Jag skulle nog aldrig palla med att vara tillsammans med en person som är helt introvert. Inte för att det är något fel på introverta utan för att jag blir alldeles nipprig av tystnad och inte kunna läsa av personen. De flesta av mina vänner äe extroverta på ett skönt sätt – de har självdistans, har förmågan att vara tysta och behöver inte vara i centrum. Jag tycker det är skönt att kunna läsa av mina nära och kära. Introverta har jag svårt att läsa av och när Gustav ger utlopp för sin introverta sida så har jag ingen aning om vad han tänker. Inte ens efter tio år. Men i helgen fick jag svar.
Jag är trött
Tänk att det kan vara så enkelt. Trötthet, inte katastrof, bakom ett tillfälligt stoneface.//Elaine
Jag tycker sådant här är så intressant.
Jag har nog ansetts vara extrovert i hela mitt liv. Gapig, högljudd, centrumkåt och uppmärksamhetssökande är bara några ord som använts för att beskriva mig i mitt liv men jag har insett att det inte riktigt var jag – jag bara trodde att det var jag.
Nu för tiden är jag väldigt selektiv med min extrovert-het och njuter av att bara våga vara introvert om jag vill det.
Idag var jag och klippte mig hos samma frisör på samma salong som jag gått till ett tag nu och eftersom jag har lugg så har vi setts en del om man säger så.
Och ändå så har jag inget behov av att sitta och tjattra med honom när jag sitter i frisörstolen.
Det är så skönt att vara tyst av ingen annan anledning än att jag vill det men samtidigt småpratar jag gärna om han pratar men jag har inget behov av att själv driva alla samtal och det är SÅ skönt.
Jag undrar om det är vanligt att ändras från extrovert till introvert?
Eller är jag kanske mer ambivert, det betyder att man både är introvert och extrovert enligt Elaine? Ett ord jag aldrig hört tidigare men som nog kanske stämmer bättre. Jag är extremt selektiv med min ”extrovert-het” men jag har nog båda sidorna i mig.
Sen att det kommer en och annan fibrodimma svepande får man skilja på. För andra kanske de framstår som lite samma men för mig är det stor skillnad. När jag är introvert så är jag ändå på hugget på insidan men i en fibrodimma är det samma sega kola i huvudet som det jag utstrålar.
Vad är ni?
Är det lika accepterat att vara extrovert som introvert i dagens samhälle? Jag kan tänka mig att jag säkert uppfattas som reserverad ibland just för att jag inte har det där behovet längre att synas och höras överallt och att jag trivs i bakgrunden nu för tiden.
Sorry not sorry.
Föregående inlägg 