https://www.instagram.com/p/Bo9zf54lr3g/?utm_source=ig_web_copy_link
Anitha Cleménce använder sig av den nygamla hashtaggen #talaomdet när hon öppnar upp och berättar om hur livet tagit en vändning för henne.
Båda hennes föräldrar har nämligen drabbats av alzheimers och som enda barn utan familj eller släktingar att ta hjälp av så har det varit minst sagt tungt för henne.
Till skillnad från många inlägg man ser på Instagram så är inte Anitha arg på någon, hon vill inte ”sätta dit” någon, inte anklaga någon utan mer bara dela med sig av sina erfarenheter – framför allt när det kommer till sätta upp framtidsfullmakter och en plan tillsammans med föräldrarna om hur saker och ting ska gå till den dagen det behövs.
Jag vet att mina föräldrar ”dödstädar” hemma då de inte vill lämna efter sig samma storlek på dödsbo som min morfar gjorde, men annars tror jag aldrig vi pratat om sådant här i vår familj.
Kanske är ålderdom och död någonting man bara vill skjuta framför sig ända till den dag det bliv oundvikligt?
Jag var lite osäker på taggen #talaomdet och googlade för att ta reda på mer om den.
Kanske finns det någon som inte heller har koll och som är nyfiken – annars är det bara att skrolla vidare, men det är ju sedan gammalt. 🙂
#talaomdet och #prataomdet har använts på ganska många olika sätt där målet varit att just ”tala om det” – att synliggöra saker och dela erfarenheter men framför allt har den använts för att minska tabut kring depression och självmord tillsammans med hashtaggen #suicidezero.
Klicka på hashtaggen på Anithas bild om du vill veta mer om vad som taggats med #talaomdet.
Tack för tips, Marina!
Föregående inlägg 
Det måste vara supertufft att vara ensam att rodda allt detta. Jag får återigen känslan att Anitha inte har någon back up i dessa situationer. Jag tror att min man och mina vänner gärna hade hjälpt mig och ringt några samtal, hjälpt till med flytt etc om det varit mina föräldrar.
Fast har hon påstått att hon inte har någon som ställer upp för henne?
Nej, och det har anonym som skrev 09:42 heller aldrig sagt? Anonym skrev att hon får KÄNSLAN av att Anitha inte har någon back up.
Ja och jag undrar vart hon får den känslan från? När anitha inte skrivit något sådant överhuvudtaget 🙂
Jag kan inte förklara var i från jag får känslan i från. Den kan vara helt felaktig .
Vi har inga problem, för Camcam har ju… sedan hon var liten, sagt att hon ska ta hand om oss när vi blir skruttiga. ?
Fast i verkligheten pratar vi ofta om det här, då några äldre bekanta har råkat ut för diverse ”ålderssjukdomar”. Så vi har en plan, när den dagen kommer. Både för demens och när någon av oss dör.
Vi tycker inte att det är otäckt att prata om det, för vi hamnar alla där till slut. Dock hoppas vi att vi fortfarande har många friska år framför oss… förståss.
Vad fint att ni kunnat prata om det! Vad är planen om du vill berätta?
1.Om någon av oss börjar bli dement eller ”skruttig”, ska boende omedelbart bokas. Vi har ett underbart äldreboende i Nybro. Egna små lägenheter och med restaurang i byggnaden.
2. När någon av oss dör, vet vi exakt hur den andre vill ha det.
3. Testamente är skrivet.
4. Den som blir kvar, ska sälja huset och flytta till en lägenhet, där det inte finns trappor.
Att bo som en äldre kvinna gör, här i skogen, vill vi inte göra. Hon envisas med att bo kvar i sitt hus, trots att hon närmar sig 100. Synen är nästan borta och hon hör lite med hjälp av hörapparat. Hon gör ingenting om dagarna… typ, bara väntar på döden. Hemtjänst och nattpatrull många, många gånger om dagen.
Vi är några som går och hälsar på henne ibland, men så vill jag inte ha det.
Man bokar inte ett äldreboende utan det görs ett bedömning av en biståndshandläggare sol fattar beslut enligt socialtjänstlagen.
Det finna privata äldreboenden man kan köa till
Jo, men det är relativt ovanligt eftersom det kostar väldigt mycket att bo där, medan ett vanligt äldreboende har en skälig hyra. Men visst, de med pengar de kan. 😉
Nej det boende som jag står i kö till har bra hyror och är toppen.?
Men är det ett äldreboende ens då? Det finns även serviceboenden som har Mr rimliga hyror men där finns oftast bara en värdinna. På ett äldreboende finns utbildad personal som hjälper till med mediciner, vård, hygien m.m. därav hög kostnad…
Det finns allt där. Min mans mormor och morfar flyttade in när dom var 60 år och friska. När dom blev äldre och behövde hjälp så fick dom det och när morfarn drabbades av demens så hjälpte dom till med flytten och mormorn behövde bara gå en bit i kulverten till hans boende som låg i samma fastighet.
Precis som på Strigeln i Eskilstuna. Ett fantastiskt ställe. Fast nu bor vi inte just där.
?
Bra skrivet av Anitha!
Känner igen detta mycket från mitt arbete (ssk), det har mig verkligen fått att fundera över min och sambons framtid med tanke på vad våra barn ska få behöva ”stå ut” med.
Det finaste man kan läsa om Alzheimer tycker jag är det Pernilla Andersson Dregen delar med sig av om sin pappa på Instagram. Han är så långt inne i sjukdomen men Pernilla har de finaste sätt att hantera det. Men alla orkar olika och man gör det man kan.
Och Stina Wollters insta om sin mamma innan hon dog, de dansade när orden tog slut…
Åh, det var så fint ❤
Vi hade en dam på ett demensboende jag jobbade på för länge sen, med långt framskriden Alzheimer, varken vi eller anhöriga fick någon nämnvärd kontakt med henne, hon hade svårt att tala, känna igen personer mm. Men satte man henne vid pianot, nynnade lite på nån melodi så kunde hon spela vad som helst, den förmågan tappade hon aldrig. Det är nog mitt finaste minne från alla år i vården ❤
Läste om tanten som inte klarade någonting själv, var orolig och störde och förstörde saker på boendet. Så kom de på att hon stickat i hela sitt liv och satte garn och stickor i händerna på henne och ut kom strumpa efter strumpa – hon hade hela mönsterkonstruktionen i sig på automatik.
Gud alltså, brast ut i omedelbar gråt av era små berättelser. Tänker på min farmor som under sista år led av svår demens. Vi kunde knappt inte kommunicera med henne och jag trodde första åren att hon var helt förlorad. Men så ibland, små glimtar av henne. Hon var textillärare och virkade och stickade hela livet. Hennes händer slutade aldrig att sticka, ända in i döden rörde hon händerna i dessa rörelser. När vi hade begravt farfar och hälsade på henne med svarta kläder rann en tår nerför hennes kinder. Kort därefter dog hon. Farfar hade inte klarat av att förlora henne och jag tror att hon väntade på honom. Som de saknas mig.
Om man vill lägga ner tiden på dödsbon kan man gör det. Annars finns de massvis av företag som plockar allt, mot att de får behålla de av värde.
När farmor dog va de en skål/fat jag ville ha resten kunde slängas
Sen att prata om psykisk ohälsa, de låter så lätt. Men ni ska veta att majoriteten är inte snälla när man väl vågar öppna sig. Oftast ska de dra med nån dålig jämförelse. Så nej, inte ens prata om det går.
Men tanken är god. Alltid god.
Verkligen svårt att prata om! Tycker ofta man får konstiga, oombedda råd, speciellt rådet att ta en promenad verkar vara populärt.
Just råden kan jag hålla med om. Min favorit är ”har du provat att träna?”
”tänk positivt” är en annan favorit. Och ”sluta oroa dig”.
Ellerhur! Som någon jävla Kay Pollock och att ”välja glädje”…. nej men jag VÄLJER att ha ångest och vara deprimerad istället, det låter kul ????♀️
Fast vad vill ni att folk ska säga?
Om en person kommer till mig och säger ”allt är åt helvete, nu skiter jag i allt, jag orkar inte mer” då försöker ju jag vara peppande ”tatt lugnt, allt löser sig ska du se” och sen hjälper jag såklart kompisen om det är något jag kan hjälpa med.
Säger dock en kompis ”jag är deprimerad, ska börja få prata med en kbt och äta medicin” så är det ju inget som löses snabbt och enkelt, men jag försöker fortfarande säga positiva saker som ”det blir bra ska du se”.
Hur ska man annars säga? ”ja allt är åt helvete, lika bra att du lägger dig ner på golvet och dör på fläcken” eller ”oj, deprimerad, ja det kommer du få dras med hela livet och är skit jobbigt, stackars dig att behöva må dåliga resten av ditt liv”
Fast att säga att det löser sig är ju inte riktigtsamma sak som att säga att ångest inte är på riktigt och går över om man tänker positivt.
Jag tror att många med psykisk ohälsa förstår att det är svårt att vara närstående. Vi förstår att man inte riktigt vet vad man ska säga. Det är misstron och förminskandet vi inte orkar med.
Säg till oss som till vilken sjuk som helst. Om en kollega sa att hen brutit benet är ju ”oj, stackars dig, jag finns här om du behöver mig” ett rimligt svar. ”ta en promenad så blir det bättre, gips är bara gift, naturen läker” är inte lika hjälpsamt. Vi har också brutit benen, fast i själen. Eller nåt.
Till Anonym / 14:53: problemet är nog inte att det är svårt att vara närstående och att man inte vet vad man ska säga, problemet är att det finns inget att säga som hjälper. Psykisk ohälsa botas inte över en dag med några snälla ord, det är en lång process att bli bättre
Bekräfta personens känslor. ”Fan vad det suger att du känner såhär/har det såhär”, ”jag förstår att det är tungt för dig”, eller något så enkelt som ”kan jag göra något för dig?”.
När min mamma tog livet av sig under julhelgen fick jag rådet av min dåvarande pojkvän att skaffa en valp. Det skulle tydligen gå att ersätta ens mamma med en hund. Jag gillar inte ens hundar.
❤️
Det kanske är din erfarenhet och i så fall beklagar jag. Men det är just en personlig erfarenhet, inte statistisk fakta. Jag delar tex inte din erfarenhet, vilket jag är tacksam över. Hoppas dina vänner och anhöriga ändrar inställning och skärper till sig.
Räcker med att jag skriver online för att få sketna svar. Ex jag känner inte igen mig så därför har du fel.
Så fel på på både anhöriga, vänner och okända…
Jag skrev att det är din erfarenhet. Som jag på inget sätt försöker ta ifrån dig.
Fast Lisa har ju inte skrivit att du har fel. Hon skrev att din erfarenhet är din egna och att det inte är fakta att majoriteten inte är god, och att hon har en annan erfarenhet. Hoppas du hittar någon som kan lyssna på dig.
Alltså är detta med att ”döstäda” bra. När jag och mina syskon tömde våra föräldrars hem, åkte 95% till auktion eller slängdes. Saker som våra föräldrar sparat och vårdat i många år. Saker som vi barn inte kunde ta hand om, då våra hem redan var fulla. Kan verka sorgligt, men så är verkligheten.
Så här döstädas hela tiden, för Camcam och hennes syster har redan färdiga hem… och varken vill ha eller behöver en massa gamla koppargrejor eller kristallgrejor. För varje grej som försvinner här ifrån, lättar själen.
Döstäda is da shit!
Min kollega berättade att hon alltid brukar städa ur sitt skåp på jobbet innan hon åker på resor. Utifall planet störtar. Så vi ska slippa se röran i henns skåp ?
Jag är enda barnet till gamla föräldrar. Det är otroligt tungt ibland! Frågor som framtidsfullmakter, fatta beslut kring deras ekonomi, hjälpa dem att flytta till lägenhet, försöka övertyga dem att sluta köra bil, fixa med praktiska saker som de inte klarar längre… för att inte tala om att vara ensam om de känslomässiga aspekterna, bära sorgen över deras åldrande ensam, vara den enda att ta emot sjukdomsbesked, att vara ensam om minnena från min barndom. Jag har jättestarkt stöd från min man och fint stöd från vänner också, men min erfarenhet är att just i relationen till sina föräldrar så blir det aldrig samma som när man har syskon att dela ansvaret med. Det är ju BARA jag som är deras barn, även om min man hjälper mig med allt (kör släpkärror, agerar bollplank, torkar tårar…). Men å andra sidan finns det nog många syskon som inte tar sitt ansvar och gör att nåt av barnen känner sig ensamma med ansvaret ändå. Men well, jag ska SÅ göra allt i min makt för att ge mitt barn syskon. Och jag har redan sett till att inte vara en så gammal förälder 🙂
Jag är så orolig för att det ska bli sådär för min och sambons dotter. Hon är enda barnet hittills och jag vill satsa på karriär så vet inte om vi kommer ”hinna med” flera barn. Jag fick barn tidigt (under 25) så kommer iaf inte vara gammal. Jag vill gärna ha 1-2 barn till men samtidigt vill jag satsa på karriären som går bra. Vill heller inte vara för gammal för ev fler barn, absolut inte över 33! Är 28 nu.
Men vill verkligen inte att vår dotter ska behöva rodda allt när vi blir gamla. Jag kommer dock om jag blir dement avsluta mitt liv innan jag blir för borta tänker jag.
Fast även om man har systkon är det ju ingen garanti när föräldar blir äldre. De kan bo på olika ort, eller helt enkelt har olika syn på det som ska göras.
Har ett barn och hoppas innerligt att om jag inte längre klarar mig själv att jag fixar avsluta det..vill inte ligga någon till last.
Att du begår självmord underlättar säkert för dottern. Skapar inget emotionellt trauma eller så.
Men jag gör de väl på ett sätt som ser ut som naturligt dödsfall såklart. Inte direkt hoppa från balkongen.
Du menar att du som dement kommer vara smartare än ditt barn och patolog? Det tror inte jag. Gör inte så mot ditt barn, snälla.
Det finns ju dock ställen där aktiv dödshjälp är lagligt.
Min mormor ligger och väntar på döden, med svåra smärtor som inte går att lindra. För hennes skull önskar vi att hon fick dö, hon önskar det själv också och jag kan garantera att vi i familjen hade lidit mindre om hon slapp ligga i en säng med plågor som inte försvinner.
Nu är ju inte allt svart och vitt. Din mormors situation låter förfärlig och jag är inte emot aktiv dödshjälp. Men det var inte heller en sådan situation som anonym beskrev.
Beklagar men håller med. Man ska få avsluta sitt liv när man känner nej nu orkar jag inte mer. Bra att det finns i andra länder. Typiskt sverige att vara tröga på många plan.
Jag har en nära släkting som jobbar inom palliativ hemsjukvård (vård i livets slutskede) och hon har verkligen dödat myten om den ”fridfulla döden” som den svenska staten vill lura i oss existerar med hjälp av ”lindrande” vård och mediciner. Oftast så är döden ett utdraget förlopp som pågår i veckor – ibland månader – där både patienten och anhöriga lider något fruktansvärt. Det är som ett utdraget förlopp av aktiv dödshjälp. Det är MÅNGA som lider av svår dödsångest, trots smärtstillande och lugnande.
Det går ju dock relativt enkelt (eller väldigt enkelt, med rätt kontakter) att införskaffa xxx och ge den dödssjuke att själv ta. En snabb, fridfull död utan lidande. Jag skriver inte ut namnen på preparaten eller ställen det går att få tag i ifall ungdomar eller psykiskt sköra människor läser det här, men allvarligt talat; hade jag haft en dödssjuk släkting med önskan om att få vandra vidare så hade jag köpt xxx och hjälpt till med ett assisterat självmord (under förutsättning att det inte handlat om någon psykisk sjukdom).
Fick mina barn vid 33 och 35, min man är ännu äldre – men tack för tipset att vi borde fått dem tidigare!
Well, jag står för att jag mot bakgrund av mina erfarenheter av att ha gamla föräldrar inte skulle skaffa barn sent. Däremot är 33 och 35 inte så värst sent tycker jag. Mina föräldrar var MYCKET äldre.
Hur gamla var de? Jag tycker inte heller att 33 och 35 är gammalt. Mina föräldrar var 24 med första och 26 med andra och jag kan istället känna, med facit över min barndom i hand, att de var lite för unga. Det finns väl helt enkelt ingen perfekt ålder att skaffa barn.
Mamma var 43 och pappa 58 (!). Det är i senaste laget tycker jag. Men nej, det finns väl ingen perfekt ålder. Och känner man att man är i perfekt ålder så kanske man saknar partner, inte blir gravid, vill börja plugga eller vad som helst. Inte lätt helt enkelt 🙂
Ja 58 är onekligen gammalt. Men tänk vilken tur att de gjorde som de gjorde, annars hade ni inte haft varandra och du hade inte funnits! Det är inte perfekt, men fint ändå.
Min mamma dog flera år innan hon ens hann fylla 58, det finns liksom inga garantier för någonting. Hade självklart gärna fått ta hand om henne några år som gammal, men så blir det ju inte.
Sant! ❤️
Fattar inte riktigt vad du menar med:
’Jag fick barn tidigt (under 25) så kommer iaf inte vara gammal.’
Blir du inte gammal för att du fick barn ung?
Det enda det betyder är ju att du som eventuellt gammal och vårdbehövande kommer ha ett gammalt barn… När du är nittio är hen 65.
Ser nu att det står ’under 25’, så eventuellt ett 70-årigt barn då som ska hjälpa gamla mamma att flytta…
Fast å andra sidan har det äldre barnet fått glädjen av friska föräldrar under ett långt liv (om föräldrarna är 90 och barnet 65 när bestyren börjar). Barnet är inte heller i livsfasen med egna småbarn. Jag fick gamla sjuka föräldrar att ta hand om när jag var 25. När andra reser jorden runt, festar, gör karriär… jag hade hellre velat ha ett tryggt hem att komma hem till då. För att inte tala om hur mycket jag önskar att mina barn hade hunnit lära känna dem.
När jag var 25 dog min mamma, då 50, så jag kommer aldrig få det ’problemet’ att behöva ta hand om min gamla sjuka mamma. Vi har dock gemensamt att jag också önskar att mina barn hade fått lära känna henne.
Jag beklagar! Det finns såklart inga garantier.
Jag förstår ditt dilemma. Men dels tänker jag att typ 33 inte är så himla sent ändå och dels tror jag att det är stor skillnad att ha ”äldre” föräldrar om man har syskon att dela allt med, och det kommer ju dina barn att ha i så fall. Men bestämmer du dig för att inte försöka med fler så blir det säkert bra det också 🙂
❤ Jag är i samma situation fast mina föräldrar klarar sig än så länge själva. Men jag tänker på det ofta, hur det kommer bli. Jag är 38 år och känner fortfarande en stor sorg över att jag aldrig fick syskon. Att jag inte har någon att dela mina minnen från barndomen med. Men nu har jag två små barn och jag är så glad att de kommer få ha varandra.
Känner samma med sorgen och barndomsminnena ❤️ Hoppas att jag också kan ge mitt barn syskon!
Och jag kan inte få fler barn (pga svår diabetes sen tidig ålder så har läkarna avrått eftersom jag blev så sjuk sist) och med min medicinska historia får jag inte adoptera. Så mitt barn får växa upp utan syskon. Och jag är så ledsen för det.
Hoppas att han träffar en trevlig partner i framtiden som kan stötta honom i livet om vi sen blir gamla och behöver hjälp. Det är min högsta önskan att han ska få ha någon vid sin sida så att han inte blir helt ensam med allt. Det ger mig galen ångest att ens tänka sig att han får kämpa helt själv.
De finns syskon som inte bryr sig. Så de betyder inte alltid hjälp.
Varför känner du ansvar att ta tag i flytt och körkortsfrågorna?
De är ju vuxna?
Verkligen skapar problem från ingenting.
För att hon har ett samvete och älskar sina föräldrar kanske. Det går inte att stänga av (ansvars)känslor och den som påstår det kan inte tolka sitt eget känsloliv.
Jag hjälper många. De som inte är mina föräldrar. Av fri vilja.
Tycker inte det är jobbigt (jo lite ibland) men klagar inte.
Så man blir lite fundersam över hur vissa resonerar.
Om någon är demenssjuk/alzheimersjuk så kan de inte ta hand om sig själva och ännu mindre reda ut dessa frågor kring flytt, körkort, mm själva. Vi pratar inte om friska vuxna människor här utan om sjuka.
Förlåt, jag blandade ihop komentaren med en som hade demenssjuk förälder. Oavsett så håller jag bara med Lisa här ovanför. Inte alla som kan eller vill lämna sina gamla föräldrar vind för våg.
Är du på redigt?. Vilken bubbla är du i?
Till Kajsa 10.30: din kommun ska ha anhörigkonsulenter du kan vända dig till, man kan boka ett möte eller ringa och prata om det känns bättre. Konsumenterna tillhör social- och omsorgskontoret (kan heta annat beroende på kommun) eller myndigheten för äldre (kan också heta annat). Som anhörigstödjare har du rätt till viss support från kommunen så börja där! / kommunal tillgänglighetsstrateg och anhörigkonsulent på myndigheten för äldre och personer med funktionsnedsättning
Min pappa hade Alzheimers. Man är helt utlämnad till samhället. Jag kunde ju inte sluta jobba och ta hand om han och mamma. Tillslut fick han cancer, hamnade ovärdigt på en kirurg avdelning där folk låg inne för knäoperationer och dyligt. De fick ta in en säng som låg på golvet för han försökte ta sig upp på natten och ramlade. Avdelningen var inte rustad för hans problem. Personalen var irriterad och arga ,för att inte säga helt ointresserad. Två dagar innan han dog fick han komma till ett ställe med vård i livets slutskede. Och omhändertagandet var fullkomligt och värdigt. Att vara ensam vuxen om det med en mamma som också beter sig som ett barn är så ensamt. Allt som ska ordnas efter är ingen picknick heller. Mamma till sin mamma ?
Bra att det lyfts fram. Tungt men nödvändigt.
Ja det är det. För som det är nu fungerar inte systemet. Det här är människor som byggt upp vårat land och det finns inget skyddsnät för dem eller för oss som är barn till dem.
Min farmor blev ensam en dag när min farfar gick bort väldigt plötsligt. Pappa ensambarn och bor fem timmar från farmor med bil. Även om hon tack och lov varit ganska pigg mentalt har hon varit med om olyckor i hemmet och saker blivit värre. Alltid oron när hon inte svarat i telefon. Försökte fixa trygghetslarm, varje gång pappa ordnade det ringde hon och avbeställde. Jag har försökt hjälpa min pappa med mycket, köra dit på helger, ringa, fixa. Bara att fixa nytt leg när hon tappat bort sitt gamla blev ett projekt i sig. Mina kompisar har undrat varför jag ska hjälpa till med allt ”varför ska du ta ansvar?”, men skulle aldrig kunna låta pappa ta allt, han hade gått under.
Tycker att fler och fler har tappat det här med att man hjälper varandra. Att en familj ställer upp och det är inte bara de vuxna som borde ställa upp på barnen utan också barnen på sina föräldrar och mor/farföräldrar.
Jag är ensambarn och mina föräldrar bor i en villa med ladugård. Ladugården är FULL med skit, min pappa är en riktigt samlare och sparar allt!! Allt från olika apparater till gamla smörpaket. Även källaren i huset är fullt med samma skit. Gruvar för den dagen dom inte finns längre och jag måste rensa allt själv, har sagt det och mamma är införstådd med det och vill också rensa men pappa blir bara arg när det kommer på tal.
Nu är de såklart inte sjuka men om det skulle hända något.. min morfar fick en stroke och gick från att vara en aktiv person till att bli rullstolsburen. Det kan slå över så läskigt fort
Men kasta allt då bara. Be en firma hämta skiten.
Vill du rota efter nått av värde får du väl ta på dig handskarna.
När min förälder dör så kommer ja bara säga att de inte är mitt ansvar. Behöver inte tänka på ett skit då.
Nu är ju min förhoppning att de ska rensa och sälja av nu så de kan resa eller göra något kul innan de trillar av pinnen. För det finns säkert tex 15-20 cyklar, olika relativt dyra maskiner, motorsågar och dylikt
Det funkar inte så vännen. Det blir ditt ansvar. Myndigheter kommer vända sig till dig som närmast anhörig. Du har inget val.
Det har man visst det. Min mamma dog med både skulder och prylar, och jag har inte berört dödsboet över huvud taget. Vi valde att lägga över allt ansvar på en dödsboförvaltare, och så var det med det. Får fortfarande brev från kronofogden ibland, men dem skiter jag i, eftersom skulder inte kan ärvas.
Hade du inte skrivit ensambarn så hade jag trott det kunnat gälla mina svärföräldrar. Lada, lagård, gästhus, maskinhall och boningshuset är fyllt till bredden på grejer de sparat och sparat i generationer. Så himla mycket skit och skräp som aldrig används. Temat döden/arv osv är dessutom tabu i den familjen, ingen vill att gården ska säljas av, men ingen av syskonen har en tanke på att ta över. Bääääävar verkligen för dagen då de går bort eller blir för sjuka, det kommer blir ett komplett kaos.
Det är exakt det som Camcams pappa och jag inte vill ska hända.
Nån som BTW behöver en semiantik, vit och nymålad spegelbyrå… förresten? 200:- vid avhämtning. ?
Eller som behöver 80-90 skruvmejslar 7 hammare, en mängd hylsnyckelsatser… eller…..
Jag och mamma (båda ensambarn) har gjort en sådan här rensning av hennes föräldraras gård. VI beställde en container och kastade allt vi antingen inte visste vad det var, inte hade användning av eller bara inte ville ha. Ringde en auktionsfirma som hämtar och de fick kolla om de ville ha nått. Sålde vissa grejer till grannen. Allt vi inte orkade lyfta själva anlitade vi en grannes företag att hjälpa oss flytta på/kasta. I efterhand kanske vi var lite väl hårda med vad vi gjorde oss av med, men ingen av oss har egentligen ångrat något av det. Kastade säkert bort grejer som var värda pengar också, men i priolistan hamnade det ganska långt ner.
Förstår att det är jobbigt med att din pappa blir arg när rensning kommer på tal, och tror det mycket kan bero på att han känner sig otillräcklig och gammal (vilket ju såklart är jättejobbigt!). Vet inte om det här fungerar för alla, men tillslut bestämde mamma bara att vi ska rensa ut allt. Ens föräldrar når ju tillslut en gräns i åldradet när man själv blir som en förälder till sina föräldrar, och när det behövs så får man helt enkelt utnyttja det.
Så oerhört sorgligt att läsa om Anithas föräldrar. När min svärmor började bete sig märkligt förstod jag direkt att det berodde på en begynnande demens och jag var beredd på att få kämpa och bråka men till min förvåning så har precis allt fungerat perfekt.
När vi kontaktade vårdcentralen (bakom hennes rygg) så ringde både hennes husläkare och ett demensteam dagen efter, dom gav oss tips och råd om hur vi skulle handskas med situationen. Hennes son har fullmakt och vi har mycket bra kontakt med personalen som sköter om henne på bästa sätt, hon är på det hela mycket nöjd men blir såklart jättearg ibland, över att hon är så hjälplös. Vi bor inte i samma stad och vi är så tacksamma över att det fungerar så bra. Snart ska hon få flytta till ett demensboende, samma ställe som hon två gånger i veckan är på sina träffar för dementa så övergången verkar bli smidig.
Tråkigt att hennes dotter inte hjälper till med någonting men det är nog jättesvårt att se sin mamma tyna bort på det här sättet.
Skickade lite för snabbt.
Ville egentligen skriva om hur bra det kan fungera också.
Sådant här har jag börjat tänka på mer och mer ju äldre jag blir. Nu är mina föräldrar ’bara’ 60 men jag bor utomlands och funderar så på hur jag ska kunna vara där för dem samtidigt som jag har familj och hem i annat land… Jag har en syster som bor nära våra föräldrar, men jag vill inte lasta allt ansvar på henne.
Sedan tänker jag också på min man. Han är ensambarn och hans enda kusin gick bort för 5 år sedan. Så där har det pratats mycket om testamente osv då han är enda arvinge kvar. Men å andra sidan kommer vi bli ytterst ansvariga för hans mamma+man, pappa+fru och dessutom hans moster+man. Känns som om det kommer bli tungt 🙁
Ja för din syster. Du kommer finnas som bollplank, men hon kommer gå ta allt akut.
Vad bra att Anitha tar upp detta ämne, som de flesta inte har en aning om förrän någon anhörig drabbas. Hur man kan få kämpa med biståndsbedömare för att få en plats på ett boende, hur många anhöriga som hjälper sina äldre släktingar och hur lång tid det kan ta att få plats på ett bra boende med bra personal, mat och aktiviteter. Sen har vi en mängd riskkapitalister i Sverige numera, som vill tjäna pengar på att dra ner på personal, mat, omsorg mm.
Mina föräldrar var nyss pensionerade när de båda fick tydliga demenstecken. I deras fall beror det på ett synnerligen dåligt leverne tidigare. Vi har en kass relation men jag och mina syskon kunde inte med att lämna dem i sticket. De hade flyttat när de var friska och bodde åtta timmars bilresa bort. En av dem har gått bort nu och då mer eller mindre tvingad vi den andre att flytta närmare oss syskon. Vi har delat upp det sinsemellan så vi gör olika saker. En sköter ekonomin. Jag alla kontakter med sjukvården och en allt praktiskt i hemmet. Var tredje helg kör jag tre timmar, hälsar på i en timme och sen kör jag hem i tre timmar…
Så min bästa plan är att ha en bra relation med mina barn så de inte känner sig tvingade utan VILL hjälpa mig…
Till Kajsa 10.30: din kommun ska ha anhörigkonsulenter du kan vända dig till, man kan boka ett möte eller ringa och prata om det känns bättre. Konsumenterna tillhör social- och omsorgskontoret (kan heta annat beroende på kommun) eller myndigheten för äldre (kan också heta annat). Som anhörigstödjare har du rätt till viss support från kommunen så börja där! / kommunal tillgänglighetsstrateg och anhörigkonsulent på myndigheten för äldre och personer med funktionsnedsättning
Ni som tar hand om era anhöriga, vänd er till kommunen och be om hjälp. Det finns bra konsulenter att prata med som också kan informera om olika lösningar!!
Rekommenderar att ALLA fyller i vita arkivet eller livsarkivet. Båda kan göras online.
Om du blir alvarligt skadad och inte kan berätta allt imorgon så är det en enorm trygghet för sina anhöriga. Eller om du saknar familj.
Vill rekommendera en bok för alla oss som finns kvar när en människa vi älskar börjar att försvinna. Jag har demens i min släkt och när Fredrik Backman första gången publicerade denna på sin blogg han hade då grät jag länge, eftersom min farmor var på väg att försvinna bort från mig.
https://www.bokus.com/bok/9789137150895/och-varje-morgon-blir-vagen-hem-langre-och-langre/?source=googleps&gclid=EAIaIQobChMI3fiV2JyP3gIViISyCh27rQcmEAQYAiABEgIum_D_BwE