Privat eller inte?

Paula & Hugo:

Nu har vi fått tillbaka frågan, om vi vill medverka i ett program som följer brudpar. Jag skulle inte ha några som helst problem att ett team hänger med i planeringen mot att det sänds efter bröllopet. Inte heller att de är med en liten stund i kyrkan men sen vill jag inte visa mer. Det är där vi står, i dilemmat. Ja eller nej?
Vad är vitsen att vara med om vi inte känner oss bekväma i att visa allt? Är det roligt att bara följa med i planeringen och alternativt prata om bröllopet i efterhand men inte visa? Vi tänker på våra gäster, vi vill inte att dom ska bli obekväma på grund av kameror. Det är en intim dag där vi vi fira kärleken och där vi vill fira med dom vi känner. Punkt. //Paula

Hugo och Paula har fått frågan ifall de vill medverka i ett bröllopsprogram och de verkar stå i valet och kvalet.
Jag tror inte att produktionsbolaget skulle godkänna att inte få vara med på själv bröllopet – det är ju le grande finale liksom och jag tror tittarna skulle blir grymt besvikna att snuvas på konfekten på det viset. Planering i all ära men det är ju den stora dagen men vill se, eller hur?

Hur skulle ni själva tänka? Skulle ni kunna ha med ett filmteam på själva bröllopsdagen?

Vad tycker ni om julklappskalendern?

Hugo Rosas:

Jag ser att många kör julklappskalendrar till sina barn med presenter varje dag fram till julafton också. Det känns galet om ni frågar mig. Behöver barn få prylar varje dag för att sen ha en prylexplosion den 24e? När jag var liten var en kalender med små chokladbitar (som alltid var lite vita för att dom var gamla antar jag) drömmen, papperskalendern var dock det man oftast fick. Känns galet för mig att lägga så mycket tid, energi och pengar på kalendrar som är kul i typ 3 minuter men vad vet jag.//Hugo

Jag älskar julen och har förvandlat min studio till paketinslagningscentral men när det kommer till paketkalendrar så säger till och med jag stopp!
Jag skulle kunna sträcka mig till ett paket varje advent men varje dag? För att sedan avsluta med en regelrätt prylexplosion som Hugo kallar det känns inte riktigt sunt.
Visst – köp en färdig prylkalender, typ Lego eller liknande där barnet får en liten gubbe i luckan – men att som förälder gå ut och köpa 24 stycken fullstora presenter till ett litet barn och sedan ge dem en miljard prylar till på julafton? HYSTERI!

Här är jag definitivt mer #teamhugo än exempelvis #teamblondinbella

Fint eller minnesstund?

Hugo/Paula:


Blev det bättre?

Kommer ni ihåg min battle med Paula med den bisarra minnesstunden hon gjort för barnen i matdelen Ser framför mig hur askan av barnen ligger i den där urnan och vi tänder ljus och gråter varje kväll. Riktigt sjuk tanke.
Hur som gjorde det mig glatt överraskad att de flesta av er höll med mig om att det här var ett bottennapp. När det kommer till inredning brukar Paula av någon anledning alltid vinna. Men Paula är inte hen som är den, eftersom ni sågade hennes flitiga fingrar vid knogarna ser det nu ut såhär istället://Hugo

Huggson och Pulkan har haft lite av en huggsexa där hemma över hur man ska inreda med familjebilder.
Hugo anser att bilder på familjen enbart ska finnas i sovrummet medan Paula satte upp en enorm bild på barnen ovanför den öppna spisen på ett sätt som gav honom intrycket av en minnesstund över deras barn.
Hon fick hur som haver se sig besegrad då de flesta av Hugos läsare höll med honom gällande minnesstunden och har nu rumsterat om lite så att det mindre ser ut som dyningarna efter en begravning.

Men familjebilder endast i sovrummet?
Håller ni med honom? Jag gör det inte, samtidigt som jag inser när jag tittar mig runt i vårt hem, att vi faktiskt inte har några familjebilder i vardagsrummet. Är det lite av en oskriven regel – ungefär som att man inte lämnar bajsränder i toalettstolen om det struttat på ordentligt?

Vem har egentligen rätt?

Hugo Rosas:

Igår: Åkte jag bakom en bil och vi närmade oss ett övergångsställe. Kanske 2 meter innan bilen framför mig passerade övergångsstället så kom det en cyklist från ingenstans. Cyklisten blev påkörd och drog sedan därifrån. Det måste garanterat ha gjort ont och det måste garanterat ha blivit märken på bilen. Alla åkte alltså därifrån som ingenting hade hänt. Jag kan inte sluta fundera på vems fel det egentligen hade varit om det hade blivit en grej? Hjälp mig, jag kan inte komma till ro innan detta är utrett.//Hugo

Vems felet är kan jag så klart inte vara säker på men en sak som jag känner mig relativt säker på är att den påkörde cyklisten med största sannolikhet var medlem i spandexklubben.
Ni vet, de där nyfrälsta kontorsnissarna som klär sig och köper cyklar som om de skulle vara med och tävla i självaste Tour De France. Gärna med en strömlinjeformad hjälm på huvudet för att det hela ska gå lite fortare.
Denna grupp rör sig helst i flock och anser sig ha företräde mot det mesta där ute i samhället.
Helt hänsynslösa är de där de susar fram på gatorna och om man inte passar sig så kan man få knäleden avslagen av en vildsint pedal, för dessa spandexmän stannar inte för någonting. Inte ens när de blir påkörda av en bil stannar de, av Hugos inlägg att döma.
Själv cyklar jag helst på skyddade cykelbanor och gärna med stödhjul. En enda gång har jag cyklat på Hornsgatan och höll på att skita på mig när cykelbanan helt plötsligt låg mitt bland all biltrafik. Då ville jag göra som Phoebe och leda min cykel överallt. Rent livsfarligt!

Men vem har egentligen rätten på sin sida? Bilisten eller cyklisten?
Och vad kom först? Cykeln eller spandexmannen?