Melinda Jacobs har skrivit en debattartikel i Expressen omdömen, och om vad som händer med kroppen efter att man avlidit.
Hon skriver om hur krångligt det kan bli när någon dör, även om personen har skrivit ner exakt hur hen vill ha sin begravning. Många fyller i Vita arkivet eller liknande papper där man kan skriva om man vill bli kremerad, vilken musik som ska spelas och var man vill bli begravd. Men problemet är att de här dokumenten inte är juridiskt bindande – alltså är det bara önskemål, inte regler som måste följas.
Melinda berättar om en nära anhörig som hade fyllt i allt i Vita arkivet, men ändå blev det bråk i familjen om vad som skulle göras. Trots att den avlidne varit tydlig, var inte alla överens. Det hela slutade med att länsstyrelsen fick avgöra – och det tog ett och ett halvt år innan det blev ett beslut.
Hon tycker att det borde vara mer respekt för den avlidnes vilja, och att ett sånt dokument borde räknas lika tungt som ett testamente.
Det skulle spara både tid, pengar och minska konflikter bland de anhöriga.
Det här låter helt sjukt och jag hoppas verkligen att det Melinda beskriver tillhör undantaget. Undantaget som bekräftar regeln typ. Hur kan man INTE respektera den avlidnes önskemål?
Vad är man för typ av människa som håller på så här? Att bråka så pass mycket och länge att Länstyrelsen(!) till slut får kliva in och avgöra tvisten?
Herregud!
Jag går bara tillbaka till när min pappa gick bort. Inte fan hade jag kunnat gå emot hans önskemål, och det skulle ingen annan i min omedelbara närhet heller.
Vilka tror ni det är som bråkar? Jag tänker barnen till den avlidna och kanske en ny fru eller make, som inte är barnens förälder?
För mig känns det fullständigt otänkbart, men kanske har jag en läsare som varit med om detta och som skulle vilja skina lite ljus på vilka situationer det här kan uppstå i?
Föregående inlägg 
Det låter sjukt men det är nog rätt vanligt. De överlevandes vilja väger liksom alltid tyngst…sen är människan ett rätt otäckt djur, all civilisation är som bortblåst när det gäller arv och vårdnad om barn.
Folk vill bara ha sina arv, helt sjukt! Tänker på sig själva osv. Sorgligt😒
Oj, hög igenkänning på det, tyvärr. Vill dock inte skriva ut här då personer skulle kunna känna igen historien.
🥺
Det tror jag inte, för det händer tyvärr ganska ofta. Historierna brukar likna varandra: de anhöriga är inte överens om antingen kremation/jordbegravning eller om plats/ort för graven. Ibland kan det också handla om personen ska ha en egen grav eller ligga i någon form av familjegrav, och då vilken sida av familjen, osv.
Lol du vet ju inte personens situation överhuvudtaget, kan absolut finnas detaljer folk känner igen.
Jag har inte så många åsikter om vad som ska hända med mig efter min död. Då är jag ju inte kvar i jordelivet så mig spelar det ingen roll då. Jag vill helst ligga på en plats där mina barn kan besöka mig och minnas mig ibland.
Det är nog den bästa inställningen- är man inte där och kan stå upp för sina önskemål kan det ju bli lite vadsomhelst…
Nä jag har inga alls, skiter i vilket. Typ billigaste möjliga.
Det är precis därför de anhörigas åsikter och behovs vägs in i detta: för att det är ibland viktigare för dem än för den döde vad som sker med kroppen. Sen ställer det till saker ibland, som sagt…
Har varit med om det. Min farmor var född i ett annat land dit hon inte kunde återvända även om hon längtade. Hon sa hela tiden att om hon inte kunde begravas där ville hon vila i en minneslund. Ingen gravsten. Men mina ”kära” släktingar propsade på att de absolut ville ha en grav att besöka. Gissa vem som sköter den? Sedan över 20 år…
Du kan ordna med ett skötselavtal så behöver du bara sköta pappersjobb någon gång ibland. Det går också att återlämna en grav så småningom…
Nu när den finns är det ju för sent. Jag har andra gravar jag tar hand om. Det är inte betungande. Bara att veta att det var emot hennes vilja.
Ok. Det lät som att det var betungande.
Oj vad olika det kan tolkas. Jag tolkade det inte alls som betungande, utan att de gjorde något mot farmorns vilja och sedan inte ta hand om graven.
Tolkade som du.
Att ”ordna med gravskötsel” kostar ju också pengar.
Japp min morfar ville ligga på den gravplats där han och mormor gifte sig, ingen annan stans även om det nu bara fanns plats i minneslunden. Nej, hans barn valde ändå att lägga han på en annan gravplats vid en annan kyrka for där kunde de få en riktigt gravsten att gå till och sörja (deras ord). Blir så ledsen for morfars skull, detta var liksom något han sagt hela livet. Att när han dör sa vill ha ligga där men nej de levandes vilja går först…
Inte helt ovanligt att det blir tvister tyvärr. Lagen säger att den dödes vilja ”bör” följas inte ”ska”. Men så vitt jag förstår så finns det en (eller kanske flera) anledningar till detta, för det kan ibland vara så att viljan inte går att följa. Då blir det komplicerat med ett ”ska”. T ex behövs tillstånd för att sprida aska över land eller vatten, och det är inte alltid så lätt som många tror att få detta beviljat. Aska får inte spridas i områden där det vistas människor, för nära en strand osv. Det har med griftefriden att göra. Så i sak kan jag hålla med henne, men lagen räknar med att kunna öppna för fler möjligheter beroende på massor av omständigheter.
Vill också säga att ordet ”jordfästning” aldrig används nuförtiden. Det kommer av en gammal uppfattning att man ”fäste” den döde i jorden så att den hindrades att hemsöka de levande efter begravningen. Numera säger man antingen begravning (ceremoni/gudstjänst plus gravsättning) eller gravsättning (det som sker på kyrkogården/begravningsplatsen).
Jag tycker nog dock att det finns en rimlig förklaring till att det ska vara en önskan endast om vad som ska hända efter ens död.
För det första skulle ju folk kunna komma med helt orimliga krav som anhöriga inte kan bemöta pga tid, pengar eller annat. Kremering/jordfästning är ju en sak men det finns ju även annat folk skulle kunna hitta på för att jävlas. Väljer man dessutom en kyrklig begravning så har ju kyrkan rätt att säga stopp för viss musik tex.
För det andra så är man den som är död och inte där. Jag kanske vill ha en grav men då måste ju mina anhöriga vilja och orka sköta den. Jag kanske vill att 1000 personer kommer på begravningskaffe, ska mina anhöriga tvingas fixa fika till alla? eller om jag kräver att alla ska klä sig i gult och att rummet ska vara klätt i rosor osv.
Tänker att ska det vara juridik i det hela så ska det endast vara RIMLIGA krav.
Tex kremering eller jordfästning, grav eller minneslund. Därefter går det inte ha krav, endast önskemål.
Man måste fatta att det finns människor som skulle gå all in för att göra det så jobbigt som möjligt för sina anhöriga och släktingar om alla krav måste uppnås juridiskt.
Dessutom är man ju död… och begravningar är ju för de som kommer. Jag kommer inte vara den som hör musiken och äter tårtan på min begravning.
Också kloka synpunkter.
Precis, därför ”bör” och inte ”ska”, det skulle inte fungera. Inte ens om det var ett ”ska” för gravplats. Ett exempel skulle kunna vara att en person skriver att den vill bli gravsatt på en annan ort än där den är folkbokförd vid dödsfallet, låt oss säga en annan del av landet. Men en sådan rätt finns inte, däremot kan önskemålet uppfyllas OM det finns plats på den begravningsplatsen. Gör det inte det (kan vara fallet i storstäder) så går inte önskan att uppfylla.
Jättekloka synpunkter!
Artikeln föreslår inte heller att önskemål kring kaffet ska vara bindande. Hon skriver ju vad som ska hända med kroppen. Begravningen alltså och var graven ska vara till slut.
Nu stod det ju i Camillas inlägg ”vilken musik som ska spelas” som ett exempel. Vilket kan bli ett problem om det ska vara juridiskt bindande om den döda ska bestämma.
Hon skriver om både musik, färg på blommor och sprida i havet, så absolut inte bara om vad som händer med kroppen.
Vad gör man om den döda vill att man spelar tex rasistisk musik? Eller bli spridd på Mount everest av sina barn som inte bergsklättrar? Eller vill ha bara svindyra blommor?
Kommer ALLTID finnas personer som vill jävlas och hittar på massa knasigheter för att sabba även efter sin död.
I Spanien är det en jättestor grej att spara i en försäkring till begravningen just för att barnen inte ska belastas ekonomiskt. Även – eller kanske särskilt – de med lite pengar gör detta och lägger alltså en stor del av sin lilla inkomst eller pension på denna begravningsförsäkring. En viktig del tror jag även är att det ska finnas pengar till en fin kista etc så att barnen inte ska behöva skämmas inför alla bekanta.
Sådant går ju också att få till så att det är helt orimligt att följa. Då finns det inget skydd för om någon önskar en begravning på Tuvalu, där man vill bli balsamerad och mumifierad i en yogaposition och begravd i en stor sarkofag på Grönland.
Eller att man ska bli spridd på en rymdpromenad på ISS.
Det är ju helt orimligt att sådana önskningar ska vara juridiskt bindande.
Tycker det är viktig att uppmärksamma hur hon väljer att exponera sina barn som har en ytterst känslig – och framförallt privat – bakgrund på sina sociala medier. Barnen har inte fått välja själva huruvida dem vill vara offentliga eller inte – det valet har hon redan gjort åt dem. Även att hon samarbetar mycket med Pappapappadotter som exploaterar sönder sina döttrar trots att hon förespråkar ”barns rättigheter” är anmärkningsvärt. Finns mycket som skaver med hennes inluenser-karriär.
Precis. Granska istället Melindas influencersskap. Är de biologiska föräldrarna med på att hon visar både ansikte och ålder på barnen som hon har i familjehem. Är väldigt konstigt att hon visar upp barnen offentligt. Både barnens skola vänner barnens föräldrar kan se allt hon lägger ut gällande barnen. Kan bli jobbigt för barnen bli igenkända överallt.
Konstigt att hon ens får vara familjehem om hon vill vara känd/influenser.
Hon har dessutom använt dem i reklam i samarbete på sin Instagram, så hon både exponerar dem och tjänar pengar på dem och INGEN reagerar? Hur kan det ha blivit så normaliserat att försörja sig på att exponera sina barn att det inte uppmärksammas överhuvudtaget?
Hon blev glad att hon fick en inkörsport till kändisskapet, sedan hittade hon en kändis att gifta sig med så det skulle befästas lite till, att hänga ut barnen och skriva debattartiklar gör hon väl för att hänga kvar nu. Hon har ju inte något annat att komma med.
Otroligt tråkigt att hon visade sig vara sån som bara ville åt kändisskap när hon hade en viktig röst i början i och med vad som hände Lilla hjärtat.
Håller helt med !
Människor respekterar inte nödvändigtvis andra levande människor, såklart det inte blir bättre när dessa sen dör.
Det mesta handlar om pengar. Lätt att tycka något när någon annan ska pröjsa. Den döde vill ha mottagning på speciellt ställe som nya frun inte har råd med och hans barn sen tidigare propsar på men tycker hon ska betala.
Ja det var bara ett exempel.
Sen som någon skrev ovan, det går ju faktiskt inte att göra random önskningar juridiskt bindande. Hade blivit helt galet.
Det enda som kan vara rimligt är väl önskan om plats/ort och vilken konsistens, aska eller maskmat.
Tvister brukar inte handla om minnesstunder utan om gravplatsen och gravskicket.
Men om alla önskningar blev juridiskt bindande så skulle det ju skapa enormt mycket problem. Tvister kan dessutom visst handla om skälva begravningen/minnesstunden. Tex borgligt eller kyrkligt, vilken musik, kaffe efter eller inte osv.
Inte tvister där huvudman går in och medlar, vilket var det som avses här. Då är det som sagt gravskick och gravplats det handlar om. Sen är folk osams kring annat som minnesstund och sådant, absolut. Men det får familjerna lösa på egen hand. Det är kroppens hantering som menas med tvist.
Tillägg: familjerna löser inte *allt* på egen hand, men det är inte med inblandning av medlare (oftast en person som jobbar på kyrkogårdsförvalningen). Om det ska vara en kyrklig begravningen eller inte får kyrkoherden bestämma om personen inte är medlem i Svenska kyrkan. Standard är då nej. Om den är medlem: ja. Medlemskap eller inte anses uttrycka personens vilja om begravningen, så det brukar följas. Musik bestämmer i strikt mening inte familjen utan den som ansvarar för ceremonin/gudstjänsten.
Det kan faktiskt också vara känslomässiga skäl till att man vill ha kremering t.ex. En nära anhörig stod inte ut med tanken att kroppen skulle ligga och ruttna och ätas av maskar. Jag höll inte riktigt med om det men jag förstår det mycket väl.
Jag tycker personligen att det är känslomässigt värre att bränna upp kroppen…..
Vill uppmana alla att informera/skriva ner hur man vill ha det efter sin död. Min mamma dog väldigt plötsligt och vi hade ingen aning om hur hon ville ha det egentligen utan utgick från något hon sa till mig när jag var barn. Det är tungt att planera en begravning (speciellt om det är en ung människa) och det underlättar något enormt att veta hur personen vill ha det.
Som tillägg, bara ett litet ”ni gör som ni vill” kan underlätta för anhöriga. Har än idag dåligt samvete för att jag inte vet om mammas begravning blev som hon hade önskat men vi gjorde verkligen vårat bästa.
Hade samma dilemma i vår familj. Men jag sa att om det varit viktigt för hen att ha det på ett visst vis, så hade hen sagt det.
Tror de flesta inte bryr sig om hur de vill ha det utan anser att de närmast sörjande får bestämma.
Beklagar att din mamma gått bort ❤️
Jag förstår den tanken, men syftet med att skriva ner eller berätta hur man vill ha det är mer att underlätta i alla en miljon beslut som ska tas under väldigt kort period när man är i sorg. Jag hade iaf väldigt svårt att tänka ”det blir bra hur som” utan ville att det skulle kännas bra i magen och rätt utefter hur min pappa hade velat ha det.
Jag (TS) förstår vad du menar men som S skriver så är man i en redan pressad situation och ska på väldigt kort tid fatta en väldans massa svåra beslut. Om man då kan underlätta för ens efterlevande anser jag att man ska göra det. Mammas bortgång var så traumatisk i sig att vi egentligen inte ens orkade tänka på hur vi ville ha det. Det hade i princip varit jätteskönt med en lista att bocka av typ.
Har ni alla i familjen gjort en sådan lista själva nu?
För det kanske inte alltid är så lätt alltid heller. Är man ung eller åtminstone inte gammal och mitt i livet kanske man inte vill tänka på döden och göra en sådan lista.
Förstår att det hade varit skönt för er men samtidigt så kanske din mamma inte hade velat göra en, eller kanske inte ens visste själv hur hon ville ha det? Jag gissar att hon inte ens tänkte på döden,
Jag själv hade nog inte velat göra en sådan lista, inte nu när jag bara är strax över 40. För mig känns det som att då kommer något hända. En sak om man är 80-90 eller sjuk och vet om att man inte har långt kvar.
Jag (TA) är 29 och har skrivit ner i vita arkivet hur jag vill ha det 😊
TS skulle det stå
Jag har suttit i Fonus olika förtroendevalda råd två gånger. En gång för ett par år sedan och första gången för cirka 12 år sedan.
Jag minns hur de på en utbildning berättade att två döttrar stred för hur deras mamma skulle begravas för den ena påstod att mamma sagt jordbegravning och den andra påstod att mamma hade sagt kremering. De stred i sju år innan ärendet avgjordes. Vet inte utfallet men under tiden man strider så kan man inte begravas. Så mamman låg under tiden i ett kylrum. I sju år.
Det är vanligare än man tror.
”Vanligare än man tror” och du berättar om ett enstaka fall som du i din tur fått återberättat för dig och alltså inte ens upplevt själv.
Nej jag tror inte att det är vanligt, däremot att det förekommer i enstaka fall.
Jag jobbar också med dessa frågor, och jo det är nog vanligare med tvister kring begravningar än vad folk tror skulle jag också säga. Kroppen får inte röras förrän tvisten är löst, vilket ibland kan dra ut på tiden, men att det tar flera år är ganska ovanligt. Men det händer, ja. Vet att vissa bårhus har börjat säga ifrån i dessa frågor för att det som sagt förekommer och det är ovärdigt och rent krasst så behövs utrymmet för andra kroppar.
Du menar att det skulle gå igenom alla fall de har mött genom åren? Då har jag fortfarande suttit i Falköping på utbildning.
Jag lever i verkligheten att det kommer bli bråk vid mina föräldrars död och de förbereder allt de kan inför det.
Farmors bouppteckning är inte avklarad än på grund osämja och det finns ingen sluttid på bouppteckningar.
Bouppteckningar måste skickas in till Skatteverket inom fyra månader efter dödsfallet. Så det där låter konstigt…….
Man kan söka anstånd. Använder man t ex en bodelningsförrättare tar det ofta betydligt längre tid. Men det hindrar inte begravningen i och för sig.
Jag känner en vars adoptivbarn dök upp vid döden. För att ta del av arvet men också käfta om var personen skulle begravas. I 2 år låg personen i ett kylrum. Så respektlöst. Adoptivbarnet fick rätt men det var precis tvärtemot vad föräldern hade önskat sig. Så inte nog med att föräldern låg i ett kylskåp i 2 år, den begravdes mot sin vilja i en grav med flera andra i.
Det är väl ändå ganska självklart att det barnets åsikter vägde lika tungt som biologiska barns?
Adopterar man ett barn blir det ens egna barn, lika mycket ens egna barn som de man själv fött eller varit med om att skapa.
Så i detta fall handlar det ju om att ett barn ville på ett sätt och andra barn (?) ville på annat sätt – men alla barn var precis lika mycket barn till den förälder de begravde. Föräldern visste väl vad det betyder att adoptera?
Eh? Ett adoptivbarn är lika mycket någons barn som ett biologiskt barn och har samma lagliga rätt till arv etc. I lagens ögon är det ingen skillnad på adoptivbarn och biologiska barn. Så jag förstår inte riktigt vad det har med saken att göra?
Skulle få tas ordentligt betalt ber dygn i kylrum så skulle kanske viljan att kompromissa/ komma fram till ett beslut öka
👍
Vi har turen att ha en mor och far som har vågat prata öppet om att de någon gång kommer att gå ur tiden. De hade redan skrivit ner i vita arkivet att de ville begravas i ”urnlund” eller vad det kallas, alltså inte strödda utan att urnan jordfästas med bara en plakett med namn på. De ville väl inte vara till besvär. För oss skulle det dock bli otroligt tomt att inte få ha den där gravstenen att gå till så när vi fick höra det så hade vi möjlighet att framföra vår sida av saken och nu har de gått med på att begravas i mormor och morfars familjegrav. Då behåller vi ju också den graven och mormor och morfar får vara med på ett hörn.
Det är ju knepigt. Man kan ju som blivande döende inte ”pracka på” de efterlevande att sköta/betala för en grav i Xy år. Tänk om man hade varit en ganska kass förälder och barnen genom döden kanske får lite ro och sen står det i det vita arkivet att man vill ha grav minst i 10 år – och inte lämnar efter sig pengar för att få detta att gå ihop genom skötsel av vaktmästare. Det blir ju i det fallet en väldigt konstig lag där en del landar på gravskötsel de inte vill ha.
Däremot tycker jag att man alltid ska efterfölja önskningar om den direkta begravningen – speciellt kyrkligt/icke kyrkligt osv. Men allt som kostar över den billigaste jordsättningen kräver också att den bortgångne har öronmärkt pengar för det eller har en försäkring. Man kan liksom inte begära av folk som kanske inte står speciellt nära den döde bara för att de har någon sorts relation att de ska slå på stort.
Askgravlund heter det när en urna begravs på en gemensam plats och namnet står på en plakett.
Ingen kan tvingas att vara gravrättsinnehavare. Om ingen anhörig vill så är det begravningsverksamheten som tar över graven. Inget kommer hända med den under de första 25 åren.
Tror det är så viktigt att faktiskt prata om det och diskutera, inte bara skriva ner! Så att de närmsta faktiskt får chansen att säga sin synpunkt. Tror det där med ”vill inte vara till besvär” är rätt vanligt. Eller att man kanske inte tänkt igenom helt det praktiska och ekonomiska och omständigheter förändras, för några år sen hade jag absolut kunnat skriva en lista på önskemål som kanske uppgått till en halv miljon men skulle hoppas att min man isåfall hade lite vett att dra ner och spara de pengarna till barnen istället men kanske det då kommer en annan släkting som anser att min tidigare önskan ska uppfyllas till punkt och pricka.
Jag tänker att begravning och allt som där tillhör är för mina efterlevande och inte för mig. Har faktiskt svårt att förstå varför folk har synpunkter på sin egen begravning. Du är ju död så vad är det för skillnad.
Det kan vara viktigt i vissa fall. En släkting till mig ville till inget pris ligga på samma kyrkogård som sina föräldrar som hade behandlat honom hemskt i livet. Han hade massor av ångest för detta under sin sista tid, men när vi försäkrade honom om att det inte kommer att bli så (vilket också hände) så fick han ro.
Jag kan tänka mig att många som t.ex. är starka ateister skulle se det som ett övergrepp om familjen beslutade sig för en kyrklig begravning- eller tvärtom. Eller en annan trosinriktning.
Och så är det ju det där med kremering/begravas i kista. En del ryser nog av tanken att bli maskmat och finner mer ro i att få brinna upp snabbt. Andra ser det kanske helt annorlunda.
Jag tycker nog att det är vettiga saker att få ha medbestämmande i.
Du får självklart tycka det, men jag håller inte med. Anhöriga kan sitta precis var som helst… i skogen, i sitt vardagsrum eller på lokala puben och minnas, men en sista önskan är en sista önskan och det borde respekteras. Om en person inte vill att vissa anhöriga ska vara med under begravning, respektera det. Om en person inte vill ha minnesstund överhuvudtaget, respektera det. Om en person inte vill bli begravd med sin tidigare partner eller annan familjemedlem, respektera det. Om en person önskar att ligga i minneslund eller till och med begravas på annan ort, respektera det. Om personen har uttryckt eller lämnat efter sig att det finns specifika önskemål bör dessa respekteras, det handlar faktiskt inte om de anhöriga och har det varit relativt sund relation förstår man nog personens önskan.
Folks egon alltså 🤦🏼
Jag var ganska säker på att min pappa ville ha minneslund, precis som sina föräldrar. Ingen grav. Det var inte nerskrivet nånstans, vilket verkligen hade hjälpt för att göra som han ville. Hade en stark minnesbild av det och både jag och min syster kände att det var det rätta sett till hans person (inte med i kyrkan, vill inte vara till besvär osv) men min mamma gick emot det och bestämde gravsten. Jag har ingen direkt kontakt med henne (de var gifta alltså) redan som det är och orkade inte med ytterligare en konflikt. Så vi ”la oss”. Tycker fortfarande det är jobbigt att veta att min pappa har en grav jag vet att han inte hade velat ha..
Sedan finns det de som planerar en storslagen ceremoni med allehanda dyra attribut för att folk ska minnas dom.
Det ska vara speciell gravsten, musik, pompa och ståt och efterföljande gravkaffe med ytterligare speciella önskemål.
Personen ifråga har ingen partner, barn eller familj och en handfull vänner. Så vilka tänker denne ska dyka upp på begravningen?
Jag förstår verkligen inte hur det kan vara så viktigt, man är ju redan död.
Och jag arbetar dessutom med detta sedan många år men förstår verkligen ingenting av hur folk tänker.
Jag upphör aldrig att förvånas.
När jag är död gör vad f-n ni vill, ”problemet” löst.
Schysst att lägga över problemet på dina sörjande anhöriga 😊
Är det ett problem attvälja gravplats, sten, musik menar du? Varför skulle det vara ett problem för anhöriga att ta hand om en begravning?
Det är det för många, vanlig känsla. Det är mkt jobb och man är i sorg. Det underlättar om man vet nåt hur personen ville ha det.
Jag blir tyvärr rätt cynisk av alla knäppa människor som finns. När jag jobbade på en stroke enhet på ett sjukhus för många år sedan så stod anhöriga och grälade på varandra över en döende anhörig. Det handlade om ett hus/arv… 🤯
Min farmor skrev ett brev hur hon ville ha sin framtida begravning. Var supernoga att hon ville kremeras och inte ha någon kista. Hålla det så billigt som möjligt för hon hade inga pengar direkt och ville hellre att vi la på på roligare saker. Hennes sambo gick helt emot detta och tog en jättedyr kista, blommor via begravningsbyrån osv. Mina föräldrar fick stå för nästan 30 tkr då han inte tog så mycket av räkningen.
Tror det är supervanligt att folk inte är överens.
Och det ÄR ju inte alltid så lätt heller tänker jag. Som din farmor tex, ville hålla det enkelt pga pengar = kan antingen tolkas som en sista vilja men kan också kännas sorgligt för efterlevande att inte känna att man gjort sitt bästa för att personen ska få ett fint avslut = man gör mer av ren kärlek, kosta vad det vill. Eller så kan det vara för att det ligger konflikter och gror under ytan eller att någon helt enkelt gillar att bråka och är knäpp.
Det kan ju vara så att hon egentligen ville men inte ville vara till besvär?
Och om hennes sambo beställde förstår jag inte varför dina föräldrar tog räkningen. Även om dödsboet hade kunnat betala så ärver ju inte sambos så han hade inte kunnat ta det beslutet att dödsboet ska betala.
Melinda har helt rätt i det hon skriver, med tillägget att det är enbart människor med grava psykiatriska beteendestörningar o människor med neurotiska problem, narcissister o psykopater som alltid förekommer i bråk ang begravningar. Har själv varit med om det, en galen person bråkade om precis allting, till o med lyckades galningen hjärntvätta boutredningsmannen o kommunens handlöggare, alla blev hjärntvättade av denna psykopat, de anhöriga fick inte ta del av någonting överhuvudtaget bestämde den sjuka psykopaten. Fruktansvärt att bete sig så när en människa somnar in, men dessa människor med grava personlighetsstörningar går ju igång på bråk o konflikter, de får liksom ny luft, blir maniska o visar noll sorg på begravningen heller. Avskyvärt.
Låter som en människa i min släkt som till 10000000 procent kommer ställa till med allt jävelskap hen kan när vår släkting går bort.
En anhörig till mig vill inte ha någon begravning men vi är många efterlevande (yngre) som vill och behöver det för att kunna bearbeta och ta ett sista farväl. Kommer 1000% bli bråk den dagen min anhöriga dör. Ser inte fram emot det.
Ni kan ha en minnesstund. Det måste ju inte vara begravning med kista. Gör något borgeligt med ett kort på personen och blommor, gör ett bildspel och prata om hens liv osv. Ingen begravning men en fin stund för de som vill ta farväl.
Ni kan ju alltid ha en minnesstund tillsammans, det finns inget som hindrar att ni träffas, pratar, tänder ljus, läser något eller vad som helst, men snälla respektera den önskan som finns.
Min pappa ville bli kremerad. När han dig bodde vi båda på en plats där kremering skulle innebära att han skickades utomlands för att kremeras, något som tar cirka 6 månader. Just innan dödsfallet hände en olycka som orsakade stort lidande i min familj. Jag hade haft ett tufft år på många sätt och mådde inte alls bra. Jag var den enda anhöriga. Jag våndades så att och mådde illa varje gång jag tänkte på kremeringen. Jag ville inte skicka iväg pappa, jag ville ha honom nära. Samtidigt ville jag hedra hans vilja. En dag slog det mig plötsligt; att pappa ville kremeras var för att han trodde att det skulle vara det enklaste. Det viktigaste för pappa var alltid hur jag hade det. Han gick genom eld för mig och skulle garanterat ha velat att jag gjorde det som kändes rätt där och då i en situation som var väldigt annorlunda från det han föreställt sig då han sa att han ville kremeras. Så, jag gick emot min pappas sista vilja. Visst har jag många gånger funderat på att om jag gjort fel men oftast landar jag i att det känns rätt. Jag känner också min pappas närvara väldigt tydligt och fysiskt och den närvaron säger att jag gjorde rätt.
Min mamma ville ligga i en minneslund. Jag hade önskat en vanlig grav att gå till, där jag vet att hon ligger. Men för mig var det självklart att gå efter vad min mamma själv ville. Allt annat är otänkbart och respektlöst.
Min bror dog väldigt plötsligt och vi hade ingen aning om hur han ville ha det. Nu när man tänker efter blev det nog inte alls som han ville.
När min pappa var döende berättade han hur han ville ha det. Det var mycket tacksamt.
Tycker alla ska skriva ner hur man vill ha sin begravning och var man vill begravas.
Själv ska jag spridas i havet 🌊
Var det inte Alex Schulmans mamma som uttryckligen önskat att inte bli begravd bredvid Alex far, utan i Värmland. Men de begravde henne ändå bredvid pappan.
Om hon uttryckligen hade gjort klart att hon inte ville det, varför gick de emot hennes vilja? Har han sagt det?
Jag har för mig att dom hittade hur hon ville ha det när allt redan var planerat och klart (?).
Äh, det spelar väl ingen roll? Särskilt inte om personen är ateist. Jag har angivit mina önskemål i Vita arkivet, med kommentaren ”men gör som ni vill, vad ska jag göra?”. Förhoppningsvis kan det ge ett litet skratt i begravningsplanerna. Men ärligt – vad ska jag göra? Vända mig i graven (eller, ja, i urnan, eftersom jag inte vill bli kremerad)? Hemsöka dem?
Camilla, hoppas du även uppmärksammar att Melinda använder familjehemsbarnen och sina barn i reklam och allmänt exponerar dom i sociala medier. Tyckte hon verkade vettig i början men tyvärr känns hon bara kändiskåt och många verkar gå på hennes skenheliga beteende. Om man bryr sig om barnen rättigheter osv så borde man väl ha förstånd nog att inte exploatera barnen.