Jag älskar mina barn. Men den kärleken har ingenting att göra med min känsla av ensamhet.
Jag ger de mitt allt, med det jag är kapabel till. Men jag saknar någon som ger samma sak till mig. Tårarna rinner när jag skriver detta.
[…]Men nu längtar jag. Jag längtar efter en famn. Efter någon som ser mig. Efter sällskap som förstår min situation och som uppskattar att umgås med mig trots att mina barn tar min största tid av dygnet.
[…]Och till dig som får en klump i magen av att läsa detta. Jag skriver det just därför. För att du ska förstå att du är långt ifrån ensam. Alla har vi vårt att kämpa med. Kärlek ❤️// Sanna Bråding
Sanna Bråding har skrivit ett öppet och ärligt inlägg om ensamhet och om längtan efter någon att inte behöva vara stark inför.
Jag har inte så mycket att säga om hennes inlägg egentligen, men tyckte det var så fint.
Jag ville dela det eftersom det kanske finns någon här som behöver läsa det här idag?
Föregående inlägg 
Känner mig ofta väldigt ensam. Har en sjukdom jag kämpar med och en svårt sjuk mamma som jag tar hand om. Under 36 år har jag aldrig haft någon jag kan luta mig mot – förutom min mamma – så ingen kommer ta emot mig när jag faller. Men lyckan finns inte för alla och det får jag acceptera.
❤️
Igenkänning på den… Stor kram till dig❣️
Hoppas att lyckan kommer till dig en dag❤️
100% relaterar.
Även i en tvåsamhet kan man känna sig otroligt ensam. Jag är hellre ensam själv än tillsammans med någon.
Klart personer kan känna sig ensamma i en tvåsamhet. Men det går inte att jämföra med personer som aldrig ens fått uppleva en tvåsamhet.
Ensamheten i tvåsamheten tenderar inte heller ha varit misär hela tiden, utan det finns ofta en förälskelseperiod med i bilden. Det finns någon i hemmet och det är inte totalt tomt i vardagen (det finns stunder av att man når varandra även här). Det är också skillnad på att dela säng med någon och att hela livet fått gå och lägga sig i en tom säng. Det är inte detsamma som en partner som inte längre vill ha sex eller en partner individen inte vill ha sex med. Bara att känna sig ängslig och kunna fråga ”är du vaken” och ligga och prata lite och sedan somna om mer avslappnad, är något den ensamma aldrig får uppleva. Oro över sjukdom och sjukdomsbesked kan den i en relation nämna, den ensamma har bara sig själv att ”luta” sig mot. Ingen som kan hålla om!
Personer måste kunna få lov att prata om sin ensamhet utan att människor hoppar in och berättar om ensamhet i ett parförhållande eller i vänskaper.
Det måste vara en helt annan smärta att se andra bilda par, genomgå olika relationer och att stå och vara den som gärna vill men aldrig någonsin blir vald av någon. Det verkar fruktansvärt att vara kär och ingen någonsin är kör tillbaka och vill ha en som sin närmaste i livet. Det är kopplat till så mycket skam också, vilket gör att personen inte tenderar att dela med sig om sin erfarenhet (kanske i något vårdsammanhang).
Förhållanden har så mycket som vi människor behöver: glädje, stöttning, allmänna samtal om kanske inget särskilt viktigt, få lov att känna sig hörd och sedd i vardagen, hjälp att reglera ilska med mera.
En person som känner sig ensam i tvåsamhet är på så många sätt inkluderat rent socialt jämfört med individer utan familj, vänner eller partner och vissa är även arbetslösa eller utan studier, så de enda gången den träffar andra är i matbutiken, vårdcentralen eller i kollektivtrafiken. Det är en tillvaro som många skulle gå under av. Den som känner sig ensam i sin tvåsamhet kan göra slut och inom en hyfsat snar framtid få en partner den är kompatibel med. Den lever inte sitt liv som utstött, som den ofrivilligt ensamma gör.
Jag själv kunde som yngre säga, att det var svårt att vara singel, men vet bättre nu med tanke på att jag blivit uppmärksammad på att vissa inte ens har fått uppleva tvåsamhet och vill så gärna göra det.
Det måste vara en stor sorg i livet att hamna utanför i det som anses vara normen och ett kvitto på hur en ”vettig” människa är. Många blir ifrågasatta som varit singlar i kanske 12-15 år eller mer och aldrig haft en parrelation. Någon gång i 20-årsåldern förväntas folk av sin omgivning och av samhället ha haft åtminstone ett eller två förhållanden. Det i sig skapar skav i personen om det inte sker och omgivningen brukar inte vara bra i att stötta i det utan tänker/uttrycker ofta att det är personen som måste ändra sig på en massa sätt. Vissa blir bara inte valda/ratade och normen styr mycket i det vilka som anses ”värda” att ha förhållande med och vem som får lov att presenteras som partner för vänner och familj.
Monogami och tvåsamhet är inte enda vägen till lycka och vissa tvivlar på om det ens är naturligt för människan. Visst kan man känna sig ensam men det var värst vilka växlar du drar i.
Fint skrivet ❤️ Jag är eg inte ensam alls, men sedan de flesta vänner fått barn så har jag inte samma slags umgänge som innan. Så blir det ju och jag har förståelse för det, men jag kan fortf sörja att mina vänner är en så liten del av mitt liv och att jag känner mig ensam utan dem vid min sida. Här är en text som jag tycker är SÅ fin.
” i miss the days when
my friends knew every mundane detail
about my life and i knew every ordinary detail about theirs
adulthood has starved me of that consistency that us
those walks around the block
those long conversations when we were
too lost in the moment to care
what time it was when we won-and celebrated
when we failed and celebrated even harder
when we were just kids
now we have our very important jobs
that fill up our very busy schedules
we have to compare calendars
just to plan coffee dates
that one of us will eventually cancel
because adulthood is being
too exhausted to leave our apartments most days”
Jag har inga vänner och det känns som en stor skam. Jag har kollegor som är trevliga men ingen som jag känner är i närheten av att vara en vän, ingen jag skulle fortsätta träffa om jag bytte jobb, vi lever så olika liv. Det jag nog saknar mest är att jag aldrig har någon att bolla tankar med, någon att ventilera med. De gånger jag har haft det är det någon professionell, som diakonen i kyrkan där jag fick några samtalstider eller kuratorn på vårdcentralen. Men jag drömmer om att få sitta i flera timmar på ett café och bara prata och skratta med nån.
Dessutom tänker jag att jag skulle vilja gå på bio eller sitta på uteservering med ett glas vin en varm sommarkväll. Jag har en partner men förutom att vi har barn med särskilda behov vilket gör att vi sällan kan vara borta båda två så är han inte typen som gillar att prata om svåra eller djupa saker.
Inte för att du bad om några hurtiga tips. Men för mig så inte heller har nära vänner i närheten av där jag bor och också gillar samtal så tycker jag att gå med i en bokcirkel har varit en typ av direktväg in i just lite djupare samtal. Man får ju bara med i sådana om man verkligen är sugen på att samtala, och böckernas tema kan ofta göra att man kommer in på olika typer av diskussioner om livet.
Jag tycker du ska kolla efter vänskaper på fb och på Gofriendly till exempel
Brukar tänka att för att få en vän måste man va en vän. Man kan börja där!
Jag tycker att Sanna skriver väldigt fint.
Precis så kände jag när jag var enastående med barn. Jag fick ta allt och ibland orkade jag bara inte och önskade inget hellre att någon ”annan” kunde ta över om bara för en dag. Minns när jag betalade en bekant för att ta med min dotter att umgås med hennes barn. BETALADE! Galet när jag tänker på det idag då min dotter är äldre. Hur fasicken kan man ta emot pengar av någon som redan ligger? Jaja, det var då och nu är nu. Lider dock med alla enastående mammor som sliter därute. Ensamheten är fruktansvärd.
Jag är egentligen inte ensam. Fina barn. Fin familj. Massa vänner.
Men ALLA runt mig är kärlekspar. Vissa av dem är som riktiga filmpar, som passar ihop som två pusselbitar, aldrig bråkar, har det sådär fint och sammansvetsat.
Jag saknar det för jag har aldrig haft det. Tvillingsjälen jag trodde på som ung. Den äkta hälften.
Och jag kommer aldrig hitta den för blev så bränd av mitt ex. Jag vågar inte ge mig ut där. Och det känns försent, 40+ nu, kommer ju aldrig ha det där förhållandet där man träffas runt 25 och bygger ett liv tillsammans, växer ihop, växer ut och skaffar barn, hus, villa och volvo.
Mina barn fick växa upp fattiga pga mitt ex och det gör ont i mig när jag tänker på allt de aldrig fick och det mina syskons och vänners barn får.
1) du vet ju inte om de där ’filmparen’ faktiskt är sådär lyckliga.
2) jag och min partner träffades som ganska vuxna och med en hel del levt liv bakom oss, och vet du: det att INTE vara sådär sammanväxta som det förväntas på nåt sätt är FANTASTISKT! Vi är två hela personer, fullt kapabla att leva var för sig, men som väljer varje dag att vara tillsammans. Utan förväntningar på att göra allt ihop, vara varandras allt. Mycket friare, öppnare, härligare och faktiskt mer romantiskt än den där idén om evigt och alltid.
3) jag är ledsen att du råkade ut för någon som ditt x som satte dig och barnen i en svår situation.
Goda tankar till dig.
Jo, jag vet att de är just så lyckliga eftersom jag står väldigt nära dem och det känns på något sätt i hela luften att de är helt rätt för varandra. Är bara 2-3 par det gäller men de har verkligen hittat rätt.
Tack för dina fina ord!
Att dessa par jag beskriver ovan finns kan ju ge lite hopp, men jag vistas inte i miljöer där jag skulle kunna träffa någon just nu.
Du skulle nog behöva bearbeta det ditt ex utsatte dig för, och annat i ditt förflutna som fortfarande tynger dig. Ibland behöver man hjälp för att kunna gå vidare. Terapi kan hjälpa.
Jag har gått vidare och mår inte dåligt, men jag kan bara inte se mig själv i en kärleksrelation. Jag vågar inte.
Det kan mycket väl gå åt h-vete för de paren också. Vänta några år bara.
Men varför så negativ mot att det faktiskt finns par som hittat helt rätt?
För de gillar att skryta ?
Är ofta själv och är singel men aldrig ensam. Älskar att bo själv och vara med mig själv med mina djur. Vissa har större behov av massa vänner andra mindre. Får nog med folk i jobbet! ?
Någon som hann se Victoria Eklunds numera raderade story angående sjukhusbesöket?
Ja men hon sa inte så mycket om det? Mest att det känns för privat att prata om och att det inte är hennes sista sjukhusbesök utan det blir fler… Väldigt oklart. Känns helt ärligt lite claickbait’igt.
Ja jag fattar inte varför man håller på sådär?? Blev jätteorolig för hennes skull ?
Vem är hon?? Kollade in på Instagram men förstår inte riktigt. Massvis av plastikoperationer, är det det hon är känd för?
Massvis är väl att ta i, hon har bara gjort brösten. Hon vann love island för några år sedan.
Läpparna är INTE riktiga ? Ser ut att va industrisilikon inuti.
Det är inget man opererar…
Hon la upp en ny story nyss men man fick inte veta så mycket och det kan man väl iof förstå. Hon kanske vill smälta allt innan hon pratar öppet om det?
Känner mig ensam sedan en väldigt nära vän fick barn förra året. Innan dess hade vi iaf varandra mitt bland alla bebisbubblor-vänner. Nu är det bara jag kvar utan barn. Märks så tydligt hur vännerna inte längre har tid eller energi till mer än familjen. Jag förstår och accepterar det till 100%, så behöver ingen uppläxning, men sörjer ändå hur det blivit för mig. Har min man som jag har det superfint med, men vi har båda dysfunktionella familjer och numera distanserade vänner så ofta är det bara vi två. Mysigt och trevligt men ja, det är lätt att ibland sakna hur livet var som 25-åring. Mindre ensamt helt enkelt.
Med det sagt vänjer man sig vid det mesta. Även ensamhet till viss del. Men jag hoppas Sanna hittar någon snart. <3
Tråkigt ändå att du ska behöva förtydliga att du förstår att barnen tar tid. Klart man måste få sörja, precis som att man får sörja t ex om man blir dumpad. Jag kan helt ärligt i land sörja att visa vänner skaffat hund (!) för att umgänget med dem blir så begränsat och styrt av hunden :p (beror ju på ’hur” man har hund, men för många idag). Men jag unnar den ju ändå till 100 % att göra det de blir lyckliga av såklart.
Det har varit så mycket uppläxande och besserwissriga kommentarer här på sistone så tänker lätt på sånt. 😛
Jag förstår det med hund också! Det gör ju en lite mer bunden till vad man kan hitta på/hur länge. Vänskap förändras med åren och ibland blir det tufft i perioder. Jag hoppas ändå jag och vännerna får fler kul perioder ihop längre fram.
Det tror jag absolut 🙂 jag upplevde det lite åt andra hållet också faktiskt, att en del vänner liksom slutade bjuda in för att de utgick från att jag inte kunde eller inte ville när jag fick barn (fick barn tidigare än många vänner). Jag fick typ säga till på skarpen att jag fortfarande ville bli medbjuden.
Vad tråkiga vänner! Är barnen jättesmå (under 1-2 år)? Sen brukar man ju annars komma tillbaka till sitt liv innan igen (inom vissa gränser). Tråkigt att helt bortprioritera vänskap, men men, blir deras förlust som de kommer märka sen.
Inte så ovanligt att vara barnfri idag, iaf i storstäder, kanske du kan hitta nya vänner om du bor i eller nära en?
Tyvärr börjar de ju om med barn nr 2 när första är 2 år… 😛
Jag är inte så intresserad av nya vänner om jag ska vara ärlig. Har försökt förr men det tar så mycket tid och energi att lära känna någon ny. Upplever det ovanligt runt mig att folk avstår från att skaffa barn, trots att jag bor mycket nära en storstad. Kanske den yngre generationen men jag är 35 och då verkar de flesta få barn. Jag vill med ha barn men lyckas tyvärr inte.
Känner igen mig så mycket i vad du skriver. Innan jag träffade min man kände jag mig så SJUKT ensam bland alla småbarnsfamiljer. Nu är det ju såklart bättre, och är själv mer bunden då jag har bonusbarn men de är mkt äldre än mina vänners barn så vi är liksom ändå i otakt. Känner mig så utanför hela barnbubblan och saknar den typ av umgänge man hade förut. Men så är det väl bara, livets faser…
Vad tråkigt att det blir så för vissa. Fattar inte varför? Min bästa vän har barn och vi umgås ändå, med barnet och våra respektive och bara vi ibland. Sen har hon andra vänner med barn (som hon träffat genom barnet) och jag har andra också såklart, med och utan barn.
Jag tror vissa uppslukas mer än andra av rollen som mamma. En av mina vänner är fortfarande sig själv, pratar gärna om annat än barn och så. Men flera andra verkar inte kunna prata om andra ämnen, och är de verkar också inte lita på sin partner utan måste hem och mata/natta själva för annars ”blir det kaos om mannen gör det”… Kontrollbehov liksom. Det är synd men som sagt, jag förstår att det blir en bubbla…
Tragiskt.
Jag är 39 och känner många som inte skaffat eller vill ha barn, bor i Stockholm. På Gofrendly finns det hur många som helst. Men förstår tanken med att det är jobbigt att lära känna nya människor.
Åh Mila, det kunde varit jag som skrev din kommentar för är i exakt samma situation som dig.
Mina tre vänner har nu alla barn och samtidigt som jag ju givetvis är glad för deras skull, sörjer jag att de inte längre har tid för mig.
Men gud så tråkigt, hoppas det ordnar sig när barnen blir nåt/några år. Sen har man ju oftast partner också, vad gör de? Kan de inte ta barnet en kväll??
Ja det är en sorg. :/ Har lärt mig enormt mycket om ensamhet senaste åren. Särskilt som jag gått igenom flera missfall och vissa beter sig som att jag inte bör prata högt om det för att inte ”skrämma” andra kvinnor. Det är en märklig känsla att gå igenom något väldigt traumatiskt men sedan bli tystad eller nonchalerad.
Hörde nån på tv säga nångång att självvald ensamhet är upplyftande och stärkande medan ofrivillig ensamhet kan vara förödande för själen. Vilket jag verkligen kan hålla med om, har man och barn men inga vänner. Trots att jag kan prata med min man om allt kan han ändå inte fylla det där tomrummet av vänner. Sitta på ett kafé och snacka med tjejkompisarna eller dra iväg på nån weekendresa och bara vara jag, inte en mamma/fru.
Har många fina kollegor men ingen som man kan öppna upp sig riktigt för, eller så är det bara jag som inte riktigt vågar kanske…
Känner mig ensam ibland. Få vänner men jag är aldrig någons prio 1. Jag har mina föräldrar, älskar dem över allt annat och älskar att umgås med dem. Men jag är snart 31 och känner mig så misslyckad ibland, ”alla” andra har partners, jag blir alltid dissad efter första dejten så det känns ju skit och som att jag aldrig kommer att hitta någon…jag är inte desperat, men känner mig redo (bortsett från att jag inte orkar dejta just nu).
Nu är det värst. Älskar dessa ljusa årstider, älskar att sitta på en uteservering långt in på småtimmarna en varm sommarnatt och dricka rosé. Eller hänga med någon kompis på stranden. Eller för den delen, önskar att NÅGON gillade samma musik som jag och ville gå med på konserter. Men icke. Så jag går själv.
Ser på sociala medier, ”alla” har så sociala liv (vet att verkligheten inte syns där men på min Instagram och snapchat har alla sociala liv), stora kompisgäng etc.
Har redan ångest över midsommar. Mycket lutar åt att jag kommer få fira i min ensamhet då jag brukar fira med min familj, men min bror har skaffat tjej och mina föräldrar funderar på att åka bort i år. Kvar är jag?
Sen hatar jag att det låter som att det är synd om mig, men det är inte hellätt att skaffa vänner i vuxen ålder och även om jag är en positivt lagd person (seriöst, glaset ÄR halvfullt, hur dåligt jag än mår så är det halvfullt) så känns det här jobbigt ibland.
Förstår dig helt, högtiderna är svåra. Midsommar och nyår så ”ska” man ha kul med kompisar. Även jämna födelsedagar då folk firas av alla sina vänner med fester eller middagar. Det känns dumt att skriva, men pandemin har faktiskt varit ganska skön på det viset, man har haft en ursäkt, så att säga.
Älskade pandemin så sett, haha! I hemlighet kan jag ibland önska att den kom tillbaka…??
Gud, hade verkligen ordagrant kunna vara jag som skrev den där kommentaren. Jag har flyttat utomlands nu man fy fanken vad det sög kring midsommar när alla berättade om sina planer men tyvääääär inte hade plats för en själv och man sa att det var ok och att man ändå bara ville ta det lugnt fastän man tog det lugnt alla andra helger och var trött på det och gärna hade hittat på något. Samma på nyår.
För att inte tala om när alla börjat hitta partner nu och säger ”det kommer hända dig också!” men innerst inne så vågar man inte tillåta sig själv att tro eller hoppas på det för att hopp är det värsta som finns när man är ensam, för det gör så fruktansvärt ont när man blir besviken och inser att det gått ett år till och man är fortfarande lika ensam. Jag brukar sitta på soffan ibland och typ föreställa mig att det sitter någon annan där med mig. Hur det skulle vara, hur jag skulle prata om filmen jag kollar på med denne, hur det skulle kännas att luta dig över och ge dem en kram. Men det är ingen där. Sorgligt, jag vet. Smärtsamt också.
Vet vad du menar med att glaset är halvfullt, jag har ju vänner och vi ses ibland så helt ensam är jag inte. Förstår att det kunde vara värre. Men det gör det inte alltid lättare när man jämför med vad andra har (även om man inte ska göra det och någon kommer säga säkert att man inte vet hur ”bra” par runt omkring dig har det) och man liksom gläntar på locket till allt man förtryckt och känner en smäll av ensamhet innan man tar sig samman igen och lever på som vanligt. Fy fan för det. ❤️?
Vad duktig du är på att beskriva hur det känns!
Jag tror många känner igen sig och det du skriver. Just det där schyssta med att inkludera är det många som missar, de vill bara bjuda in andra par eller så har de samma gäng alltid som de firar med. Men vad kostar det folk att vara snälla och fråga den som ev sitter ensam om hen vill hänga på? Den kan ju alltid säga nej om den inte vill, bara att bli tillfrågad känns bra. Är det för att man inte fattar hur det känns att ha ont i magen innan midsommar/nyår för att man inte har någon självklar stans att vara? Eller bryr man sig inte bara?
När mina kompisar som varit i relation runt högtider har frågat vad jag ska göra har jag svarat ärligt att jag inte har några planer men har aldrig blivit tillfrågad om att vara med.
Det värsta är ändå en numera fd kompis som sa rakt ut att hon inte tänkte bjuda mig (tror hon fyllde 25 eller något) för hon var rädd att hennes kompisar skulle tycka om mig och vilja umgås med mig utan henne.?
Men vilket otrevligt sätt, att inte ”ha plats” för en vän på en högtid! Mina vänner skulle kunna fira t.o.m. julafton med oss om de ville.
Kan relatera till 100%. Hr några ytliga vänner men är aldrig någons prio 1. Hatar högtider för då måste jag har bortförklaringar till varför jag inte är på någon midsommarfest eller nyårsfest.
Är folk så mycket på fester de högtiderna alltså? Har varit på en nyårsfest, i 20 årsåldern. Kanske är gammal nu (39).
Kanske inte fest-fest, men på nyår framförallt timslånga middagar. Måste stänga av mina sociala medier då för det är alltid stories eller direkta snapar på ”här kommer förrätten” t.ex.
Och på midsommar är det väl lite liknande men över längre tid då jag vet att många åker bort dagen före midsommar och kommer hem lördag eller söndag. Det gör det också hopplöst för man kan inte få tag på någon av sina kompisar.
Ok, låter kul iofs (att vara med). Men k mina kretsar är det väldigt lite sånt.
Jag är en ensam person, intalar mig själv att jag trivs med det, förmodligen för att inte gå under totalt! Hatar frågor som ”vad har du gjort i helgen?” Ehh jag har tvättat fyra maskiner kulörtvätt, tankade full tank i lördags, passade på att fylla på med spolarvätska, varit ute med hunden och målat tånaglarna.
Har bekanta och kollegor men ingen att ringa eller umgås med så där spontant.
Jösses, låter som en exakt beskrivning av min vardag.
Till alla kvinnor som känner sig ensamma, eller till de som vill träffa nya kompisar: prova appen Go Friendly!
Jag har själv träffat kompisar genom den och visst kanske det kändes lite märkligt att ”nätdejta” kompisar, men det fick det vara värt för att hitta nya bekantskaper med liknande intressen! Våga prova, alla som är med i den appen är ju där av samma anledning 🙂
Lycka till!
Provat! Men den är inte kanon i en liten stad som min. Samt att det är så få som svarar/håller igång en konversation. Jag har väl träffat några därifrån dock, men vi har pratat om appen flera gånger och delar åsikt: mycket konstigt folk där som inte svarar eller är otrevliga etc.
Jag har försökt, och det kanske är pga bor i mindre stad men jag tyckte det var så svårt att få kontakt! Träffade en tjej där men trots att hon är snäll så har vi verkligen inget mer gemensamt än att vi båda vill ha en kompis. Vi är så olika som man kan vara och tyvärr väldigt lite att prata om. Vi kommer liksom inte förbi ”väder och vind” så att säga. Men det vore roligt om fler hittar dit, då kanske det på riktigt blir en bra mötesplats.
Jag saknar orken att vara social. Tanken om att umgås med väninnor är extremt lockande men tyvärr finns inte energin utan jag går runt ensam i min lägenhet hela dagarna (ok ibland sitter jag ned ensam också). Ska något socialt hända behöver jag minst en vecka att förbereda och en vecka efter till återhämtning. Förbannat sinnessjukt liv ärligt talat ??.