Medan vi andra drar på oss urtvättade t-shirts och mjukisar på sista versen för att renovera, går Elsa Billgren och köper ett par sprillans nya hängselbyxor för 2 000 kronor – att bland annat måla väggar och golv i Gotlandshuset med.

Gudars skymning.
Det är som om jag skulle gå och köpa en ny, svindyr tröja enbart för att ha på mig när jag tonar håret i kväll.
Kanske handlar det om att vara lite mer SoMe-kompatibel, någonting jag inte behöver oroa mig för.

Galet i mina ögon.
Vad säger du?

Tack för tips!

Det första löftet, om att utforska våra nya kvarter på När, går bra.

Läsningen går också bra. Jag är halvvägs igenom Anna Karenina och tar varje stund jag får till att läsa. Det går inte jättefort, men det går framåt.

Att vara mindre i telefonen har gått riktigt illa. Jag måste skärpa mig! Kanske lägga den under en kudde och glömma bort den. Men jag älskar att titta på bilder, skapa mappar för rummen i nya huset och för trädgården. Spara ner recept och inspiration. Prata i dm med kompisar som ligger på stränder i Grekland och lapar sol. Kanske är det kört för mig och telefonen. Då får det väl vara så.

Det sista löftet, att fota mer analogt, går bra. // Elsa Billgren

Elsa Billgren rabblar upp löftena hon gav sig själv inför sommaren och rannsakar sig själv och berättar hur det går.
Alla löften förutom det att vara mindre i telefonen verkar gå bra, men telefonlöftet är under all kritik.
Brukar ni ha löften? Ni vet, nyårslöften? Sommarlöften?

Jag har inte det, utan jobbar i så fall mer med ”mikrolöften” eller mer ”diffusa” och som inte går ut på att börja om nästa måndag eftersom man misslyckats med den här veckan – och det inte är mer än tisdag.
Att vara snäll mot mig själv – det är mitt enda löfte jag kan komma på, och än så länge går det ganska bra.

Igår träffade jag min gamla vän Louise som jag inte pratat med på många år och det föll sig bara så naturligt allting. Som att ingen tid gått fastän våra liv fyllts med alla möjliga viktiga ögonblick sen sist. Blir man någonsin en ny person eller fortsätter man vara den man är för evigt? // Elsa Billgren

Visst är det underbart med dessa gamla vänner, med vilka det känns som att ingen tid gått sedan man senast sågs, trots att det gått år. 
Jag har tre sådana vänner i mitt liv som jag idag har fin kontakt med, och som jag värderar SÅ högt. En finns i Östersund, en i Danmark och en i Kalifornien, så verkligen runt knuten.
Vänskaper som man inte behöver skedmata för att de överhuvudtaget ska överleva, de är verkligen guld värda.

Har ni också några sådana här vänskaper, som ni upptäckt överlever det mesta? 

Elsa Billgren är mamma till sonen Lynn och har fått den här frågan, om hur hon tänker kring att uppfostra en mjuk pojke. 
Frågeställaren är rätt för att omgivningen kommer påverka den kommande sonen, oavsett vad de som föräldrar gör. Att det redan känns som att mor- och farföräldrar redan börjat prata om det som är stereotypiskt ”pojkigt”. Jag gissar att det innefattar leker med bilar, actionfigurer och sportleksaker, gillar tävling och fartfyllda aktiviteter, och klär sig i mörka färger med tuffa motiv som superhjältar eller dinosaurier. Att de ska vara busiga, aktiva och modiga, visa mindre känslor och vara fysiskt starka. Ni vet, att ”tuffa till sig lite” och inte gråta när de slår sig. Som Magnus Betnér säger om saken: Pojkar ska ut och backa med släp, medan flickor stannar inne och leker med dockor och vyssas när de slår sig..

Elsa har delat med sig av sina tankar kring barnuppfostran på sin blogg, och menar att en bebis ska få vara just det – en bebis – fri från vuxenvärldens förväntningar och könsstereotyper. Elsa berättar att hennes egen pappa brukade säga att det är bättre att vara en ”tönt” än en ”cooling”, något hon nu försöker föra vidare till sin son Lynn. Fokus för henne ligger på att skapa en trygg bas där barnet får kärlek, frihet och möjligheten att utvecklas i sin egen takt.

Hon är tydlig med att fysisk och emotionell närhet är viktiga byggstenar i hennes föräldraskap – som att säga ”jag älskar dig” varje dag – men också att låta barnet välja sin egen väg. Förälderns roll, enligt Elsa, är att stötta, vara nyfiken och inte försöka styra barnet i en viss riktning. Hon betonar också vikten av att inte låta sig påverkas av släktingars åsikter om hur ett barn ”bör” uppfostras, utan att bygga en egen tydlig familjegrund där barnet känner sig tryggt och älskat.

Elsa lyfter fram vikten av att uppmuntra sitt barns unika egenskaper och ge tid för kreativitet, istället för att stressa barnet in i vuxenvärlden. Att låta barnet själv visa vägen och finnas där för att heja på är något hon tror starkt på. Samtidigt konstaterar hon att det är helt okej om barnet ändå blir en ”stereotyp pojke” – det viktigaste är att barnet får vara sig självt och känna sig accepterat precis som det är.

Jag tror helt klart på devisen att det är bättre för ett barn att vara en ”tönt” än en ”cooling” för töntarna kommer komma längre än coolingarna i livet.
Garanterat!