Hugo & Paula:

I förra veckan fick vi en förfrågan som vi klurade på i några dagar. Det är en produktion som ska följa brudpar inför deras stora dag. Dom ville ha med oss.
– När skulle vi behöva sätta datumet? Svar: Senast januari.

Vi tänkte, vill vi? Kan vi få ihop det på kort tid? Vi sov på saken men både jag och Hugo kände någonstans i magen: nej.

Det fascinerar även mig det här med bröllop. Det är roligt att följa, nästan som en graviditet! Men det skulle kräva att filmteamet var med på den stora dagen. Dagen som är typ den mest intima i ens liv. Där vill vi inte ha med ett filmteam. Inte för oss och inte för våra gäster. Jag skulle mer än gärna stå framför en kamera men i andra syften. Tävlingar, utmaningar, programledare. I don’t know.//Paula

Ah, jag kan inte annat än känna att ”smart gjort av Hugo & Paula” att tacka nej till att filmas och följas med allt som har med deras stundande bröllop att göra.
Visst, du får ett minne för livet att kunna visa upp för barn och barnbarn men du får samtidigt ett minne för livet som du kanske inte vill ha.
För ingen tror väl att en sådan här produktion enbart går ut på att följa paren och endast fånga det fina och vackra i bröllopet – det som man vill ha sparat – utan de kommer med största sannolikhet vilja se Paula i fullt ”bridezilla-mode”  där hon flippar ur på Hugo – eller vem som helst egentligen – över någon detalj, eller filma närbilder på Hugo när man krupit in i barnens lilla film-koja och bara vill slippa alltihop.
Just sådana saker man är tillfällen då man kanske inte vill ha en kamera i ansiktet tänker jag…

Nä, jag tycker de gör helt rätt som tackat nej. Dokumentera hellre på egen hand och hyr in någon som filmar den stora dagen, men i egen kontroll och regi – det är vad jag skulle göra.

Hur känner ni?
Skulle ni tacka ja till att ha ett filmteam i hasorna inför och under ert bröllop? Eller förlossning, eller vad som helst privat?
Jag älskade ju Margaux och Jakobs förlossningsvideo men där var det ändå DE som valde vad de ville lägga ut – inte ett produktionsteam.

 

Hugo/Paula:

MITT KUNGARIKE FÖR ETT KLISTERMÄRKE!!!!
Det här tyckte jag var hur kul som helst men så har jag ju humor som en femåring som precis kommit ur kiss och bajs-fasen också. (Som vi kommer återkomma till här nedan.)
Paula skriver ett inlägg om ett belöningssystem som hon utarbetat åt Hugo och om han lyckas samla alla sina klistermärken till lördag så blir det åka av på söndagen.

Belöningen: Gör du dina vardagssysslor utan att jag behöver tjata blir det åka av på lördag.

Min lista till Hugo:

Måndag- Handla och laga middag (min träningskväll)
Tisdag: Kratta bort alla löv på baksidan
Onsdag: Jag tvättar- Hugo viker
Torsdag: Överaska med en onsdagsbukett med rosor
Fredag: Ordna fredagsmyset (en chipspåse på vardagsrums bordet och belysning på max är ej godkänt)//Paula

Givetvis finns det en och annan – som alltid – som tar hennes inlägg på största allvar och som verkar uppriktigt bekymrad över hur de egentligen har det i sin relation.
”Klistermärken? Det kan ju aldrig vara sunt…Tänk vilka fällor man kan hamna i med olika belöningssystem!”

Ja, tänk! Hemska tanke! Tänk om Hugo nu tappar all förmåga till eget tänkande och initiativförmåga? Tänk om han till slut inte ens tänker torka sig själv i röven om han inte får ett klistermärke, eller ännu värre…vägrar bajsa utan klistermärke på tavlan!?!?!?!?
HAN KAN FAKTISKT DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så ja, Paula! Nu får du sluta! Sluta genast upp med att ge Hugo dåliga vanor som kan vara till fara för honom själv och för allmänheten. Förstoppning är ingenting att skoja om!

Hugo & Paulas:

Smset som Hugo & Paula kommer skicka ut.

I Spanien var vänner hos oss som ville hälsa på våra barn på det sättet, och dom ryggade tillbaka. Där och då har jag inte mage att säga ”Ni behöver inte” utan att puttade lite på Mollys rygg och frågade om hon inte kunde hälsa på det traditionella sättet.

Våra mor och farföräldrar söker mycket kontakt med våra barn. Tydligen så visade en studie att barn som har god till sina mor och farföräldrar tenderar att bli trygga. Att kontakten och samspelet med andra än föräldrarna visar på att barn i tidig ålder blir bekväma och vågar skapa förtroende för andra vuxna människor. Jag tror att det stämmer, it makes sense. Dom förstår inte medvetenheten kring tänket att barnet faktiskt måste få bestämma själv, när hen vill ha närkontakt i form av en kram eller gos. Så till nästa stora familjetillställning kommer jag att skicka ut ett sms.//Paula

Jag tycker det är en fantastisk idé att liksom ”förvarna” släkten för att om barnet säger nej så är det nej.
På så sätt slipper det bli en lite märklig stämning, släkten slipper bli snarstuckna och det blir lättare för Hugo & Paula att stå på sig.
Det är även betydligt mindre uppseendeväckande än att ha en tisha på ungarna som det står ”Stopp! Min kropp!” på. 🙂

Hur gör ni med kramar och så med era barn eller barn ni möter?
Jag har verkligen börjat respektera att Lilla Palt och min andra gudson L inte alltid vill kramas med mig när jag ska åka. L brukar bli ledsen för att jag ska åka och inte vilja säga hej då alls och då tänker jag ju liksom inte tvinga mig på honom och jag tror att det är lite samma sak med Lilla Palt. Dock möter han mig alltid med öppna armar när vi ses så jag går inte helt kärlekstörstande ur mötet. 😉