Elaine Eksvärd:
Elaine har – tillsammans med Patrik Sjöberg – satt ut för att träffa alla partiledare för att diskutera vad som kan göra för att ytterliga förhindra att barn utsätts för sexuella övergrepp.
Statsminister Stefan Lövén tackade nej till inbjudan men skickade istället barnminister Åsa Regnér för att träffa representanterna för ”Treskablinoll”.
Elaine beskriver nu på sin blogg hur besviken hon känner sig efter deras samtal – som ministern var tvungen att korta ner med 20 minuter – då hon uppfattar barnministern som både omständig, kall och robotlik.
När hon skulle gå så berättade jag för henne hur besviken jag var på henne och detta möte. Att hon som pratar så otillgängligt och kallt, ska vara ytterst ansvarig för de vi håller mest kär – barnen – det känns inte bra. Under tiden jag uttryckte min besvikelse så började tårarna rinna och genom dem försökte jag förklara hur hopplöst mötet kändes för barnen. Hon satt tyst och lyssnade. Jag tänkte på alla sexuellt utnyttjade barn och jag tänkte på alla barn med funktionsvariation. Hon är ju ytterst ansvarig för att det skärs ned med resurser. Jag lämnade samtalet innan hon gick. Det var inte läge att stå rödgråten och ta en selfie som vi gjort med de andra. Patrik var också grymt besviken.//Elaine
Jag förstå att Elaine blir så här känslomässigt engagera eftersom hon själv är ett offer för sexuella övergrepp att den kanske inte ger det mest professionella av intryck bland känslomässigt tillbakadragna politiker, men då får man inte glömma att det är på grund av sina erfarenheter som Elaine och Patrik gör allt det här. De är förmodligen beredda att jobba både hårdare, mer envetet och envist just på grund av sina erfarenheter.
Jag tror det är svårt att hitta mer motiverade människor till alla kamper än de som är personligt drabbade.
Så det är lite på gott och ont.
Elaine blir besviken på ett djupare personligt plan av barnministerns bemötande än vad någon som inte är personligt drabbad kanske skulle bli, men det är också detta som gör att Elaine kommer fortsätta kämpa för barnen där någon annan kanske hade gett upp.
Förhoppningsvis så kommer Elaine komma till en punkt där det inte gör riktigt lika ont på ett personligt plan om någonting inte riktigt går som hon tänk i kampen för barnen, men jag hoppas samtidigt att hon aldrig förlorar den glöd som är hennes drivkraft framåt eftersom jag tror att det är den som kommer leda till förändringar när andra givit upp för längesedan.
Klart att det skulle vara optimalt att exakt rätt mängd personligt engagemang, erfarenheter och professionalism för att kunna åstadkomma optimala resultat men vem tusan lyckas med det?
Jag ser hellre någon som är lite för personligt engagerad för sin sak, än någon som är helt avtrubbad och empatilös istället.
Hur ser ni på saken?
Föregående inlägg 