Sommarlunken infinner sig sakta, det mesta går på lust. Jag tror jag kommit förbi den värsta fasen av försommaren. Två gånger har jag gråtit, det är nog allt som blir av årets sommarbryt. Skönt att vara på andra sidan hög puls och kallsvett. Jag accepterar att det alltid blir så för mig i maj/juni. Som Sofia sa till mig i podden: det är okej att inte alltid må bra. Någon gång måste man ju må lite dåligt också. Rimligt. Mer om våra sommarbryt i dagens avsnitt, där vi också spår på framtidens trendiga idealstil efter 2000-talets hårt sminkade och tuktade form att passa in i. En mer levande, fri, bohemisk 1960-talsvariant. Kanske också ett ouppnåeligt mål, men iallafall en snyggare stil, tycker jag. // Elsa Billgren
Sommarbryt?
Alltså att bryta ihop på försommaren? Känner ni igen er i det?
Jag gör det inte, inte ens lite…
Jag är sommarpepp, och den börjar någon gång när asfalten är torr och rensopad och håller i sig till någon gång till tiden då man ställer om till vintertid.
Svensk sommar är MAGISK, och ingenting jag tänker lägga något bryt på, men alla är ju olika så klart. Kanske är det för att jag missade så många svenska somrar när jag bodde utomlands? Fast jag har ju alltid älskat sol och värme, så kanske inte ändå?
Har ni någon sådan ”brytpunkt” under året?
Vad sker och hur kommer ni ur det?
Ps. Röd dag i dag, så Öppet Spår kl 20 för den som vill.
Föregående inlägg 
Nej jag känner mig nästan hög på livet hela sommaren, älskar även en regnig sommardag!
Jag älskar sensommaren, mitten av Augusti är bäst.
Då har jag sån jävla snart är det vinter-ångest.
Nej tror inte att jag har någon speciellt brytpunkt sådär. Kan ibland kännas lite deppigt i januari/februari men har börjat omfamna tristessen och mörkret mer nu. Kan kännas lite vemodigt också i augusti, när sommaren börjar lida mot sitt slut och man vet att det kanske är sista gången man gör något för denna sommar, och samtidigt har inte höstpeppen kommit. Särskilt om det inte varit en riktigt varm sommar.
Jag kan bli lite deppig i Maj/Juni. Tror att det beror på alla sällskap som helt plötsligt gör saker utomhus. Jag är en ganska ensam person (vilket jag är okej med för det mesta) men det blir så himla påtagligt just den tiden när folk börjar hänga på uteserveringar och i parker osv.
Känner igen mig i den beskrivningen! Dock lever jag på ljuset och grönskan just nu, vill liksom stoppa tiden. Tidvis får jag lite ”panik” av att tiden går så fort men försöker intala mig själv att njuta av nuet. ?
Känner också igen mig plus att jag inte gillar att vistas i solen. För en som växt upp på 80- och 90-talet utan solskydd och topless på stranden så gör jag allt för att undvika malignt melanom. Och ALLA, precis alla, vill vara i solen hela tiden. ?
Exakt!
Sol utan brun här, även jag full med vätskiga soleksem på den tiden när sol-faktor 15 var en liten liten tub och ”piss-brun” var ett känt uttryck. (och myten om att solarium var bra för att bygga tolerans mot solen..)
Älskar dock när de är så pass varm att det är behagligt att sitta i skuggan.
Känner mig lite orolig i början av sommaren innan allt liksom börjat lunka på, hade ofta ångest som barn inför sommaren gillade inte förändringar och alla rutiner man haft under terminen försvann lite samt att jag i perioder hade en rätt stökig barndom. Som vuxen påverkar förändringar mig inte så längre men själva känslan hur det var som liten sitter liksom i.
Nja, tycker att dom deppigaste månaderna är nov, dec, jan. Så underbart med härliga utedagar här hemma på gården. Skulle det regna så visst får jag en liten regndip.
Kan känna ångest för att sommaren inte kanske blir sådär perfekt ”som alla andras”… Dessutom går den så fort så höstdeppen kickar igång redan när höstluften kommer (mitten/slutet av juli).. Jejj.
Höstluften kommer i mitten på juli???
„Åh, det luktar höst!!“ utbrast jag lyriskt nån gång i början av augusti. Mannen blev riktigt sur på mig …
Det är kanske svamplukten i skogsdungen?
Jag blir jättedeppig när sommaren är på ingång. Mest p g a att jag aldrig får/kan känna mig fin, alla är så somrigt klädda, glada och glittrar. Själv ser jag mig själv som en tråkig person alltid klädd i svart (för att maskera bort min helvetesmage (sjukdom) Försöker sparka upp mig, men det funkar inte. Så för mig är det mest ytligt och det sitter i huvudet mest såklart. Älskar hösten när jag får börja gå i kläder som döljer. Dessutom har jag aldrig tyckt om värmen, lider verkligen. ?
Känner igen mig SÅ mkt! Jag vet att det sitter i huvudet men jag har också svårt att känna mig fin i sommarkläder, vilket förtar en massa.
Hej anonym 18:37> ryck upp dig, hörru. Gå och köp en fin blommig glad klänning med empireskärning om nu din mage känns fel (för dig, vi andra skiter i det). Finns ett antal bra sådana klänningar på kappahl lindex och indiska. Eller cos.
Därefter, köp ett par fina låga sandaler i annan färg än svart, förslagsvis ljusblå elller gröna. Gå ut. Runt i stan var du nu bor, kolla in folk, ta en glass eller en kaffe i solen någonstans. Prata med en okänd om hur fint väder det är. Världen är det bästa stället som finns, människor likaså. Och du med.
Känner igen mig!
MEN jag har försökt satsa på luftiga kjolar och byxor i år, gärna i linne. HATAR värmen och svettas som en gris.
Och min nya kjol är faktiskt svart, tänker rövsvetten inte ska synas liksom.
Har massa blommiga klänningar men de är för tajta och inte alls sköna egentligen och i år är det fokus på svalt, svettvänligt och bekvämt.
Man kan faktiskt ha svarta kläder men ändra material och modeller om det känns jobbigt med andra färger, så blir det lite somrigt. Jag har dock tre kaftanliknande modeller med blommigt tyg som jag glider runt med på stranden och hemma, dessa är otroligt sköna och luftiga och hemma samt på stranden funkar de för mej. Är även heltäckande så jag inte blir knallröd.
Lite rörigt svar men hoppas det kanske gav något ;.)
För mej är sommar även september. Många år vi gympat utomhus och det varit ca 20 grader.
Har vråloro nu för min läkare ej hört av sig i går. Fick hjälp av annan läkare men min ordinarie kan man tyvärr ej lita på.
Så hela dagen blev förstörd för mej.
Akta er för läkare som är elaka och ego. Han har blivit anmäld av andra och jag är arg jag inte anmält.
Han borde veta bättre är 66 år.
Blir alltid så sjukt vemodig under sommaren. Tänker tillbaka på alla barndomssomrar och blir dels glad för hur fina minnen jag har men också sådär vemodig för att somrarna inte längre är så idylliska. Nu är det jobb, vuxenliv osv som tar över. Somrarna brukar vara bra men inte sådär magiska som när jag var liten.
Sen håller jag med Anonym här uppe, kroppsångesten slår verkligen an på sommaren. Det är väldigt svårt att klä sig lätt o ledigt när man inte trivs, vilket såklart påverkar vad man väljer att göra/inte göra i värmen.
Håller med!
Exakt samma här! :/ Blir sentimental och dessutom som ofrivilligt barnlös även deppig att jag inte får uppleva sommaren genom mitt barns ögon. För att inte tala om ensamheten när alla vänner ska umgås med sina barn/sin familj så man har ingen att vara med direkt, eller jo maken, men det är man ju jämt ändå. 😉
Också mycket kroppsångest och blir lätt att jag börjar planera ”på måndag ska jag ta tag i vikten!” men så gör jag inte någonting och så bara BLAHA….
Tycker det är lite lustigt att hon alltid lever så mkt i framtiden och är så pepp inför en ny månad/period men sen nästan lika regelmässigt skriver ner den i efterhand.
Först: Åh vad jag längtar till julen, myset, pirret!
Sen: Julen och mellandagarna är verkligen inte min bästa tid.
Först: Äntligen maj! Vårkläder, moodboards och pepp.
Sen: Hurra! Maj är äntligen över, inte min favoritmånad. Älskar juni… sen stora sommarbrytet.
Osv osv
Varje år efter år.
Obs gillar hennes blogg! Lät kanske gnälligt. Tycker den är bäst i klassen men noterat detta återkommande mönster efter många år som följare.
Sån där är jag också. Men det är väl typ för att man tänker att iår ska det bli annorlunda, om man går all in nu innan sommaren/julen osv så kommer det kännas bättre. Men så får man ändå den där känslan ändå sen när sommaren/julen anländer.
Nu när värmen kommer har vi alla varit riktigt deppiga, utan anledning. Kan annars bli vemodig av allt det vackra och blir jättepigg och lycklig på hösten. Enligt Rudolf Steiner är sommaren tiden då man drömmer (och vilar). Det tyckte jag var lite intressant ändå.
Mitt år blir då ungefär så här:
1) Början av hösten: pigg och glad, älskar allt med hösten.
2) Mitten av november: Det är outhärdligt, alldeles för mörkt och grått, behöver julstress nu!! Hatar min födelsedag! (Fast den var fin i slutändan).
3) Julstress, hinner inte tänka (bra).
4) Januari: härda ut, snart blir det bättre.
5) Februari: Det blir snabbt ljusare, är det här redan vårtröttheten? Jo, men det måste det vara.
6) Mars: Antagligen sjuk … vårtrött igen?!
7) April/Maj: Gud, så vackert, jag orkar inte. Snyft.
8) Sommaren: Det är för varmt, jag är trött, kan bara bada och äta glass.
9) Augusti: Hurra, det luktar höst!
Jamengud ja. Precis så ser mitt år ut också.
Haha jag är också en höstmänniska! 🙂 Mår som bäst när hösten anlänt och jag kan dra på strumpbyxor och en tunn jacka. Däremot har jag inte så mycket emot vintern, tycker det är mysigt att få sitta hemma och läsa och pyssla med mitt särskilt när nya året börjat.
Vårstressen med alla måsten innan man landar runt midsommar gör mig galen. Jag har alltid varit en höstmänniska .Kanske kan det bero på att jag är född i början på augusti att jag gillar när mörkret kommer smygande. Dofterna,luften,dimman,äpplen,svampar,stickade tröjor. MYYYS!!!
Jag mår i regel som sämst under sommaren. Har svårt att hantera ljuset och värmen och vantrivs i sommarkläder/solglasögon/hatt. Vill helst stanna inne från maj till september och känner mig trött hela tiden. I år känns det helt okej eftersom jag är så glad över andra saker, men vanligtvis är det inte roligt alls.
Många verkar heller inte förstå (eller tolerera) att vissa har liknande känslor inför sommaren som majoriteten har inför vinterhalvåret. Man får knappt yttra ett negativt ord om sommaren utan att folk tar illa upp på nåt vis. För mig kommer det där ”glädjepirret” i slutet av september eller början av oktober, när mörkret och kylan återvänder. Jag kan väl knappast vara ensam om att känna så, men det är inte ofta jag träffar på andra sommarskeptiker.
Jag är exakt likadan.
Samma här!
Tycker det är så irriterande att kollegor liksom kommer och tvingar på en sin egen sommarglädje. 😛 ”Är det inte UNDERBART ute?” säger de och så är det 34 grader ute, jag har bränt näsan som svider, och svetten rinner ner för ryggslutet. Då ger jag dem en trött blick och de vaknar till ”oj just det du gillar ju inte denna årstid hähä… oj oj….”
Exakt så, man är i ett utanförskap när man inte älskar sommaren o 30 gr osv. Jag avskyr sommaren.
Jag mår som värst på sommaren då jag lever så ensam utan några vänner eller någon stor familj. Helst hade jag velat ha vinter så det är ok att ligga hemma på soffan för då gör alla det, nu undviker jag att handla på dagarna för att jag blir i sorg när jag ser människor som umgås och njuter av sommarskojen
❤️ Vet du, jag vet att det är många som känner exakt som du beskriver och det är inte konstigt. Människor ser så lyckliga och levande ut sommartid. Glass i solen, stranden, middagar, midsommar och hej och hå. Inte konstigt att det blir tungt när man själv inte har det så. Jag tycker själv att sommaren kan vara jobbig och älskar när det regnar så jag får andas frisk luft och sitta uppkrupen någonstans och läsa om nåt nytt ämne jag nördat ner mig i. Men det undviker jag att säga till folk för då himlar de typ med ögonen. Hehe. Kram!
I teorin älskar jag verkligen sommar. Och jag gör ju också det, älskar att bada, älskar havet, älskar när solen värmer, älskar grönska, blommor och ljusa nätter. Men ja, jag kan bli deppig av sommaren också. Har lång ledighet och inte så mycket umgänge. Eller jag har mycket vänner, men nästan alla andra har familj, så har inte så många att resa och hitta på spontana grejer med. Kan drabbas av meningslöshet någongång mitt i sommaren och bli nästan apatisk. Har börjat inse på senare år att jag alltid mår bäst på hösten, även om min självbild länge varit att jag är en riktig sommarmänniska.
Jag hamnar alltid i depression eller en djup dipp under våren/försommaren. Som att folk hamnar i höstdippar men tvärtom. ? Tror att det beror på att mina D-vitamindepåer är slut då. Har bara tagit mig 44 år att fatta det, så i september blir det att sätta in D-vitamin i tablettform.
Kära Team höst! Du är verkligen inte ensam! Tror vi är många som tycker sommaren är asjobbig med värmen,solen,sommarkläder som man inte ser bra ut i,den banala gröna jävla grönskan överallt..! Det gäller att hålla ut dessa månader tills hösten kommer! Med klar och kall luft,röda löv och regn! Hösten (och vintern) är bästa tiden på året! Vissa sommarmänniskor kan inte förstå att sommaren inte är härlig och underbar för alla! Gäller att försöka ta sig igenom sommaren,kanske planera nåt kul att göra i oktober,så man har nåt att se fram emot..Team höst,försök håll ut tills löven börjar falla!
Jag hatar sommar! Det är varmt och med klimatförändringarna snart omöjligt att leva på ett bra sätt, det blir ju också värre för varje år (prognoserna pekar än en gång på den varmaste sommaren någonsin…). Det är ljust så att man inte kan sova bra. Och eftersom jag och min familj inte är några strandmänniskor (blä för att ligga och trängas bland termoskaffe och sand som yr) återstår bara att sätta på luftkonditioneringen och läsa, se på film och så vidare – något man lika väl kan göra vintertid.
Egentligen skulle jag vilja jobba hela sommaren, på sjukhuset håller man en bra temperatur samtidigt som jag kan göra nytta och tjäna en massa extrapengar. Men barnen är ju lediga och jag och min man vill att de ska ha oss båda tillgängliga under lovet så det är bara att bita ihop och vänta på hösten. Som kommer senare och senare för varje år….
/Mvh en sommarhatande läkare
Själva sommaren är jag inte så noga med, det är skönt att slippa halka och slask men jag har väldigt ont av värmen.
Där emot så älskar jag ljuset! Sitter ofta på kvällarna under våren och konstaterar hur mycket senare det blir mörkt. Att kunna sitta ute 22.40 (aningens kyligt) och det fortfarande är behagligt ljus.
Alltså bra o dåliga saker händer alla månader, från 1 Jan till 31 dec. Det där tjatet om olika månader är nog mest för att ha ngt att skriva. Dock om man är deppig i vill gömma sig är höst o vinter att föredra.
Myten att det begås flest självmord på hösten/vintern är (just bara…) en myt. Våren är den årstid då flest kämpar.
Förvånar mig inte ett dugg. Ensamhet är ett starkt gift som dödar. Att se alla runt en leva upp, planera sommarsemestrar, gulla med familjen i solen med glass och parasoll inom räckhåll – medan man själv är ensam… Det är smärtsamt. Vad jag önskar vi svenskar kunde vara ett mer öppet och välkomnande folk. <3
Jag börjar må sämre mentalt på våren för att sommaren närmar sig och då mår jag sämre fysiskt. Och inte blir det bättre av att man minsann ”ska” älska värmen och solen. Så hösten är en befrielse för både kropp och själ.
Jag brukar få ett jobb-bryt typ nu eftersom jag ofta stressar mot deadlines hela året och snart slipper jag det och då brukar brytet komma innan sista deadline innan semestern så då känner jag mig ännu sämre som knappt pallar det sista. Men har varit hyfsat i år och lämnar till tyck i övermorgon, två dagar av maniskt korrläsande innan jag kan andas. Fick dessutom eventuellt covid i förra veckan och var skitdålig. Bit ihop i 48 timmar till!! Sedan kan jag ta det lite lugnare och planera för hösten utan hjärtklappning.
Sommarstress är nog typiskt svenskt/nordiskt.
NU skall allting hända, vi skall umgås i harmoni, grilla varje dag, ha otroligt stor vänkrets, bada och skapa så mycket minnen…
Och så skall vi hinna varva ner innan vi kan ha härligt, så där går 2 veckor, sen är det 1 vecka kvar att hinna med allt och sista veckan skall vi klaga på att semestern snart är slut.
tips från mej är att ta en vecka i maj, innan all hets börjar. Sen sprida ut det, två veckor i juni och sen två i augusti (om ni kan).
Då går man först, sen kommer man tillbaka till jobbet och folk är deppiga för semestern är över men DÅ; pang bom så har du två veckor kvar att götta dej med.
Deppigare på sommaren pga ”alla måsten”, ingen tar det lugnt. Mer krav på att hela tiden göra saker! Dessutom blir jag otroligt överstimulerad av solljuset, det blir ju knappt mörkt. Och så hettan På det.. hemskt.
Från en K till en annan: det kunde ha varit jag som skrev det där. Blir ofta helt utslagen av sommar med ljus och värme. Uppskattar morgnarna när solen strimmar in så där lite försiktigt (har österläge, vilket brukar innebära morgonsol) men sedan fortsätter dagen i närmast forcerat tempo med dåligt samvete av att inte ha lämnat lägenheten vid typ 10. Glada människor i massor, bländande ljus, långa dagar med ett överflöd av intryck o.s.v.
Dock uppskattar jag parkhäng med picknick i lagom dos, att strosa omkring och turista hemma i tillvaron m.m. men helst max 20°C och inte mer.
Tacka vet jag hösten med Halloween, svampplockning, tända ljus, soffmys, varm choklad med vispgrädde, pumpasoppa etc.
Tror på att försöka göra sommaren till sin egen och i den mån strunta i alla krav och måsten förutom de som innebär att dra in pengar o.s.v. Fläkt, luftkonditionering och sådant. Hitta sin grej i allt.