Den där när man sitter i godan ro och skrollar igenom bloggar och plötsligt ser någonting som får en att hajja till.
Någonting som sticker ut så pass mycket att man behöver dubbelkolla vilken blogg det är som man faktiskt är inne och läser på.
Tidigare idag skrev jag ett inlägg om hur potensmedlet Cialis verkar ha marknadsförts och sålts på Löwengrip Invests svenska sida – ett något otippat innehåll om du frågar mig, men inte lika otippat som det här. Vi får se om ni håller med mig…

Det är löning, fredag och jag är i Köpenhamn. Kan bli farligt hehe. Såg en klänning igår som har allt jag önskar, men den kostade 3000 danska och där sätter jag nog stopp. Att Acne-byxorna kostade så kan jag leva med, men klänningar har jag ju en miljard av. //Elsa Billgren

Byxor? BYXOR?
Nu har det alltså skett? Elsa Billgren har köpt ett par byxor, det första paret på 15 år och någonstans känner jag att det här är ett statement, så mycket större än bara ett klädesplagg där benen hålls åtskiljda i två tygrör istället för att samsas under en kjolen som vore den ett paraply på en regnig dag.

Vem är hon ens längre, den där Elsa?
Jag känner att grundfundamenten i det jag trodde mig veta om människorna jag skriver om inte känns alls lika solida längre, för om kan Elsa Billgren köpa byxor så finns det ingenting som säger att Therese Lindgren inte kommer beställa in en råbiff när hon går på lokal nästa gång.
Ingenting känns längre som FÖR osannolikt, så innan vi vet ordet av har kanske Bonnier/Tailsweep offentliggjort Isabella Löwengrips statistik på Ocast som utlovat?
Fast nä, det är fortfarande FÖR osannolikt.

Jag spår en Lindgrensk råbiff före en Löwengripsk statistiktransparens alla dagar i veckan.

Det kom ett mail…

Hej Camilla!

Jag har en fundering angående reklammarkering på bloggar. Jag läser bloggar via Feedly, en RSS läsare, vilket inte läser in annonser och liknande från bloggar. Nu får tiden brukar annonssamarbeten (i alla fall på Elle) få en egen liten banner ovanför inläggen som är sponsrade men detta läses ju inte in i Feedly (och troligen inte i ex Bloglovin och liknande). Så hur fungerar lagstiftningen där? Är det bloggarens ansvar att se till att sådan markering även syns i själva inlägget? För det kan väl inte vara läsarens ansvar att syna inlägget, även om det inte läses direkt på bloggen?

Bifogar bilder, från Elsa Billgrens blogg, för att visa hur jag menar.

Fortsatt trevlig kväll!

Vänliga hälsningar, NN

Nu ska ni få höra om det stora nya spännande jag sysslat med hela våren, sommaren och kommer fortsätta med under hösten. Jag har nämligen fått ett helt eget tv-program på SVT tillsammans med min mamma och pappa. Äkta Billgrens! En familjerealityshow i likhet med många av de andra som sänds nu, men också med många olikheter. Så här beskrivs programmet i en presstext som gick ut idag:

Ernst, Helene och Elsa Billgren. Tre kreativa personer, var och en med sitt konstnärliga uttryck och glöd. ”Äkta Billgrens” är en serie om stora konstnärskap och brokiga personligheter i en och samma familj.I sex avsnitt följer vi Elsa, Helene och Ernst i deras yrkesliv och vardag. Ernst ställer ut i Göteborg för första gången sedan skoltiden och skapar en utställning på Sundborns konsthall Kvarnen. Helene jobbar för fullt inför sin utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Elsa arbetar med sin blogg, sin podcast och sin brudateljé.Vi får också följa med på allt från Elle-galan till loppisar och pannkakspicknick, samt till Elsas hus på Gotland. // Från Elsas blogg

Trots att det råder inflation på realityserier med influencers så tror jag att den här markant kommer skilja sig från resten av dem.
På ett positivt sätt!
Den här kommer jag vilja se!

Vad tror ni om den här program-idén?
Flipp eller flopp?

Nu kommer ett långt inlägg om något som jag velat berätta om väldigt länge men inte kunnat. Det har varit för skört, för nära och helt enkelt för jobbigt. Två år har gått sen jag fick min diagnos livmoderhalscancer men historien börjar långt innan dess. Jag tänkte berätta den nu, för det kanske hjälper någon som är rädd så som jag var rädd. Att livet är över. Att man kommer dö. Att man är värdelös. Men så blir det inte. Även om ordet cancer fortfarande bränner som het lava när jag säger det högt. Har svårt att formulera ordet, kan inte ge det mer utrymme.

Det har redan tagit så mycket. Jag har inte velat bli berättad om, vill inte se mitt namn på en tidningssida så som jag sett min mammas och pappas i deras sorg. Velat överleva själv först innan jag kan stå där och säga att det kommer gå bra. För det har jag inte trott, och skälvar fortfarande till såklart, men mer sällan idag än då. Jag sover gott. Mår bra. Är lycklig. På riktigt. Man kan det fastän man tror att livet ska gå under. Det finns ett ljus efter det där värsta beskedet som alla är rädda för att få när cellprovskallelsen kommer. Den där taskiga cancerformen som man får genom ett oskyldigt ligg, sen ett virus, sen pang bom ung tjej död. […] Den 31 januari 2017 opererades jag. Jag vaknade upp på min födelsedag den 1 februari utan livmoder men med min son vid mina sida, som jag skrev i blogginlägget. Jag ville inte säga exakt vad som hänt. Jag vågade inte skriva ordet. Ville inte dö. Tänkte att om jag skriver att jag har cancer kommer jag bli hon med cancer och jag vill verkligen inte vara den utstötta. Jag vill vara med. Jag vill leva.// Elsa Billgren

Det är med ett fint, sårbart och ärligt inlägg som Elsa slutligen väljer att berätta om vad som hände när hon blev sjuk, strax efter att sonen Lynn fötts.
2017 skrev jag det här inlägget efter att Elsa berättat att hon vaknat upp på sin födelsedag utan livmoder. Har det redan gått så lång tid?

Det är mycket text i Elsas inlägg, men det skulle inte kännas riktigt rättvis att försöka sammanfatta hennes känslor här inne, så jag skulle rekommendera den som vill att själv läsa hennes inlägg.