Johanna Toftby:

Johanna Toftby bad för några veckor sedan sina läsare om hjälp för att spåra en näthatare som kallas sig själv för ”Anna”.
Denna person har lämnat alldeles fruktansvärda kommentarer om Johannas kompis Annica som kämpar mot en ilsken och elak cancer. Här nedan ser ni några exempel på de kommentarer som denna ”Anna”har lämnat:

Nu har Johanna uppdaterat med ytterligare ett inlägg där hon låter meddela att hon är näthatar-Anna på spåren:

Tack alla fina läsare som hjälpt mig att spåra näthataren som kallar sig ”Anna”. Trots att hon hela tiden skriver kaxiga saker om hur hon aldrig går att hitta och hon minsann är på kryssning i Karibien så har vi kommit betydligt närmre nu. Och det är absolut inte Karibien hon gömmer sig i.

Jag kan nu bekräfta till 100% att personen inte sitter i Göteborg utan i Eskilstuna. Kanske säger det er något.
[…] Jag skriver inte mer förrän jag är helt säker, men det verkar som det är en gammal bekant som gömmer sig bakom namnet ”Anna”. Skillnaden är att hon nu inte siktar in sig på mig, det kan jag leva med, utan på Annica som behöver sin energi till viktigare saker än att behöva läsa ”Annas” känslokalla elakheter och försvara sig mot hemska anklagelser.

Fortsätt gärna komma med tips, när jag har tillräckligt insamlat om ”Anna” så går det nu vidare till både hennes operatör och till polisen. Kommer inte ge mig.//Johanna

Överskriften på det här inlägget är egentligen inte det jag menar – givetvis är det rätt att jaga näthatare, men frågan är om det hjälper?
Eller om man helt sonika bara ska blockera vederbörande så att deras kommentarer aldrig kommer fram och syns? I längden så borde väl de allra flesta tröttna om man inte får någon lön för mödan i form av exponering, reaktion eller liknande?
Jag förstår att det den här tar lite extra hårt på Johanna eftersom trollet ger sig på hennes sjuka vän och jag hade förmodligen reagerat på exakt samma sätt om någon gjorde så här mot någon jag älskar, men är detta det bästa sättet?

Vad tycket ni?

Johanna Toftby:

Fuck email – papper och penna är tydligen det nya svarta – i alla fall om man ska tro Johanna Toftbys blogg.
Förra veckan skrev jag om det fullkomligt vidriga brev som någon skickat till Johannas kompis Annica som är jättesjuk i cancer. Ett brev så fyllt av vidrigheter att hälften kunde varit nog. (Varför säger man så? Att hälften kunde varit nog? 0% hade varit nog!)
Anyways!
Nu har det kommit ännu ett brev till Annica och inte får det mig att klia mig mindre i min solbrända och aningens fjällande hårbotten.
Läs bara:

Brevet som kom hem till Annica var hemskt. Fruktansvärt! Det jag fick hem var i stället förklarande och ursäktande, men jag blir bara mer förvirrad ändå. Så förvirrad. En gammal dam skriver att brevet till Annica kom från hennes barnbarn – som precis dött i sviterna av cancer. Annica ska ha varit en brevvän till barnbarnet och brevet en sista hälsning. Att det i själva verket var fruktansvärt elakt visste inte damen om när hon postade det.

Om det stämmer så är det ju alldeles fruktansvärt. Aggressiviteten skulle bero på att hjärnan angripits av cancern. Men jag tycker att allting låter så konstigt. Annica har inte haft någon brevvän över huvud taget. Skulle alltså en döende flicka ha hittat på en historia och ljugit för sin mormor för att kunna göra en annan sjuk människa illa? I så fall är det hemskare än jag någonsin kunnat tro.//Johanna

Alltså va?
Tydligen har Annica aldrig haft en brevvän och även fast detta brev är undertecknat så saknas både avsändare och kontaktuppgifter.
Är detta genuint eller från någon som bara vill ha 15 sekunder av lime light?

Jag vette fan alltså.. Vad tror ni?

Johanna Toftby:

Ibland, inte ofta men ibland blir jag mållös och det blev jag nyss när jag egentligen var ute och letade efter hångelfilmen på Boken och Robban och såg det här inlägget av Johanna Toftby.
Hon skriver ofta om sin vän Annica som drabbats av cancer och som dagligen slåss för att få leva vidare och av någon konstig anledning så verkar detta provocera folk. Säkerligen inte mycket folk men tillräckligt många för att hon ska få ta emot en hel massa hat.
Titta bara på det här brevet här ovanför. Någon har alltså satt sig ner med papper och penna och skrivit ett jävla brev till henne som går ut på att försöka knäcka henne och ifrågasätta hennes sjukdom. Hon verkade ju må så bra under sin utlandsresa ju..
Och inte nog med att någon plitat ner de här vidriga tankarna på ett papper, vederbörande har sedan stoppat det i ett kuvert, letat upp Annicas adress och faktiskt tagit sig till en brevlåda och postat det till henne.
Hur jävla sjuk i huvudet är man inte om man gör en sådan sak? På riktigt!!!

Fy fan! Jag blir illamående…

Johanna Toftby:

I dag hörde jag av en ny släkting på Instagram. Så ny att det inte ens är min släkting alls så vitt jag vet. Jag tänkte att det var en stolle och raderade. Sånt händer då och då. Men nu under dagen har det börjat rulla in från lite var på nätet hur hemsk jag är för att jag ska ha varit jättefull och otrevlig mot funktionshindrade. Plötsligt känner jag mig som en kvinnlig version av Anders Borg.

Snälla ni, hjälp mig att dela detta! Jag tycker det är jättejobbigt att människor sitter och tycker illa om mig utan att ens ha hört min sida.

I torsdags var jag och Janne på Way Out West i Göteborg. Vi åt pizza på Bellparc och innan vi gick för att kolla artisterna ville jag gå på toa. Då var klockan exakt 21.34, jag smsade Janne om att kön var jättelång då så att han skulle veta vart jag tog vägen. Jag stod säkert i kön i en kvart och kände att jag höll på att kissa på mig, men alla köer var lika megalånga så det var bara att hålla sig.

När jag till sist fått lätta på trycket och kom ut så satt en tjej i rullstol utanför. Hon tittade på mig och jag tänkte att hon kanske kände igen mig någonstans ifrån eller att hon var lika lättad som jag över att det äntligen var hennes tur. Jag log mot henne och gick tillbaka till Janne.//Johanna

Här hittar ni hela Johannas inlägg där hon förklarar sin syn på hela den här toalettincidenten som det skrivs om här.
Som sagt – sanningen är aldrig svart eller vit utan mer i någon av alla de 50 nyanser av grått som bor inne i Mr Grey himself och så verkar det vara även här.

Tydligen är handikapptoaletter anpassade för funktionsvarierade personer – inte reserverade om jag förstår saken rätt.
Kan det stämma?
I så fall är väl det här verkligen att göra en höna av en fjäder, eller?