Lady Dahmer:

En morgon då jag hatar livet. Tydligen gör Juno också det eftersom att han skrikit hela natten och vägrat låta sig tröstas. Och som en slags bonus så fortsätter han skrika nu när vi klivit upp. Han skriker till och med nu när jag skriver detta. (med en hand) ”Men herregud trösta honom då” utropar ni nu men nej tyvärr min empati och ork tog slut nån gång vid tre i natt så jag pallar inte. Och så går det ju inte. Han vill skrika. //Lady Dahmer

Kommentarerna är en blandning mellan ”goda råd” och de som precis förstår vad hon menar med denna morgon och en mamma tipsar till och med om att sätta på sig hörselkåpor för att stänga ute oväsendet.

Får man ruttna som förälder? 
Det närmaste jag kan komma i förståelse är när Tjocka Hetsätarkatten vänder på dygnet och tycker att han håller på att svälta ihjäl och börjar skräna kl 12.04.
Tänk er att han sitter på armstödet till soffan och låter som en blandning mellan får och fiskmås kombinerat med mistlur. I timmar.
Det kan liksom vara fyra timmar kvar till middag men när han fastnar i det där modet så har jag två alternativ.
1. Ge honom mat.
2. Stäng in honom på toaletten.

Nu föreslår jag ju så klart inte att Lady Dahmer ska stänga in sin son på toaletten – för det får man väl inte? – men jag förstår om hon vill göra det.
Nu har jag ju lyxen av att kunna göra det med min katt eftersom han har både kattsäng, vattenskål och kattlåda där inne men hade jag inte kunnat det så hade hörselkåpor varit ett alternativ. Att slänga ut honom på tomten är inte heller ett alternativ då han fryser ihjäl på fyra sekunder om det inte är 20+ ute och strålande sol. Att han sedan försöker rymma genom golvbrunnen av ren och skär hungerdesperation är ett problem som kräver ett helt eget inlägg.

Men visst måste man få tröttna på sina barn ibland som förälder?
Eller? Ska man ha en ängels tålamod som oavsett brist på både sömn och koffein pratar mjukt och lugnt och felsöker det arma barnet likt ett buggande dataprogram hos SÄPO?
Har ni det?
Eller kommer ni också till den punkt där hörselkåpor känns som ett bra alternativ?

Lady Dahmer:

T kom hem från skolan häromdagen och berättade att ett av barnen retat honom för att han tydligen suttit vid ”tjejbordet” vid frukosten. Dvs ett bord tillsammans med sina vänner. Som alltså råkar vara tjejer.

Asså jag blir så jävla trött på andra barns föräldrar. Fan ta lite jävla ansvar. Sluta fostra rövhattar! Prata med era barn! Sluta sabba andras ungar!//Lady Dahmer

Men jag och T pratade om det. Om hur dåligt det är att hata tjejer. Om att deras mammor och systrar är tjejer. Om att T’s bästa vänner är tjejer. T svarade att nästa frukost, då skulle han leta reda på det tjejigaste bordet han kunde hitta och sitta vid det.

Heja T!!!
Jag önskar att det fanns en pojke som han i varje klass!!!

Lady Dahmer:

Den här kommentaren lämnades på Lady Dahmers blogg och jag får omedelbart upp en bild på näthinnan av den ”Ove” som författat den.
Jag tror ni känner igenom typen, han, den putslustige – som drar bögskämt vid kaffeautomaten, som kallar känsliga killar för ”fjollor” och som anser att feminister har fått för lite kuk och nog bara skulle må bra av en rejäl omgång, gärna av ”Ove” själv. (Bilden av Tobbe från Malmö som sexuellt trakasserade Cissi Wallin dyker upp som ett brev på posten.)

Den här sortens förälder eller, om jag ska vara krass – den här sortens man utgör ett av de mer tragiska skikten av vår befolkning. Mannen, vars största rädsla i livet är att hans barn – och då framför allt hans son – skulle visa sig vara homosexuell skulle förmodligen ses som ett större nederlag än slaget vid Poltava.

Om man klär sin pojke som är mellan 0-10 år i klänning så är det för ens egen skull och inte för barnets bästa.//Ove

Hm…
Wait a minute!
Bilden här nedan föreställer min gudson ”Lilla Korv” som dagen till ära klätt upp sig i storebrors(!) tyllkjol och änglavingar eftersom det i hans värld är bland det finaste som finns att tillgå.
Har tittar på sin storebror och gör som han gör – han visar sin lillebror att man får ha på sig precis vad man vill oavsett vilken könstillhörighet du tillhör. Jag har tappat räkningen över hur många gånger storebror ”Lill Palt” rasslar omkring på förskolan i en Elsa-klänning och dansat till ”Let it go” när jag kommit för att hämta honom.

Han älskar nämligen Frost, Elsa-klänningar, glitter, enhörningar, regnbågsfärger, sin tågbana, Köttgänget(dinosaurier), Hello Kitty, Bamse, Lego och brandbilar i en enda salig blandning, och inget av det här gillar han för sina föräldrars skull utan för sin egen skull – det HAN tycker är kul!
Jag tror inte att han ens vet om att det finns en kill- respektive tjejavdelning i affären utan han vill ha de kläder som han tycker är fina. Och om det är ett par tights med My little Pony på eller en brandmanströja – det varierar från dag till dag helt enkelt.

Han går sin egen väg och kommer förhoppningsvis aldrig bli en av dessa framtidens ”Ovar” vars största skräck i livet är att få en son som struntar i allt vad könsnormer heter, trots pappas stränga förmaningar om att ”sluta vara en så fjolla”,” vilket jävla tjejkaaast”, de påtvingade tröjorna med monster trucks på framsidan och kommentarer som ”Vem är pappas tuffa kille?!?!?!”.

#TeamOve eller #TeamGlitterkorv

Sen vet jag att dessa ”Ove-killar” har barn på förskolor runt om i vårt avlånga land som kommer tala om för alla glittriga ”Paltar” att ditten och datten minsann är tjejkläder mm men jag hoppas och ber att de inte ska bry sig utan våga fortsätta vara precis som de är! Det gör mig arg att det är så men jag lever på hoppet!