Sommarlunken infinner sig sakta, det mesta går på lust. Jag tror jag kommit förbi den värsta fasen av försommaren. Två gånger har jag gråtit, det är nog allt som blir av årets sommarbryt. Skönt att vara på andra sidan hög puls och kallsvett. Jag accepterar att det alltid blir så för mig i maj/juni. Som Sofia sa till mig i podden: det är okej att inte alltid må bra. Någon gång måste man ju må lite dåligt också. Rimligt. Mer om våra sommarbryt i dagens avsnitt, där vi också spår på framtidens trendiga idealstil efter 2000-talets hårt sminkade och tuktade form att passa in i. En mer levande, fri, bohemisk 1960-talsvariant. Kanske också ett ouppnåeligt mål, men iallafall en snyggare stil, tycker jag. // Elsa Billgren
Sommarbryt?
Alltså att bryta ihop på försommaren? Känner ni igen er i det?
Jag gör det inte, inte ens lite…
Jag är sommarpepp, och den börjar någon gång när asfalten är torr och rensopad och håller i sig till någon gång till tiden då man ställer om till vintertid.
Svensk sommar är MAGISK, och ingenting jag tänker lägga något bryt på, men alla är ju olika så klart. Kanske är det för att jag missade så många svenska somrar när jag bodde utomlands? Fast jag har ju alltid älskat sol och värme, så kanske inte ändå?
Har ni någon sådan ”brytpunkt” under året?
Vad sker och hur kommer ni ur det?
Ps. Röd dag i dag, så Öppet Spår kl 20 för den som vill.
