Visa det här inlägget på Instagram

Bianca Ingrosso är ambassadör och ansiktet utåt för företaget Intimissimi och har avkrävts både ansvar och svar på hur de anställda har det och varför ingen förändring sker.
Det publicerades till och med ett ”öppet brev” till Bianca från några av dem, där hon uppmanades stötta dem, såsom de alltid stöttat henne och jag tyckte alltsammans var så himla märkligt. Om någon missade mitt instick i debatten så hittas det här, där jag bland annat skrev följande:

Är det Biancas ansvar att få till en förändring på företaget, eller är det en mer rimlig handling att avsluta samarbetet med företaget, för att tydligt visa sitt avståndstagande?
Ett sådant ställningstagande skulle mycket väl kunna leda till uteblivna förändringar på företaget, men var ska man dra en gräns för hur mycket HR-ansvar en extern ambassadör har?

Bianca har 1,3 miljoner följare och tillskrivs av någon märklig anledning ett enormt ansvar för personalen och personalfrågorna Intimissimi, och det hade kanske kunnat vara rimligt, om det inte var så att det är helt åt helsike orimligt. 
I alla fall om man jämför med hennes kollega Kenza Zouiten Subosic, som är ambassadör och ansiktet utåt för företaget Calzedonia (Calzedonia Group). Calzedonia Group äger Intimissimi, vilket placerar dem högre upp i ansvarsstegen, i alla fall enligt mig.
Hur kommer det sig då att Kenza, med sina 1,8 miljoner följare, inte får någon kritik för sitt ambassadörskap, när Bianca Ingrosso får öppna brev med krav och förväntningar från de anställda?
Kenza är både större rent statistikmässigt, och gör reklam för samma bolag som äger Intimissimi, men får inga öppna brev från de anställda, som tekniskt sett borde vara ungefär lika missnöjda som de som ställer Bianca Ingrosso mot väggen.

När jag bläddrar i Kenzas kommentarsfält så är det idel hejarop och positiva kommentarer.
Ja, det skulle kunna rensas friskt där inne, men faktum kvarstår…fortfarande inga öppna brev eller krav på ställningstagande från henne i Aftonbladet.
Tidningens granskning ”200 sekunder” avslöjade missförhållanden bland de anställda, men eftersom företaget ägs av samma företag som de Kenza gör reklam för så har jag svårt att se att skillnaden mellan de båda företagens personalpolicys skulle vara markant.

Jag menar inte att Kenza borde avkrävas samma ansvar som Bianca, jag säger bara att skillnaden är markant och en smula anmärkningsvärd.
Jag tyckte för övrigt inte att kritiken hamnade i knät på rätt person när det här drog igång i våras, men här blir det extra tydligt att det är skillnad på folk och folk (eller influencer och influencer) och att man väljer att sikta in sig på den som ger flest klick, snarare än fokusera på det faktiska problemet som verkar finnas – alltså de anställdas situation.