Elaine Eksvärd:

Elaine har – tillsammans med Patrik Sjöberg – satt ut för att träffa alla partiledare för att diskutera vad som kan göra för att ytterliga förhindra att barn utsätts för sexuella övergrepp.
Statsminister Stefan Lövén tackade nej till inbjudan men skickade istället barnminister Åsa Regnér för att träffa representanterna för ”Treskablinoll”.
Elaine beskriver nu på sin blogg hur besviken hon känner sig efter deras samtal – som ministern var tvungen att korta ner med 20 minuter – då hon uppfattar barnministern som både omständig, kall och robotlik.

När hon skulle gå så berättade jag för henne hur besviken jag var på henne och detta möte. Att hon som pratar så otillgängligt och kallt, ska vara ytterst ansvarig för de vi håller mest kär – barnen – det känns inte bra. Under tiden jag uttryckte min besvikelse så började tårarna rinna och genom dem försökte jag förklara hur hopplöst mötet kändes för barnen. Hon satt tyst och lyssnade. Jag tänkte på alla sexuellt utnyttjade barn och jag tänkte på alla barn med funktionsvariation. Hon är ju ytterst ansvarig för att det skärs ned med resurser. Jag lämnade samtalet innan hon gick. Det var inte läge att stå rödgråten och ta en selfie som vi gjort med de andra. Patrik var också grymt besviken.//Elaine

Jag förstå att Elaine blir så här känslomässigt engagera eftersom hon själv är ett offer för sexuella övergrepp att den kanske inte ger det mest professionella av intryck bland känslomässigt tillbakadragna politiker, men då får man inte glömma att det är på grund av sina erfarenheter som Elaine och Patrik gör allt det här. De är förmodligen beredda att jobba både hårdare, mer envetet och envist just på grund av sina erfarenheter.
Jag tror det är svårt att hitta mer motiverade människor till alla kamper än de som är personligt drabbade.
Så det är lite på gott och ont.

Elaine blir besviken på ett djupare personligt plan av barnministerns bemötande än vad någon som inte är personligt drabbad kanske skulle bli, men det är också detta som gör att Elaine kommer fortsätta kämpa för barnen där någon annan kanske hade gett upp.
Förhoppningsvis så kommer Elaine komma till en punkt där det inte gör riktigt lika ont på ett personligt plan om någonting inte riktigt går som hon tänk i kampen för barnen, men jag hoppas samtidigt att hon aldrig förlorar den glöd som är hennes drivkraft framåt eftersom jag tror att det är den som kommer leda till förändringar när andra givit upp för längesedan.

Klart att det skulle vara optimalt att exakt rätt mängd personligt engagemang, erfarenheter och professionalism för att kunna åstadkomma optimala resultat men vem tusan lyckas med det?
Jag ser hellre någon som är lite för personligt engagerad för sin sak, än någon som är helt avtrubbad och empatilös istället.

Hur ser ni på saken?

Elaine Eksvärd:

WOW!
Jag hade ingen aning om att det var Elaine som stod bakom talet när jag hörde det första gången.
Om ni inte vet vilket tal jag menar så hittar ni det HÄR – från gårdagens Guldbaggegala – en manifestation mot sexuella övergrepp och trakasserier inom scenvärlden. #tystnadtagning

Elaine känner sig hedrad av att ha blivit tillfrågad att skriva talet – att det är en ära – och det kan jag hålla med om.
Men jag tycker hon klarade uppgiften med bravur!
En riktigt maffig manifestation av och med några av alla de fantastiska scenkvinnor vi har i vårt avlånga land!
Vad tycker ni?
(Och vad tror ni Alexander Bard tycker? Han sitter väl hemma och tuggar fradga som en ilsken rabieshund över att #metoo återigen fått så mycket utrymme..Stackarn…)

Elaine Eksvärd:

Jag hade ett ganska dystert möte med habiliteringen och förskolan igår. Jag ska försöka hitta en annan förskola åt Evelyn så snart det bara går. Jag vet inte riktigt vad man kan förvänta sig, men en resurs till Evelyn ska väl behöva behärska eller kunna ta en kurs tecken som stöd för att kunna kommunicera med Evelyn. Är det för mycket av mig att förvänta? Precis som ett hörselnedsatt barn behöver en person som kan teckna. Jag önska att man kunnat utannonsera en resurs åt Evelyn för att hitta en som kan tecken som stöd och vill lära sig mer om Williams syndrom. Men det verkar inte vara så det fungerar. Vet ni?//Elaine

Elaine låter både uppgiven och ledsen på sin blogg när hon skriver om situationen på förskolan som Evelyn ska gå på. 
Jag tycker det låter väldigt märkligt att hennes resurs inte behöver kunna teckna eller gå en kurs i det, när det är det enda sättet – om jag förstår Elaine rätt – som dottern kommunicerar på.
När jag arbetade som personlig assistent till en liten tjej med Downs Syndrom så gick jag en teckenkurs (TAKK) för att hon skulle kunna utvecklas i sin kommunikation och mer få fram sin ”röst”.

Vad kan och får man egentligen kräva i Sverige?
Har jag någon läsare som faktiskt vet – alltså inte tror sig veta utan VET? Av egen erfarenhet eller yrkesvägen?
Lämna gärna en kommentar här eller inne hos Elaine. Alla föräldrar ska kunna känna sig trygga när de lämnar sitt barn på förskolan och att barnet har någon att kommunicera med skulle förmodligen öka på den känslan rejält, tror ni inte?