Elaine Eksvärd:

Godmorgon gott folk, hoppas att helgen tjänade er väl. Själv fick jag ägna söndagen åt att släcka bränder jag själv anlagt åt mig själv på twitter. En fel formulering som nu tack och lov har åtgärdats. Man får helt enkelt inse sin felformulering, pudla och förklara. Men jag undrar om missar som dessa gör folk rädda för att ha åsikter över huvud taget?//Elaine

Jag vet inte exakt vad Elaine skrev på Twitter men jag tycker mig ana en grov generalisering eller något åt det hållet.
Givetvis är inte alla poliser pedofiler men att tro att det är en yrkesgrupp helt förskonade från kräk är att vara allt för naiv.
Om jag säger Göran Lindberg – vad säger du då?

Nu kanske inte han var en pedofil i ordets rätta bemärkelse eftersom han friades vad gäller våldtäkt av barn, då brottet inte ansågs styrkt men han dömdes i november 2010 av hovrätten till sex års fängelse för grov våldtäkt, våldtäkt, köp av sexuella tjänster, försök och medhjälp till sexköp samt koppleri och misshandel.
Brotten om våldtäkt mot barn ansågs alltså inte styrkt men hans yngsta offer var 14 år.
FJORTON ÅR!

Ja, Elaine har rätt – hon riskerar att trampa på en hel väldig massa tår men vad är värre?
Trampade tår eller utnyttjade barn?

 

Elaine:

Elaine fullkomligt RASAR mot Audi som avbrutit sitt samarbete med Kakan Hermansson efter att bilmärkets Facebooksida fullkomligt svämmat över av kritik pga Kakans tidigare uttalanden om poliser i allmänhetoch de två mördade i Malexander i synnerhet.
Elaine menar att hon bett om ursäkt för sina uttalande medan Audi inte verkar ha vetat om dem alls.
Research kanske vore bra till nästan gång?

Gör Audi rätt som avslutar samarbetet eller är de bara fega som Elaine menar?
Hon skäms till och med själv för att ens köra en Audi. Det gör nog inte Dessie.. ?

Elaine Eksvärd:

Egentligen har hon ju helt rätt – det borde finnas kompisterapi på samma sätt som det finns parterapi men vänner verkar vara mer av en slit och slängvara för många än vad ens relation är.
Jag har kompisdumpat (och blivit dumpad) på grund av att jag varit alldeles för lojal i mina vänskaper och setts som lite obekväm när vännen vill krypa tillbaka till någon jag sagt till på skarpen åt. Senast i raden var ju den kompis som jag lät flytta in hos mig och som sedan kastade mig under bussen till förmån för en viss krockskadad hästbloggare och någonstans där tappade jag intresset för att läsa känna nya tjejkompisar, ja, eller nya kompisar generellt.
Jag som person ger alltid 100% i mina relationer – 100% ärlighet och 100% lojalitet – och när man för andra gången får den kastad i ansiktet så känns det inte längre så lockande att ens försöka.

Har ni dumpat vänner på samma sätt eller kanske blivit dumpad?
Jag känner nog att den senaste kompisdumpningen tog hårdare än när mitt förra förhållande tog slut.
Man kan inte hjälpa att kärleken kanske inte längre finns där – man kan inte tvinga fram att fortsätta vara kär i någon – men att få en stor, fet kniv inkörd mellan skulderbladen bara för att man vägrar se sitt eget medberoende och beter sig som en riktigt kappvändande f***a – DET är fult. Fult och vidrigt och oförlåtligt.

Den relationen kan nog faktiskt inte ens en livstid av kompisterapi lösa men förhoppningsvis har jag lärt mig någonting på vägen..
Men fan att bli bränd alltså!
Vad tycker ni är värst? Relationsbränd eller kompisbränd?