Länge leve kroppen!

Paula Uribe:

Under resan till Maldiverna fick jag kommentarer som:
-Du har en mammig kropp
-Du har hängiga bröst
-Du har gropiga lår
-Skönt att se någon som går emot normen
-Att jag har fel typ av badkläder för min kroppstyp

Japp! Jag har en mammig kropp, jag hart burit två barn men har samtidigt aldrig haft en sådan hård mage någonsin som jag har just nu. Yes, mina bröst är små och sitter lösare än innan. Absolut, jag har gropar på låren och till och med bristningar som kom efter att jag bar mina två barn.

Se-jag är inte perfekt. Men vad är perfekt egentligen? Varför ska man behöva gå runt och må dåligt över värdsliga ting som hur ens kropp ser ut? Varför lägger vi inte fokus på hur vår kropp MÅR istället?//Paula

Herregud, vad jag kan bli trött på kvinnor ibland, för ja…jag är övertygad om att det enbart är kvinnor som lämnat de här kommentarerna på Paulas blogg, men samtidigt blir jag glad av att läsa hennes tankar kring det och hur hon inte tar åt sig av dumheterna.
Att bli äldre betyder att det kanske tar lite längre tid att jobba upp konditionen jämfört med när man var 18 och man kanske tenderar att bli aningens mer bakis efter några glas vin än när man var yngre men med å andra sidan så får man någonting annat med ålder som jag inte skulle byta bort för allt smör i Småland och det är förmågan att inte ta åt sig längre av kommentarer som de här ovan.
Många skulle förmodligen säga att jag har en mammakropp, att mina bröst inte klarar av penntricket och att jag har gropiga lår – och då har jag inte ens burit och fött några barn med den här boningen – men den har ändå visat sig vara min absolut bästa vän.
När läkarna spådde att jag skulle behöva bli förtidspensionerad vid 32 års ålder så sa mitt pannben och min kropp ”nej” och efter att vi börjat arbeta tillsammans istället för att jag klankade ner på den och hatade allting som jag tyckte var fel med den så tog vi oss igenom en 2.5 år lång rehabilitering där inte ens 1% av min kropp nu för tiden är i behov av en förtidspensionering.

Att vara mer eller mindre smärtfri och kunna leva mitt liv i princip som alla andra betyder mer än alla tvättbrädor, solsaluterande tuttar och släta lår i världen.
Jag hoppas…verkligen hoppas att de kvinnor som skrivit de här kommentarerna till Paula också kommer dit någongång så att de kan sluta hata sina egna kroppar och istället visa dem tacksamhet för allting som de uträttar åt oss.
För jag tror ärligt att det är deras egna självförakt som de ger uttryck för här ovan, och hur vet jag det? För att jag varit precis likadan och velat hitta fel på alla andra och deras kroppar för att inte känna mig så misslyckad själv.

Min kropp är fantastisk, Paulas kropp är fantastisk och det är din också.
Var lite snäll mot den så ska du se att du får tusenfalt tillbaka!

Tack för tips!