Elsa Billgren har haft frågestund och svarar på en fråga om hur man ”copar” med att kanske inte kunna få fler barn efter cancer.
Följaren skriver att det känns orättvist.
För er som kanske inte känner till det så fick Elsa, kort efter sin förlossning med sonen Lynn, veta att hon drabbats av livmoderhalscancer. På sin 31-årsdag, 1 februari 2017, vaknade hon upp efter operationen där hennes livmoder togs bort.
Så här svarar Elsa:
Att drabbas av cancer är ofattbart hemskt på många sätt. Att överleva cancer är fantastiskt. Jag kan säga helt ärligt att jag är lyckligare nu än innan har blev sjuk, men det var en lång resa. Det tog sex år. Har du kontaktat Centrum för cancerhabilitering? De hjälpte mig massor. Sen är ett barn helt underbart. Man blir en magisk trio som har tid för varandra jämt. En klok vän sa till mig att stora kulturarbetare ofta har ett barn. Normativa familjer har sina problem också. Du kommer bli lycklig igen.❤️
Förhoppningvis gav hennes svar en smula tröst och/eller hopp om framtiden till personen, och andra som drabbats och som läser det här.
Just att ”du kommer bli lycklig igen. ❤️”
Fint!
Föregående inlägg 
Fint att hon inte skrev ”bara ett barn” eftersom alla inte vill utgöra normen. Eller kan för den delen.
Jag vill tillhöra ormen. *väs*
Annat sätt att se på det. Ormar är läskiga men just Sir Väs är ju lite gullig.
Scenen där Sir Väs är sur och viker sig och liksom ”lägger armarna i kors” måste vara nån form av peak animationshumor.
Är 38 och är i klimatet pga cancer och har noll barn men det var väll meningen kanske så, är tacksam jag lever för hade det varit för 100 år sedan hände jag inte levt många år till.
Idag har hon ju skrivit om träning, och kommentarer som ifrågasätter att hon säger att det är träning och inte bantning som ligger bakom hennes viktnedgång blir inte godkända. När ska hon och Pontus släppa på regleringen i kommentarsfältet? Herregud vad tråkigt det är inne hos henne, bara de som håller med henne får publiceras. Snark
Det är ju HENNES blogg…? Så klart hon får ta bort vad hon vill.
Man får inte ens skriva att något plagg hon påstår är ”virkat” snarare är stickat. Sticker väl i ”vintage-expertens” själ att uppenbart inte veta bäst. Svårt att marknadsföra sig som expert…
Flashbacktråden om henne är som en ventil för alla dom som försöker kommentera på hennes blogg men blir blockade. Det var nog en god tanke från början att sålla bort kritiska kommentarer på bloggen men det har verkligen fått Flashbacktråden om Elsa att explodera. 258 sidor lång eller nåt sånt är den nu, och sjukt underhållande och väldigt elak. Kommentarerna i tråden säger nog mer om avsändarna än om Elsa. Men det är roligt tycker jag att följa dom parallella världarna – först Elsas hippa och vackra blogg där allt är tillrättalagt och alla kommentarer hyllar innehållet, sen den giftiga och roliga Flashbacktråden som är nån sorts uppochnedvänd värld, rå och ärlig och skoningslös. Och många som kommenterar skriver samhällskritik på rätt hög nivå ändå.
Håller med till fullo!
Håller också helt med! Jag hade nog inte läst bloggen om det inte var för den underhållande flashbacktråden haha.
Finns fler ”Bloggare” som har lika på flashback, inte bara hennes. 258 sidor är inte mycket, en del kan ha upp till 900 och mer där till.
Haha, jag är en av dom som först läser Elsas Blogg för att direkt efter gå in på FB, det är guld! FB tråden är rätt vass, men mycket av det som skrivs är sånt som man verkligen tänker eller undrar, men att försöka få igång nån verklig kommunikation med Elsa är ju totalt omöjligt, det är nästan obehagligt med alla dessa extremt peppiga kommenterar kan jag tycka. Stäng kommentarsfältet helt kan jag tycka..
Kanske för att det är just träning som har lett till hennes viktnedgång, kanske för att hon inte vill uppmuntra till bantning. Vad vet jag? Allt jag vet är att det är hennes blogg och att hon bestämmer vilka kommentarer som hon vill släppa fram.
Jag tränar 6 dagar i veckan och är ganska vältränad, men det händer inget med min vikt när jag ”bara tränar”. För en upp- eller nedgång krävs justering i kosten.
Precis. Ska man gå ner så mycket som hon gjort så måste man göra något åt kosten. Hon har bantat ordentligt, men vill utåt att det ska se ut som att det bara är träningen som gjort det. Hon borde bara vara transparent med det? Hon inleder inlägget med att den vanligaste frågan hon får är angående träning, och det är ju för att läsarna drömmer om en viktresa som hennes. Dessa följare skulle behöva ha klart för sig att det är bantning och inte träning som gjort att hon blivit smal så snabbt.
Skitsnack. Jag sprang bort 12 kg utan att ändra min kost.
Om man ska tro på Elsa att hon inte medvetet har bantat så kan man dock påpeka att hon skrivit att hon gått i terapi och ändrat en del gamla mönster hon var fast i länge. Jag tolkar det lite som att hon idag mår bättre och har släppt vanan att tröstäta. Då är det ändå rätt rimligt att hon i kombination med bättre matvanor och träning har gått ner i vikt.
Det beror väl ändå på hur mycket du tränar, på vilket sätt och vilket utgångsläge du har? Klart du kan gå ner i vikt om du tränar mycket även om du inte gör något åt kosten.
Jag ifrågasätter inte det.
Men om man inte tränat förut, och plötsligt tränar så att man bränner några hundra fler kalorier om dagen och dessutom kanske blir mer aktiv i vardagen, då kan du ju komma upp i ett träningsunderskott på 500 kcal. Det är på intet sätt omöjligt. Vad som däremot ofta händer är att man också blir hungrigare när man tränar mer, och därför äter mer, och då går man inte ner förstås. Men hon kanske helt enkelt tränar mer och äter lika mycket som tidigare. Jag gick också ner ganska mycket under en period bara genom att börja promenera ett par timmar varje dag.
stackare. kanske finns det något annat du kan göra. du kanske kan gå ut och komma med ifrågasättande kommentarer om folks kroppar till deras ansikte och se hur det går.
Jag har inte ifrågasatt hennes kropp, jag ifrågasätter att hon vägrar svara på kommentarer om bantning. Som någon skrev så kan man gå ner i vikt beroende på hur mycket man tränar, men en snabb och stor viktnedgång är på grund av ändrad kost.
Varför ifrågasätter du det? Vi har alla en kropp som vi inte kan dölja för omvärlden och det gäller även Elsa. Det måste vara helt upp till henne vad hon vill säga om sin kropp. Att vi kan observera en förändring betyder inte att hon plötsligt är skyldig oss en förklaring. Det är superkonstigt att ens förvänta sig något annat.
Jag kommenterade att jag har diabetes och blir lite stött bör folk säger ”jag tror jag har diabetes”. Den släpptes inte heller igenom.
Fint svar från Elsa – men varför behövde hon inflika att ”stora kulturarbetare ofta har ett barn”? Ställdes frågan av en stor kulturarbetare, eller vill hon själv identifiera sig som en sådan? Fattar inte sammanhanget – många personer, oavsett yrkesroll, har ett barn. Många har fler än ett barn.
Ibland tillägger man bara helt spontant saker när man pratar/skriver, även om personen inte frågat specifikt om det.
”Stora kulturarbetare” skulle jag skriva. Hybris much?
Suck på dig. Här pratas det om cancer och borttagen livmoder, och du väljer att klaga på ett ord? Hon är väl kulturarbetare? Hennes man är väl kulturarbetare, hennes föräldrar är kulturarbetare.
Vad har hennes föräldrar med saken att göra? Hon är ju inte mer kulturarbetare för att de är det. Hon jobbar framför allt med reklam.
Det kanske fungerar som en tröst för henne och får henne att känna sig lite mindre ensam i det hela.
Ett barn är fantastiskt! Livet är smidigt och harmoniskt. Alla får plats och man har tid att lyssna på varandra och barnet. Dessutom upplever jag ettbarnfamiljer som med öppna och inbjudande, man kan ofta bjuda med ett annat barn på aktiviteter och hem på middag och lek osv.
(Jag vet att det kan va så med flera varv också, skriver bara detta för att peppa andra ettbarnfamiljer!)
Varv =barn
Det sista var fint men ändå lite förminskande. Många har ju aktivt valt det och behöver således inte pepp utan snarare acceptans och att folk ska sluta tjata/fråga om ett andra barn och hur man resonerar för att man har ett barn.
Men det här inlägget handlade ju just om att ”peppa” de som ”ofrivilligt” har ”endast” ett barn, eftersom det var det Elsas kommentator frågade Elsa om.
PS. Jag är inte samma anonym som peppade. Tyckte det var fint pepp i detta sammanhang. <3
Åh herregud, förminskande, really? Kan vi alla snälla sluta fultolka varandra så vansinnigt mycket.
Eller så känner man just det. Kan man tillåtas göra det?
Det blir så himla tråkig stämning i samhället när alla går runt och letar fel och tar illa upp av något som absolut inte är illa menat. Tycker du inte?
Verkligen, speciellt i det här fallet när ts till och med tog sig tid att skriva en disclaimer att det såklart kan se ut så här i flerbarnsfamiljer så att ingen flerbarnsförälder skulle ta illa upp, ändå lyckas man hitta någonting förminskande.
Läs om och läs rätt. Jag skrev att det var fin men också lite förminskande. Det är inte att leta fel utan att känna att just den typ av argumentation eller pepp inte skulle behövas om man är trygg med sitt liv och sina beslut. Kan appliceras på vad som helst.
jag har inga egna barn, men är gärna barnvakt åt både vänner och familj. Personligen är jag mer benägen att ställa upp som barnvakt till ett barn än en hel syskonskara samtidigt. (Jag ställer så klart upp ändå när det behövs, men det är ett mycket större åtagande.)
Min slutsats är alltså att det kanske är lättare att få barnvakt om man har ett barn.
Tack för den peppen! Jag har ett barn och tror inte att jag vill ha fler. Jag har ofta dåligt samvete över det och vi funderar på att skaffa ett barn till för att ”man ska”. Det känns ego och elakt att inte göra det. Så TACK för fin pepp ❤️
Men vad känner ni för människor. Aldrig hört någon säga man ska ha flera barn. Sedan är ju framtiden dålig med kanske krig och inga billiga bostäder och mindre jobb att söka. Tror ni något blir bättre skriv gärna om det.
Kanske inte ens närmaste vänner direkt, men till mig har släktingar, grannar, andra föräldrar på skolan etc kommit med kommentarer om att det är elakt att bara skaffa ett barn osv.
Folk säger galna grejer hela tiden! Skit i dom bara!
Så sent som förra veckan fick jag höra att det är ett svek mot mina förfäder att jag inte skaffar barn. Det är tydligen ett hån och jag spottar dem i ansiktet, eftersom de kämpade och slet.
Det var så märkligt att jag inte ens hade ett vettigt svar, haha. Folk alltså…lyssna inte på dom.
Säger de verkligen att det är elakt att inte skaffa fler barn? Tror säkert att folk är dumma i huvudet( det är bevisat) men ofta kan det ju vara en själv som bär på en osäkerhet att frångå norm och därför tar illa vid sig om någon frågar kring ens ”enda” barn
Ja det har jag hört flera gånger. Varför ifrågasätta det här?
Jag har hört samma sak flera ggr, både personers resonemang generellt samt direkt till mig när jag hade ett barn.
jag blir helt matt när jag hör dig Daniela. Menar du allvar? Dåligt samvete? För att någon vän eller släkting tycker du ska ha fler barn? Är det så jobbigt så du hellre skaffar ett barn till, fast du inte vill? Det är väl inge som har med att göra hur många barn du vill ha?
Alltså du verkar missförstå. Jag är orolig att det är elakt mot min dotter att låta henne vara ensambarn. Jag oroar mig över att det ska bli ensamt för henne när hon växer upp och kanske tufft för henne när jag och maken är gamla och krassliga. Jag får höra från alla håll att barn behöver syskon. Många saker som förstärker de känslor jag redan har. Jag vill inte ha ett till barn men jag vill inte ångra att min dotter aldrig fick ett syskon.
Jag säger inte att det här är rationellt eller rimligt, jag säger att det är såhär jag känner och att det oroar mig ibland och ger mig dåligt samvete. Att peppen var välkommen.
Fattar inte vad det är att reagera så himla hårt på.
Och alla dessa ensambarn som finns, i Sverige i värden, tror du att det är synd om dom?
Ditt barn kommer förhoppningsvis träffa vänner på förskolan, i parken, sen i skolan. Kanske ha något fritidsintresse där hon träffar vänner.
Barnet växer upp, träffar pojkvän/flickvän. Sen flyttar dottern kanske ihop med kärleken får barn osv. osv. Hon blir inte ensam.
Många syskon har inte ens jättebra kontakt.
Är du snäll och ger dig nu? Daniela har förklarat sin ståndpunkt två ggr på ett mkt tydligt sätt. Det räcker så. Förstår du inte så kan du åtminstone låta bli att förminska henne.
För mig är det så svårt att förstå varför olika personer som gör olika val måste sättas mot varandra. Vissa har ett barn, vissa två och vissa fem. Oavsett orsak ser familjer ut på olika sätt och det bästa vore väl om det inte fanns någon ”norm” om hur saker skulle se ut. Dels skulle alla inte bli föräldrar alls, det passar inte för alla, och dels skulle vissa skaffa ett barn och vissa fler. För mig är den största frustrationen att det ens finns en norm som på något sätt anger hur det borde se ut. Om folk heeelt valde själva skulle andras åsikter inte heller spela så stor roll. Och jag tror även färre skulle vara mindre olyckliga pga att de ”bara” har ett barn eller inga alls.
Precis. Och i många andra fall också vad gäller normer eller vad samhället/anser vara bäst för en ex först utbildning, köpa bil och lägenhet, giftermål, sen barn och minst två (få helst i normativ ålder och med rätt åldersskillnad), köpa villa och en hund helst. Vet inte hur mycket frågor jag besvarat eller kommentarer jag fått genom åren och fortfarande gör för att jag gjort få saker av detta och inte i rätt ordning. Önskar annat för nästa generation.
Har aldrig hört någon klaga på ”ordningen” på när o var o hur man skaffar saker. En gifter sig först, andra skaffar barn först, en del gifter sig väl inte alls? Osv med allt du räknar upp. Men du kanske kommer från en annan kultur?
Nope
Var hittar du normerna som samhället prackar på dig?
Det mesta är väl bara logiskt?
Du fortsätter utbilda dig efter grundskolan.
Inte så konstigt. När skolan är slut är du i den åldern så du kan ta körkort och då vill du kanske ha en bil. Du flyttar hemifrån och du träffar någon som du kanske vill gifta dig med och skaffa barn. Trevligt att bo i hus så barnet/barnen kan leka på tomten. Barn och djur är en fin kombination.
I vilken ordning du själv vill ta detta, gör du väl som du vill med?
Och den här generationen gör väl verkligen som den vill?
Jag upplever mig inte lyckligare efter att ha överlevt cancer. Lite tvärt om, faktiskt. Tänk om den kommer tillbaka? Har jag verkligen gjort tillräckligt för att ”skydda” mig? Mycket sådan oro och liknande tankar.
Direkt efter att jag blev friskförklarad var jag så klart tacksam och glad över att leva, men jag skulle inte säga at jag är lyckligare så där generellt. Dock uppskattar jag min födelsedag mer, haha. Varje år säger jag ”tänk att jag fick fylla XX!”.
Jag har kanske inte bearbetat det ordentligt, eller så är man olika bara. Jag vet inte.
❤️
Man är nog olika. Elsa är lyckligare men det behöver ju inte vara så för alla. Det kanske finns saker du kan jobba med eller så kommer du inte bli lyckligare än innan, men förhoppningsvis kan du leva ett bra liv ändå trots oro ❤️
Förstår dig till 100%…de flesta jag känner som varit drabbade bär med sig en rädsla för återfall oavsett hur många år som går.
Inte jag heller. Har så stora skador pga biverkningar från behandlingen att jag ofta funderar på om det ens var värt det, kanske vore bättre att vara död än att leva såhär. Om Elsa endast opererat bort livmodern och inte fick vare sig strålbehandling eller cytostatika får man ju säga att hon kom väldigt lindrigt undan och hon hade dessutom redan ett barn, så jag kan förstå om hon känner sig lyckligare. Men överlag så har folk inte en susning om hur stora skador vi som överlevt allvarligare cancer har, skador som är progressiva och aldrig läker och som i sin tur leder till massa andra följdskador och sjukdomar som kräver mediciner som skapar ännu fler biverkningar och leder till nya sjukdomar. Det tar liksom aldrig slut. Jag trodde att jag skulle vara frisk när jag tagit mig igenom behandlingen och tumörerna var borta, men att överleva cancern och cancerbehandlingen är tyvärr bara början på eländet.
Vad är det för skador? Jag förstod precis att jag är helt ovetande på livet efteråt.
Kan bara tala för mig själv, men strålning ger ganska omfattande ärrvävnad och får man strålning mot magtrakten förstör det slemhinnor vilket gör att man får leva med ett liv med en totalt oförutsägbar matsmältning som kräver medicinering att hålla den i schack.
Utöver det, slås äggstockar ut vilket innebär att man hamnar i klimakteriet tidigare än normalt och att man kan vara i klimakteriet längre än normalt. Plus att det blir full on klimakteriet över en natt mer eller mindre ungefär 1 månad efter avslutad behandling. OCH, man får inte hormoner för att lindra symtomen då man har haft cancer.
Å, kan relatera till detta så mycket! Speciellt att få fylla år. Det blir en annan sak nu och åldersnoja är inte en grej längre. Man är bara glad att man har fått uppleva ett år till.
Tror inte att jag är mer eller mindre lycklig nu efteråt än innan jag fick cancerbeskedet, mer att man är i ett ”normalläge” igen.
Men, oron att man ska få återfall eller att det ska ”poppa” upp någon annanstans i kroppen är ständigt närvarande i periferin av att leva livet fullt ut
Tog mig 20 år innan jag genuint kunde känna att jag var lycklig efter att jag överlevt cancer. Var sjuk som barn och livet blev inte alls vad jag trott. Otroligt tacksam att jag lever, men lever med biverkningar som tex infertilitet. Nu tänker jag att det blir nog bra ändå. Men vägen dit var lång. Det jag känner tacksamhet för är att jag blev väldigt YOLO. Man ska inte göra saker för att andra vill det. Man ska gå efter sig själv, sina önskemål och följa sina drömmar. Det är väldigt starkt hos mig men vem vet, så kanske det hade blivit även utan cancer.
Jag kan absolut förstå att det är en enorm sorg att inte kunna få fler barn trots att man så önskar. Men jag förstår verkligen inte grejen med att ha ett visst antal barn enbart utifrån att det är normen? Hur många barn man skaffar borde utgå ifrån hur många barn man kan och vill ta hand om. Jag tycker det är hemskt när familjer med nio barn trängs i en för liten lägenhet i något otryggt billigt område och föräldrarna inte har råd med ens det essentiella. Hellre ett barn som man kan ge en bra uppväxt än tre barn som man inte kan ro om fullt ut.
För att normen är så stark och kommentarer och frågor som efterföljer. Även om man har ekonomin och utrymmet för ett till barn så vill man kanske inte ha det men då anses det vara fel och taskigt mot barnet…vilket man får höra ofta.
Ja jo, så långt som att normen är stark är jag med, men det kanske inte framgick inser jag nu. Jag menade mer hur det från början ens uppstått en norm kring hur många barn man ska ha. Att skaffa fler barn bara för ”att alla andra har det”, trots att man kanske inte har ekonomin eller ens tiden, känns helt bisarrt.
En intressant fråga i sig och normen har ju ändrat sig för vad gäller antal men då över 2. Ett barn har i alla tider ansetts vara udda.
Va??? Det har det väl verkligen inte? Udda med ett barn, trollar du?
Vad lever du i för värld?
I samma som du. Det har kallats allt från att vara egoistisk mot sitt barn till rent återkommande tjat.
Det har jag verkligen aldrig råkat ut för.
Bryr du dig verkligen om det?
Har du vänner som skaffar fler barn för att andra har det? Alla jag känner skaffar så få eller så många barn man själv vill ha.
Har aldrig någonsin upplevt att någon tyckt till, om att bara ha ett barn. Har vänner som har alltifrån inga barn, till 6 barn. ”Normen”? Trams att ens tänka så. Man skaffar väl så många baren man vill/kan.
Det är ju lite sjukt att ha 6 barn dock
Vilken ointelligent kommentar.
Kan det också vara så att hur många barn man ”kan” ta hand om också utgår från normen? Exempelvis skulle man ju kunna ta hand om fler barn om man levde i andra typer av familjer, om inte båda föräldrarna arbetade, osv.
Håller med till viss del.
Fast 9 barn är ju ännu mindre norm är ett barn. Skaffar man så många gör man det ju för att man vill ha många barn, inte för att följa någon norm.
Ja så är det.
Inte den svenska normen nej, men många barn är norm i andra kulturer. Ville mest belysa en extrem när normen står över vad man kanske egentligen är kapabel till.
Håller helt med dig.
Hur många barn är normen? 2? Verkar som de som har 3 blir ifrågasätta kring varför de skaffar så ”många” barn. Finns det ens någon norm?
Kan man verkligen kalla en familj med ett barn för icke-normativ? I så fall är väl nästan vad som helst icke-normativt.
Av antalet frågor och kommentarer man får så ja. Även om man har två så helst en av varje kön. Eller att man som kvinna har åtminstone en dotter osv. Tre barn har jag inte hört många lyfta ögonbrynen för utan snarare fyra och då kopplat till fråga om vilken bil typ. Men om ett barn så är man taskig mot barnet och ”konstigt” att man nöjt sig.
Jag tycker myten om ”det konstiga ensambarnet” är löjlig. Som om alla ensambarn har exakt samma personlighet för att de inte har syskon?
Jag är pseudoensambarn då mitt syskon är mycket äldre än mig och har aldrig lidit av det. Vi bodde i höghus med massa andra barnfamiljer så fördomen att ensambarn bara sitter ensamma på sitt rum hela dagarna skrattar jag åt. Gick inte en dag utan att någon ringde på och ville leka när jag var liten… Även det där att ensambarn skulle vara själviska och inte vilja dela med sig köper jag inte alls. Upplever snarare att de som växt upp med flera syskon har fått slåss om godis och leksaker och därför har jättesvårt för om det skulle bli ”orättvist”. Min man VÄGER t.ex. upp godiset i separata skålar om vi äter godis, så det inte ska bli en orättvis fördelning och han säger själv att det kommer från att han fick slåss om och gömma godis som barn p.g.a. många syskon som annars snodde det. 😉 Själv är jag den som säger ”men ta du den sista” om det bara finns en godisbit eller liknande kvar…
Haha det här väckte någonting hos mig… Jag har verkligen otroligt svårt för när det blir ”orättvist”, kan känna orimligt stark ångest kopplad till att saker ska delas upp och jag är rädd att få sämre eller mindre. Det är absolut inte en sida jag tycker om hos mig själv, tvärt om, jobbar verkligen på att sluta vara så barnslig kring det här.
Jag är uppväxt med syskon som alltid lurades och tävlade om vem som skulle få det bästa, och där man aldrig kunde känna sig lugn i att få ha sitt för sig själv osv. Tanken har aldrig slagit mig att det säkert är därifrån känslan kommer.
Hehe ja men se! Har flera vänner med många syskon som också kör med millimeterrättvisa. 😉 Inget jag stör mig på, tycker bara det är lite komiskt ibland.
Har en vän som menar att man kan se vilka som har syskon genom att ställa fram en gemensam godisskål på bordet. De med syskon tar en näve godis till sig och äter från handen, medan de med syskon äter en och en från skålen. Som syskon måste man säkra sin ”pott” liksom. Kanske ligger något i det ?
Det här tror jag är en väldigt träffsäker spaning!
Ensambarn är så bortskämda och vana att stå i centrum i familjen så de räknar ändå med att få allt, även föräldrarnas del. Behöver de dela med sig av t ex uppmärksamhet så får de svårt att hantera det. De blir lätt outhärdliga.
Ja så är det ju. Jag växte upp i en familj med flera syskon och hade en granne som var ensambarn. Utan att värdera vems av våra egenskaper som är bättre så gick vi väldigt dåligt ihop. Jag upplevde henne som ganska egoistisk och som att hon alltid skulle vara i centrum i alla lekar, jag blev lite som en statist i alla lekar och hon hade väldigt svårt för att kompromissa. Hon upplevde väl säkerligen mina syskonegenskaper som dåliga för vi bråkade om det mesta redan som små. Jag var väl störig med mina egenskaper i hennes ögon. Exempelvis som du säger att vara nitisk kring rättvisa.
(Och jag hör ju att det låter som att jag värderar hennes egenskaper som sämre men det är ju för att jag inte kan tala för henne kring vad hon störde sig hos mig mer konkret.)
Också en tröttsam myt att barn utan syskon är egoistiska. Människor är till viss del medfödda olika personligheter och påverkas av allt i livet.
Man föds inte egoistisk.
Det är ju inte en myt när någon berättar om en kompis som hon upplevde som egoistisk. Lika lite myt som när en annan berättar som sin sambo som vill dela allt på millimetern. Det är anekdoter.
Tvärtom för mig. Min bästis som var ensambarn tyckte att det var fånigt att jag aldrig t.ex tog all mjölk eller sista brödskivan och jag insåg att det var för att jag var van att tänka på min lillebror (utan förälders inblandning).
Vad är det för osmarta bekanta eller släktingar du har? Vet dom inte ens att man inte kan bestämma kön? Och varför skulle man vilja ha en dotter? Jag önskar bara söner.
Det låter lite som om din släkt kommer från ett land med lite annan syn på det här att lägga sig i familjeangelägenheter.
Jag håller med om det sistnämnda. Ett par med ett barn lever ju ett liv som i mångt och mycket har fokus på barnet; med läxor, fritidsaktiviteter, föräldramöten, lekplatsträffar m.m. precis som ett par med 3-4 barn också gör.
Erkänner att jag inte känner så mycket med de som beklagar sig över ”sekundär infertilitet” för att de inte fått exakt det antal barn de önskar få, när det finns de som aldrig kan få barn. Har man inte barn i svenska samhället, då hamnar man verkligen utanför normerna. Det är fruktansvärt sorgligt att bli bortvald av vänner för att man inte längre passar in i ”familjevärlden” då man inte har barn. Ensamheten kan växa sig riktigt stor.
Det som händer när man har ett barn är att man inte anses förstå hur kämpigt det är för att man har just ett barn. Man kan tycka om precis allt och också säga det högt.
Och det är ju fånigt. Ett barn med enormt mycket energi, envishet och bus är troligtvis jobbigare att hantera än två barn som är introverta, lugna och helst ritar ifred… Barn är individer. Onödigt att jämföra när det kan skilja så otroligt mycket.
Precis! Jag stör mig så på när folk som har barn inte fattar hur normativa de är. Liksom som om det är vi som INTE har barn som samhället är organiserat utefter. Eh, nej?? Ingen höjer på ögonbrynen när folk som har barn går från jobbet kl 2 eller är borta veckovis (och vi andra får ta smällen) med sjuka barn. Säger inte att det är dåligt att de får det, men kom inte och säg att ni är någon sorts minoritet. Kanske om man får barn väldigt tidigt, men mina vänner är i mitten av 30-åren och beter sig ändå som att deras barn gör dem speciella på något sätt. Otroligt tröttsamt. Om man ser sig som icke-normativ för att man har ett barn är man allt bra desperat att vara annorlunda. Med det sagt förstår jag att det är ledsamt om man vill ha fler barn men inte kan. Dock ej riktigt så ledsamt som det är att inte kunna få barn alls.
Haha, tror du arbetsgivaren tycker det är gött att man är borta från jobbet i nästan två månader pga vabb? Så enormt jävla stressigt att vänta på att förskolan skickar hem ongen. Det blir också ett rejält inkomstbortfall. Byter GÄRNA plats med er som får ta smällen.
Men du har ju valt det själv? De som tar smällen som du så GÄRNA byter plats med tar konsekvenserna av dina beslut, inte tvärt om. Sen är det såklart bra att folk skaffar barn, det behöver vi osv. Men det är fortfarande du som har valt ditt liv.
Nej, men man har rätt till det. Och de flesta medarbetare har VÄLDIGT stor förståelse, upplever att folk kommer undan med det mesta genom att hänvisa till sina barn. Inte dåligt i sig men man kan inte samtidigt utmåla sig som någon sorts förtryckt minoritet det är synd om.
Vilka hemska vänner det låter som! Jag har inga barn och är absolut inte borvald. Absolut är normen att ha barn men många avstår ju också, särskilt i storstäderna.
Jag tror inte de menar att vara hemska, utan att det bara blir så. De hamnar i bebisbubblan och tänker inte på att en vän har suttit tyst i en timme medan de andra vännerna talat sig blå i ansiktet om bästa blöjmärket och bebispodden. Man är i olika livsfaser helt enkelt. Det kan jag helt förstå.
Men du skrev ensamt och bortvald, då tolkade jag det så.
Ja så klart att från mitt perspektiv är det just så. Vännerna har annat som fyller deras tid och energi, då väljs t.ex. jag som vän bort. Jag förstår det samtidigt som jag sörjer min ensamhet – man kan ha två tankar i huvudet.
Det är ju stor skillnad på att vara bortvald, och att inte få styra samtalet när alla andra i rummet har andra huvudsakliga intressen just nu..
Men nu var det en kommentar med några få meningar, så inte direkt plats för att beskriva i detalj hur situationen har varit. Handlar inte om enbart samtalsämnen, givetvis. Som jag skrev så FÖRSTÅR jag att de är i sin bubbla och inte lägger märke till hur exkluderande de beter sig ibland.
Så märkligt. Jag har 4 kompisar som av olika anledningar inte har barn.
Och kommer inte få. Ingen har ”hamnat utanför normen”, jösses.
Mina kompisar har massor av vänner. Intressanta jobb, och partners.
Kanske är det jobbigt när ens vänner har småbarn, men dom växer ju upp.
Sen kan man ju hitta nya vänner som inte heller har barn.
Alltså är man flera stycken i ett kompisgäng som inte har barn så märker man så klart inte av detta på samma vis, det säger väl sig självt? Då har man ju varandra. Handlar mer om när man är den enda personen av alla vänner som inte får barn. Visst att småbarnen växer upp så man sedan kan återgå till att prata om annat än nappar och hur man söver barn enklast, men det tar ju flera år?
Och att bara gå ut och hitta nya vänner i det anti-sociala landet Sverige när man är över 35… Umm okej, prova du så kan du se hur enkelt det är!
Om du är runt 35 och inte alls märker av hur du står ut från normen för att du inte har barn så är du väldigt unik tror jag. De flesta jag tagit upp detta med, både på nätet och i vanliga livet känner igen sig jättemycket i att man blir ensam och bortvald i denna sits.
Ett barn känns rätt för mig. För min partner med. De barnfamiljer vi har i vår omgivning som har ett barn eller flera barn med stor åldersskillnad verkar mest harmoniska och föräldrarna verkar lyckligare ihop. Kan verkligen inte tänka mig att ha flera barn tätt efter varandra. Men det är såklart olika vad man tycker där.
Om jag kunde få barn hade jag DEFINITIVT bara haft ett. Nu har jag förvisso redan två bonusar, så hade inte blivit helt ”ensamt”, men tramsigt detta med ”stackars ensambarn”. De får väl skaffa sig kompisar. Ha hund. Semestra med andra familjer.
Man undviker väldigt mycket spänningar som rotar sig i syskons konstanta tävlande och bråkande, konsumerar mindre, och alla aktiviteter blir mindre kostsamma. Familjelivet light, liksom.
Familjelivet light ??♀️ exakt sånt som gör att man inte tillhör normen.
Vad är det för norm du absolut vill tillhöra? Vad är fel på familjelivet light? Tror du har stora problem. Lev ditt liv och ha det bra.