Wow vilken dag! Åkte direkt från Arlanda till Gävle för en föreläsning hos Real Gymnasiet. Hann stanna på vägen för att köpa en blus, men blev istället nån blommig sak från Bikbok.. Skitful inser jag nu haha men bättre det en att stå i ett litet vitt linne. Aja sånt händer, hade lixom 10 minuter på mig att välja något. Sen minns ingen min tröja nästa vecka ?
Föreläsningen gick iaf superbra och jag blir mer och mer bekväm på scen för varje gång som går. Känns så roligt att känna förbättringarna. Första gången var jag sjukt nervös, vågade knappt röra mig och var inte lika personlig. Nu vågar jag skämta, röra mig fritt på scenen och vågar säga fel. Sånt som händer ju! Publiken var fantastisk och jag fick chansen att prata lite extra med dom efter ♥ Stort tack till Real Gymnasiet för ni bokade mig och dom fina blommorna jag fick efter, var så skoj. //Kissie

Det är inte lätt att få alla bokstäver på plats – fråga bara en viss katt som vet hur svårt det kan vara att stava till ”retriever” – och när Kissie kastat sig av flyget och hoppat in i bilen till Gävle, rusat igenom BikBok för att hitta något att ha på sig och slutligen ställt sig på scen så hade hon tappat ett ”e” på vägen på ordet ”visste”.
Frågan är om hon visst (!) att hon valde bilden med felet på?
Vad tror ni? Är det klick bait, provokation och avsiktligt eller är det ett rent misstag?

I den sociala mediervärlden kan man aldrig riktigt veta säkert…

Men jag tänkte prata lite om humor. Jag skojar gärna till det och jag gjorde det nyligen på min insta-story. Många skriver jag är rolig och att det är skönt med någon som kan bjuda på sig själv. Men det finns ju dom som påstår jag sysslar med mobbning när jag härmar en person på ett roligt sett. Jag måste bara få säga LÄGG AV! Vi måste kunna skämta om varandra ibland. Jag fick en helt egen karaktär i programmet partaj på kanal 5 där dom drev om mig, mitt utseende och jobb. Men jag skrattade åt det och kunde se det roliga i det. Jag var/ är en person som är känd för sin personlighet. Klart det sätter spår, vilket är roligt och hedrande! Jag valde att se parodin som något positivt, för allt här i livet kan inte vara dödsallvarigt.

Män skämtar med varandra hela tiden, det måste vi kvinnor också kunna göra. Det handlar inte automatiskt om mobbning. Vi kvinnor är inga sköra blommor som ska handskas med silkeshandskar. Vi ska behandla varandra med respekt, kunna ha skoj, skratta åt varandra och åt själva men också kunna be om ursäkt om någon har tagit illa vid sig. Men jag tänker inte be om ursäkt för lättkränkthet, för det är jag så himla trött på. Man vågar ju knapp säga att man tycker om morötter för då kränker jag en person som råkar vara allergisk mot det.//Kissie

Det här med humor och parodier verkar vara ett ämne som aldrig går ur tiden och det verkar finnas lika många åsikter om detta som det finns parodier.
När Kissie gjorde en parodi på Blondinbella så var det vissa som ansåg att det var mobbing, men när Christine Meltzer gjorde en parodi på Kissie – som helt ärligt var betydligt tuffare än den Kissie gjorde för någon vecka sedan – så verkar det ha varit okej hos de flesta.

Varför var det okej? Eftersom det var del av ett tv-program?
Mia Skäringers parodi av Blondinbella uppskattades inte heller och kallades för o-systerlig men det beror förmodligen på att Bella planerar och filmar sina filmer till Instastory med samma seriositet som när Steven Zaillian skrev Schindler’s list, och inser hon inte på egen hand hur hon framstår i dem så kommer ju ingen ur hennes personal upplysa henne om det eftersom det är Bella som betalar deras löner.
Och då blir man ganska tacksam att parodiera är jag rädd.
Men samtidigt är ju en parodi ett kvitto på ens ”kändisskap”. Att man lyckats etablera sig i folks medvetande.
Det är ju inte kul att parodiera någon som ingen vet vem det är. Det måste ju vara världens tråkigaste partytrick!
Igenkänningen är ju A och O i parodierande.

Var drar ni gränsen?
Är det okej att som i Partaj sätta fast en gigantisk låtsasnäsa i ansiktet och göra en parodi på Zlatan?
Hey Baberibas parodi på Kungafamiljen? Är det okej?
Ellen Bergströms parodier på Paradise Hoteldeltagarna på Instagram? Okej eller taskigt?

Oavsett om ni tycker att det är okej eller inte – kan ni inte förklara tankegången bakom ert ställningstagande? 
Jag är genuint nyfiken och vill försöka förstå mer än att bara få höra ett ja eller nej på frågan om det är okej.

Tydligen spelade jag in en parodi på Carola en jul för typ 10 år sedan när jag var på Sverigebesök som ligger på Youtube.
Jag undrar om den tomteluvan med inbyggda flätor finns kvar någonstans? Väry Stylish!
Är den mobbing?
Är den kul?
Tror ni Carola skulle bli ledsen av den?
Eller är det kanske så pass dålig att den inte ens klassas som en parodi?

Kom igen! Prata Parodi!
Klara, färdiga, gå!

Igår gick Unicefs gala ”För alla barn” av stapeln och Kissie var en av dem som satt i publiken.
Idag skriver hon ett inlägg där hon berättar om vad Unicef gör och vart pengarna går om man är världsförälder. Hon passar även på att berätta att man kan välja att ge 100, 200 eller 300 kr i månaden och att vi alla har råd att ge minst 100 kr.
Jag tror säkert att många av oss har råd att betala 100 kr i månaden som världsförälder, men att hävda att alla har det framstår som både världsfrånvänt och inskränkt.
En av Kissies läsare tar upp organisationen ”Giving People” som arbetar för att hjälpa och stötta familjer som av en eller annan anledning inte får pengarna att räcka till. Följer man dem på Facebook så märker man att det ofta är saker som toalettpapper, tvättmedel, hygienartiklar och matkassar som familjerna behöver hjälp med.
Saker som många av oss tar för givet. Att behöva välja mellan toalettpapper och tandkräm eller om man ska man köpa mjölk eller musli är verklighet för somliga, en verklighet som förmodligen är tillräckligt jobbig att handskas med utan att behöva förklara eller försvara varför man inte kan bli världsförälder.

Amir ryter ifrån på sin Instagram till alla influencer som säger ungefär samma sak som Kissie och som verkar helt oförstående till att det finns människor som inte får vardagen att gå runt ekonomiskt.

Att skänka pengar är en sak man kan göra för att hjälpa utsatta barn eller familjer men det finns faktiskt andra saker man kan göra om man vill hjälpa någon men inte har ekonomin för det.
På Facebook finns det lokala grupper man kan gå med i. Kanske är det någon som behöver låna ett par skridskor så att deras barn kan hänga med sina vänner ut på isen på friluftsdagen? Kanske är det någon som är i stort behov av just den där prylen som du mest vill bli av med?
Att bli världsförälder är ett sätt att hjälpa andra människor på, men absolut inte det enda.