Jag skulle nog aldrig palla med att vara tillsammans med en person som är helt introvert. Inte för att det är något fel på introverta utan för att jag blir alldeles nipprig av tystnad och inte kunna läsa av personen. De flesta av mina vänner äe extroverta på ett skönt sätt – de har självdistans, har förmågan att vara tysta och behöver inte vara i centrum. Jag tycker det är skönt att kunna läsa av mina nära och kära. Introverta har jag svårt att läsa av och när Gustav ger utlopp för sin introverta sida så har jag ingen aning om vad han tänker. Inte ens efter tio år. Men i helgen fick jag svar.
Jag är trött
Tänk att det kan vara så enkelt. Trötthet, inte katastrof, bakom ett tillfälligt stoneface.//Elaine
Jag tycker sådant här är så intressant.
Jag har nog ansetts vara extrovert i hela mitt liv. Gapig, högljudd, centrumkåt och uppmärksamhetssökande är bara några ord som använts för att beskriva mig i mitt liv men jag har insett att det inte riktigt var jag – jag bara trodde att det var jag.
Nu för tiden är jag väldigt selektiv med min extrovert-het och njuter av att bara våga vara introvert om jag vill det.
Idag var jag och klippte mig hos samma frisör på samma salong som jag gått till ett tag nu och eftersom jag har lugg så har vi setts en del om man säger så.
Och ändå så har jag inget behov av att sitta och tjattra med honom när jag sitter i frisörstolen.
Det är så skönt att vara tyst av ingen annan anledning än att jag vill det men samtidigt småpratar jag gärna om han pratar men jag har inget behov av att själv driva alla samtal och det är SÅ skönt.
Jag undrar om det är vanligt att ändras från extrovert till introvert?
Eller är jag kanske mer ambivert, det betyder att man både är introvert och extrovert enligt Elaine? Ett ord jag aldrig hört tidigare men som nog kanske stämmer bättre. Jag är extremt selektiv med min ”extrovert-het” men jag har nog båda sidorna i mig.
Sen att det kommer en och annan fibrodimma svepande får man skilja på. För andra kanske de framstår som lite samma men för mig är det stor skillnad. När jag är introvert så är jag ändå på hugget på insidan men i en fibrodimma är det samma sega kola i huvudet som det jag utstrålar.
Vad är ni?
Är det lika accepterat att vara extrovert som introvert i dagens samhälle? Jag kan tänka mig att jag säkert uppfattas som reserverad ibland just för att jag inte har det där behovet längre att synas och höras överallt och att jag trivs i bakgrunden nu för tiden.
Sorry not sorry.
Föregående inlägg 
Jag tycker att hela diskussionen och uppdelningen av människor i extroverta och introverta är extremt förenklad, och ett sätt att försöka kategorisera och gruppera människor istället för att inse att alla är individer.
Människor kan genom egen försorg, val av omgivning, miljö och genom att utsätta sig för olika situationer påverka sin extro- och introverthet i mycket hög utsträckning.
Kollektivismen vinner inga poäng i den här debatten heller.
Håller med. Känns som att begreppen blandas ihop med social kompetens, dagshumör och mognad (ålder, livserfarenhet).
ah men håller med. Känner mig som en divergent när jag läser om extroverta och introverta. Känner mig liksom som både och eller inget utav det. Typ alla mina vänner, min familj, ytligt bekanta beskriver mig som extrovert och jag får ofta energi av att umgås med människor som jag känner att jag klickar med eller om jag hamnar i en ny grupp tillsammans med någon jag känner. Därför uppfattas jag ju alltid som extrovert när jag är med någon av dem.
Hamnar jag däremot i en ny grupp där jag inte känner någon. Typ en ny arbetsplats, ny i skolan, ett möte där jag inte känner någon – då är jag ganska mycket i bakgrunden. Inte för att jag är blyg direkt, skiter egentligen i vad folk tycker. Men känner mig inte riktigt bekväm och känner inte riktigt att jag har något behov av att dela med mig av min ”rolighet” till en del människor. Hehe, har flera människor som har beskrivit mig som svår innan vi har blivit vänner, men som tycker att jag är väldigt lättsam nu. Är det detta som kallas ambivert? Eller är systemet helt enkelt bara skit för många? 🙂
Med ny grupp där jag känner någon menar jag alltså typ att följa med en vän på en fest där jag inte känner någon av de andra på festen förutom min kompis. Då är jag social med alla, vet inte riktigt varför, men då tänker jag att om min kompis umgås med dem så har ju hon redan ”godkänt” dem o jag litar på hennes omdöme typ haha, men skulle jag kommit helt själv så hade jag tagit det piano. Förutom ibland när det klickar direkt då, då är jag också social med en gång.
Älskar även att vara själv kan jag tillägga, eller helst tillsammans med djur. Har nog aldrig känt mig ensam. Älskar mitt eget sällskap. Ibland kan jag tänka i mitt huvud om jag får en idé. ”Äh, vi håller det där för oss själva Therese. Ingen annan skulle förstå” haha
Du är inte introvert, du är blyg i nya sammanhang. STOR skillnad. Man kan vara introvert och extremt social i sammanhang med nya människor.
Nja, kanske, men jag känner mig inte direkt blyg. Jag känner mig iofs lite obekväm där jag inte känner någon typ som på en ny arbetsplats eller så där jag vet att jag kommer att fortsätta träffa dem och där jag ändå bryr mig lite om vad de tycker, men träffar jag någon random på stan eller typ krogen eller var som så är jag absolut inte blyg. Det är mer att jag hatar att typ kallprata eller prata med folk som inte ger mig något (låter kanske som bella haha, men det är jag inte).
Det känns mer som att det är att vissa personer ger mig energi och andra tar energi. Tycker att det är ansträngande och påfrestande att umgås med folk när jag är ny någonstans och inte känner någon, men jag är egentligen ganska socialt kompetent och ”populär”. Känner mig väldigt osocial då. Typ när man ska käka lunch så tänker jag ibland ”hoppas att det inte är någon i lunchrummet så jag kan äta ifred”, orkar inte snacka bara för att man måste.
Nu råspammar jag kanske hela kommentarsfältet, men tycker att detta är intressant och några kände ju igen sig sååå jag fortsätter.
En sak som gör att jag känner mig som både och är att de två bästa sakerna jag vet i hela världen typ är antingen:
1. En helg där jag är helt ”själv” (kanske träffar lite familj i förbifarten) och bara gör sånt jag gillar. Gillar att fixa med stället jag bor på, hänga med djur, sola, förverkliga mina drömmar typ, ut o springa, ta ett bad, se på serier. Gillar väldigt många saker. Känns som att jag får energi av saker snarare än människor. Hatar att göra ”ingenting” en längre stund.
2. Vara social som fan, hänga med mina kompisar, har ganska mycket kompisar och är ofta en liten attention whore då. Gå på fest, hänga ute bland nya folk osv. Typ motsatsen till min första punkt helt enkelt.
Men så kanske man också har oavsett om man är extrovert eller introvert?
Jag är EXAKT som du!
Igenkänning till hundra på allt du skrev!
Introvert är ju så mycket mer än att vara tyst 🙂
Håller med! Jag är introvert, vilket för mig innebär att jag gärna umgås med vänner 1och 1 alternativt en mindre grupp för att jag vill gärna tala om djupa saker & inte ytliga grejer. Min kompiskrets är liten och ibland orkar jag inte träffa människor utan behöver dagar då jag kan vara för mig själv eller läsa en bok medan min pojkvän håller på med sitt.
Jag anser mig inte vara tyst som person, utan om jag vill säga någonting så säger jag det! Jag tror ofta att ”tystlåtenhet” och ”blyghet” förknippas ihop med att vara introvert.
Samma sak hände mig. Super-extrovert blev introvert. Kanske för att man sluta festa som förr haha
För mig är att vara introvert att jag inte får energi av andra människor på det sätt som extroverta får. Att umgås med människor tar min energi, vem personen än är. Min närmsta familj, de jag bor med, är de enda som inte suger energi ur mig.
Till skillnad från min sambo som FÅR energi av att umgås med andra.
Att prata eller inte prata ser inte jag som något som har med extrovert/introvert att göra. Jag är väldigt introvert men kan få tillfällen där jag surrar på som fasen med folk, men sen kommer jag hem och kraschar av utmattning.
Jag är exakt likadan när det gäller detta. Det är väldigt sällan jag FÅR energi av att omge mig med människor. Jag samlar energi när jag är själv och t.ex tittar på en serie eller kör bil och lyssnar på musik.
Håller med. Om man väl träffas, oavsett om det är vänner eller familj, så är jag nöjd efter 2-3 timmar. Spelar ingen roll om vi har det hur trevligt som helst.
Känner exakt så! Kan sitta på en fest, middag, mingel osv. och ha HUR trevligt som helst – men helt plötsligt så känner jag att ”nu är det fullt, det räcker” och bara vilja teleportera mig till lite ensamhet.
Så sant! Att vara introvert handlar inte om att man är blyg eller inte pratar mycket. Jag är introvert därför att jag inte laddar energi när jag är med andra människor, det tar min energi. Jag får min energi av att vara ensam eller med min närmsta familj och sambo, de är de enda personerna jag kan få energi av. Det betyder inte att jag inte uppskattar att vara med vänner, det gör jag! När jag är med vänner är jag bubblig och pratar på, men efteråt vill jag gärna vara lite ensam för att ladda ny energi. Jag har alltid varit introvert och vet att jag ofta röjde loss hos kompisar och hade roligt, men efter en stund ville jag gärna smälta alla intryck och kanske dra mig undan en stund för att sedan köra på igen.
Precis, att vara introvert har öht inget att göra med att vara blyg eller osocial.
Jag håller med denna beskrivning, för mig handlar det om hur och när man återhämtar sig och samlar energi. Får man energi av andra människor så är man mer extrovert, behöver man dra sig tillbaka till ensamhet eller med mycket få personer i sin omgivning skulle jag säga att man är introvert.
Man kan vara supersocial och vara utåtriktad mot människor, men det tar mycket energi om man är introvert och man kan således inte hålla sig i det stadiet allt för länge. Tycker ofta denna diskussion om extroverta och introverta blir väldigt endimensionell, det finns så mycket mer att titta på.
Man måste först och främst komma ihåg att det är var man får sin energi som ligger till grund för om man är introvert eller extrovert. Inget annat. En introvert kan prata lika mycket som en extrovert. Och tvärtom. Sen finns det lika många typer av introverta som det finns sorter av grönsaker. Trenden är nog fortfarande att man ska vara extrovert i arbetslivet, men det är oftast för att man inte riktigt vet vad introversion är och fortfarande tror att introverta är konstiga eller ”udda”. När det inte har med huruvida man är introvert eller inte.
Jag är introvert. Gillar absolut att vara social men eftersom jag vet att min energi försvinner i ett nafs i sociala sammanhang kan jag undvika det för att inte vara trött i hjärnan två dagar efteråt.
Men ja, man kan se det som en skala, ibland kan man vara lite mer extrovert eller introvert om man är ambivert. Beror på resten av ens personlighet och hur det ter sig.
Exakt, jag är en oerhört supersocial person, ”alla känner apan typen” och älskar att stå i centrum, träffa nya människor och att prata. Men jag blir HELT slut av det. Jag kan ha världens roligaste på en fest/middag etc men sen helt plötsligt tar min energi slut. Då är det bara att gå hem. Jag får energin tillbaka av att gå och rota runt för mig själv, småstäda, läsa böcker, mysa, whatever, bara jag är ensam så hjärnan får vila, så enligt var jag får energiteorin är jag en väldigt social introvert person.
De personer jag känner får eller tappar energi av andra människor beroende på den andra personen, ämnet som diskuteras eller situationen i övrigt.
Inte samma sak, klart man kan tappa energi av jobbiga människor, eller känna sig upplyft av härliga människor. Men hur man laddar de egna batterierna är det grundläggande för om man är introvert eller extrovert.
Jag menar att jag själv, och de människor jag känner ibland laddar batterierna i ensamhet, och ibland tillsammans med andra. Situationen runt omkring är det avgörande.
Extroversion är betydligt mer accepterat, introversion misstas ofta för blyghet. Sen kan man inte välja vad man är. Får man energi av andra människor = extrovert, får man energi av att vara ensam = introvert. Ambivert är ett mellanting. Finns en bol av Linus Jonkman om introversion som heter ”Den tysta revolutionen”, väldigt bra bok för den som vill lära sig mer om andra och sig själv!
Tack för tips?. Den ligger på vänt i min Storytel.
Börjar bli trött på Elaines snack om extrovert- kontra inteoverthet. Ja, vi har fattat nu att hon är extrovert som har svårt för introverta personer. Sen är det väldigt förenklat att kategorisera folk på detta sätt. graden av ens extrovert/introverthet beror mycket på olika situationer, vilka man umgås med, vilket humör man är på etc
Ja är man så dålig på att läsa av att ens man är trött så undrar man ju. Men visst, är ju bara skylla på hans hemska introverta sidor.
Hon verkar som den allra jobbigaste sortens extrovert. Noll känsla för andra och måste vara i centrum hela tiden. Suger åt sig andras energi. Mig mig mig. Jag blir trött bara av att läsa det hon skriver.
Jag är introvert och har hela livet blivit stämplad som blyg. Det är väldigt tröttsamt då jag inte känner mig blyg utan helt enkelt pratar när jag vill prata. Så enkelt är det, jag har inget behov av att alltid höras eller vara mittpunkten på en fest. Jag kan gilla att sitta och lyssna och ”känna in”, speciellt eftersom jag blir så trött av sociala sammanhang. Generellt känns det negativt stämplat att vara introvert men jag har lärt mig acceptera det, och gillar det till och med.
Jag är en blandning men lutar definitivt mera åt det extroverta. Jag stör mig ibland på andra extroverta som inte ger plats, kanske för att jag har två väldigt introverta bröder. Läser man in stämningen och istället för att pusha andra till att prata så lämnar man plats så blir samtalet helt annorlunda. Introverta har i min mening väldigt intressanta tankar då de spenderar mer tid att tänka över saker. Själv tänker jag ofta högt och hamnar i högljudda disskutioner med mig själv om vad jag tycker innan jag kommer med min ”slutgiltiga åsikt” vilket iofs också kan vara intressant. 🙂
Låter exakt som mig. När jag började läsa om detta för några år sedan och höra andras tankar kring detta kände jag mig plötsligt mer normal. Jag är inte ett dugg blyg eller osocial, bara introvert! 🙂
Känner igen mig. Folk har alltid kallat mig ”hon den blyga” och jag vill bara skrika JAG ÄR INTE BLYG!
Jag känner mig inte ett dugg blyg. Anledningen till att jag blir tyst bland folk är snarare för att jag blir så dränerad på energi.
OT, men – hur ska vi göra för att få TramsFrans att ha en blogg där det går att kommentera igen?!?!?
Fnissar på mig av hans inlägg om @prinsparet på insta:
http://tramsfrans.aftonbladet.se/2018/05/3836/
Förresten, allt är guld hos TramsFrans!
Jamen eller hur, tycker också det är trist att man inte kan kommentera hans blogg längre om man ej har fb…
Kan inte du anställa honom Camcam så hans blogg inte behöver vara på aftonbladet?? 🙂
Åh har inte läst hans blogg på flera år, tack för att du länkade! Sitter och läser igenom arkivet och fnissar för mig själv!
Jag vet! Det är SÅ tråkigt! ????
Köp loss honom!
Det är definitivt mer accepterat att vara extrovert än introvert, eller så har åtminstone folk mer förståelse för ett mer extrovert beteende. Att jag gärna går och äter lunch ensam på jobbet verkar exempelvis vara helt bananas enligt många. Samtidigt upplever jag det som att många inte har en jävla aning om hur de ska förhålla sig till att jag inte har något emot att sitta tyst om vi är ett helt gäng som går ut och äter.
Festligt nog kan det också vara helfestligt att i festsammanhang festa till det genom att sitta i ett hörn för att man egentligen tycker en fest är pest. Det förstår folk ingenting av och jag har till och med upplevts som otrevlig av människor jag inte ens anser mig ha träffat. Men jag kanske helt enkelt ser väldigt otrevlig ut när jag sitter tyst och tittar lite obehagligt från ett hörn.
Hahaha åh låter som mig och jag stör mig på mig själv och att folk tycker jag är konstig?
Ja, alltså en stor fest med massa folk är en jävla pest, som endast kan räddas av ett djur som man kan dra sig undan med i ett annat rum. Andra socialiserar sig med nya ansikten och skaffar mer vänner till Facebook, och jag har en lång, tyst konversation med husets katt.
Vi introverta borde köra en gemensam fest nån gång, uppdelat i små grupper, och med trygghetsdjur placerade i några rum. Drömfesten enligt mig.
Hahaha. +1!
Den festen skulle jag gärna vilja gå på, låter fantastiskt ?
Visst låter det underbart?! Massa god mat till det, så har man alltid nånting annat att göra med munnen om man inte känner för att prata.
Haha, känner igen mig! Är överlycklig om jag hittar ett djur att umgås med. Spelar ingen roll om det är en hund eller fisk.
Blev nyss klar hos gynekologen för att ta lite prover o kolla mina äggstockar. Var noga med att jag ville ha en kvinnlig läkare o när jag kommer så hade hon en manlig praktikant där med. Det var väldigt konstigt att för första gången ha en man man ej känner röra ens underliv men tror det var lärorikt för honom att se mina äggstockar och lära sig lite om min sjukdom, även fast att man inte var 100% bekväm där i stolen. Men det var inte så farligt egentligen. Han var väldigt respektfull. Så ifall jag fick en manlig läkare nästa gång så hade det ej varit så speciellt läskigt.
Men, jag förstår de kvinnor som har blivit sexuellt utnyttjade att inte vilja ha en manlig gynekolog, även fast att ha haft bra erfarenhet.
Jag har 9 av 10 gånger haft en manlig gynekolog. Vid varje kontroll har en kvinnlig undersköterska varit med. Om en kvinnlig gynekolog undersökt mig har hon oftast inte haft med sig någon.
Sist jag var hos gynekologen fick jag en snygg 25-åring som precis slutat skolan och var så nervös att han skakade.
Han hade ingen koll alls på vad han gjorde och jag var helt öm i underredet i flera dagar efteråt, och då sökte jag hjälp för smärta vid samlag… :/
Tur att jag ändå är rätt härdad för det där hade ju skrämt livet ur vem som helst.
Min mamma berättade alltid för mig hur hon hela sin ungdom gått till kvinnliga gynekologer och varje gång fått höra att hon nog ska vara beredd på att aldrig få barn pga hennes grova endometrios. Hon upplevde alla som väldigt okänsliga. Så fick hon en manlig gynekolog som hade varit mycket mer förstående och faktiskt hjälpt henne. Det är tack vare honom som jag finns 🙂
Jag som person är introvert o skulle aldrig kunna vara med någon extrovert igen. Såå otroligt jobbigt. Jag läser introverta bättre än extroverta. Enligt min erfarenhet så säger introverta ofta hur de tycker medan extroverta ljuger. Visst, det är socialt accepterat att vara extrovert men det är så skönt att vara introvert inom vissa IT-yrken. Blir lämnad ifred på jobbet.
Jag är introvert och dessutom väldigt ”energi känslig” (HSP) och min sambo är extremt extrovert och känner inte alls av ”energier”. Det funkar bra mellan oss oftast, men som du säger att extroverta kan ljuga. Jag känner av direkt när min sambo haft en dålig dag, är sur eller något – det är då en sån tung energi runt honom då. Så frågar man om ”det är något?” och han säger ”Nej” fast man KÄNNER att det är något.. Men det som väger upp i att vara introvert med en extrovert partner är att man alltid känner att han kan ”ta över” lite när man är i en situation men nya människor som man inte orkar hänge sig åt, han startar samtalsämnen och håller låda och det är en perfekt kombination.
Jag har hel tiden uppfattat det som om det beskriver var man får sin energi från (och inte nödvändigtvis vad man tycker mest om). Jag har länge trott att jag är introvert då jag inte känner något stort behov av att dra runt med ett gäng vänner, jag går och simmar, handlar etc. själv och saknar inte något där.
Hag är inte världens mest socialt bekväma person (alltså, jag ser mig ha en grundläggande kompetens men jag tänker ofta ”oj, sa jag något fel, vill de ens ha mig där etc.) Men jag blir inte trött av sociala situationer, och jag har aldrig riktigt klickat med det där med ”återhämtningstid” eller whatever. Jag gillar att vara själv då jag kan spela stellaris, eller se de programm jag vill men inte för saken skull på det viset.
Sen är extroverthet/introverthet en otroligt förenklad syn på social interaction. Människor är inte utbytbara och VILKA man umgås med är ju också ganska viktigt.
Kan du utveckla ditt sista stycke, Tack? Förstår inte riktigt 🙂
Alltså, typ, att jag kanske får energi av att umgås med folk som har liknande intressen och där jag kan ”vara mig själv” medan det känns jobbigt att mingla på en stor fest med folk jag aldrig träffat förr och där jag känner att jag behöver göra ett gott intryck. Så det jag menar är väl att jag tycker att det är fel att se all social interaktion som av samma sort. Att prata med bästisen och att småprata med frisören är liksom olika saker som kräver/ger olika saker.
Aja, kanske fortfarande blev luddigt men jag försökte förtydliga i alla fall.
Läste precis den här artikeln om fyra typer av introversion (social, thinking, anxious och restrained). Vet inte riktigt vad motsvarigheten skulle vara om man kollar på extroverta beteenden men nån som överhuvudtaget inte är tillbakadragen i sitt agerande är kanske ändå socialt ängslig och blir då trött av folk ändå tex. http://nymag.com/scienceofus/2015/06/apparently-there-are-four-kinds-of-introversion.html
Jag blev mer introvert/tyst/lugn pga orkar inte vara extrovert efter utmattningssyndrom. Så för mig handlar det om energi, är jag pigg, sovit bra, mår psykiskt bra = orkar vara mer social/extrovert.
Utifrån det här med, ”vartifrån jag får energi”, så är jag faktiskt extrovert. Samtidigt blir jag ändå helt slut när jag kommer hem efter en extrovert dag (jobbar med människor, i kontorslandskap). Jag kan njuta av ensamheten och ha stort behov av det efter dagens slut. Och ”kompisresor” där man umgås intensivt och även delar sovrum, är min mardröm! Jag har alltid blivit stämplad som blyg och haft psykisk ohälsa där jg isolerat mig mycket tidigare. Och kan fortfarande ha problem med att prata i stora grupper där jag inte känner mig trygg. Därav tror jag att jag alltid har trott att jag är introvert. Men jag kanske snarare har varit en osäker extrovert? I dont know. Dumt att kategorisera, men det kan ändå vara i intressant som utgångspunkt för diskussion.
Man kan vara ambivert också! Sedan handlar det givetvis om en skala och var man befinner sig på den, vilket ofta kräver att man sätter sig ner och gör ett lite längre test (svarar på frågor dvs) för att få reda på det (om man nu är intresserad av att veta).
Hur kan man kalla sig själv ”retorik-expert” och dra så simpla slutsatser om människor baserat på två väldigt missförstådda variabler?
Och borde inte en retorikexpert kunna kommunicera med alla typer av människor tänker jag…
Simpla slutsatser är väl hennes signum?
Har aldrig förstått mig på Es ’storhet’, oftast extremt enkel och basic nivå på allt som kommer från henne tycker jag…
Tycker det är så tråkigt att normen i samhället är att vara extrovert och att man anses som blyg eller osäker om man inte sitter och skriker i munnen på folk t.ex. på en arbetsplats. Jag blir definitivt dränerad av för mkt social interaktion och kan ibland sitta tyst i sammanhang där det är mycket människor – det betyder inte att jag är blyg! 🙁
Tim ”Avicii” Bergling konstaterade själv att han är introvert. Han tyckte inte om alls att vara i centrum, mingla, kallprata och så vidare, utan gjorde det bara för att det skulle göras. Titta hur dåligt han mådde.
Finns ju ingen plats för introverta i detta samhälle, vilket är så otroligt synd. Du anses vara tråkig/konstig/osv om du inte är extrovert.
Hur får man den fördomen att försvinna? Förstår hur fantastiska människor det måste finnas, som är introverta/ambiverta, men som inte vågar/kan/får möjlighet att ta plats på grund av att samhället är format att serva extroverta.
Förstå*
Att hon inte kan ”läsa introverta människor” har nog mer med elaine själv att göra. Man blir inte mer svårläst för att man är introvert, det handlar bara av vad som tar och ger energi.
Jag tycker att hon är ganska dålig på att formulera sig, för att vara en retorikexpert.
R/10:06: Ok, här kommer det: ambiverta? Du menar normaltillståndet för folk, ibland öppen o social, ibland mer eftertänksam o tyst? Att låsa sig vid en världsbild brukar sällan vara bra
Vet inte varför jag la till ambiverta. Läste det i texten och tänkte att även om ambiverta är både intro- och extroverta så är de fortfarande, till en viss del, introverta och ville därför inte trampa någon på tårna. Jag menade främst introverta i min kommentar.
Jag trodde också att jag var extrovert som ung. Men ju äldre jag blir och har lärt känna mig själv… har jag kommit på att jag efter ”socialicerande”… behöver tystnad för att vila upp mig. Tack o lov är Camcams pappa och jag väldigt lika. Vi KAN vara oerhört extroverta… men sen… vila i tystnad. Ibland kan det gå timmar här hemma, utan att vi säger ett ord till varandra. Jätteskönt, får då laddar vi båda själen med goda energier.
Att hela tiden försöka läsa av varandra, har vi slutat med… för det känns mer som att man vill ha kontroll över en annan person.
Jag är introvert och blir ofta trött av att umgås med mina vänner, speciellt då många av dom är extremt extroverta och gärna pratar högt och länge utan att lyssna. Jag tror att det är upplevelsen av att man har något att säga själv men att man inte får en syl i vädret som gör mig mest trött. Jag lyssnar och lyssnar på vad de extroverta säger (ofta pratar de utifrån ett jag-perspektiv – jag tycker, jag tänker, jag känner), jag analyserar och försöker komma med ett klokt svar och sedan fortsätter de extroverta att prata på tio minuter till innan man får en chans att inflika något igen. Man får sitta som på helspänn hela tiden för att inte missa den där lilla lucka då man får flika in något. Klart man blir helt slut av det! Försöker man vrida ämnet till ”såhär känner jag” känns det dessutom ofta som att det går in genom en örat ut och genom de andra för extroverta personer vilket också blir enormt enormt energikrävande då man suttit så länge och bara väntat på att få säga sin lilla mening. Jag tror att extroverta personer lyssnar de med, men eftersom att de tänker högt medan jag tänker tyst känns det som att de ofta bara slänger ur sig något. Nu låter det som att jag inte gillar mina vänner men självklart gör jag de, de har många otroligt fina sidor! Det är bara synd för hade de bara tagit lite fler pauser då de pratade hade jag orkat umgås med dom oftare!
Min mamma och bror är så som du beskriver. Högljudda, pratar först och tänker sen, kör över andra, avbryter och pratar i munnen på andra. Det gör att min syster och jag ofta sitter tysta och sen känner oss ledsna när vi åker hem. Lite överkörda och bortglömda typ.
Ofta är de dessutom ganska hårda i orden, vilket sårar oss som är känsliga själar. Men pappa är bra, han förstår. Hur han har varit gift med min mamma i 30 år kommer jag nog aldrig förstå.
Ja, som min mamma och pappa då. Har aldrig heller fattat hur dom lyckats hålla ihop i alla dessa år. Som barn tyckte jag att han var konstig när han inte följde med på bröllop och sånt som familjen blev bjuden på, när han satt i vardagsrummet, tyst och ensam medans andra babblade på vid köksbordet när vi hade gäster på besök. Mamma som skällde på honom för att han inte hade vett nog att följa med oss när hans brorsdotter gifte sig.
Först nu i vuxen ålder har jag fattat att min pappa är introvert, precis som jag. Han har struntat i massa sociala koder och varit sig själv, oavsett vad folk har tyckt. Och han har så mycket tankar i huvudet, som han sedan kan säga när det blir en lucka mellan allt babblande, eller när det bara är familjen närvarande.
Förlåt men såg nyss att Sindy la ut och taggade en klinik så jag gick in på den klinikens instagram. Där hade de lagt ut en bild på Sindy och skrev att de kommer att livesända hennes operation klockan tolv?! Är detta den klinik som skrivits om här tidigare som kontaktat bloggare? ?
Det värsta är när man blir introvert ofrivilligt pga psykisk ohälsa. Skulle säga att jag är egentligen en extrovert men många år av social ångest har fått mig att bli en introvert..
Relaterar
Isabelle S skrev ett ganska intressant inlägg om det för ett tag sedan: http://isabelles.nu/2017/november/introvert-extrovert-2.html
Jag håller med om att det är intressant att läsa om olika personlighetstyper. Jag själv är nog väldigt introvert.
Jag är väldigt extrovert bland folk jag känner väl och känner mig trygg med. (Familjen o ett par få vänner) annars är jag ganska introvert bland ytligt bekanta o främlingar. Har väldigt svårt o öppna upp o typ vara mig själv bland folk jag inte känner så bra.
Så du menar att du är blyg?
Nej.. Känner mig inte blyg. Mer att jag lixom inte har nånting att prata med en främling/ytlig bekant om. Är nog ganska socialt handikappad skulle jag påstå, fast bara med folk jag inte känner väl.
Jag är introvert, och inte alls blyg. Jag har spelat teater och leder gruppträningspass på gymmet varje vecka. Jobbar med teknisk support för otekniska = suger musten ur en rejält. Jag gillar att tala till och inför folk men inte småprata med dem även om jag tror att jag är ganska duktig på det.. gillar också att äta ensam! Jag får extrovertegenskaper när jag dricker alkohol.. vill träffa folk, prata, lära känna andra. Som jag har ”självmedicinerat” genom åren.. man får ju i princip höra att det är en sjukdom att vara introvert.
Jag har vant mig vid tanken att jag är introvert vilket chockar många då jag i mitt arbete är väldigt social. Tycker det är synd att begreppet introvert förknippas med osocial och tråkig.. jag umgås gärna med folk men i mindre skala och jag sitter gärna hemma själv en hel helg också när jag behöve ladda batterier. Jag har inga behov som en extrovert person har men jag är inte socialthandikappd för det.
Håller med. Jag skrev nyss en kommentar om det här nedan.
Jag är också introvert men är väldigt social, pratsam och framåt när jag umgås med människor. Däremot har jag inte orken att vara social hela tiden, måste få ladda batterierna i min ensamhet. 🙂
Jag tycker att begreppet ambivert är lite löjligt. Att ibland tycka att det är kul att umgås med folk, och ibland vilja vara ifred, det är väl så den absoluta majoriteten av människor är?
Ju mer trygg jag känner mig desto mer ’extrovert’ kan jag uppfattas. Men i nya situationer lyssnar jag hellre och känner in läget.
En helkväll med familjen gör mig trött, men inte jättetrött. En helkväll med okända människor gör mig halvdöd…
Men i grund och botten laddar jag om genom tystnad och vara själv.
Känns som om Elaine missförstått begreppen om hon tror att introverta personer är tysta/blyga och svårtolkade. Om man är introvert eller extrovert säger mer om man får eller förlorar energi av att vara social.
Jag är introvert, får energi av att vara för mig själv, men när jag umgås med folk är jag ändå väldigt framåt och pratsam (mer än genomsnittet troligen). Mer det att jag inte orkar umgås med folk hela tiden, medan en extrovert person får energi av det.
Vad jaaaaag lärt mig så är personlighet väldigt fast från vuxen ålder. Och extrovert/introvert är inte svart och vitt utan det är en skala, säg 0-100 där 0 är introvert. Du ligger då kanske på 50 och därför är det så svårt att att definiera sig själv eftersom man blir ju ständigt förvirrad när man tror att det är antingen eller. Tycker att alla borde göra personlighetstester för faaan vad det underlättar för att förstå sig själv (och varför man gillar och hatar andra personer…) obs gör inte myers brigs testet eller vad det nu heter
Jag är introvert. Att vara bland folk och bara småsnacka om ingenting tar mer energi för mig. Visst, jag gör det ibland, älskar att umgås med mina vänner, men efteråt är jag så jäkla trött i huvudet. Nästan bakis och behöver ladda upp mig själv igen.
Tänker alltid innan jag öppnar munnen och ger mig inte in i diskussioner enbart för att få yttra min åsikt. Ibland tror folk att jag är stum för jag bara lyssnar och iaktta istället för att greppa varje halmstrå att få yttra mig.
Älskar att vara hemma med min familj och bara mysa och umgås. Ytliga relationer ger mig liksom inget.
Amanda Lundgren har lagt upp en före och efter bild på sin kropp på instagram som hon hyllas för så otroligt. Bland annat av Vlad som även skriver att man borde uppmuntra till viktnedgång, och längre ner skriver han att det är unga som inte kan diskutera viktnedgång utan att tänka på ohälsosamma ideal.
Samma kille har alltså rökt på och tagit LSD.
Det här är ju det enda alla ”kändisar” pratat om de senaste åren och alla är tydligen introverta
Elaine verkar döma andra människor så extremt mycket, alla som inte är som henne är… annorlunda. Jag är introvert men är mittpunkten på fester ändå. Riktigt social men som också får energi från att vara ensam. Jag tycker det är jättekul att ha gäster över men inget är så skönt och härligt som när de gått hem ?
Haha, men precis!
Jag är så sjukt nervös över att åka på semester med min pojkvän på torsdag-söndag, och han vet att jag blir på dåligt humör av att umgås hela tiden, och jag får så dåligt samvete när jag blir irriterad över att inte få vara ifred. Jag blir liksom trött på min katts sällskap ibland p.g.a. vill bara få vara ifred ibland.
Haha, trött av din katt! Jag förstår hur du menar, men det låter så gulligt.
”sluta tjata misse, matte behöver vila.
Gå och var söt någon annan stans.”
Kan man gå från att vara extrovert till att bli introvert? Var väldigt extrovert förut men nu är jag tvärtom
Jag är en översocial pratig introvert. Älskar att vara social, har svårt att sluta prata och gillar sociala sammanhang. Däremot älskar jag även att vara själv, behöver alltid nån dag helt ensam efter sociala sammanhang, annars får jag panik. Får ny energi av att vara själv. Blir mentalt utmattad av att vara så social som jag vill vara.
Dock tror jag inte på det där med intro/extrovert helt. Jag har add och aspergers och min översociala pratiga del och att jag blir mentalt utmattad av folk beror nog mer på min personlighet och mina diagnoser ?
Sen så är ju de allra flesta introverta inte SÅ introverta, och de flesta extroverta inte SÅ extroverta. Det finns relativt få som ligger så extremt långt ut på den skalan; de flesta lutar i regel bara något åt ett visst håll, men ligger närmare att vara mer ambiverta.
Sedan förstår jag inte vad självdistansen tydligen ska ha och göra med att vara extrovert. Det lika gärna kan vara tvärtom, många gånger. Folk som är introverta/lutar åt det hållet tenderar även att vara väldigt observanta i vissa fall, och i andra fall av extroverta personligheter kan ju vara så fokuserade utåt att de nästan missar hur de själva beter sig.
Men det är trots allt bara en dimension av människor. Trots att den självklart spelar roll och påverkar oss mycket – främst i partnerskap – så finns det ändå ett mer nyanserat sätt att förhålla sig till ämnet. En riktigt introvert person jobba upp sin extroverthet och vice versa. För många så kommer ju den utjämningen mellan extrovert-introvert – kanske främst för introverta – i och med att vi sätts i skola, jobb etc som ofta kräver en viss ”extroverthet”.
Jag är en introvert person i nya sociala sammanhang. Har svårt att prata med nya människor och är ofta tyst i nya grupper. Bara man lär känna mig är jag en extrovert person. Med mina vänner och nära och kära kan jag faktiskt vara mitt extroverta jag. Men på grund av att jag ger sken av att vara introvert så får jag inte ofta mer än en chans av nya människor före jag har en stämpel på mig. Jag anses vara allvarlig, tråkig och blyg. Jag blir så frustrerad på detta! Ge nya människor mer än en chans och du kommer att se att den blyga flickan i själva verket är ganska så crazy ?