegor är på helt andra ställen i sina liv 🙂
Fast… Vi är alla olika
På mitt jobb finns det tjejer som träffats via jobbet och blivit supervänner och hittar på allt tillsammans.
Och det verkar jättehärligt.
Men jag är inte sån, jag trivs på jobbet men vill inte umgås sen privat.
Har få nära vänner och gillar att chilla i soffan med en bra bok.
Är nog värre att vilja skapa relationer på jobbet och hamna utanför en sån tajt grupp… tror jag.
Jag kan verkligen förstå att man inte kommer klicka med alla och att vissa är på helt andra ställen i livet än vad man själv är, och att det därför kanske inte kommer bli någon närmare vänskapsrelation. Men jag tycker bara det är så tråkigt (och väldigt begränsande för er själva) att ha bestämt innan att ”nej jag ska inte bli vänner med mina kollegor”.
Jag tycker väl egentligen man kan vara öppen för idén.
Ja så konstigt att en del bestämmer sig redan innan att de inte vill bli vänner med någon från jobbet. Ingen går väl med i ett gym och har som inställning att de inte tänker bli vän med någon därifrån.
Klickar man så klickar man väl oavsett var man träffas?
Fast en del har ju redan precis så många vänner de har behov av. Man måste sätta en gräns någonstans.
Man måste inte alls sätta en gräns..
Jag tycker inte att man kan ha för många vänner…men de är vad jag tycker.
Va? Klart det finns nån sorts antalsgräns om man vill hinna underhålla relationer och behålla nån sorts djup, sånt kräver ju tid och det har man inte i oändliga mängder
Håller med,klickar man så löser det sig och det kan ske när man minst anar det. Man ska inte göra saker med målet att träffa vänner utan gör det som intresserar dig och sen om man träffar ngn man klickar med så blir det så.
Kan ta mig som exempel:
-Gick massa kvällskurser, hade sjukt kul men fick ingen vän, gör inget.
-Var mammaledig och gjorde massa bebisaktiviteter på öppna förskolan mm, träffade 0 vänner men det var trevligt ändå (man pratar ju ändå med folk under tiden).
-Började på en aktivitet lite efter det, träffade flera vänner.
Man vet aldrig när det händer men man kan ha trevligt ändå.
Typ alla på mitt jobb är som du. De flesta har jobbat här i jättemånga år, alternativt pendlar rätt långt, så AW är helt ointressant för dem. Ibland slänger jag ut frågan och alla ba ler ansträngt och säger ”umm ja, kanske lite längre fram” och sedan blir det ingenting. Lite synd eftersom jag är någorlunda ny, började under pandemin, och känner bara till vad mina kollegor heter men inget mer. Jag är egentligen ganska mycket en ensamvarg, men en AW per termin tycker jag kan vara trevligt. Man träffar ju ändå sina kollegor ganska mycket så jag tycker det kan bli trevligare stämning om man på raster kan prata om annat än jobb. 🙂 Men klart man får respektera att vissa absolut inte vill lära känna kollegor.
Ja jag förstår absolut ur ditt perspektiv också! Problemet för mig är att det tar så sjukt mycket energi att umgås, särskilt i sammanhang jag inte känner mig helt bekväm i eller med människor jag inte ”valt” själv. Tror det är svårt för människor som inte känner samma att förstå att det inte är ”bara” är nåt man kan ställa upp på då och då typ 🙂
Det knepiga är ju att det känns som att alla är som du, dvs inte orkar lära känna och umgås med nya människor. Då blir det svårt. Bästa är ju om det finns en balans med människor.
Om man verkligen klickar med någon så får man den orken!
Om kollegorna är fina och jätteroliga personer! Det är därför jag vill det med mina iaf.
Det vill inte jag heller egentligen, men min fd bästa kompis hittade jag på jobbet (fd pga att hon fick barn och nu duger inte jag att umgås med längre) hittade jag på jobbet. Tyckte hon var jättekonstig i början men sen visade det sig att vi klickade skitbra. Sen drog vi spontant på en festival, båda ville gå men hade ingen utanför jobbet som ville gå med. Det var i början så vi kände inte varandra jättebra men när vi kom hem var vi oskiljaktiga.
Tills hon skaffade barn då som sagt.
Annars vill jag jäkligt sällan bli vän med folk på jobbet. Det har hänt på andra ställen också men då ska det liksom bara klicka helt enkelt.
Jag hade garanterat inte vetat att det var hon förens hon möjligen sa sitt efternamn. Totalt sämst på att känna igen folk.
Känner dåligt igen min granne när hon kommer gående utan sin hund…
Måste bli bättre på att försöka hitta igenkännande markörer i folks ansikte ??
(Hade säkert placerat hunden rätt utan sin förare dock)
Ja hundarna känner man igen. Var ute på morgonpromenad nyss och mötte 4 hundar jag kände igen. Vet dock inget om hundföraren.
Hög igenkänning där ?
Varför måste man känt igen Isabella?
Jag har stött på många kändisar men inte förrän efteråt fått reda på att det var en specifik person.
Kan vara att jag inte imponeras direkt av ”kändisar”.
Det blir en axelryckning och ett…Jaha??
Eller så är du helt enkelt inte duktig på det. Bara för att man känner igen kändisar och inte bor under en Sten, betyder det inte att man smälter så fort man ser dem.
Jag glömmer aldrig ett ansikte och efter att ha flyttat till Vasastan ser man dem överallt. Tappar inte talförmågan, men jag vet vilka de är. Så som jag vet om kassörskan på Ica går förbi mig. Pga, glömmer aldrig ett ansikte.
Jag kan räkna upp ganska många bara i min bekantskapskrets som inte skulle ha en aning om vem Isabella är.
Viktigt att komma ihåg att Isabella är ”jättekänd” för en relativt liten grupp. Mina föräldrar skulle till exempel inte ha en aning om vem hon var om de såg henne på stan.
Jag tror Isabella är bra på att skaffa nya bekantskaper men inte odla fram det till djupare vänskap.
Det är ju rätt ofta det poppar upp nya ansikten, Isabellas vänner, där de äter trerätters i hemmet. Känns ändå som att nivån på vänskapen på någon man bjuder hem så för att umgås på tu man hand i timmar och benämner vän är hyfsat djup.
Ändå skriver hon regelbundet om hur svårt det är att träffa vänner och att hon alltid haft så få. Verkar som att hon haft lätt att komma till själva vän-stadiet men sen verkar dessa glömmas bort? Ok att det inte hållet alltid och det betyder absolut inte att det är något fel på henne, oftast är det ju bara livet som kommer mellan.
Märkligt dock att hon inte verkar värdera dessa relationer högre utan ser sig som i princip vän-lös. Det är ju fullt normalt att inte alla vänskaper man skaffat håller livet ut liksom.
Kan vara lite trixigt ja skönt att man trivs i sitt egna sällskap ?
Träffade en mammakompis på rulla vagn när jag fick barn – guuuuld värt att ha någon att hänga med när man är ensam med bebis hela dagarna.
Jag skulle verkligen behöva lite nya vänner som är barnlösa som jag. Har några bekanta utan barn men ja, det är lite svårt att få till det som man fick när man var yngre och hade mer tid för vänskapsrelationer. Det verkar bli svårare ju äldre man blir!
Är det för att du inte vill höra om/ha att göra med just barn? Eller för att du tänker att personer med barn inte har så mycket tid till vänskapsrelationer?
För att mina vänner med barn inte har tid längre. De prioriterar ju såklart annorlunda nu vilket jag förstår.
(Vi ses såklart fortf och hörs av massor men det är mkt mer sällan jämfört med tiden innan barn och vänskapsrelationen ser liksom lite annorlunda ut nu!)
Förstår vad du menar.
Men det är perioder i livet, kan du kanske haka på deras happening?
Barn är ju den största legitima anledningen till att göra asroliga saker som verkar märkliga utan barn…
Typ leka orimligt länge på badhus
Hoppa studsmattor
Leka med lego
Pyssla
Alltså sånt föräldrar hatar men som vi barnlösa kan uppskatta för vi slipper tjatet om det dygnet runt
Mvh också utan barn
????
Hahaha!! Just nu är barnen för små för allt det där men sen ska jag definitivt föreslå det!
Ja gör det!!!
Du kommer bli den roliga och skojiga tanten/gubben som orkar busa och leka.
Finns inget härligare.
Och sen piper du hem till soffan och kan njuta av allsköns onyttigheter utan att behöva värja dig för små snabba händer.
Förstår er tanke. Men man vill också vuxenhänga UTAN barn, ingen som ropar mamma/pappa var tredje sekund osv.
Så håller med dansande kvinnan. Vill också ha barnlösa vänner ???
Barnfria! ❤️
Håller med. Fy sjutton att bli nedflyttad från vän till lekledare..
Och man kan ju inte prata ostört när små barn är med. Förståeligt, men ibland vore det gött att få prata med ens vän om saker som barn inte behöver höra och utan att ens vän har 90% fokus någon annanstans.
Jag tycker så himla illa om när mina syskon och vänner pratar engelska när de pratar om nåt som de inte vill att barnen ska höra. Det kan också direkt handla om barnet. Jag tycker det är så respektlöst, men jag kanske är överkänslig.
Är det här vanligt överallt?
Ja! Och helst en singelkompis också. Var är ni alla sköna singeltjejer runt 30 och som inte har barn?!
Hej här är jag?
Och hej här är jag också! ??
Åh hej på er!!! Ska vi bli kompisar?!???
??????
Som lite äldre tonåring brukade jag och min älskade Mamma låna grannars barn och göra roliga och lite barnsliga saker.
Vi gick och såg senaste disneyfilmen, åkte till Skansen, Gröna Lund, tog tåget till Göteborg och Liseberg bland annat.
Perfekt för oss, barnen och deras föräldrar som fick en barnfri dag för en gångs skull.
Jag har ”problemet” att jag absolut inte vill umgås med andra småbarnsföräldrar och inte vet hur jag ska avstyra det. Jag tycker att det är otroligt jobbigt med andras barn och framförallt vill jag inte ha hem dem. Jag är alltid supernoga med att mina barn inte får grisa ned och förstöra saker hemma hos andra men de flesta andra småbarnsföräldrar verkar fungera helt annorlunda. De gånger jag haft hem någon har de utan att fråga börjat servera barnen mat hemma hos mig och de har kastat och geggat med allt. Själv är jag raka motsatsen till blw som är så poppis just nu nu (och för att förekomma kritik så har min 13-åring som är uppfostrad utan blw inga problem med maten eller något annat, tvärtom) och avskyr sådant. De har även själva suttit lugnt i en soffa medan jag fått jaga deras barn för att att de inte ska sätta sina kladdiga händer överallt, förstöra blommor och saker osv. Jag får enbart ångest och obehag av den typen av umgänge, det ger mig ingenting positivt alls. Problemet är att folk förutsätter att jag ska vilja umgås med dem och bara fortsätter fråga. Jag vill inte heller säga rakt ut att jag tycker att de är för slappa med sina barn och att jag har noll intresse av att umgås. Jag vet att de flesta inte förstår mig alls men skulle gärna höra om det finns någon annan som känner som jag. Jag ser givetvis till att mina barn får träffa andra barn ute men jag fasar för när de andra mammorna börjar fråga efter att umgås utöver det. Min ”lösning”
Blir att hitta på ursäkter en tid, sen byter jag ställe för att slippa träffa dem igen. Problemet är att vi bor på en liten ort så man blir lätt hittat ändå och möjligheterna är begränsade.
Alltså har du själv småbarn, vilken ålder? Jag är nog inte 100% chill med att ha andra småbarn hemma och kan bli lite stressad ibland av det men tänker att det ändå såklart är värt det i slutändan, att barnen får ut mer av att få bjuda hem än de grejer som eventuellt förstörs/merarbete. Låter väldigt extremt att barn kastar mat omkring sig eller springer runt och medvetet förstör, låter som att du har otur. Om du ändå vill försöka så tycker jag iaf att det brukar bli lättare om man ställer fram vissa saker fint som de kan leka med, vara tydlig ned vart de får leka och inte (tex inte mitt sovrum såklart haha) och göra det mer strukturerat. Kanske säga att vi ses efter lunch och så har man fixat något fika/mellanmål som alla kan äta som inte är för kladdigt. Det kommer väl en ålder när barnen börjar undra om de aldrig har någon hemma, samtidigt som de ändå är hyfsat små tänker jag?
Jag pratar främst om barn från några mönster upp till ca 2 år, alltså så små att det inte riktigt går att styra så. Men även när jag haft större barn hemma när dottern var liten upplevde jag att de flesta barn helt verkar sakna uppfostran. När barnen varit hos oss utan föräldrar har jag sagt ifrån men de är riktigt små är ju minst en förälder med och borde ta ansvar.
Hög igenkänning på detta. Mina barn hoppade inte i möbler eller kladdade med händerna på våra stora fönster. Döm om min förvåning när en av mina bästa vänner kom på besök med sina två barn och det första de gjorde var att börja hoppa i sofforna. Hoppade även i sängarna (ja, de sov över ?). Ställde sig på de låga fönsterbänkarna och började kladda med händerna på fönstren. Jag fick panik, och sa förstås till, vilket de accepterade.
Håller med! Kan förstå att vissa barn har mer energi/extroverta osv men om man vet att man har ett sånt barn kan man väl försöka planera för det. Typ ta med lite egna leksaker som är tåligare kan pyssla med. Vi fick en present (uteleksak för framtiden) till vårt barn när hon var någon månad, de som gav presenten lät sina barn leka med den typ fem minuter efter vi öppnat paketet och den blev alldeles smutsig och jätterepig. Kommer hädanefter gömma alla leksaker och bara ha framme fula och tåliga när andra barn ska leka här.
Tillägg: Menar så klart att man ska uppfostra sina barn men om man vet att de vill peta på saker och greja kn man som sagt försöka ha en strategi
Det är just det jag tycker att få gör. De lyfter inte ens rumpan från stolen när barnet rusar iväg till ett annat rum utan istället är det jag som ale ar efter. Några gånger har jag försökt be föräldern hålla lite koll och fått svar som ”äh, låt honom springa vara” eller ”hon är vara sån, ingen idé att försöka”. Och det trots att jag sagt att vi har ömtåliga saker osv. Min dotter hade extremt mycket energi som liten men jag höll alltid stenkoll och skulle aldrig kunna låta det drabba någon annan.
Ja det är helt otroligt hur slappa föräldrar är idag
Jag känner delvis igen mig. Jag är inte så brydd på om barnen tar fram leksaker och spel och det går även bra att mata sina barn hur man vill hemma hos mig. Men tillsynen! Åh, vad jag är less på att alltid vara den som går efter alla barn och styr upp. Min tröskel är alltid lägst för när man bör titta till barnen så det blir alltid jag som springer. Mina barn känner jag väl och kan räkna ut vad riskerna är. Med andras barn måste man gardera sig om föräldrarna är obrydda. Barnen kan till och med gråta men ingen rör en fena. Blir svettig bara jag tänker på det.
Jag känner igen mig lite åt båda håll☺️ Mina var väldigt ”vilda” där runt 2år och därför höll jag också stenkoll på dom hemma hos andra. Föreslog oftast att vi kunde va ute eller så punktmarkerade jag dom om det fanns mkt fint framme. Inte så att de skulle hoppat i soffor men pilla å titta på alla fina ömtåliga saker. Tyckte det var väldigt krävande att va hemma hos vissa som hade så mkt blommor, vaser osv framme just för att jag behövde vara bredvid hela tiden och det blev ju inget umgänge för mig som vuxen, så valde om jag kunde att va hos andra just under den perioden.
Men mina barn skulle aldrig kladda, är väldigt pedant och skulle aldrig låta dom äta nån annan stans än vid bordet. Och torkade och tvättade dom alltid väldigt noga. Bytte kläder om de spillt osv. Men var helt förbluffad över hur många andra gjorde. Barn som satt i soffor, bilar, fina fotöjer å åt kladdiga bär, glassar som spilldes, drickor i muggar de inte behärskade. Visst var jag lite väl noga men är man hos andra så gör man väl ändå inte så! Tycker det är skillnad på mina ”vilda barn” som alltid älskade att titta på saker, och barn med kladdiga fingrar å spill som ju går att avstyra jättelätt. Även varit hemma hos vänner där barnen ritar på väggarna, målar på väggarna, möbler osv
Sen har jag blivit galen på tyvärr rätt många som på fester, när man klätt barnen lite extra fint, gett dom typ det kladdigaste dom kunde hitta så kläderna blivit totalförstörda. Såklart barn ska få va barn men varenda fest har de totalförstört sina kläder å till vardags har det aldrig hänt.
Jag tycker att det är lätt somen plätt att träffa vänner som vuxen. Däfrör tror jag att det handlar om personligt. Som barn träffade jag bara min skolklass, ibga andra barn. Men som vuxen träffar jag nya grannar, folk på träningen, bekantas bekanta. Men man kan ju inte ha hur många vänner som hellst , man hinner ju inte umgås .
Vad härligt det låter.
Lika mycket som jag själv inte vill så kan jag avundas de som VILL ha många vänner så de knappt har tid. Det verkar så härligt.
Låter kanske märkligt men det är samma som jag kan avundas de med trädgårdsintresse för det blir ju så fint…men själv har jag inget intresse ?? så går och njuter av andras trädgårdar
Har alltid haft svårt att få vänner och nej det blir inte lättare när man är vuxen. Är dock väldigt introvert och det tar tid innan jag känner mig bekväm att umgås med någon mer än typ som kollega eller så. Inser nu dock att jag borde bli mer social, 30+… Ensam är inte alltid starkast.
Tycker det är lätt att träffa nya människor, men alla har redan så många andra nära vänner. Det blir att de har tid att ses max en gång varannan månad, och man spenderar hela detta ”möte” med att gå igenom vad som hänt i varandras liv och försöker catch up hela tiden. Tröttsamt.
Haha, detta med ”möte” var väl beskrivet. Är så jag känner med speciellt en vän. Vi ses så sällan att det verkligen alltid blir som ett möte där inget djupare sägs utan det handlar om att gå igenom de sedvanliga punkterna, typ jobb, sett nåt kul på bio, osv.
Eller hur! Jag har tyvärr sådana relationer med ALLA mina vänner.
Spot on! Så har jag med alla gamla vänner jag inte längre har gemensamma intressen med
Jag har bara vänner som jag känt superlänge. En barndomsvän jag känt i decennier, och sedan några från högskoletiden för ca 12-14 år sedan. Nu när de börjat fått barn och inte hinner/vill umgås längre försökte jag mig på att träffa nya vänner via Gofrendly-appen. Gick rätt bra en gång, men efter något halvår flyttade hon långt bort så vi tappade kontakten. Med den senaste jag träffat så kände jag rätt fort att vad jobbigt att fördjupa en vänskap när man är van vid att ens vänner känner en utan och innan?! Kanske konstigt av mig haha men kändes på något vis ansträngande och som att det skulle ta så lång tid innan man verkligen känner varandra… Ställer in mig på en mer ensam period (om jag inte själv lyckas få barn snart) och att mina vanliga vänner är tillbaks om ett par år.
Har dessa hitta-vänner-inlägg någonsin lett till något? Alltså en uppriktig undran, har någon hittat vänner här under de inläggen?
Tycker det aldrig leder mer än till vart folk bor.
Jag gick på en stor tjejmiddag 2016! Vi va typ 16 tjejer. Av alla dom så är en min bästa vän idag ?? Det va via Isabellas ”hitta vänner-inlägg” ?
Och via Johanna Bladh så lärde jag känna två nya, superfina tjejer! ?
Vet inte. Alla bara ”någon i Västerås?”
På den tiden blondinbella hade i sin blogg fanns det ju typ regler på vad som skulle finnas med. Det vore bra om det fanns regler för det här också i så fall. Och inte flera inlägg utan ett för alla, folk orkar ju liksom inte scrolla till ett tidigare inlägg verkar det som i många fall. Blir scroll i ett inlägg också om många skriver, men skulle väl inte bli värre än att scrolla i ett vanligt ös?♀️
Inte konstigt att folk inte har vänner om man inte orkar mer än att skriva ”här!” när någon frågat om det finns någon i Västerås, inga kontaktuppgifter, kollar inte inlägget för att se om det kommit svar att spinna vidare på ?
Det kanske är så man ska göra irl, bara gå fram till nån man vill bli kompis med och säga ”här!”
Jag längtar efter lite djupare samtal. Har lärt känna ett par tjejer via GoFriendly (träffas var för sig och inte alla tre) och de är trevliga men vi kommer verkligen inte förbi artighetsnivån.
Eller snarare så misstänker jag att de umgås så med andra människor, för när jag väl försöker vara lite personlig, berätta om nåt tungt i livet, något jag drömmer om inför framtiden eller vad som, så känns det inte som jag får nån respons. Jag älskar att verkligen få prata om högt och lågt, men det blir mest bara om semesterplaner och bilproblem, typ… Vi klickar verkligen inte men ändå skönt att ha nån att fika med nån gång eller gå på bio med.
Det är trevligt att hitta nya bekantskaper som kanske blir nära vänner efter en tid. Ibland klickar det direkt och visst är det härligt, ibland tar det lite tid, men vänner kan man inte få för många, så är det. Känd eller inte känd, så länge man är sej själv så kvittar det, jag är ingen som bryr mej om en person enbart för att den är känd, det är personligheten och att man klickar som jag tycker är viktig. Man ska ta för sej av livet och inte vara så misstänksam hela tiden, men givetvis får man vara uppmärksam, idag kommer inte tillbaka så ta för dej av livet idag!