Det jag har gjort under den här veckan är att träffa gamla vänner som jag stötte ifrån mig. Jag har bett om ursäkt vilket inte är lätt för mig som är så konflikträdd men jag tog mod till mig och gjorde det. // Isabella Löwengrip

Att be om ursäkt är inte alltid så lätt och kräver ibland ett stort mod.
Enklast vore kanske bara att sticka huvudet i sanden och låtsas som att det som hänt aldrig hänt, men att ta tjuren vid hornen är i alla fall vad jag föredrar, gjort åt båda håll.
Det har Isabella gjort, och när jag skriver det här inlägget (kl 15) så har hon bara fått ett par stycken kommentarer på inlägget, där en tycker att Isabella låter förvirras och en annan själv verkar ytterst förvirrad.
Jag tolkar Isabellas inlägg som att hon pratar om vänner i vuxen ålder och inte vad som eventuellt hänt på högstadiet/gymnasiet.

Att be om ursäkt är stort och modigt, men det är också okej att inte vilja uppta en vänskap, ens efter en ursäkt.
Det är okej att godta en ursäkt (eller inte om man fortfarande är mäkta förbannad) men att också lämna det där.
”Jag godtar din ursäkt, men vill nog att vi låter vår relation tillhöra det förgångna”.
Det är helt enkelt upp till var och en att bestämma, men jag tror att alla uppskattar en ursäkt om man blivit illa behandlad av en vän.
(In person, not outsourced to a team of forgiveness which did NOT happen here)

Du hittar @killenmedskylten här

Ja ni ser… Jag var dock hemma redan nio (vi vart där sex). Jag blev så trött och längtade tillslut hem. Jag kanske har 2-3 riktiga utekvällar per år då jag trillar in 2-3 på morgonen annars är jag inte så förtjust i sena kvällar. Jag orkar inte. Förut skämdes jag att lämna sällskap men nu ursäktar jag mig bara, tar min del av notan och säger hejdå. Livet är för kort för att inte göra det man känner för. // Isabella Löwengrip

När jag tänker efter så har jag nog aldrig varit en sådan där långkörare, en ”all nighter” som är ute till solen går upp. 
Jag tror att jag varit ute på ett ställe till 05, kanske två gånger i mitt liv och på en efterfest som varade till kl. 10 nästa dag, en enda gång.
Jag blir trött helt enkelt och kände, ju äldre jag blev, att jag värdesatte morgondagen mer än att vara ute sent. (eller tidigt, beroende på hur man ser det)
Jag förstår inte heller den att stanna ute längre än man vill för någon annans skull, så vida man inte bara är två stycken och man har bestämt att gå ut och dansa exempelvis, men då ska man kanske inte ge sådana löften från första början. 😉

Hur är ni när ni går ut? (Om ni går ut, det har jag inte gjort på flera år <–trött)
Tillhör ni Bella och CamCams tröttisgäng eller fortsätter ni natten lång till solen går upp?
Har det ändrats med ålder? 😉