Jag minns hur Odd och jag hade olika åsikter om det där med att sluta. Odd som har tränat simning på elitnivå i unga ålder pratade om hur det bygger karaktär när man måste slutföra något man påbörjat. Tillexempel en termin i något. Medan min åsikt är tvärtom, livet är för kort för att göra saker man inte gillar. Det är bättre att prova så mycket som möjligt så att man upptäcker vad man tycker om.//Isabella
God morgon mina kära Bloggbevakningsminioner, hejtörs, mammapoliser, fänz, läsare, följare och alla ni andra!
Vad passar bättre denna morgon än att diskutera föräldraskap? Ingenting! Så in med extra starkt kaffe i venkatetern och gnugga sömnen ur ögonen för jag vill veta hur just DU tänker här!
(Okej…nu är jag trött av mitt eget hysteriska peppande…)
Men det är intressant…
Jag är helt med på noterna hur Odd tänker, men samtidigt så kan jag hålla med Isabella. (Pliiiis, notera det!) 🙂
I min värld är det skillnad på att ”sluta” med någonting och att ”ge upp”. Kapitulera liksom.. Se sig besegrad.
Att sluta med något man inte tycker är roligt – även om det går bra – är en sak, men att sluta med något för att det är svårt och för att man ser sig besegrad en annan. Eller är det samma sak?
Någonting kanske inte känns kul bara för att det är svårt, men om det är någonting man egentligen VILL göra, bara att det är svårt, då tycker jag man ska försöka bita sig fast, för känslan när man väl kommer över det där hindret är fantastiskt och en enorm erfarenhet att ta med sig.
Eller ska man bara ge upp? Kasta in handduken? Lägga sig platt? Vifta med vit flagg?
Vad tycker ni?
Team Bella eller Team Odd? Eller Team CamCam?
Föregående inlägg 
Jag orkar inte läsa hennes blogg så förstår absolut inte vad detta handlar om? Allt beror ju på vad det är man ska sluta med? Tobak och dåliga vanor? Ja sluta på!! Men att sluta med nått helt onödigt bara för att känna att man klarar det och att man är en vinnare låter ju tyvärr inte helt sunt utan snarare som att man saknar nått annat i sitt liv och försöker fylla det med självbehärskning och kontroll.
Jag har inte heller läst hennes blogg på ett tag, men tycker man förstod vad inlägget handlade om ändå 🙂 prova att läsa igen.
Jag tror på att gå klart det man har betalat för – en termin eller vad det nu kan vara. Att bara sluta direkt tror jag inte alls på.
Jag tror som du. Särskilt när man fått all utrustning som behövs till varje idrott man vill prova på… ridning, innebandy, fotboll, brottning, tennis, badminton, simning, osv. Nu i tonåren har de fastnat för ”sina” idrotter och hållt på med dessa i några år.
Ville gråta när jag köpt allt till ridningen och betalat in terminavgiften (2500) och barnet säger – nej det var inte kul det här.
Men rida fick barnet göra iaf, terminen ut
Precis så är det, däremot kan men i vissa fall börja med några prova på timmar. Men barn ska lära sig konsekvenserna av sina önskningar. Vill man rida förklarar man att det kostar pengar oavsett om mna går eller inte och att terminen ska fullföljas.
Ännu viktigare att man lär sig att långsiktiga beslut är just långsiktiga. Men Bella är 8ntelångsiktig, så hon kan 8nte lära sina barn det.
Att tvinga sina barn att göra något är väl inte heller så schysst? Finns ju massa prova-på där barnet kan få testa ett par gånger INNAN du betalar flera tusen i onödan. Kan sluta med att barnet då får enorma skuldkänslor och sen mår dåligt inför varje tillfälle.
Kanske där du bor. Här får man prova kanske 1 gång. Sen ska det vara betalt. Och en del barn behöver uppmuntras/pushas och prova mer än 1-4 gånger innan man tycker att nått är ´kul, får nya vänner i idrotten osv. Med tänket att man får ge upp på en gång kommer man ingenstans. Då skulle ingen unge lära sig att gå efter att ha drattat på rumpan några gånger, eller cykla, åka skidor, läsa, räkna osv… Till det mesta krävs träning.
Beror väl lite på varför barnet inte vill. Om barnet blir ledset av någon orsak så känns det ju självklart mindre ok än att barnet bara ”det var inget kul”. Att det inte var så kul som man trodde, det överlever man och mer än så.
Och sen beror det givetvis på ålder! Bella pratar som om det handlade om typ mellanstadiebarn, men Sally är väl bara 3 år?? Då handlar det givetvis mycket mer om att lyssna på barnet.
Tycker att barn inte ska få sluta direkt – utan gå kvar några gånger för att känna efter. Men en termin är lång tid!!
Sen behöver en ridnybörjare endast hjälm, skor, ev väst + handskar i början.
Allihopa skitdyra saker. Även de billigare hjälmarna kostar minst en 500-lapp (sånt ska man inte köpa begagnat). Mvh hästtjej.
Japp, 5-åringen hemma kan tycka att nåt är tråkigt just den dagen för att han hellre vill leka med en kompis eller för att det inte går bra på träningen. Eller för att han vill vara bra på nåt direkt. Tycker det finns en poäng i att lära sina barn lite pliktkänsla och uthållighet och att man måste träna för att bli bättre. Om han verkligen inte gillar aktiviteten i fråga får han självklart sluta men inte bara för att det var jobbigt just den här dagen.
Håller med. Vissa barn vill ju dessutom ge upp så snart en domare varit orättvis, de misslyckats, någon varit taskig osv osv, de hinner ju inte upptäcka att idrotten de utövar är rolig om de ger upp på en gång. Man måste ge det en termin och hålla ut.
agree…som ngn skrev inne hos Bella, livet är inte bara hallabaloo.
Barn ändrar sig väl stup i kvarten, vill ena dagen, andra inte. Man behöver även lära sig att färdigställa saker i livet.
Hur blir det i vuxen ålder. Näääe, jag tycker inte det här projektarbetet är kul och lämnar arbetsgruppen?
Jag gillar att hon lyssnar mycke till barnen, men kan tycka det går för långt ibland med hur de får bestämma hit och dit och jag tror hon kommer fostra små monster till slut.
Sen att hela tiden peppa dem när de är ledsna el känner oro, det är som att säga att man inte får känna de känslorna. Ibland behöver man bara någon som lyssnar, inte peppar el talar om hur man ska tänka el göra. Man behöver inte ”bygga robotar”
Over and out
Fostra små monster, precis. Och det är ju så lätt att resonera så när de är småbarn, för då är det inte en jobbig egenskap utan en del av hur små barn är. Inte lika gulligt när en 20-åring aldrig kan tänka sig att fullfölja nåt, hoppar av grupparbeten och följer minsta impuls. Så nånstans i 4-5-årsåldern tror jag att man behöver börja fostra till lite mer uthållighet och att livet även innebär mindre roliga delar som att städa upp efter sig, hålla ut även om träningen är lite tråkig en dag.
Håller med, jag har ett par kompisar som alltid tilläts att sluta med allt så fort de tyckte det var det minsta tråkigt. Så här i vuxen ålder har de ett antal avhoppade utbildningar i bagaget och ingen avslutad. Jag har såklart inget statistiskt underlag och självklart kan man ändå bli en person som slutför saker, men detta är den iakttagelse jag gjort i min vänskapskrets och även Isabella verkar ju helt klart vara en person som inte avslutar saker. Hon klarar sig ju fint ändå tack vare att hon verkar ha ett jäkla driv och förmåga att skaka av sig och hitta på nya saker, men de flesta andra som inte avslutar gymnasiet klarar sig ju inte lika bra.
Ja tänk vad enkelt livet ändå skulle vara om man bara kunde sluta med allt som är det minsta lilla jobbigt. I helgen hade jag lite problem med förstoppning så det var ju inte jätteskönt direkt att bajsa, så jag ska nog sluta med det. Att bajsa, alltså.
Bra jämförelse. Jättebra. Precis ungefär vad frågan inte var.
Livet för barn och vuxna är väl ändå två helt olika saker.
Älskar att bajsa!
Jag klarar inte ens av att inte läsa klart en bok som är dålig. Hur brukar ni göra? Ska man skippa att läsa klart om den suger? ?
Jag brukar ta paus och läsa annat emellan. Det tog mig två år att läsa ut ”Moby Dick” för att jag tycker att den är så rasande värdelös och undrar vad tusan Herman Melville rökte när han skrev den ungefär. Men i våras blev jag äntligen klar med den. Men då är det också så att jag tycker om att läsa och framför allt vill jag läsa klassiker eller pristagare för att bättra på min allmänbildning och hänga med i svängarna. Är man inte intresserad av litteratur på det sättet så måste man ju faktiskt inte krångla sig igenom en värdelös bok bara för att.
LoL, jag personligen klarar inte av att bli ”slagen av en bok”. Har jag börjat så måste jag läsa igenom den. Allt för att inte låta bokjäveln vinna!!
Team odd! Tyvärr var min mamma som Bella och så fort jag inte tyckte att något var roligt (oftast för att det var svårt eller att jag inte var bra på något på en gång) så behövde jag aldrig slutföra något. Detta är ingen bra egenskap och något jag fått jobba med i vuxen ålder för att ändra på. Man kan inte ge upp så fort inte allt går i ens väg, ibland är det bra att behöva kämpa.
Samma här!
Jag ser till att mina barn slutför vad de påbörjat, speciellt om andra människor är inblandade tex en lagsport, de måste lära sig att inte enbart tänka på sig själva utan på hela laget. Jag vill inte att mina barn blir små blondinbellor som bara tänker på sig själva.
Men skulle du tvinga dem även om de mådde jättedåligt av att tvingas?
Hur dåligt kan man må av att fullfölja en termin? Det låter i så fall som att barnet verkligen behöver stöd att klara av att stå ut i situationer även när det blir lite jobbigt. OM det inte är så att de andra barnen är jävliga och mobbas. Då hade jag helt klart varit med på spåret att låta barnet välja bort det sammanhanget.
Det är en väldig skillnad på att må dåligt (som ett barn som blir mobbad och därför inte vill gå till skolan) och att ha tappat lusten, gett upp för att det är lite svårt eller för att de inte känner alla i gruppen än. Eller bara för att bästisen har börjat på något annat.
Blondinbella lyckas ju aldrig slutföra någonting, alla hennes företag floppar och går konkurs. Istället för att lära dig något och bli en bättre företagare hoppar hon bara vidare till nästa flamsiga idé. Samma med privatlivet, varenda relation har en hållbarhet ungefär som kvarg. Har hon öht vänner kvar som inte är köpta? Självklart lär hon ungarna att det bara är att sticka så fort det tar emot lite, det är så hon lever själv. Tur att de har en vettig pappa.
Man brukar ju få prova några gånger gratis, om våra barn valt att fortsätta när det varit dax att betala så här dom varit tvungna att slutföra terminen innan dom slutar. Jag tror att det är bra att lära sig att man ska slutföra det man påbörjat och att man inte bara kan välja att lägga av för att man inte har lust.
Team Odd.
Jag måste nog vara team Isabella. Klart att livet har tråkiga saker som man MÅSTE göra, men jag utgår från att hon menar saker man faktiskt kan välja bort. Varför ska jag ha tråkigt när jag kan välja att göra något kul?
Och var det kuliga bara kuligt en kort stund, så har jag testat det och kan göra något annat!
Att betala räkningar, sitta i kö till försäkringskassan, jämföra bilförsäkringar, göra bouppteckning.. Svintråkigt, men det måste ju de flesta av oss göra.
Fast dessa aktiviteter kostar ju en del pengar och jag tycker att man ger fel signaler till sitt barn angående pengars värde om man bara kan lägga av för att det inte är kuligt.
Det finns ju massa gratis aktiviteter för barn. Om föräldrar lägger tusentals kronor på något barnet inte vill göra, vad sänder DET för signaler till barnet? ”nu har jag betalat massa pengar för detta så även om du hatar det så måste du gå klart terminen annars blir jag besviken och då får du inte lära dig pengars värde”?
Vilka sportaktivikter är gratis menar du?
Man brukar ju prova några gånger innan man betalar, barnet får frågan när det är dags att betala om hen vill fortsätta. Väljer barnet då att fortsätta, betalar man terminsavgiften och om barnet då vill sluta efter ytterligare några gånger, tycker jag att man ska förklara för barnet att hen valde att fortsätta och eftersom vi då betalt får hen slutföra terminen.
Signalen man sänder då är att pengar har ett värde.
Med risk att låta gammal, men man måste också lära sig att ha tråkigt också.
Om man aldrig behöver slutföra sina åtaganden eller de uppgifter man får sig tilldelat, då lär man sig heller inte att ta ansvar.
Nu är deras barn små och vi talar om fritidsaktiviteter, men jag misstänker att om man har den inställningen som Bella har i den frågan jag kan säkerligen tro att hon har den generellt. Och det främjar en inte i vuxen ålder.
Och när dina barn är vuxna och inte vill betala räkningar för att det inte är kul?
Visst ska man välja det man mår bra av men man måste också lära sig ta ansvar.
Jag tycker att man ska uppmuntra sina barn att slutföra saker men att det aldrig ska övergå till tvång.
Vi fick tvinga vårt barn till simskola. Idag är han oerhört tacksam för det, då där fanns barn som inte klarade simprovet i hans klass.
Han uppvisar inga tecken på bestående trauma för att vi tvingat honom, älskar vatten och åka till badhuset.
Fast simma är en livsnödvändig färdighet, där gjorde ni bra som tvingade honom, om annat inte hade funkat. Samma tänk kan man inte applicera på fotbollsspelande eller annan nöjesaktivitet. Jag kommer att ”tvinga” min son till motion, men han får välja vilket sätt som passar/tilltalar honom. Välja bort motion helt får han inte.
Precis som Myr@ så klokt säger så är det ju skillnad på nödvändighet och nöjen.
En stor del av skolgången handlar ju om att övervinna motstånd och ointresse för vissa ämnen som man kanske inte har lika lätt för eller gillar. Jag skulle inte välja att läsa matte på universitetet idag men är ändå glad att jag tragglade mig igenom gymnasiematten ända upp till Matematik D när det begav sig. Trodde då att jag ville läsa till läkare och jag behövde mer matte. Kånner fortfarande att det var bedrift som jag är stolt över eftersom jag fick kämpa lite för det, till skillnad från resten av skolämnena som jag hade väldigt lätt för.
Ja, och blondinbella lyckades inte ens ta sig genom gymnasiet. Bra förebild det där.
Min pappa var precis som BB. Det fanns inga krav på varken prestation, genomförande eller resultat. Som tonåring var ju detta toppen men att som vuxen behöva lära sig hur man t.ex pluggar, att städa osv var ganska tufft. Mina skolresultat från grundskolan och gymnasiet talar sitt tydliga språk. Jag hade inte ett enda G men många MVG och IG. Att lära sig att göra saker som man inte tycker är superkul är så himla viktigt.
Jag är faktiskt inte på nåns sida här, när det gäller barn.
Jag tycker det är knäppt om barn ska tvingas gå på aktiviteter de inte gillar bara för att lära sig en läxa?
Men också knäppt att ett barn ska prova en massa olika aktiviteter? För att se vad hen gillar?
En rimligare väg är att man utgår från barnets önskemål. Säger hen själv att hen vill gå på ridskola eller spela fotboll är ju chansen större att hen vill fortsätta längre.
Jag tror nog att utgångspunkten i de flesta fallen är att barnen själva velat börja en aktivitet och då kan jag inte se problemet med att slutföra det man påbörjat.
Men det är väl ajälvklart att barnet förslår och önskar sig aktiviteter. Sedan får man förklara om det är möjligt eller inte. Finns något som heter ekonomiska förutsättningar även vid aktiviteter, kanske inte för Bella.
här är en som önskar att föräldrarna hade peppat mig till att testa olika aktiviteter. Jag var ett ganska blygt barn som inte direkt kom med några egna förslag. Vilket resulterade i att jag bara testade en idrott och två instrument. Jag kan verkligen sörja idag att jag inte blev peppad till att testa mer!
Jag testade aldrig något, 2 instrument och n sport är väl ganska lagom? Vill man testa fotboll så kan man väl köpa barnet en fotboll först? Jag förstår inte grejen med att testa massa aktiviteter bara för att, mina barn är tex helt ointresserade av sport så den ena är med i en teatergrupp och den andra ville sjunga och spela piano. Det är allt de testat.
Dina barn kanske är helt ointresserade av sport just för att du inte uppmuntrat dom att testa på olika saker?
Varför skulle jag uppmuntra något de inte har visat minsta tendens till intresse i? Ingen av oss är intresserad av sport. De gillar böcker, musik, dans och pyssel.
Kanske för att sport och fysisk aktivitet är jätteviktigt för hälsan? Min mamma hade inget intresse av idrott och vi blev aldrig uppmuntrade att delta. Tidigt idrottsintresse och deltagande är en grund för träning genom livet. Min son måste inte göra tusen olika aktiviteter men nån typ av sport måste han delta i, åtminstone fram till högstadiet.
Så hur är dans inte fysisk aktivitet?
Vem säger att vi inte är fysiskt aktiva? Jag tränar mycket och vi är ute i naturen ofta. Man kan vara fysiskt aktiv på många andra sätt än genom sport. Jag var aldrig aktiv i någon sport men började träna när jag var 16 år och har hållit igång sen dess. Löpning, simning, styrketräning mm.
Här säger jag team Sara
Håller helt med dig i detta
Det vanliga är väl att barn (i skolålder, inte så små som Bellas) tjatar om att få börja t ex rida och när man har köpt det som behövs och betalt terminsavgiften så tröttnar de efter 3 gånger. (Oftast har de ju testat några gånger innan, så det är inte första gången de sitter på hästryggen.) DÅ behöver man få veta att man får fortsätta terminen ut eftersom man har betalt.
Eller barn som tjatar om djur och sedan tröttnar på det. Ska de också ”slippa”?
Men det är ju inte så att man bara provar lite random grejer? Det är nog inte många föräldrar som bara signar upp sina barn på olika sporter utan att rådfråga barnet först.
Ta min systerdotter som exempel. Hon ville börja spela handboll eftersom alla i klassen också skulle börja. Hon gick på några (gratis) träningar och älskade det, handboll var livet liksom. Hennes föräldrar betalade terminsavgiften och hon tränade i en månad till sen var det inte kul längre så hon slutade. Då ville hon börja dansa eftersom hennes bästa kompis dansade och hon hade fått följa med på några träningar. De betalade avgiften och hon dansade och var med uppvisningar hela terminen, sen ville hon jättegärna fortsätta. Det tog två månader till sen kom verkligheten ikapp och det var inte lika roligt längre att vakna varje lördagsmorgon för att dansträna. Så hon slutade. Sen ville hon spela gitarr, hennes föräldrar sa nej. Så hon gick på några öppna ’musikdagar’ fick testa och till slut köpte de en egen gitarr till henne. Tror du hon fortfarande spelar gitarr?
Så ja, det är väl så i majoriteten av fallen att barnet själv vill börja i just den aktiviteten. Det är väl ganska självklart. Sen naturligtvis förstår ju inte en 2åring detta (eller hon gamla Bellas barn nu var då) om vi pratar om just det fallet och inte generellt.
Gillar också att hon skriver att hennes produkt innehåller retinol på två bilder vilket den inte gör.. vet hon inte vad hennes egna produkter innehåller ?
Hur ska hon kunna hålla det i huvudet när det är så mycket annat som snurrar därinne?
Man kanske ska korrläsa sina inlägg om man äger ett hudvårds företag om vad de innehåller det är ju lite viktigt och intressant om man är intresserad själv.
Sen såklart gör alla missar. Tyckte bara de va lite skoj 😉
Tror sigge var ironisk..
Ironi vore mig fjärran 🙂
Ah sorry! ?
Ot men älskar dessa influencers som måste påpeka att de ”alltid är osminkade på måndagar”, när både fejkfransar är på och botox insprutat. Jahaaa ?
Räknar du det till make-up.
Fejkfransar kan man väl ändå räkna in. Fillers är ju inte något man sprutar in innan man sätter på maskara liksom.
OT: Lite negativ press om Natural Cycles på BuzzFeed…
https://www.buzzfeed.com/laurasilver/women-using-the-natural-cycles-app-as-contraception-say?utm_source=dynamic&utm_campaign=bffbofficialgoodful&ref=bffbofficialgoodful&utm_term=.jxAaD1M0y#.rvg0wDp42
Nja, håller inte med Isabella. Tycker man ska slutföra saker och att man inte bara kan sluta hipp som happ – dvs man ska ge det en ärlig chans. Barn blir lätt uttråkade och ska man låta dem komma undan med att de inte vill/orkar 10 gånger om bygger det bara dålig karaktär i mina ögon.
Team Odd, tycker att det är vettigt att tidigt lära sig att ta ansvar och avsluta saker på ett bra sätt. Ett åtagande är något du förbinder dig att göra och allting är kanske inte så kul som du trodde innan, men genom att avsluta det du påbörjar tidigt så förstår ju barnet snabbt konsekvensen av att anmäla sig till en aktivitet och se gå på den varje gång. Mina föräldrar var väldigt tydliga med att vi skulle avsluta terminen, tänker då när barn kan säga att saker är tråkiga eller inte roliga just i stunden – som förälder antar jag att det krävs en lyhördhet så det inte är något allvarligare bakom. Dock tror jag att sånt kan vara lättare för barn som inte har Blondinbella till mamma. Hon köper sig ju ur allt och springer så fort något blir vardag så köper hon ut de är nog allt möjligt att avsluta innan bestämt. Tyvärr. Hoppas på odd.
Det är väl den gamla frågan om man är en ”fighter” eller en ”quitter”…
Men man ska också få lära sig vilka strider som är värda att ta.
Slåss man ständigt mot allt och alla så är det risk att det en dag blir för jobbigt.
Finns väl rätt mycket som säger att hästtjejer och -killar ofta lyckas i karriärsstegen, dvs. Blir chefer osv. De ungarna kunde inte direkt säga en kall decemberkväll att de inte hade lust att ta hand om sin ponny. Med det sagt, team Odd. Sen självklart finns det undantag, om en unge börjar på handboll och inte alls trivs i gruppen, blir mobbad och mår på riktigt dåligt, då ska den såklart sluta. Eller helst mobbarna då, men tyvärr har samhället inte kommit så långt än.
Åh och generellt ansvar och behovet att planera om ifall det händer något med andra människor som påverkar en. Minns hur konstigt mina klasskamrater i högstadiet tyckte det var när vi skulle åka bort tillsammans en helg och jag var tvungen att ställa in pga att min mamma var sjuk. Totalt jättekonstigt i deras värld och helt logiskt i min värld då jag hade en häst som behövde skötsel oavsett om jag egentligen skulle åka bort och min mamma ligger med feber.
Min unge började med innebandy. Grät sen inför varje gång. Well – hen fick sluta. Den andra ville vara med i kör och fann det sen helt ointressant. Jag ser inget syfte med att plåga mina barn till att göra helt obetydliga och oviktiga saker ”för sakens skull”. De måste ändå göra en mängd saker de inte vill ex; gå i skola, gå och sova varje kväll, vara fastspänd i bilen, borsta tänderna, vänta på sin tur, stå i kö. Har de lovat nåt de sen inte vill finns ingen återvändo osv osv osv osv.
Att starta och avsluta i ett sportsammanhang/en aktivitet är verkligen inte livsavgörande för någons karaktär ☺️ Människor har dock en tendens att resonera väldigt allt eller inget gällande barnfrågor.
Samsover man kommer barnet aaaaaldrig sova i egen säng.
Ammar man länge kommer barnet aaaaaldrig sluta.
Säger man nej och ändrar sig som förälder en enda gång har man förstört barnet för aaaaaaalltid.
Även barn har gråzoner.
Jag håller med! Har inga barn själv men kommer ihåg när jag var liten. Jag gick på gympa ett tag men trivdes inte alls. Läraren var ganska hård och jag tyckte verkligen inte att det var kul. Är glad att mina föräldrar inte insisterade att jag skulle fortsätta, ser inte hur det hade gett mig något annat än ångest. Sen började jag rida och älskade det! Har nu hållit på i över 20 år trots stränga ridlärare, massa avramlingar och kalla vintrar. Som du säger, krav i livet har man så många ändå, men en hobby ska man må bra av tycker jag ?
Förhoppningsvis ser föräldrarna vad som ligger bakom t.ex. dåligt ledarskap eller en dåligt fungerande grupp mot skillnaden att ”det är inte roligt varje gång” dvs för att nå de roliga sakerna måste vi ibland traggla och nej det är inte så kul alltid. Där hoppas jag att föräldrarna kan se hur moget deras barn är och hur mycket barnet förstår av konsekvensen att börja med något och lära sig nya saker. Det tar ju oftast några veckor att komma in i en ny aktivitet, men där tror jag också att varje förälder känner sitt barn själv t.ex. om det är bättre att testa aktiviteter under prova på former eller drop in. Även hör runt med andra som har barn som går på aktiviteten, omdömen, tränare/ledare, klubb och även på längre sikt. Så att det blir det som både barn och förälder förväntade sig.
Har man betalt samt signat upp sig på en period ex en termin tycker jag absolut att man ska gå klart det. Man har ofta varit med och valt aktiviteten ihop med sina föräldrar och då ska ju barnet förstå också att det ex kostar pengar, har krävt planering, att gruppen kanske bara har ett visst antal platser och att det ä är synd att bara kasta iväg sin plats ifall det varit kö osv, tränarnas/ledarnas planering. Jag tror det är nyttigt i livet att fullfölja det man åtagit sig?
Och då säger säkert vissa att barnen är för små för det — precis!! Varför ska en 3-åring börja på aktivitet?! ? Det är alldeles för tidigt enligt mig och de utbildade inom ämnet som jag hört. Det flesta aktiviteterna ÄR prestationsrelaterade och alldeles för tidigt. Även om det bara är ”lek och dans” så ska man inte följa nån koreografi i den åldern utan röra sig fritt och utveckla fantasin på så vis.
Så summan av kardemumman – SLUTFÖR terminen som både föräldern och barnet varit överens om att signa upp på. Men ifall ungen blir illa behandlad på aktiviteten av ledare eller kamrater så är det självklart okej att sluta av den anledningen!
Min dotter var 9 månader när vi började med babysim. Nu är hon 16 månader och vi går på plask och lek. Målet är vattenvana. Hon verkar älska det turligt nog. Men att säga att 3 år är för litet är nog fel tänkt
En 3-åring har inte konsekvenstänk och fattar inte vad det betyder att föräldrar lagt ut massa pengar ”i onödan”.
Team camcam.
Är lite kluven faktiskt. Jag kan förstå Isabellas poäng, varför ska man tvingas lägga sin tid på sådant som är tråkigt bara för att lära sig en läxa? Samtidigt håller jag med Odd, man måste lära sig att inte ge upp så fort det känns lite motigt. Jag kan ha helt fel i detta, men jag upplever det som allt vanligare att unga människor ger upp så fort något är tråkigt/jobbigt/svårt. Att då tidigt få lära sig att slutföra uppgifter är viktigt, eftersom det bygger en karaktär som förhoppningsvis sitter i senare i livet.
Klart det bygger karaktär och erfarenhet att bita ihop och kämpa sig igenom något? Att åstadkomma saker, även om det är tufft längs vägen? Tänker främst på sport, musik, hemmaprojekt, utbildning och så vidare. Att vänja sig vid att framgång kommer av sig självt om det bara är roligt nog bygger nog istället en ganska bortskämd inställning. Jag tänker att oavsett hur roligt du tycker något är kommer det komma hinder, gupp och prövningar – och det är hur du tar dig an dem som bygger karaktär. Sen kan man såklart ha valt fel och behöver börja om, men det är väl mer regel än undantag.
Plus, mina barn tycker inte NÅT är kul tills de är bra på det. Så de får tålmodigt kämpa i början med det mesta 🙂
Åh jag tävlade i helgen två dagar lång tävling, jobbig och frustrerande med tidiga mornar och sena kvällar. Med ett fyramanna-lag jag inte valt och vi var jättedåligt förberedda och hela processen var frustrerande eftersom jag ville vara så förberedd som möjligt men de andra inte hade samma engagemang. Varför ens tillbringa två dagar på en tävling man inte kan placera sig bra på liksom?
Och så första dagen blev en lagmedlem skadad/insåg att hen inte var fit nog och vi andra fick dra hens lass och det gick åt helvete. Men vi dök upp allihop på söndagen igen. Gjorde vårt bästa och sista tävlingsmomentet gav alla så mycket hjärta och energi att jag skrattade tårar och grät skratt när vi korsade finish line och äntligen hade genomfört det. Den lycka och kärlek jag kände för mina lagmedlemmar i det ögonblicket är svår att beskriva. Denna udda samling människor som trots alla odds slutförde någonting tillsammans. Vi slutade på plats 14 av 20 lag från hela subregionen tänk ifall vi faktiskt förberett oss lätt sub-tio jag hade trott att vi skulle komma absolut sist.
Att slutföra saker trots man inte känner för det, ibland är det en onödig stress, men ofta skapar det inre styrka och grit. Dessutom har två av mina lagkamrater som visade sig vara de svaga länkarna så vi andra två fick bära ett tyngre lass, uttryckt så mycket tacksamhet för att de fick vara med att vi litade på deras förmåga och peppade dem.
Tycker att några av de viktigaste egenskaperna man kan ha i livet är lojalitet, grit, perseverance, disciplin och sisu (finskt uttryck). Och sånt byggs inte genom att aldrig vara tvungen att genomföra saker man inte har lust med. Eller att lämna folk (anställda) i sticket för man inte orkar kämpa igenom en arbetside.
Mycket av detta gällande förmågan att slutföra saker påverkar relationer till andra oavsett om det handlar om professionella, romantiska relationer och så vidare. Det är jättejobbigt att vara beroende av en annan människas ”lust” att göra saker eftersom lust precis som motivation är en färskvara. Men om personen även är lojal med övertygelse och en förmåga att hålla ut och sträva på skapar det en större trygghet när man väljer affärspartner, lagkamrat eller äktenskap.
Om ni hajar hur jag menar.
Och dessutom, varför beröva sig själv lyckan och tillfredsställelsen man känner när man faktiskt slutfört något?
He he kan inte identifiera mig med frågeställning eftersom man aldrig någonsin kunnat övertala mina barn till något de inte velat . Båda började t ex på dans alt jijutsi men visade sig att de inte gillade det. Vi försökte övertala ”terminen ut” men det slutade mer med att de skrek, klamrade fast sig i bilar och så . Likaså vägrade min en dotter simskola för ”mamma jag är inte rädd för vatten men den där fröken är inte snäll och jag tycker inte om att umgås med folk jag inte känner” jag kunde ge henne en viss poäng om fröken och ville ju inte dränka min fyraåring. Hon lärde sig sedan simma på egen hand ett halvår senare i en pool i Indien ? Mina barn är idag tonåringar med extra jobb och de visar inte brist på uthållighet i vare sig skola, arbete, eller jobb eller träning på gym. Så för mig har det alltid varit en icke-fråga
I generella fall så håller jag med Odd. Om man testat X antal gånger och vill fortsätta så får man gå terminen ut. Många barn vill sluta så fort det blir jobbigt eller svårt och då tror jag att barn vinner mer på att man uppmanar dom att kämpa på och komma över puckeln och sen får de ta ett beslut vid terminens slut.
Sen är barn alltid barn och ingenting är svart eller vitt. Om barnet mår dåligt av att gå på en aktivitet av någon anledning, ja då får man ju så klart göra avsteg från det generella och se sitt barns behov först.
Precis som med allt som har med barn att göra så är ingenting svart eller vitt.
Oj vad svårt mina barn är lite för små än så jag vet ej hur jag tänker där och då. Nu tänker jag mest att det känns trist för barnen att våndas igenom något de inte trivs med bara för att. Tycker nog att barn ska få testa lite olika tills de har hittat en hobby de trivs. Omg det kommer bli dyrt det här?
Hm. Det beror på vad det handlar om så det går inte att säga varken det ena eller det andra. Jag och äldsta dottern har ADD så om jag hade kört stenhårt på ”team Bella” här hemma så hade det svämmat över av ofärdiga projekt. Jag tror att det är viktigt att förstå innebörden av att slutföra saker sedan måste liksom inte ALLT göras nitiskt. Man får liksom fråga sig ”hur viktigt är detta för mig och hur påverkar det andra om jag lägger ner det här projektet innan det är färdigt”?
Jag håller helt med dig här. En sport eller hobby ska dessutom vara en rolig aktivitet. Man ska göra det för att man gilla det. Absolut inte för att man måste. Men som du sägen vill ungen ge upp för att det är svårt eller jobbigt är det helt klart värt att prova lite till men om ungen avskyr det. Varför ska man tvinga den att fortsätta?
Vi förankrar med barnen innan, tar gärna med en kompis så det blir extra roligt, ser det inte som livsviktigt att vara där varje gång, och firar alla terminsslut på aktiviteterna med att gå ut och äta. Våra barn gillar aktiviteter (lite för mycket tycker vi), och vi är också överens om att ifall de vill sluta med något så kallar vi det uppehåll i stället, så att det mentalt ska kännas lättare att komma tillbaka till den aktiviteten.
Förstår inte hur det kan hända så mycket kring Bellas barn jämt, har två i ungefär samma ålder och de sk kallade ”frågeställningarna” som Bella jämt levererar har inte ens blivit aktuella än
För att hon måste överanalysera och göra alla frågeställningar större än vad de är.
I know 😛 Verkligen hennes grej
OT! Har ni sett Emelie Hollstens instagram, hur hon låter hennes barn umgås med hunden? Hunden ligger och vilar medan barnet nyper den i skinnet, ett annat klipp så äter hunden samtidigt som barnet gräver i matskålen. Tycker det är så otroligt fel mot hunden att låta barnet hålla på sådär, den inkräktar på hundens integritet och tillslut kan hunden få nog. Då kommer hunden få skulden, även fast det är Emelies fel att låta barnet hålla på sådär. Stackars hund!!
Men snälla. Det finns också filmer där hunden går från och lägger sig hos barnet. Hade hunden inte tyckt det var ok hade han markerat det direkt. Emelie och Micke känner både sin hund och sitt barn bäst och vet vad som är okej för dem.
Går fram och lägger sig hos barnet*
Det är skillnad på situationer där hunden självmant tar kontakt, jämfört med när barnet inkräktar på en vilande/ätande hund. Det är situationer där hunden ska få vara i fred och respekteras, annars kan den markera sitt revir. Jag säger bara att jag blir inte förvånad om ungen blir biten och hunden avlivad tids nog. Föräldrar vet inte alltid bäst!!
Hundar kan ha väldigt stort tålamod, men när det är nog så är det nog
Lol Emelie blir väl som sånna föräldrar som låter ungen gräva i hundens grejor och dra i hunden. Sen när hunden snor ungens macka så får väl hunden veta att den lever. En dag säger hunden till och då blir det kanske någon hobby-hundpsykolog som menar på att man ”måste visa vem som bestämmer” och sen eskalerar hundens frustaration och aggression och det blir tillslut en avlivning.
0 till 100, jag vet. Men är så förbannat trött på okunniga människor som inte förstår och respekterar sina djur. Det behöver inte bli problem från början om man bara kan släppa gamla skolan med att hundar ska pryglas och domineras till lydnad utan börja förstå att hunden är en intelligent varelse med känslor.
Ja det är sanslöst vad folk låter sina barn göra m familjens djur. Vi har katter och barn och det är noll tolerans för vissa saker. Djur förtjänar respekt! De är dåliga på att säga ifrån själva (ofta)
De flesta hundar har ett enormt tålamod med barn, och de går undan när de får nog. DÅ är det viktigt att som vuxen markera mot barnet att inte gå efter eller fortsätta. Vår hund sätter sig ned och tittar på om katten visar att han vill smaka lite på hennes mat, trots att hon är ett enormt glupskt ätarmonster. Hon fick lära sig från när hon var valp att inte vara kontrollerande eller aggressiv med sin mat.
Vems barn?
Nu har jag ju inga småbarn längre men mina barn har en hel drös med småkusiner. Alla de småkusinerna får lära sig att de absolut inte stör vår hund när han ligger på sin plats, sover, äter eller går undan. Samma regler gällde för mina barn när de var små och vi hade andra husdjur. Det är väldigt bra om barn lär sig att det gäller ALLA djur eftersom man ibland träffar andra djur utanför det egna hemmet…
Föräldrar måste tänka till en gång innan de anmäler sitt barn till en termin av nånting. Barnet förstår inte vad man ger sig in på. Om barnet verkar intresserad av ridning , åk på ponnyridning där man betalar per gång o vänta tills barnet tjatar om ridskola med att ev anmäla sig dit. Åk till ishallen på allmänhetens åkning o testa där, åk till nån fotbollsplan o bolla kravlöst etc.
Först och främst är det klokt att prata med barnet innan man väljer att avbryta en aktivitet eller inte och hitta anledningen till varför barnet vill sluta. Var det bara en jobbig dag, eller mår barnet faktiskt dåligt av aktiviteten? Och eftersom barn lär sig av att lyckas kanske det behövs att tränaren/ledaren hjälper barnet lite extra om den har svårt för något eller kanske att föräldrarna hjälper till/stöttar/motiverar.
Konsekvenstänk finns ju heller inte hos en treåring på samma sätt som ett äldre barn, vilket man också såklart får väga in om/när man vill att yngre barn ska ha en aktivitet.
Inte så konstigt att hon resonerar så dock med tanke på att detta med endast ha barnen på halvtid (och med nanny) tydligen är det som får henne att orka vara mamma. Bella gör ju inget själv som hon inte tycker är roligt för stunden.
Tror det är viktigt att barnet får prova på sporten/aktiviteten flera gånger innan man signar upp sig på en termin och köper utrustning. När man väl signat upp tror jag det är jätteviktigt att fullfölja och inte ge upp vid motgång. Jag tävlade själv i en individuell sport i över 10 år som barn/tonåring. Även om jag inte var den bästa på sporten lärde det mig mycket om att fullfölja mina åtaganden, ta ansvar för min träning och min utrustning. Jag tycker det har hjälpt mig i livet i övrigt, t.ex. att gå ut gymnasiet med bra betyg och sedan fullfölja en universitetsutbildning. Idrotten lärde mig otroligt mycket om eget ansvar. 🙂
Jag är väl mitt emellan Odd och Bella då… har aldrig tänkt på karaktärsbyggande direkt men om barnet uttryckte att det ville sluta på något så uppmuntrande jag det till att testa några gånger till. Oftast gick det över och barnet tyckte att det var roligt igen, blev det inte så så fick det så klart sluta…
Bella verkar vara nån som slutar på sekunden när något inte är kul, det tror jag inte är bra.
Men nu vill min yngsta sluta gymnasiet, efter två veckor.. inte byta till nåt annat bara sluta… vi har pratat och pratat och jag vet inte vad jag ska göra?!?! Är jätteledsen och orolig. (Så jag borde nog inte ge mig in i diskussioner om föräldraskap egentligen, för mitt suger tydligen :-/)
Vad tråkigt att ditt barn vill sluta gymnasiet! 🙁 Vet inte om jag har så mycket att bidra med, men en i min familj ville hoppa av efter 2an i gymnasiet. Hen tog då ett sabbatsår, och jobbade heltid på stället hen hade ett extrajobb på. Efter det året kändes det bättre med skolan och hen gick tillbaka och genomförde trean med godkända betyg. 🙂
Tack för snäll kommentar!!
Ett sabbatsår hade jag kunnat acceptera så småningom, men sonen är 16, kan inte få något jobb och han vill sluta för att han inte orkar gå upp på mornarna typ.. gaaah… skitunge. (Min underbara skitunge men ändå… :-))
Han kan inte leva livet och bara göra det han har lust med och när han råkar ha lust. MEN var säker på att det inte ligger något annat bakom. Mår han bra, både fysiskt och psykiskt? I så fall så får han allt se till att utbilda sig till något, på något sätt, eller hitta ett jobb som inte kräver utbildning, han kan inte bara ligga hemma och bli uppassad och försörjd medan han leker med det han vill. (Att ”utbilda sig” kan man göra på många vägar, det behöver inte vara en traditionell skola.)
Men han kan ju omöjligt sluta gymnasiet för att han tycker det är jobbigt att gå upp på morgonen, är det den enda anledningen så är det inget att ens diskuttera med honom
Jag ville också hoppa av gymnasiet, men jag fortsatte och hatade varje stund ungefär. Men! Försök få hen att berätta vad det är som gör att hen vill sluta. Någon lektion som är jobbig? Muntliga redovisningar? Ofta går gymnasiet att individanpassa ganska mycket och andra året brukar vara roligare än första. Det vore ju bra om hen kan gå fram till höstlovet i alla fall, så får hen komma in i klassen bättre och lära känna både elever och lärare. Är det fortfarande inte bra så kanske det går att läsa på distans eller ta ett sabbatsår.
Just när det gäller skola tycker jag det är helt annorlunda jämfört med en hobby på sidan om. Skolan ska genomföras, så är det bara (såvida det inte finns nåt dåligt mående som måste tas tag i först). Samtidigt är det lätt för mig att säga, man kan ju inte direkt kedja fast honom i skolan. Men förstår han de långsiktiga konsekvenserna? Svårigheter att få jobb? Socialt stigma? Arbetsgivarna kommer att se någon som inte slutför? OM han vill vidareutbilda sig så blir det väldigt krångligt?
Min son är också inne på sin andra gymnasievecka och pratar om att kanske byta skola. Det lite ”lustiga” i det här är att vi var på det föräldramöte som skolan anordnade i samband med skolstarten och då tog rektorn upp precis det här. Att många får en rejäl dipp efter ett par veckor och vill hoppa av eller byta skola eller linje. Det är tydligen oerhört vanligt. Hans råd (rektorns) var att man skulle uppmana sin ungdom att ge det lite tid och inte göra något förhastat. För de flesta är det en helt ny miljö med nya okända människor (kanske inga från gamla klassen) och skolkraven/höga prestationskrav kan kännas övermäktiga. De har valt själva och ska leva upp till förväntningarna trots att de inte riktigt vet vad som väntar osv. Jag kan inte förklara det här lika bra som han gjorde men andemeningen är i alla fall att INTE fatta några förhastade beslut för tidigt.
Om detta hjälper dig vet jag naturligtvis inte. Ville bara dela med mig av det han sade och hoppas att du och din ungdom kan försöka ge det lite tid. Målet idag är att alla ska ha gymnasieutbildning. Det viktiga är inte vilken linje man går utan ATT man går. Ett sabbatsår kan funka jättebra för en del men jag tror att många drar sig för att gå tillbaka sedan. Så jag hoppas han hittar orken, lusten och viljan att ge det en chans.
Jag upplever att det finns ett tabu kring att sluta, som för mig är helt uppåt väggarna. Det finns en prestige i att aldrig ”ge upp”. Undra på att folk går in i väggen när detta prackas på en redan som barn under parollen ”karaktärsdanande”.
Det finns för mig inget skamligt i att sluta när man inser att man tagit sig vatten över huvudet eller bara kommer på sig själv med att ha slagit in på en väg som inte passar en. Det betyder inte att man blir någon som lägger sig platt vid minsta motstånd. Det betyder att man värnar sitt eget välmående.
Mina föräldrar tvingade mig aldrig till någon som helst aktivitet. Jag spelade fotboll men avskydde det så det slutade jag med. Jag red ett tag och tyckte om det ett tag. Jag har provat handboll och gymnastik men avskydde det med. Spelat blockflöjt en termin och sjungit i kör i flera år, även dansat i några år. När jag bestämde mig för att sluta med allt detta motsatte de sig aldrig. Det var mitt beslut att fatta. Jag tycker inte om gruppaktiviteter, det är inte min grej. Jag förstår det nu i vuxen ålder. Detta har inte gjort mig till en ”quitter”, för det jag faktiskt vill, kämpar jag för oavsett. Men jag har också en gåva i det att jag inte ser någon prestige i att släppa taget om det jag inte vill eller trivs med, och jag lyssnar alltid inåt. Kroppen och knoppen går först, inte att fullfölja något som inte fungerar. Så, team Bella då antar jag.
Är ju såklart en viss skillnad om barnet mår dåligt av idrotten eller om man bara blir för lat/ointresserad av att gå dit. Håller nog med Odd att man ska slutföra saker och är så glad att min pappa fick mig att gå alla åren på både handboll och fotboll trots att träningarna i perioder inte var så himla kul att gå till. Jag är dock en sån som alltid avslutar det jag påbörjat, univerisitetskurser, körkortet och andra åtaganden jag tagit till mig. Spontant kan jag nog tänka mig att de som slutade på sina idrotter när det blev lite jobbigt också är såna som bara ger upp körkortet när de misslyckas med en uppkörning (ja, jag känner flera stycken som gett upp där trots att de inte har några andra hinder).
Jag tror att Bella får betala priset senare i livet hur hon uppfostrar sina barn i nuläget. Håller helt med Odd att barn skall lära sig att slutföra saker, dvs har de tjatat om att t.ex få börja rida och sedan säger efter en gång att det var tråkigt då borde man som förälder hjälpa och uppmuntra så att barnet får känna stolthet att ha slutfört det (t.ex en termin).
Givetvis skall man inte tvinga ett barn till ngt de själv verkligen inte vill eller mår dåligt av men att slutföra projekt stärker självkänslan.
Idag kanske de får just denna uppfostran av Odd och under tiden blir de uppfostrade av Bella att ’livet är för kort för att inte ha kul’. Hoppas Odd är tillräckligt stark att köra sin linje för barnen kanske tycker det är roligare hos mamma just nu och några år till men när de blir äldre och tittar tillbaka på sin uppväxt så vinner Odd alla dagar i veckan.
Som grundinställning tänker jag att man avslutar sin termin, men om barnet mår riktigt dåligt över aktiviteten måste man kunna vara lite flexibel. Gäller dock att se igenom om hen bara är lite lat/ger upp ”för lätt” eller om det är något annat. Jag skulle inte betala tusentals kronor varje termin för diverse aktiviteter som barnet tycker ”är tråkiga” efter tre gånger.
Jag blev tvingad att gå flera terminer i orientering, friidrott och gymnastik. Jag hatade alltihop och det slutade med att jag stod i ett hörn och vägrade röra mej tillslut. Orienteringen anmälde min mamma mej till tävlingar också fast jag grät för att jag inte ville, men hon vägrade fatta för min storebror tävlade ju och det va ju såå kul.
Allt jag ville var att rida och det gjorde jag tills jag flyttade hemifrån. Men det var ju ingen riktig sport, det var dyrt och luktade illa.
Jag kommer aldrig i livet göra likadant mot min dotter, puscha absolut men tvinga, aldrig aldrig aldrig.
Finns tyvärr lite för många föräldrar som värderar sin vänskap med sina barn över att faktiskt hjälpa sina barn att bli fungerande vuxna människor. Det ges för mycket alternativ och daltas med barn, så mycket ansvar läggs på barnen att bestämma hur livet ska vara, vilka aktiviteter som ska gås på, vad man ska äta på fredagskvällen, hur man vill klä sig etc. Inte undra på att ungar mår skit idag, föräldrar är så fega och inkonsekventa. Blir så trött. Den viktigaste uppgiften du har som förälder är inte att fostra en nobelpristagare, det är att fostra en välfungerande vuxen människa som mår bra inifrån och ut och kan ta hand om sig själv.
Välfungerande människor är alltså som inte har någon egen åsikt om vad de gillar att göra eller äta eller ha på sig?
Mina barn klarar allt detta och är ytterst välfungerande och välmående människor – skulle inte förvåna mig om de roddar hem ett nobelpris också!
Välfungerande människor är alltså de som inte har någon egen åsikt om vad de gillar att göra eller äta eller ha på sig?
Mina barn klarar allt detta och är ytterst välfungerande och välmående människor – skulle inte förvåna mig om de roddar hem ett nobelpris också!
Bella har ju aktivt valt bort allt som är tråkigt i hennes liv, kan ju låta som en dröm att ha den möjligheten.. Men till slut har hon inget att uppskatta när allt bara är roligt hela tiden, är ju när det varit tråkigt/dåligt man är så lycklig över de bra stunderna.
Nej nu ska hon ju köra båt m! Rätt ut i skärgården till nån sjökrog. Är det nåt man stör sig på så är det nyrika tomtar som skaffar en båt å tror att det bara är att ge sig ut. Dom borde ro!
Isabella har delat en otroligt vinklad artikel från breakit om natural cycles, där skribenten I praktiken ifrågasätter barnmorskors kunskap kring preventivmedel och hyllar grundaren som ju självklart vinner ekonomiskt på att det skrivs positivt om appen. Önskar verkligen läkemedelsverket och EU sätter punkt för skiten.
Åh, Breakit!
Isabellas lilla knähund.
Ja, det där verkar vara ett rent beställningsjobb i syfte att rentvå NaturalCycles.
Skribenten Towe Boström gör ett tappert försök att visa sin opartiskhet genom att förneka att hon haft personlig kontakt med Elina Berglund dvs uppfinnaren till NC-appen:
”Vart befinner sig huvudpersonen i allt det här då, kanske du undrar? Någon träff eller telefonintervju med Elina Berglund blir det inte tal om. Numera går frågorna först genom bolagets brittiska PR-byrå och jag får endast svar över mejl.
Kanske är det ett resultat av den stundtals tuffa mediebevakningen i år.”
Nehe. Är det den brittiska PR-byrån då som lämnat uppdraget till Breakit (och förmodligen betalat för artikeln)?
Det är i alla fall inte fråga om något opartiskt journalistiskt arbete utan snarare en vinklad partsinlaga till stöd för NaturalCycles.
Breakit visar sig åter vara en megafon för Bella och hennes intressen.
Växte upp med egen häst, inte något som man direkt kan sluta med bara för att man tycker det är tråkigt, utan är i sådana fall en lång process med försäljning av hästen, tävlade dessutom i dressyr så jag vet inte hur mycket tid jag lagt att träna på småsmå detaljer eller bara när min häst behövde bygga muskler så jag galopperade runt honom på en öppen äng i typ 40 min två gånger i veckan (tro mig halvmontont galopperande på en äng i nästan 1 h är inte superstimulerande).
Team Odd, sedan är det givetvis en fråga om att vara inkännande. Om ett barn varken har intresse eller talang för något så är det nog inte en lämplig aktivitet, eller om det är en känsla som håller i sig över längre tid, alternativt är något som blir ångestladdat. Det är ingen mening att tvinga någon att fortsätta med en hobby om det inte är roligt, men en termin borde ju vara en rimlig tid för att utvärdera ifall det är roligt, det mesta kan ju kännas svårt och oöverstigligt i början.
Hon har adhd och detta är en del i diagnosen- hon KAN inte ”bygga karaktär” om hon inte tycker det är roligt.
Min adhd-Bonusdotter byter aktiviteter hela tiden. Hon tröttnar och då är det ingen idé.
Så mitt svar är att ”vanliga barn” får hålla ut lite mer och tränas lite i att ha tråkigt, inte kunna osv.
Adhd-barn är ingen idé. Man måste fokusera på att de ska ta sig igenom skolan, inte till varje pris hålla fast vid fritidsaktiviteter de inte gillar.
Jag har ADHD och visserligen älskade jag min hobby (ridning), men det är en idrott som innehåller massor med tråkiga moment och sådant som kräver uthållighet. T.ex. ett varierat träningsschema för en häst innehåller moment som inte alltid är exakt det jag som ryttare gillar, mockning, rengöra hästar med cm tjock lera på kroppen osv, brodda av och på vintertid osv. Så nej barn med ADHD kan också utföra mindre roliga sysslor.
Ja sysslor. Men inte en hel fritidsaktivitet som de tröttnat på…
Team Odd.
MEN ANNAN SAK:
Jag är intresserad av hur det går men Bellas försäljning av huset. Knäpptyst på bloggen och kollar man på Hemnet är det en extra visning utlagd. Vad händer? Får hon inga bud?
Nu bor inte jag i Sthlm och vet inte hur det funkar där men i min stad (större universitetsstad) går husen fort nu och extravisning brukar indikera svalt intresse och prissänkning.
Någon som vet mer?
Gissningsvis har det inte gått så bra? Kanske bara bud under? Det är inget all that hus för att vara på Lidingö… Bella är ju ingen A kändis direkt? Så att hon bor där skiter nog folk i. Plus att hon byggt bort ett sovrum! I ett hus som inte hade så många från början. Det LÄR ju va en barnfamilj som har eller vill ha 2-3 kids som är den typiske köparen
Man får ju diskutera med barnen innan de börjar med en aktivitet om de verkligen vill göra det. Barn som är under skolåldern är knappast mogna att ta något eget beslut, så då kan man vänta något år och se om intresset finns kvar sedan. Det är ingen brådska med schemalagda aktiviteter för småbarn. Spontana lekar med andra barn och sedan någon aktivitet med familjen räcker gott.
När de sedan efter övervägande valt något i skolåldern ska de uppmuntras att hålla ut åtminstone en termin. Håller med Odd där att man måste lära barn att inte bara ge upp och hoppa av och an. Samma med skolan – barn ska läras att ta ansvar och vara uthålliga med skolarbete och läxor.
Tycker absolut som Bella, att man ska kunna sluta när som helst – oavsett om man betalat för det eller inte. Däri kommer ju ens friheter och rättigheter tänker jag. Och de är ju reglerade i svensk grundlag 😉 Haha.. Nä, men jag anser också att då har ledarna för den sporten misslyckats om någon tycker någonting är för svårt och väljer att sluta pga det.