Bella är inte längre en etta. Men kan man verkligen gå från etta till en femma bara genom att köpa en gräsklippare och ta en powerwalk? Eller är det andra lite mer allvarliga saker som spelat in.
Isabella söker Sheila, vad betyder det? Vad söker Isabella? Vill hon också bli spirituell? Har hon blivit en anhängare av självhjälp?

Grått är inte att underskatta, svart och vitt kan bli tungt att bära. Men blir det tungt så blir Sheila gärna din kompis på nätet, för det är viktigt för alla att bli sedda, hörda och få en virtuell omfamning.

Var är alla vännerna från Bellas bröllop idag? Kan kraften i ett förlåt få dem att komma tillbaka, eller är det bara egoistiskt att be om förlåt. Blir en lycklig och orkar en bära andra om en yogar arslet av sig eller är det bara ett sätt att hantera sina egna spöken.  Alla känner ångest ibland – det är helt ok att stanna i sängen hela dagen och äta marabou. Sedan måste en ju inte tro på allt man tänker på. Är allt man tänker verkligen sant?

Ett allvarligt avsnitt som blandas med innerliga skratt och glöm inte att det är de små förändringarna som är de viktiga i vardagen.
En etta kan bli en tvåa, kan bli en trea. // Promotexten för avsnitt 2 av Isabella söker Sheila

Kommentarerna här ovan kommer från Isabellas blogg där hon även publicerar reklamtexten för avsnitt 2 av sin och Shelias podd.
Så här skriver Martin:

Som potentiell ny lyssnare förstår jag absolut ingenting av vad avsnittet handlar om, vilket inte är bra för någon. Jag blir avskräckt från innehåll som kanske hade varit av värde för mig och ni förlorar nya lyssnare (och intäkter). När jag läser blir jag mest förvirrad bland alla försök att låta poetisk och rAnDOm.

Jag tror det handlar mycket om att man behöver ha rejält på fötterna vad gäller förkunskap – om framförallt Isabella – för att överhuvudtaget förstå innebörden av det som står i texten. ”En etta kan bli en tvåa, kan bli en trea…?”
Vad betyder det för en oinsatt i Bella/Sheila-lingo?
Att väcka nyfikenhet är bra, men jag tänker att den här mängden nyfikenhet eller känsla av oklarhet som texten väcker kanske snarare skrämmer bort är lockar till sig nya lyssnare.

Är det egoistisk att säga förlåt?
Är det en av de där själviska, osjälviska goda gärningarna som man aldrig skulle gjort om det inte kändes bra?
Att säga förlåt kan ju vara jättejobbigt, även om det känns bra sedan så jag vet inte om jag håller med Sheila i att det är egoistiskt att säga förlåt.
Inte alltid i alla fall, men som med det mesta här i livet så hittar man många svar och förklaringar i inte fokusera på ”att” man gör någonting, utan på ”varför”.

Har ni bett om ursäkt av egoistiska skäl någon gång?