Uppdatering: kl 16.33
Tråden är tydligen inte raderad utan flyttad. Jag kan på tok för lite om FB känner jag.
Så fel av mig…

………………………

Först raderades den krönika som tog upp killgänget ”Startelvan”, ett namn som är sprunget ur att gruppen haft sex med samma tjej och sedan visat bilder och filmer för varandra, som man ska ha tagit under själva sexakten, för att jämföra.
Chefredaktören på Norra Skåne motiverade beslutet med att grabbarna hängts ut och blivit identifierade, och detta trots att krönikan inte innehöll några personlig uppgifter som kan härledas till en faktiskt person som pekats ut som klandervärd. Åklagaren meddelade även idag att inte inleda någon förundersökning då bevisen inte hade tillräckligt med substans för det.

Men det stannar inte där, vid Norra Skånes nerplockade krönika.
Hela tråden om ”startelvan” på Flashback är raderad, hur är det ens möjligt?
Jag vet inte om ni minns en ung man vid namn M. M var först i Sverige med att livestreama sitt eget självmord, och för P3 dokumentär har hans mamma berättat att de försökt få Flashback att ta ner tråden om M där länkar till det filmade självmordet finns med,.
Flashback vidtog inga som helst åtgärder i det här fallet.

Så hur är det möjligt att den här tråden redan hunnit raderas? 
Vem är det som sopar igen spår på det här, minst sagt, effektiva sätt?

Hur gärna hade jag inte velat vara där, istället för här? I ett grådaskigt Kungsbacka med två barn som inte har fått träffa halva sin släkt på över ett år. Därför skaver det faktiskt att se så många som inte ens har kopplingar dit – som har åkt upp ändå – för nöjes skull. När nästan alla jag känner som kommer från Norrland har stannat hemma i år och avstått. För allas skull. Och jag skäms. För att det känns. Men det gör det.

Lika stor rätt som de har att posta bilder från slalombacken för att berätta hur härligt de har det, lika väsentligt känns det att också ge en röst till hur det känns för oss andra att se på. // Trendenser

Så här beskriver Frida Ramstedt, på sin blogg ”Trendenser”, hur det är att se andra människor åka till hennes hemvist för att semestra, när hon själv avhållit sig från att åka hem pga covid-19.
Why should you care when other people don’t? Because if no one cares then everyone loses. skriver hon på sin blogg, ett citat av Ralph Marston, som passar mer än lägligt in just nu.

För varför SKA man bry sig när ingen annan verkar göra det, i alla fall inte om man tittar på många av de stora kontona på sociala medier? 
Det är frestande att bara stoppa huvudet i sanden och bara skita i att bry sig, och jag är bara tacksam att det finns människor som Frida, som Sara Songbird, som Therese Lindgren, som Felicia Aveklew och som andra stora influencers som faktiskt bryr sig, även fast det finns andra alternativ som lockar.

Så tack!
Och tack alla ni som inte är stora influencers, men som ändå bryr er varje dag, även när det känns grått och trist.

Men nu när jag har kommit över att jag konstant måste prestera i mina bolag så har jag hittat en annan lycka. Ett lycka som kommer från allt smått i livet.

Vad är allt smått i livet?
För mig är det att gå och lägga mig i Pauls famn på kvällarna. Få stiga upp en timma tidigare innan alla vaknar. Få äta långfrukost med familjen. Gosa med barnen. Lyssna på en bra låt i bilen. Ta en kaffe på ett café. Få strosa i en matbutik (!). Listan kan göras hur lång som helst. Lyckan är oändlig egentligen och det är så häftigt när man inser det. // Isabella Löwengrip

Under rådande omständigheter med covid-19 och alla restriktioner så känns det viktigare än någonsin att försöka hitta de små guldkornen i vardagen. 
Att hitta saker att glädjas över, trots att man inte kan göra de saker som normalt sett skänker lite extra glädje i livet.
För vissa är det resor, för andra är det att träffa människor i sociala sammanhang, på krogen eller restauranger eller varför inte att gå på hockey/fotboll/valfri annan publiksport. Någon har kanske blivit av med den där lagsporten man längtade efter att själv utöva, som innebandy med kompisarna, medan en annan saknar att få vara tränare för något av barnens handbollslag?
Vattengympa eller att motionssimma var kanske någons guldkant på tillvaron och det går inte heller just nu.
Livet är helt enkelt inte vad det brukar och att bara gå hemma kan påverka den allra starkaste av psyke.
Så hur gör man det så bra som möjligt? Kanske är det att jobba lite extra hårt för att hitta små glädjeämnen även där?

Enkelt att säga att man ska försöka hitta guldkanten i tillvaron, lite svårare att göra så klart.
Några av Isabellas glädjeämnen hittar du här ovan.
Har du några du vill dela med dig av? Kanske kan de inspirera någon som kört fast?