Inlägget som Therese pratar om i sin video är det här.
Jag blir så ledsen när jag hör människor som mår så dåligt av sina egna hjärnspöken och även fast jag har fått bukt på de flesta av mina egna så händer det titt som tätt att de tar över och totalt fuckar med mig.
Inte så mycket att jag tittar mig i spegeln och tycker att jag är jätteful och det är trots att jag vaknar varje morgon med att luggen står rakt upp och förvandlar min frisyr till en hockeyfrilla som skulle göra David Spades karaktär i Joe Dirt grön av avund, utan mer det klassiska tjejproblemet.
(Tror jag i alla fall…)
Ni vet när man – trots att alla kläder passade som handen i handsken igår – står på sitt rum och slänger kläder omkring sig och skriker ”JAG KAN INTE HA DEN HÄÄÄÄÄR! OCH JAG KAN INTE HA DEN HÄÄÄÄÄR!!!”
”JAG SER BARA TJOCK UT I ALLA KLÄDER OCH JAG TÄNKER INTE FÖLJA MED LÄNGRE!!!!!”
Jag tycker alltså helt plötsligt att jag ser tjock ut i alla kläder och ingenting känns bra trots att jag tyckte att plagget funkade jättebra igår.
Med andra ord är det bara min hjärna som fuckar med mig och trots att jag inser det så ändrar det föga.
Men jag håller med Therese.
Jag tror inte att lösningen är att operera sig. För när man gjort det som kommer man förmodligen hitta nästa sak att vilja operera. Och så nästa. Och så nästa.
Så tror jag i alla fall att det hade varit för mig om jag opererat mig när jag mådde som sämst över saker i mitt utseende. Jag minns särskilt en sak.
Jag var runt 14 år och nyfrälst pingstvän. Jag tyckte att min mage var tjockast i världen och låg varje kväll och bad till Gud att han skulle göra min mage smal och om han gjorde det så skulle jag minsann aldrig någonsin be honom om någonting igen.
Varje kväll bad jag till Gud om en platt mage och jag borde kanske vara nöjd med att jag inte fick det för vem vet hur insyltad jag hade kunnat bli i Knutbyförsamlingen då?
Platt mage av Gud = total hängivenhet till Helge Fossmo?
Dit jag vill komma är att allt satt i mitt huvud.
Jag hade förmodligen en betydligt plattare mage då än nu och ändå var det då jag hatade min kropp.
Min kroppsuppfattning var lika med noll och jag var både tjock och ful i mitt huvud, och då spelar verkligheten ingen som helst roll.
Och ingen operation i världen hade kunnat ändra på det.
Idag gillar jag mig själv och ändå är det samma mage nu som den som jag hatade när jag var 14.
Den har utrustats med några operationsärr lite här och där men det gör mig absolut ingenting.
Tack för tips, Karin!
Föregående inlägg 