Det sägs att siffror aldrig ljuger – men Isabella Löwengrip skulle nog inte hålla med.

När jag avslöjade hennes påhittade statistik markerade det början på slutet för det imperium hon påstod sig bygga. Hon hade redan hyrt en lyxvåning i New York, trots att hon saknade både företag och visum för att etablera sig där. Men köpte hon sina siffror? Nej, hon behövde inte – hon ljög. Isabella visade aldrig upp faktiska siffror utan påstod sig ha en enorm räckvidd, samtidigt som hon fick sina anställda att backa upp lögnen. De som ifrågasatte henne, vare sig det var kollegor eller potentiella samarbetspartners, blev snabbt bortrensade.

Det här hände under bloggens storhetstid, men idag har de flesta influencers gått vidare till plattformar som Instagram, TikTok och YouTube. Där mäts framgång i följare, likes och kommentarer – och jakten på de ”perfekta siffrorna” har skapat en skuggindustri där äkthet är till salu.

På dessa plattformar är siffror allt. De avgör samarbeten, inkomst och status. Men vad händer när siffrorna är fejk? När en influencer med 100 000 följare bara når 1 000 verkliga människor? En lösning har blivit att köpa likes, följare och kommentarer. På några klick kan vem som helst boosta sina inlägg med bot-konton och fejkade interaktioner.

Isabella Löwengrip visade detta tydligt när ett sponsrat inlägg om solglasögon fylldes av köpta kommentarer. Efter att jag uppmärksammade bluffen försvann inlägget snabbt, och Isabella påstod att det var sabotage från mina följare. Det var inte första gången hon försökte skifta fokus.

Så varför gör influencers detta trots risken att bli avslöjade? För att pressen är enorm. Algoritmerna gynnar stora konton, och företag stirrar ofta mer på följarantal än på verkligt engagemang – även om fler nu börjar efterfråga statistik som mäter äkthet.

Problemet är att fejken har blivit normen. För nya kreatörer är det svårt att slå igenom utan att köpa följare, vilket gör att hela systemet premierar det oäkta. Samtidigt blir det för konsumenterna allt svårare att skilja på vad som är genuint och vad som är fabricerat.

Resultatet? En värld där vi inte bara jämför oss med ouppnåeliga ideal, utan med ideal och siffror som inte ens existerar – där vi mäter vårt värde i likes och följare, trots att vi vet att siffrorna kan vara lika fejkade som filtret på en solnedgång.
Fråga Isabella hur man gör det snyggt, hon vet. 😉

 

Isabella Löwengrip beskriver kontrasten mellan veckorna när hon har barnen och när hon inte har dem i det här inlägget.
Under barnveckorna fokuserar hon helhjärtat på att skapa en mysig och strukturerad vardag med matlagning, läxor och kvalitetstid, som att läsa för Sally eller prata länge med Gillis. Hon älskar det, men det innebär att hennes eget arbete ofta skjuts upp till sena kvällar, och hon får kompromissa med egen tid, som att hinna tvätta och torka håret.

Hennes partner Paul brukar bli irriterad och menar att hon borde omprioritera och ibland våga säga nej.
Men för Isabella är stunderna med barnen ovärderliga, även om det ofta leder till att hon får en stressig kväll och inte sätter sig vid datorn för att jobba klart förrän klockan har blivit 22:30.
Hon vill göra varje dag speciell för barnen, eftersom de bara är hos henne varannan vecka. Gärna en pillow spray med lavendel på kudden innan läggdags bland annat.

I kommentarsfältet undrar man vad Isabella pysslar med om dagarna när barnen går i skolan, kan hon inte tvätta håret då?
Isabella svarar att hon jobbar även då men att hon tvingas avbryta vid 15 för barnens aktiviteter.
Isabella har, om jag inte minns fel, nämnt att sonen Gillis faktiskt kan ta sig till fotbollsträningarna på egen hand. Trots det väljer hon ändå att köra honom själv, vilket ofta innebär att hon avbryter arbetet i stan för att hinna hem till middag och läxläsning.
Jag undrar om det kan handla om någonting så enkelt som att Isabella försöker kompensera barnen för att hon ”outsource:ade” deras tidiga år till barnflickor och annan personal?

Vad tror ni?
Och vad tycker ni om meningen där hon beskriver att Paul blir irriterad över sättet på vilket hon prioriterar/curlar barnen?

 

 

Asså Isabella… Sally!? Vilken jävla stjärna, helt golvad över hur artig och social hon var. Du måste typ skriva en handbok i föräldraskap. // Från Isabellas blogg

Isabella Löwengrip tog med sig dottern Sally till poddstudion eftersom det vankades inspelning av podden hon har tillsammans med Sheila Arnell – ”Isabella söker Sheila”.
Av henne fick Isabella höra att hennes dotter Sally är så väluppfostrad och artig att Isabella borde skriva en handbok i föräldraskap.

Som den stolta mamman hon är berättade Isabella detta för Sally, som enligt henne själv ”också blev stolt som en tupp” över att höra det. Det här är inte första gången Isabella delar med sig av sådana här saker. Tidigare har hon berättat om liknande episoder, som när gäster på en restaurang skickade direktmeddelanden till henne för att berömma hennes barns väluppfostrade beteende och bordsskick. Det tyckte jag var lite creepy, dels att folk är så investerade i vad som händer några bord bort på en restaurang, och dels för att barn inte ska behöva känna sig övervakade av sin mammas följare när de är ute i livet.

Det här är dock inte lika creepy eftersom det är Isabellas nära vän Sheila Arnell som uttryckt sina tankar, men frågan kvarstår: Är det verkligen så revolutionerande att ett barn beter sig artigt och trevligt? Eller är detta bara ännu ett exempel på hur dagens förväntningar på barns uppförande har sänkts till en nivå där helt vanligt beteende framstår som extraordinärt?
Så här lät det i kommentarsfältet:

På Papas åt vi en fem-rätters.
Kaviar, löjrom, tryffel, kalvfilé och gåslever. Allt som är gott lyckades de få med på en nyårsmeny. Middagen var så trevlig så vips så var klockan 12! // Isabella Löwengrip

Isabella Löwengrip har postat två inlägg på sin blogg där hon beskriver sitt nyårsfirande som innehöll allt från champagne till gåslever. Gåslever. Hot potato.
Det är sannerligen ett ämne som engagerar, då det är vida känt hur illa gässen ofta behandlas och hur de tvångsmatas för att levern ska bli så där saftigt svampig och mumsigt. Så ser det ut som i alla fall, jag tror inte att jag någonsin smakat gåslever.
I de två senaste inläggen – i skrivande stund – ifrågasätter läsarna Isabellas val av mat, eller snarare sitt val att skriva om det då det verkar ha varit en satt meny, särskilt framtagen för nyårsfirandet. Isabella verkar inte aktivt ha beställt gåslever, men det tror jag helt ärligt hon inte hyser några betänkligheter mot utan hon skulle nog mer än gärna beställa in gåslever om möjlighet gavs.
Men…
I kommentarsfältet vill man veta om det faktiskt är så att hon står bakom den typen av uppfödning, men det ekar tyst som i graven vad gäller svar.
De enda kommentarer hon svarar på är de som innehåller komplimanger och liknande, men ingenting på den fråga som så tydligt ställs.

 

Kritiken har låtit så här:

Bild 1

LeMon:
Hur var det med den där gåslevern på nyårsafton? Kan du verkligen äta sådan med god aptit och gott samvete med tanke på det barbariska djurplågeri gåsen utsätts för innan dess sjukt förstorade lever hamnar på din tallrik som ”delikatess”? Jag är fortfarande intresserad av hur du tänker kring detta. Ser fram emot svar.

En annan Anna:
Ja du LeMon.. jag undrar detsamma men så här är en del människor. Samvete, empati och eftertanke på vilka val man gör spelar ingen roll. Lika gott sover dem på sin dunkudde och äter gåslever med god aptit ?
Som vanligt svarar inte denna bloggerska på detta.

---

Bild 2

LeMon:
Hur kan du äta gåslever? Vet du inte vilket barbariskt djurplågeri som ligger bakom den produkten?

Gus:
Bra påpekande LeMon. Fruktansvärt att folk äter det. Därför många människor mår dåligt som sådant indirekt av att äta djur.

---

Bild 3

Maria:
Hur kan du vara så grym att du äter gåslever? Det är ju ett fruktansvärt djurplågeri. Har du ingen empati alls för djur?

My:
Bella är för virrig och stressad för sådant. Fruktansvärt med detta djurplågeri. Dock finns det KARMA.

---

Bild 4

MS:
Gåslever, ett långt rör förs ner i matstrupen 2–3 ggr/dag i 1 månads tid innan gåsen slaktas, låter det vettigt.

Källa 1 – Wikipedia
Källa 2 – Riksdagen

Är det överdrivet att avkräva Isabella på en kommentar vad gäller detta eller är det en fullt rimlig sak att ifrågasätta?